torsdag 31 juli 2008

Kyckling med plommon – Marjane Satrapi


Marjane Satrapi slog igenom stort för några år sedan med den självbiografiska serien Persepolis. Persepolis är en unik serie om hur Marjane växte upp i Irak och hennes tuffa liv efter flykten till Eurpopa. Det är en serie som jag verkligen älskar. Persepolis har allt som en bra serie ska ha: en bra historia, snygga teckningar, bra språk och ett bra tempo. Persepolis har också blivit film, animerad i samma stil som serien är tecknad, med mycket lyckat resultat. Nu är Marjane tillbaks med en ny serieroman, Kyckling med plommon.

Kyckling med plommen är inte en rent självbiografisk serie utan handlar istället om Marjanes mammas farbror som Marjane aldrig fick lära känna. Farbrodern var en skicklig musiker och när hans tar – ett iranskt stränginstrument – slås sönder av hans fru som tycker att han inte tar tillräckligt med ansvar för familjen bestämmer han sig för att dö. Han funderar på att begå självmord på klassiskt sätt men bestämmer sig till slut för att lägga sig i sängen för att invänta döden. Ett ganska dramatiskt beslut kan tyckas, med sådan verkar han har varit den där farbrodern. I åtta dagar ligger han där och inväntar döden (i form av en snyggt tecknad dödsängel) och medan han väntar tänker han tillbaks på sitt liv. Läsaren för bekanta sig med farbroderns förflutna men också med vad som händer med den familj han lämnar kvar.

Kyckling med plommon är en rakt igenom tragisk och sorglig berättelse, men den är ändå inte helt befriad från humor. Marjanes otroliga förmåga att kombinera bild och ord gör det här till en förstklassig serieroman. Stilen känns igen från Persepolis och boken är full av snygga teckningar. Kontrasterna mellan svart och vitt i teckningarna är helt klart i världsklass. Kyckling med plommon omfattar knappt hundra sidor och den kan lätt läsas igenom på en timme. Således är det en betydligt mindre omfattande berättelse än den i Persepolis men det betyder inte nödvändigtvis att Kyckling med plommon är en sämre serieroman. Stilmässigt känns den ibland bättre men Persepolis har en starkare berättelse och karaktärer som man verkligen bryr sig om, vilket inte riktigt är fallet här.

Marjane Satrapi är en av de bästa serieskaparna idag och jag kommer med spänning fortsätta att följa hennes seriekarriär.

Henrik och Björn – Världens bästa spöken


Henrik riktade kniven mot honom och sa mässande: ”Havet vill ta dig. Kniven vill skära dig”. Björn skrattade till som om han hört ett ovanligt lyckat skämt. Utan att ta blicken från Anders sträckte Henrik ut handflatan. Björn gav honom fem och sa: ”Den var bra”.

John Ajvide Lindqvist har snabbt etablerat sig som en av Sveriges bästa författare, och inom loppet av några år han skrivit flera riktigt bra böcker. Det är en stor bedrift att bli en populär och folklig författare i Sverige utan att skriva usla deckare eller enerverande chic-lit och samtidigt hyllas av kritiker. Genom att blanda skräck med vardagliga händelser har han i sina böcker lyckats säga mer om livet än de flesta andra författare. I Ajvides böcker finns många intressanta karaktärer, men med de två utstötta Morrissey-dyrkarna som dyker upp i hans senaste bok, den märkliga och mycket läsvärda Människohamn, har han diktat ihop sina hittills bästa skapelser.

En av Ajvides främsta egenskaper som författare är att skildra ensamhet och utanförskap. Jag antar att Ajvide själv har haft flera perioder då han har varit extremt ensam, annars skulle han inte kunna skriva med sådan insikt och medkänsla. Det är också känt att Ajvide är ett stort fan av Morrissey, som ju är en slags ”utanförskapets väktare”, och han har droppat Morrissey-citat väldigt ofta i sina böcker. I Människohamn har han slagit ihop sina kunskaper om utanförskap och Morrissey och skapat de ultimata Ajvide-karaktärerna.

Henrik och Björn växer upp i skärgården. De skiljer sig från stadsbarnen som bara bor i skärgården under sommaren. Ju äldre barnen desto tydligare blir rollerna i gruppen och desto ensammare blir Henrik och Björn. Men de har trots allt varandra. Och Morrissey.

Den del av Människohamn som handlar om hur Henrik och Björn ”blir till” utspelar sig under 80-talet och The Smiths storhetstid. Från att ha varit utstötta freaks finner Henrik och Björn styrka och stolthet i sitt utanförskap genom Smiths-låtarna. De blir höga på utanförskapet och tycker att de är bättre än alla andra. De skaffar rockabillyfrisyrer och läser Oscar Wilde. Som två Morrissey-kloner åker de runt på skärgårdsön med en flakmoppe. De hamnar i en position som alla ensamma människor riskerar att hamna i och deras nyvunna självförtroende blir också deras fall. Efter en oerhört brutal och förnedrande kväll blir Henrik och Björn alltmer inåtvända och börjar ställa till med problem för sig själva och andra. En dag kör de genom isen med flakmoppen och alla tror att de är döda. Men riktigt så enkelt är det inte.

Nästan 20 år senare är Henrik och Björn tillbaka. Helt oförändrade åker de runt på sin flakmoppe och eldar upp hus och förstör brevlådor. De hämnas på allt och alla som behandlat dem illa. De är brutala och elaka och i princip allt de säger är fraser från Smiths-låtar översatta till svenska. Dessa översättningar är väldigt välgjorda och genomtänkta och placeras hela tiden i lysande sammanhang. Om man har lyssnat mycket på The Smiths känns alla fraser igen och det är en fröjd att läsa de delarna av boken. Om man däremot inte är bekant med The Smiths eller Morrissey-estetik kommer de här fantastiska kapitlen av boken att mest gå förbi som väldigt märkliga inslag i en bra bok. Henrik och Björn kan ses som en present till alla som gillar Morrissey och alla Moz-fantaster (och alla andra!) bör därför läsa Människohamn. Det är en fantastisk bok.

Jonathan Richman - Because Her Beauty Is Raw and Wild


Mina föräldrars skivsamling innehåller en hel del bra grejer och jag har den att tacka för många av mina musikupptäckter. När jag var liten gillade jag att leta igenom skivsamlingen efter fulroliga omslag och mest fulroligt av dem alla var omslaget till Rock 'n' Roll with the Modern Lovers med Jonathan Richman. Några år senare började jag gilla honom i samband med hans sköna roll i bröderna Farrellys roliga There's Something About Mary, och började leta efter skivor han spelat in. Bäst av skivorna är debuten, The Modern Lovers med The Modern Lovers. Det är en helt fantastisk rockskiva med enbart riktigt starka låtar och de flesta av Richmans bästa låtar hittas där.

Jonathan Richman är en tokrolig och annorlunda rockmusiker som trots roliga texter aldrig släpper allvaret. Han är också den enda människan i hela världen som kommer undan med smeknamnet Jojo. Det var ett tag sen Jojo släppte något nytt material, senast var det år 2004 med skivan Not So Much to Be Loved as to Love, och efter hans lite tråkiga spelning på Debaser förra året har min fascination för honom minskat. Nu är han dock tillbaka med en ny skiva, Because Her Beauty Is Raw and Wild.

Det är en avskalad Jonathan Richman som hörs på den nya skivan. Trummor och ensam gitarr är allt, men det funkar riktigt bra. Han verkar inte ha förändrats särskilt mycket, han sjunger fortfarande om konstnärer och låtarna är både känslosamma och roliga. Ibland sjunger han på spanska (och franska) och han gör en lite uppdaterad version av låten Old world från den enda Modern Lovers-skivan. Han kör också en Leonard Cohen-låt, Here it is, som passar väl in i sammanhanget. Ganska typiskt Jonathan Richman alltså. Det är nog lugnt att påstå att om du gillar Jojo sen tidigare kommer du garanterat gilla Because Her Beauty Is Raw and Wild också.

Jonathan Richman har gett ut en jävla massa skivor och när det kommer något nytt är det rätt vettigt att fråga sig hur de nya grejerna står sig jämfört med de gamla. Jag tror aldrig att han kommer nå upp till samma höjder som han gjorde på Modern Lovers-skivan och det tror jag han har insett själv också. Men den här skivan är faktiskt bättre än de senaste skivorna. Texterna är starkare och låtarna känns allmänt bättre. Det finns några bra låtar på skivan som mycket väl kan leva vidare som Jojo-klassiker, framförallt When we refuse to suffer och As my mother lay dying. Det här är den typen av album som kräver ett antal lyssningar för att riktigt mogna, och just därför riskerar nog skivan att hamna i skymundan. Trots att det är ett bra album har det släppts bättre grejer den här sommaren som jag tror många kommer prioritera. Själv kommer jag fortsätta lyssna på den här skivan ett bra tag, Jonathan Richman är en artist som jag gärna återkommer till.

Läs gärna Håkan Steens fina recension av skivan, utan den hade jag nog missat skivan totalt.

söndag 27 juli 2008

Son of Rambow


Son of Rambow är en smått lysande film om vänskap och utanförskap i det tidiga 80-talets England. En familjefilm utan pekpinnar. Min recension av filmen kan ni läsa på filmtipset.se.

lördag 26 juli 2008

Batman strikes back


Som alla andra har jag varit och sett den nya Batman-filmen, The Dark Knight, i helgen. Det är en film som har hypats i princip överallt och utöver det legat etta på IMDb’s Topp 250-lista (hädanefter kallad IMDb’s inflationslista) den senaste veckan.

För att vara en fiktiv person har Batman/Bruce Wayne haft en ganska stor roll i mitt korta liv. När jag växte upp var Batman en av de stora hjältarna och jag och mina syskon lekte med Batman-actionfigurer och såg den animerade TV-serien (som jag fortfarande tycker är helt okej) varje lördagsmorgon. Lite senare var det spelfilmer och TV-spel med Batman i fokus som gällde. Som tonåring läste jag mängder av amerikanska serietidningar och serieantologier med Batman. Den förra filmen, Batman Begins, var enligt mig en värdig filmversion av en grym serie och man kan lugnt säga att jag sett fram emot den nya filmen ett bra tag.

I The Dark Knight har Batman varit verksam ett tag och Gotham är lugnare än tidigare. Då dyker en galen skurk upp, The Joker, som vill döda Batman. Jokern är galen, läskig och totalt oberäknelig. Batman samarbetar med den klassiska Batman-polisen James Gordon och åklagaren Harvey Dent för att försöka sätta dit Jokern. Harvey Dent och Bruce Wayne är förälskade i samma tjej vilket leder till ett ganska intressant triangeldrama (dock helt befriat från sex) som jag gärna hade sett mer av. Alla Batman-kännare vet vad namnet Harvey Dent är synonymt med och man sitter mest och väntar på att en olycka ska fucka upp hans ansikte totalt. Det där var ganska exakt vad filmen handlar om, mycket blir det inte.

Christian Bale är kalas i rollen som Batman, Heath Ledger gör Jokern med bravur, Michael Caine gör en putslustig Alfred och Morgan Freeman gör en strålande insats som Morgan Freeman. Filmens enda framträdande kvinna är Rachel, den där juristtjejen som dök upp redan i förra filmen. Fast nu spelas hon av Maggie Gyllenhaal istället för Katie Holmes och det kan jag tycka är lite bisarrt, även om Gyllenhaal är en klart bättre skådis. Tyvärr får vi inte se så mycket av henne, det här är klart och tydligt en film där kvinnor inte har någon större plats. Lite synd, som läsare av serien är man van vid att Bruce Wayne knullar runt och flörtar med varenda kvinna han möter.

Mycket av förhandssnacket har handlat om att filmen skulle vara mörk, djup och lite filosofisk. Det stämmer om man jämför med en vanlig sommarblockbuster, men jämför du filmen med vilket drama som helst känns handlingen ändå ganska platt. Det är väldigt synd för med de här skådespelarna och filmteamet hade man kunnat göra en riktigt tung och grym Batman-film. Tyvärr faller man i alldeles för många blockbuster-fällor; vi har ungar som gör wow!-faces, explosioner hit och dit och jobbig musik i varenda (!) scen genom hela filmen. Det känns som att filmbolaget inte riktigt litar på att publiken klarar av filmer som kräver lite tänkande och engagemang. Det är i de lågmälda scenerna mellan Jokern och Batman filmen blommar ut ordentligt och tyvärr är det alldeles för få av dem. Jag hade också gärna sett mer depp och ångest. För att vara en 142 minuter lång Batman-film är det alldeles för lite Batman i filmen, och det är alldeles för lite Bruce Wayne också. När han väl dyker upp ska han åka runt i batmobilen eller slåss. Batman är en väldigt komplicerad och mångbottnad karaktär och det visas det tyvärr inte mycket av i den här filmen. Trots alla mina klagomål tycker jag ändå att det här är en helt klart sevärd film som är mycket bättre än de flesta andra superhjältefilmer som gått upp på biograferna de senaste åren. Men det är en film som hade mycket potential, vilken jag tycker att man delvis slarvade bort.

Som gammal (?) serienörd hade jag tänkt avsluta med att tipsa om min absoluta favoritserie med Batman. Den heter The Long Halloween och är skriven av Jeph Loeb och tecknad av Tim Sale. Det är en hårdkokt och väldigt spännande noir-historia som är extremt snyggt tecknad. Det behövs inga som helst förkunskaper om Batman eller hans Gotham för att läsa och uppskatta serien. Snarare lär man sig väldigt mycket om Batman under läsandet och man får stifta bekantskap med alla de stora skurkarna. The Long Halloween gavs ursprungligen ut som 13 lösnummer men finns att köpa i en schysst samlad volym för en ganska vettig penning. För de som gillar den här serien finns det en uppföljare av samma killar som heter Dark Victory. Den är inte riktigt lika bra, men ändå en riktig seriehöjdare.

Queer as folk



Jag tror att få har missat att Kanal 5 har kört Pridetema den senaste veckan och koncentrerat sig på serier och dokumentärer som är lite extra gay. Ett rätt trevligt initiativ, tycker jag. Bland annat visar de en gammal brittisk serie som heter Queer as folk. Jag hade garanterat inte skrivit den här bloggen om det inte varit för att jag och den serien goes way back (som det lite bögigt heter).

När jag var fjorton år var bögar fortfarande något exotiskt och småspännande. Det var innan Fab5 och innan alla töntiga kändisar, som man ju redan visste var gay, hade kommit ut. Pridefestivalen hade ännu inte blivit den folkfest den är idag och gemene man tyckte nog att bögar var ganska äckliga trots allt (och det är jag rätt övertygad om att de flesta tycker idag också, även om de inte visar det, vilket visar att Pridefestivalen är nödvändig och fyller sin funktion). Plötsligt började SVT visa en sällsynt grov och frispråkig brittisk serie om några bögars spännande äventyr i Manchester. Jag var fast.

Queer as folk gjordes i två säsonger (1999-2000) för brittiska Channel 4 och säsongerna är relativt korta, som det brukar vara med brittiska serier, vilket gjort det möjligt för Kanal 5 att köra igenom hela serien på en vecka utan att fylla alltför mycket tablåtid. Det finns också en amerikansk version av serien med betydligt fler avsnitt, men den har jag aldrig sett och jag tvivlar starkt på att den skulle vara lika bra som förlagan.

Serien handlar om två homosexuella killar som varit bästa vänner med varandra i många år. Den ena är snäll, och ödmjuk medan den andra är ett osympatiskt ”sexuellt rovdjur” (åh, vilket härligt begrepp) som har betat av alla killar på Canal Street, den gata i Manchester kring stora delar av serien utspelar sig. Deras liv förändras när en femtonårig grabb gör entré på Manchesters gayscen.

Serien innehåller rätt mycket snusk och roliga vulgariteter, men vad som gör serien unik är den nyanserade bilden av homosexuella som målas upp. Vi får stifta bekantskap med alla tänkbara sorters homosexuella; nördar, småpojkar sugna på äventyr, mysiga hemmakillar, normala män och de som enbart lever för att festa och knulla. I Queer as folk förekommer inga stereotyper, och där ligger seriens storhet. Det beror förmodligen på att seriens skapare Russell T Davies (som nu senast har gjort succé med sin återupplivade version av den klassiska brittiska sci-fi-serien Dr Who, som en av karaktärerna i Queer as folk också är ett stort fan av) själv är homosexuell, och därtill mycket intellektuell. Att serien också är väldigt underhållande och att skådespelarna faktiskt gör bra ifrån sig gör inte serien sämre. Och när jag såg serien som fjortonårig var det en helt ny värld som målades upp. Synd bara att jag inte var gay.

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle gilla serien nu flera år senare. Gayvärlden har blivit så folklig och jag börjar bli lite trött på att det bara är den smaklösa och tråkiga delen av gaykulturen som får synas och uppmärksammas. Men återigen fastnade jag framför den här serien, och jag måste medge att jag fortfarande tycker att Queer as folk är en bra serie. Förmodligen det bästa porträttet av homosexuella män jag någonsin har sett.

Gör vad du vill – Erlend Loe



Erlend Loe har skrivit flera riktigt bra böcker, och flera som har varit allt annat än bra. Den senaste boken jag läste av honom, Expedition Shakespeare (gavs ut förra året), skrev han tillsammans med en halvgalen ”kyrkoorganist” som hade en massa konspirationsteorier om Shakespeare. Boken, som inte var någon roman, var rakt igenom skittråkig och jag gav nästan upp hoppet på att Loe skulle prestera något bra igen. Till min stora glädje kan jag säga att Loe är tillbaka med en bok som helt klart kan mäta sig med hans bästa romaner.

Gör vad du vill handlar om den 18-åriga överklasstjejen Julie vars familj omkommer i en flygolycka i Afrika. Julie blir ensam kvar i familjens stora tomma hus och känner att livet inte längre är värt att leva. Hon börjar fundera på att ta sitt liv och hennes skäggiga psykolog råder henne att börja skriva dagbok för att komma till rätta med livet igen.

Gör vad du vill utgörs av den dagbok som Julie börjar skriva, men hon har inga planer på att komma över sorgen utan planerar istället olika (makabra) sätt att ta livet av sig. För att komma ifrån Norge, och risken att bli inlåst på psyket, börjar hon flyga runt världen i jakt på det perfekta sättet att ta livet av sig.

Att Loe har valt att skriva boken i dagboksform ger ett riktigt bra flyt i språket, som känns trovärdigt och ungdomligt. Boken är väldigt lättläst, som det brukar vara när Loe skriver, och eftersom den inte är så lång går det snabbt att läsa den. Som vanligt när det gäller Loe är det roligt och underhållande, men det var länge sen han var så här allvarlig. För att vara Loe känns boken väldigt mångbottnad och samtidigt som den är rolig och ofta absurd tar den upp många svåra frågor. Det här med självmord är ett svårt och extremt känsligt ämne och jag tycker Loe lyckas väldigt bra med att skildra självmord ur olika aspekter. Boken är genomtänkt och smart, och för mig är det här den starkaste bok jag läst av Loe sen Naiv. Super. Det här är utmärkt sommarläsning och rekommenderas varmt till alla som vill läsa en bok som både är tänkvärd och rolig.

fredag 25 juli 2008

Martin Emtenäs - Världens skönaste programledare


Jag minns Mitt i naturen som ett ganska stelt och lite småtråkigt program. Det var innan Martin Emtenäs tog över som programledare, och gjorde programmet till sitt alldeles egna underbara program.

Den första säsongen med Martin som programledare märkte man att Mitt i naturen hade fått en nytändning. Man fick intrycket av en genomsympatisk person med ett genuint intresse för djur och natur. Han var också rätt rolig men som tittare visste man inte riktigt vad som väntade.

När Martin gjort en säsong eller två och det visat sig att programmet gick hem ute i stugorna antar jag att han fick ett större spelrum. Programmen blev alltmer lekfulla och roliga och Martin hittade sin egen grej. Sedan dess har han gjort en rad program, som i sin genre, är smått lysande. Humorn är ofta väldigt torr och egentligen ganska dålig men i sammanhanget kan det inte bli bättre.

Martin är ödmjuk och tålmodig, vilket garanterat behövs i hans yrke. Det är stor humor varje gång han följer med en torr biolog (alla dessa härliga biologer är värda en egen blogg) ut i skogen för att leta efter något sällsynt djur. Oftast väntar de en mindre evighet men får aldrig syn på något djur, och tvingas istället köra gamla arkivbilder. Men det är lite charmen med programmet, och i de sällsynta fall då de får syn på det eftertraktade djuret blir man nästan lite besviken.

Martin har förmodligen ett av de trevligaste jobben någonsin, och jag hoppas att han får leda Mitt i naturen en lång tid framöver. Premiären för nästa säsong är den 4e september. Frågor jag vill ha svar på då är bl.a.:
Hur långt hår har Martin egentligen och hur gör han sin fina hårknut?
Kommer Rogert filma något kul igen?
Kommer Martin flytta in i en stor fågelholk och leva fågelliv en period?

Om Martin, mot förmodan, skulle läsa det här ska han veta att han i mig har ett evigt troget fan. Mer Martin åt folket!

torsdag 24 juli 2008

Inte vilken dag som helst


Ju mer jag lyssnar på Beatles A day in the life desto mer fascinerad blir jag. Jag tycker det är en otroligt fascinerande låt, med helt sjukt upplägg och häftig uppbyggnad. Det finns också en hel del galna grejer att läsa om låten. Samma dag som Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band släpptes gick BBC ut med att de bannlyste låten och inte tänkte spela den med motiveringen att "We have listened to this song over and over again. And we have decided that it appears to go just a little too far, and could encourage a permissive attitude to drug-taking". Jag måste nog hålla med här, det känns som att antingen måste man ha världens vildaste fantasi och en riktigt kreativ hjärna eller ha tagit åtskilliga doser LSD för att kunna göra en sådan här låt. Förmodligen hade Lennon och McCartney en kombination av dessa kvaliteter. Det är inte texten som känns knarkad (trots en del ganska uppenbara knarksyftningar) utan det är själva upplägget på låten som gör att den känns annorlunda och konstig .

Det här är nog den låt som jag har hittat mest sinnessjuka fakta om. Tydligen är det en orkester på 41 man som spelar på låten. De blev tillsagda att komma till inspelningen uppklädda och när de kom dit fick de reda på att de skulle ha på sig lösnäsor, partyhattar m.m. Dessutom var en stor del av tidens kändiselit inbjuden till inspelningen. Det måste ha varit en väldigt speciell tillställning.

För den som är intresserad finns det mycket att läsa om låten, det är bara att googla och ni kommer hitta hur mycket kul som helst. Det finns intressant läsning om såväl text och upplägg som galna grejer som hände kring inspelningen. Själv är jag fascinerad av slutet som sägs innehålla något skumt budskap om det spelas baklänges, kolla in filmklippet nedan. Jag kan inte riktigt tyda vad som sägs eller sjungs, vad tror ni?



Jag tror aldrig att jag kommer tröttna på den här låten, det verkar finnas nya saker att hitta och inspireras av hela tiden.

tisdag 22 juli 2008

Conor Oberst är snäll och smart


Conor Oberst är en populär indiemusiker mest känd från Bright Eyes. Nu i sommar kommer han med en soloskiva som heter just ”Conor Oberst”. Det där med soloskiva är lite mystiskt eftersom ju också Bright Eyes är ett ganska utpräglat soloprojekt. Bandet Conor spelar med här kallas för The mystic valley band.

I sann Waldenpop-anda (se tidigare blogg om waldenpop) bodde Conor med sitt band i en villa i ödsliga bergstrakter i Mexiko under inspelningen av skivan. Många ser ju Conor som en deprimerad och svårmodig kille, men på den senaste Bright Eyes-skivan, ”Cassadaga”, som kom för ett drygt år sen var han betydligt gladare. Vi som såg honom på förra årets upplaga av Accelerator kan intyga att han var mycket gladare än vad man hade förväntat sig. Conor var vitklädd och långhårig och texterna var betydligt mer positiva än tidigare, men inte helt utan svärta. Cassadaga var ett av förra årets helt klart bästa album. Det kändes som att Conor hade hittat hem.

Conor Oberst är inte dum i huvudet och vet att de flesta kids som gillar indie är rätt duktiga på att tanka hem all musik de vill ha. Därför gör han ett väldigt smart drag som gör att han stiger i aktning hos alla fans. Två veckor innan det nya albumet släpps lägger han ut hela skivan på sin hemsida. Alla låtar kan streamas och lyssnas på i sin helhet hur många gånger som helst. Självklart kan alla kunniga (och okunniga) människor också ladda ner alla låtar i mp3-format på mer eller mindre lagliga vägar. Att han gör så här tyder ju på att han har stor respekt för sina lyssnare och att han vet vad som ligger i tiden. Alla som vill lyssna på skivan genom att streama låtarna kan göra det här, http://www.conoroberst.com/album/.

Den där lite gladare Conor som vi fick stifta bekantskap med förra året är fortfarande kvar på den här skivan. Glad kanske inte är rätt ord, men allt verkar i alla fall inte vara nattsvart. Han verkar kunna tillåta sig att vara glad ibland, och det märks på musiken. Albumet kan grovt delas in i två delar, en del bestående av ganska typiska singer/songwriterlåtar och en del bestående av pop/rocklåtar med lite folk- och countryinslag. Egentligen skiljer sig inte låtarna på albumet särskilt mycket stilmässigt från de på den senaste Bright Eyes-skivan. Skillnaden är väl att han jobbar med lite annat folk den här gången. Texterna är genomgående bra, och soundet känns helt rätt. Conors röst känns igen sen tidigare, den är spröd och det låter som att han skulle kunna börja gråta närsomhelst, men låter samtidigt ganska självsäker. Conor är unik och en av få manliga amerikanska indiesångare som jag verkligen tycker behövs. Han fortsätter köra sig egen grej, och fortsätter trösta en stor grupp deppiga lyssnare. Detta självbetitlade album är faktiskt ännu bättre än vad jag hade väntat mig och alla som gillar Bright Eyes kommer garanterat att gilla det här.

Bildan nedan föreställer skivomslaget till det nya albumet, riktigt smakfullt i min mening.

Mira Billotte – Fantastisk och okänd indieröst


På soundtracket till Todd Haynes fantastiska film I’m not there gjorde stora delar av den amerikanska indieeliten och andra stora namn covers på Dylanlåtar. De flesta var helt okej, men inte anmärkningsvärt bra, vilket leder till, den sedan länge kända, slutsatsen att det är väldigt svårt att göra bra covers på klassiska rocklåtar. En cover stack dock ut ur mängden; As I Went Out One Morning sjungen av Mira Billotte. Den låten var verkligen en wow!-upplevelse och jag undrade hur jag hade kunnat missa den här tjejen. Att jag hade missat henne visade sig strax därefter inte vara så konstigt.

Efter att ha hört hennes As I Went Out One Morning började jag ivrigt leta efter mer musik med henne. Det var lättare sagt än gjort. Mira Billotte är, trots en av de bästa röster jag har hört de senaste åren, i princip helt okänd bland de flesta. I vissa kretsar verkar hon vara en indielegend, och jag tycker det är ett mysterium att hon inte har fått ett större genomslag. Kanske kan det bero på att hon alltid har gjort lite svårlyssnad musik, och att hon inte visat några som helst tendenser på att börja göra mer lättillgänglig musik.

Det finns egentligen inte överdrivet mycket att läsa om Mira Billotte, men vad jag lyckats läsa mig till är följande. Billottes första ”större” band var Quix*o*tic där hon spelade trummor och sjöng. I bandet ingick även hennes syster. Quix*o*tic var ett litet indieband som gav ut en enda fullängdsskiva. Soundet är skramligt, kantstött och oputsat. Men Mira Billottes fantastiska röst gör att skivan ändå innehåller några riktigt sköna låtar. Efter Quix*o*tic bildade Billotte bandet White Magic, som är hennes nuvarande band. Billotte spelar piano och sjunger i White Magic, vars sound bäst kan beskrivas som folkrock med psykadeliska inslag. Billottes röst, och knepiga texter, är central i de flesta av bandets låtar. En stor del av låtarna känns ganska svårlyssnade och inte heller överdrivet bra, men ibland får Billotte och de andra till helt fantastiska låtar. White Magic har gett ut flera EP-skivor och ett fullängdsalbum, Dat Rosa Mel Apibus.

Hur ska man då gå till väga om är intresserad av att lyssna på Mira Billotte? Först och främst tycker jag man ska besöka White Magics MySpace där man kan lyssna på den fantastiska As I Went Out One Morning. Gillar man det man hör där tycker jag man ska gå vidare med White Magics första EP Through The Sun Door EP. Den bör nog gå att hitta rätt lätt med torrents eller med något fildelningsprogram. Om man är intresserad av amerikansk indie har fildelningsprogrammet Soulseek visat sig vara den bästa utvägen om man inte lyckas hitta vad man letar efter någon annanstans. Soulseek är lite mer omständigt än att tanka med torrents, men man lär sig snabbt och den musikskatt man kan hitta där (många riktigt smala grejer) gör det helt klart värt mödan. Ett annat alternativ är att kontakta mig. Jag lovar att hjälpa till att fixa fram lite bra låtar sjungna av Mira Billotte.

Mira Billotte har också ett ganska säreget utseende som får mig att tänka lite på en blond Karen Dalton, vilken hon också påminner om musikaliskt. Vi får verkligen hoppas att Billotte inte går samma tragiska öde till mötes som Dalton och att hon får ett större genomslag. Det är hon verkligen värd.

söndag 20 juli 2008

Spaced


Jag tyckte aldrig att Shaun of the dead eller Hot Fuzz var särskilt roliga och hade därför inte tagit mig för att se TV-serien Spaced av samma gäng trots lovord från flera håll. När den här helgen visade sig vara mer grå, regnig och tråkig än vanligt tog jag mig samman och kollade igenom hela serien. Anledningen till att jag fick tummen ur var dels p.g.a. ren uttråkning och dels därför att jag hade läst någonstans att Judd Apatow gillar Spaced väldigt mycket. Om Judd Apatow tycker att något är kul borde det ju vara kul, resonerar jag.

Spaced är uppdelad på två säsonger med sju avsnitt (à 25 minuter) i varje. Den första säsongen sändes på brittiska Channel 4 1999 och följdes av säsong två 2001. Det är rätt gamla grejer alltså, men det är verkligen inget man ska avskräckas av. Serien är nämligen roligare än många nyare komediserier och eftersom serien är så pass kort går det fort att kolla igenom hela serien. Britterna satsar som vanligt på kvalitet framför kvantitet. Till min stora fasa läste jag på IMDb att det kommer en amerikansk version av Spaced så här nästan tio år senare. Det känns ju inte riktigt fräscht alltså. Jag tycker jänkarna kan komma på egna programidéer istället för att härma britterna. Fast amerikanska The Office är en riktigt lyckad serie, men den serien får nog ses som ett undantag.

Spaced handlar om en kille (Simon Pegg) en tjej (Jessica Hynes) som träffas av en slump på ett café. De lär känna varandra och eftersom båda behöver ett ställe att bo på låtsas de vara ett par för att få en lägenhet i ett fint hyreshus. De får lägenheten och flyttar ihop och fortsätter låtsas att de är ett par. I huset bor också en pretentiös konstnär (som målar ”pain”, ”anger” och ”fear”) och en kåt landlady och ibland kommer huvudpersonernas galna kompisar och hälsar på. Genom serien får vi följa dessa karaktärer på roliga, konstiga och lite surrealistiska äventyr.

Vad som gör Spaced unik är skildringen av nördar som påminner om den i Judd Apatows filmer och TV-serier. Det är inte den stereotypa bilden av nördar som man har vant sig vid från amerikanska collegefilmer som porträtteras här utan det är mer nyanserade, och roligare, nördar som dyker upp i Spaced. Serien kryllar av popkulturreferenser (bland mycket annat sköna pastischer på bland annat Gökboet och Närkontakt av tredje graden), sköna repliker och absurda händelser och lyckas samtidigt kännas ganska trovärdig. Spaced är helt klart en sevärd serie som jag kan rekommendera till alla som vill se en rolig serie med hög igenkänningsfaktor. Jag tycker Spaced är betydligt roligare än både Shaun of the dead och Hot fuzz och att serien var så bra gör att jag överväger att se om de båda filmerna. Håll utkik efter Ricky Gervais som dyker upp i en liten, men kul, biroll i säsong två.

Här nedan kan ni se några roliga klipp från serien:





lördag 19 juli 2008

Waldenpop

Sean Penns film Into the wild om Christopher McCandless berörde mig djupt (läs min recension på Filmtipset) och gav verkligen mersmak. Kort efter att ha sett filmen läste jag också boken Into the wild av Jon Krakauer, som ju filmen baseras på. Eftersom McCandless dyrkade Henry David Thoreau och dennes Walden (som för några år sedan blev nyöversatt till svenska av den skickliga Peter Handberg) läste jag den också. Även om man kan ifrågasätta många av McCandless och Thoureaus tankar och idéer (samt deras mentala hälsa) ligger det något i deras resonemang och i naturromantiken. Att fly samhället och leva isolerad i naturen en period skulle kanske vara nyttigt för de flesta människor. Bland den bästa nya musik jag har hört i år har varit något jag skulle vilja benämna Waldenpop; pop inspirerad av naturromantiska tankar.

Ett självklart exempel på Waldenpop är Eddie Vedders soundtrack till Into the wild. Eddie Vedder är mest känd som grungerockare i Pearl Jam, men med detta soundtrack tycker jag han har gjort sin största bedrift någonsin. Musiken har en central roll i filmen och när jag såg filmen på bio hade de t.o.m. valt att översätta låttexterna. Musiken är avskalad och mestadels akustisk med starka texter och melodier om de teman som filmen tar upp. ”Society, you're a crazy breed., I hope you're not lonely, without me”. Det är sällan som nya filmer har ”specialskriven” musik och om de har det är det sällan som det blir så här bra. Jämte The harder they come är det här det bästa soundtracket bestående av rocklåtar jag någonsin har hört. Många starka låtar och en riktigt bra röst. En musikvideo, med bilder från filmen, kan ses nedan:



Bon Iver (en felstavning av franskans bon hiver = bra vinter) är annan artist som gör typisk Waldenpop. Han har också gjort årets hittills bästa album, For Emma, Forever Ago. Bon Iver heter egentligen Justin Vernon och han spenderade, på typiskt Thoreau-sätt, några månader i en liten stuga i skogarna i Wisconsin. Jag antar att han gick igenom någon slags personlig kris och behövde komma bort från samhället ett tag. Ute i skogarna började han arbeta på albumet For Emma, Forever Ago, och det är utan tvekan den bästa singer/songwriter debut jag har hört på flera år. Bon Iver är känslig, ensam och väldigt begåvad. Gitarren låter alltid lite ostämd, han sjunger i stämmor och arrangemangen är alltid lite skeva. Skeva på ett perfekt sätt. Albumet innehåller enbart starka låtar och är ett av de få album från i år som jag inte tycker har tappat charmen efter några veckor. Det här är en skiva som jag tror att jag kommer kunna återkomma till under flera år. Den 23e september spelad Bon Iver på Berns i Stockholm och dagen efter kommer han till Göteborg. Till dess tycker jag att ni ska lyssna på hans album, eller åtminstone besöka hans MySpace, och se videon nedan.



Också läsvärt:
Roger Wilson har skrivit en ny och ganska intressant artikel om Jon Krakauer, författaren av Into the wild, för Aftonbladet.

fredag 18 juli 2008

Zooey, Zooey, Zooey



Zooey Deschanel dyker upp i var och varannan indiefilm nuförtiden, oftast i biroller. Hon gör alltid samma typ av roller; den lite flummiga och vilsna, men snälla, tjejen. Hon har aldrig riktigt övertygat eller briljerat i någon film, men jag (och många andra) gillar henne ändå. Jag antar att hon helt enkelt spelar sig själv och att hon är lika avslappnad och trevlig privat som hon är på film. Jag gillar Zooey mest i den lustiga Will Ferrel-filmen Elf och som den snälla musikläraren i den mysiga barnfilmen Bridge to Terabithia. Hon har också ett tilltalande, och lite annorlunda, utseende som garanterat har hjälpt henne att få filmroller. Men hur charmig hon än är och även om hon har en hög status i indiesvängen måste det ändå kännas lite småjobbigt att aldrig få prestera något riktigt bra. Det har hon gjort nu.

Det var inte direkt oväntat att Zooey förr eller senare skulle försöka sig på att göra musik, däremot hade jag inte väntat mig att det skulle bli så pass bra som det faktiskt blev. Under det senaste åren har ganska många kända (och halvkända) skådespelerskor försökt göra musik med ytterst varierande resultat, nu senast Scarlett Johansson.

Zooey har slagit sig ihop med den alltid lika muntra M. Ward och gör tillsammans med honom indiepop (vad annars?) med lite altcountry-inslag under namnet She & Him. Soundet är rätt mycket 60-talspop vilket passar Zooey utmärkt. Det låtar faktiskt riktigt bra. Zooey sjunger fint, texterna är schyssta och melodierna funkar. Volume One är en av sommarens bästa skivor. I väntan på Jenny Lewis nästa är det här utmärkt lyssning. Zooey verkar ha hittat hem och får för första gången briljera. Jag ser helt klart fram emot Volume Two, för en sådan lär väl dyka upp?

Flera av bandets låtar finns på deras MySpace och här nedan kan ni se en riktigt trevlig video:

Scorsese som komediregissör


De flesta förknippar nog Scorsese med filmer om psykotiska taxixchaufförer, tuffa boxare och hårda gangsters och inte med komedier. Men på 80-talet gjorde han två komedier som avviker från hans andra filmer, samtidigt som de inte avviker. De är märkliga, fascinerande och mörka. Jag tycker det talas alldeles för lite om de två filmerna och tänkte därför presentera dem här.

After Hours (1985)

After Hours handlar om en kontorsarbetare, spelad av Griffin Dunne, som upplever en helvetisk natt i New York. Han träffar en mystisk tjej (spelad av Rosanna Arquette) på ett café. De pratar lite kort om böcker och han får hennes telefonnummer. Han lever ett tråkigt liv och är sugen på lite spänning, vilket får honom att bestämma sig för att hälsa på hos tjejen senare samma kväll. Det är upptakten på filmen som snabbt blir allt galnare för att eskalera i total galenskap.

Tjejen visar sig vara minst sagt labil, och huvudpersonen som är helt pank och ensam försöker ta sig hem genom New York-natten. Lättare sagt än gjort. Han stöter på många underliga personer under natten, den ena mer bisarr än den andra.

Griffin Dunne, som inte har haft någon lysande karriär som skådespelare, gör här en mycket bra prestation. Under nattens lopp blir han alltmer desperat, och hans desperata handlingar för honom till helt sinnessjuka situationer. Rollen som desperat, men ändå sympatisk och snäll, ung man klarar av Dunne av med bravur. Humorn i filmen ligger i de bisarra händelserna och karaktärerna, och det är inte någon typisk komedi. Handlingen i After Hours känns väldigt mycket som något skrivet av Kafka, eller möjligtvis Paul Auster. Det New York som målas upp är samtidigt skrämmande och fascinerande. Musiken bidrar till filmens både obehagliga och komiska sidor. Det här är helt klart en av Scorseses mer udda filmer, och rekommenderas varmt till alla som gillar bisarr och absurd humor av det mörka slaget. Det enda jag är tveksam till är att Cheech och Chong, pionjärer inom den mycket pinsamma genren stonerfilmer, dyker upp i tid och otid genom filmen.

Här nedan kan ni se en trailer för filmen:



The King of Comedy (1983)

The King of Comedy skulle kunna ses som en syskonfilm till den mer kända Taxi Driver. Scorsese regisserar, Robert De Niro gör huvudrollen och filmernas upplägg och teman är mycket lika varandra. Inte helt oväntat når The King of Comedy aldrig upp till samma höjder som Taxi Driver. Men det är svårt att mäta sig med en av de bästa filmerna någonsin, och The King of Comedy är helt klart en bra film.

The King of Comedy handlar om en ung man (De Niro, förstås) som drömmer om att bli känd komiker och stjärna. Han försöker ta till alla tänkbara desperata knep, men när ingenting hjälper tar han, med hjälp av sin kvinnliga stalkerkompis, till förbjudna medel. Och till skillnad från hans tidigare försök verkar det vara vägen till framgång…

De Niros karaktär i den här filmen är minst lika galen som Travis Bickle, men inte lika farlig. Konstigt nog känns ändå The king of Comedy mer obehaglig och skrämmande än Taxi Driver. Det här är en komedi av det allra mörkast slaget, och det är få gånger man skrattar. Den är dock väldigt fascinerande och välgjord. Scorsese ger här en hård känga till alla kändiskåta människor, och jag undrar vad han tycker om dagens samhälle där alla verkar ha kändisskapet som livsmål. De Niro gör, som alltid, en bra prestation men jag måste ändå säga att av de två Scorsese-komedier jag skrivit om i den här bloggen föredrar jag After Hours. Den är mer unik och betydligt mer bisarr. Och jag är en ung man med förkärlek för det bisarra.

Här nedan kan ni se en trailer för filmen:




onsdag 16 juli 2008

Sputnik Sweetheart – Haruki Murakami

Haruki Murakami verkar gå hem i Sverige. Kulturredaktionerna i de svenska dagstidningarna älskar honom och böckerna kommer i pocketupplagor några månader efter första utgåvan. Flera av hans böcker har översatts till svenska och fler är på väg. Nästa bok som kommer ges ut på svenska är Sputnik Sweetheart från 1999. Boken kommer någon gång i höst, och som vanligt är det Norstedts som publicerar honom på svenska. Jag har redan läst Sputnik Sweetheart, i engelsk översättning, och kan därför ge er den första (?) recensionen på svenska.

Sputnik Sweetheart handlar om en ung tjej, Sumire, som vill bli författare. Hon hoppar av sin utbildning för att på allvar satsa på skrivandet, och inspireras av Keorouac både i sitt skrivande och sitt leverne. Hennes bästa vän, K, är kär i henne men får inget gensvar. Sumire verkar vara helt asexuell och har aldrig förälskat sig i någon. På en fest träffar hon den sjutton är äldre kvinnan, Miu, och blir genast kraftigt förälskad. Hon börjar arbeta för Miu, och följer med henne på en resa till Europa. En natt får K ett telefonsamtal från Grekland. Det är Miu som ringer för att berätta att Sumire är spårlöst försvunnen, och hon behöver hans hjälp…

Om man har läst Fågeln som vrider upp världen eller Kafka på stranden tidigare känner man igen sig i Sputnik Sweetheart. Murakami behandlar ungefär samma teman som i de böckerna; drömmar, katter, tankar om livet och så vidare. Däremot är Sputnik Sweetheart betydligt tunnare än nämnda böcker och historien är inte alls lika invecklad och intressant. Den första halvan av boken är riktigt bra, men Murakami verkar som vanligt ha fått problem med att avsluta berättelsen. Den enda boken jag har läst av Murakami (och det är ett rätt stort antal böcker vid det här laget) som har ett fullt fungerande och tillfredställande slut är Fågeln som vrider upp världen. Den boken får nog också ses som hans mästerverk. Med den boken hittade Murakami en perfekt form, och alla böcker han har skrivet efter den har varit ganska lika i upplägg och teman. Sputnik Sweetheart är uppenbart sämre än "Fågeln" och "Kafka" men är inte alls någon dålig bok. Det blir tyvärr omöjligt att inte jämföra med dessa mästerverk när man läser en annan Murakami-roman.

Murakami har fått ett stort genomslag över hela världen med sina romaner. Han är unik eftersom det han skriver ändå måste betraktas som "finkultur", och sådan brukar inte få något större genomslag. Men Murakami har lyckats skriva "svåra" böcker som ändå är lättillgängliga. Han har ett bra flyt i språket och romanerna upphör aldrig att vara intressanta och fascinerande. Hans böcker får alltid väldigt bra översättningar, både på svenska och engelska. Den engelska översättningen av Sputnik Sweetheart är gjord av Philip Gabriel, en amerikansk proffesor i japansk litteratur. Bara det pekar ju på Murakamis höga status. Murakami är den japanska jazzgubben som har lyckats bli såväl tonårsidol som hyllad av "finsmakare". Hans framgång är nästan lika märklig som händelserna i hans romaner.

Om du inte har läst någon bok av Murakami tidigare rekommenderar jag dig att börja med Fågeln som vrider upp världen och därefter Kafka på stranden. Båda finns att köpa i trevliga pocketutgåvor för en spottstyver. Gillar du de böckerna (och det bör du göra, mycket bättre blir det inte) kan du lugnt gå vidare med Sputnik Sweetheart. Du kommer gilla den också.

Soundtrack:

Miles Davis - Kind of Blue
Murakami ägde, innan han blev författare på heltid, en jazzbar och hans romaner kryllar av referenser till jazzlåtar och jazzartister. Jag är själv inte särskilt bevandrad i jazz, och har aldrig lärt mig att uppskatta den musikstilen på samma sätt som jag är besatt av pop. En jazzartist som det däremot är omöjligt att ogilla är Miles Davis. Albumet Kind of Blue sägs vara hans bästa, och mest lättillgängliga, inspelade verk. Dessutom är det ett utmärkt soundtrack till Sputnik Sweetheart.


Paul Simon – En sagofiering

Ibland känns det som att vardagen och livet blir lite för tungt för att bära alldeles själv, och då kan det vara bra att ha en hjälte. Någon eller något att tro på. En slags Gud för oss som inte tror på Gud. När jag var liten hette hjältarna Robin Hood och Batman. När jag var lite, lite äldre hette hjältarna Joe Strummer och Bob Dylan. Men jag gjorde misstaget att sagofiera och idolisera dem, jag fick för mig att de var mer än människor. Utan brister. Sen läste jag ett gäng biografier och såg ett par dokumentärer och drog slutsatsen att de här männen var mer svin än hjältar. Men de är ändå hjältar för mig. Antihjältar. För att inte tala om den gången jag hittade en serie porrbilder med min "yngre tonårsidol" Joakim Thåström. Att se Thåström, eller Helmut, som han kallades i artikeln ta sin "flickvän" i 2:an (som ungdomarna på Flashback så lustigt kallar det) vände upp och ner på min världsbild.

En riktig hjälte måste vara en felfri människa. Och sådana finns inte. Men jag tror att jag kanske ändå har hittat en i Paul Simon. Egentligen vet jag inte så mycket om honom. Jag har lyssnat på hans musik i många, många timmar men utöver vad man utröna ur musiken vet jag inte mycket mer om honom än vad som finns att läsa på Wikipedia. Bra så. För i mitt huvud är Paul Simon den finaste av människor. Jag har sagofierat honom totalt.

Paul Simon är en fin och söt liten man med fult tunt hår. Han står, och har alltid stått, på de svagas sida. Han är ju själv så svag och resonerar att något annat vore fel. Han skulle aldrig uttrycka sig som alla andra att "invandrarna självklart kan få bo här, men då måste de anpassa sig till vår kultur. Inget jalla-jalla och sånt. Och ingen sån där hederskultur eller vad det nu är det de håller på med, invandrarna". Paul Simon tycker istället att andra kulturer är det finaste som finns och han lär sig gärna allt som människor från andra kulturer har att erbjuda. Han älskar att experimentera med nya rytmer och nya kryddor. Paul Simon tycker inte om klasskillnader och förtryck. Han skäms och har en hemsk ångest över att han ju faktiskt är ganska rik. Han försöker gottgöra det genom att skänka allt han har och sig själv till tredje världen och alla andra som behöver det. För vi får inte glömma bort att det också finns barn som mår dåligt och behöver hjälp på hans gata hemma i stan och inte bara i Kongo. Paul Simon mår dåligt över att han inte kan hjälpa alla människor i hela världen, och anordnar en storslagen konsert i Central Park för att samla in pengar till de behövande.

Och så fortsätter det i alla oändlighet i min fantasi. Varje gång jag känner mig svag tänker jag lite på Paul Simon och mår plötsligt lite bättre. Det tycker jag att du också ska göra.

Kensington Gardens - Rodrigo Fresán

För några år sedan kom en film med titeln Finding Neverland om Peter Pans skapare J.M. Barrie, med Johnny Depp i rollen som den viktorianska författaren. Redan då tyckte jag att Finding Neverland var en högst medioker film och den lyckades inte engagera mig det minsta. Nu, flera år senare, efter att ha läst romanen Kensington Gardens av Rodrigo Fresán känner jag mig tvungen att utnämna Finding Neverland till en av tidernas mest misslyckade filmer.

Kensington Gardens är en av de där böckerna som dyker upp från ingenstans. Jag hade varken hört talas om boken eller författaren när jag fick syn på det psykadeliska omslaget (som utstrålar kvalitetslitteratur av den trevliga sorten) på det lokala stadsbiblioteket. Tyvärr verkar många vara omedvetna om bokens existens. En googling ger väldigt få träffar, på Amazon har bara två användare kommenterat boken och den har inte ens en egen Wikipedia-sida! Därför kände jag mig mer eller mindre tvungen att skriva en recension och (förhoppningsvis) kunna upplysa någon om den här bisarra romanen.

Kensington Gardens är ingen vanlig roman, och kommer förmodligen inte gå hem hos gemene man. De som har läst Hundra år av ensamhet är bekanta med stilen som Fresán använder. Berättandet går runt på ett typiskt latinamerikanskt sätt (med typisk latinamerikansk humor), och är sällan linjärt på det sätt som vi är vana vid. Romanens struktur ter sig ibland konstig, men upphör aldrig att fascinera.

Vad boken handlar om kan till en början vara svårt att greppa. I korta drag handlar det om en barnboksförfattare född på 60-talet av medlemmarna i ett psykadeliskt rockband. Barnboksförfattaren är framgångsrik på samma sätt som J.K. Rowling och har med en serie barnböcker (vars fascinerande handling läsaren får bekanta sig med) nått stora framgångar. Självklart är det hög tid för böckerna att filmatiseras i Hollywood. Författaren begår då ett oväntat brott och kidnappar den barnskådespelare som ska spela huvudrollen. Han tar sin gisslan till familjens gamla gods, Neverland, och börjar där berätta den historiskt korrekta sagan om J.M. Barrie, författaren till Peter Pan. Han binder ihop och jämför Barries historia med sin egen och sina föräldrars historia. Rockstjärnor som vägrar att växa upp på samma sätt som Peter Pan.

Beatles, Dylan, Ray Davies, Rolling Stones och alla andra 60-talsikoner dyker upp i boken och för 60-talsnörden är det en fröjd att läsa alla spydiga, och beundrande, betraktelser och leta citat från kända poplåtar i texten. Bokens mest fascinerande sida handlar dock om Barrie. Historien om Barrie är så bisarr, fantastisk och otrolig att jag först trodde att Fresán hittade på alltihopa. Under läsningen checkade jag regelbundet med uppslagsverk och hemsidor och allt som står i boken verkar stämma. Barrie är besatt, älskvärd, obehaglig, märklig och vägrar att växa upp. Lika intressant som Barrie är människorna runt honom. Att Fresán har valt att skildra dessa människor lika ingående som han skildrar Barrie gör boken intressant ur många perspektiv. Mest intressant är nog fadern i den familj som Barrie tar över och dominerar, och hur han åsidosätts och ignoreras. Barries liv innehöll inte en enda ointressant dag, och det sätt som Fresán skildrar Barrie på, med respekt och stor humor, ger verkligen mersmak. Jag blir sugen på att läsa både Peter Pan och ett par biografier om Barrie.


Barrie (som Kapten Hook) lekandes med Michael Llewelyn Davies (som Peter Pan).

Rodrigo Fresán verkar, med rätta, vara ett stort namn i Sydamerika men tyvärr verkar det som att han har rönt blygsamma framgångar i resten av världen. Det här är en bok som verkligen förtjänar att läsas och älskas av många människor. Jag är väldigt imponerad och fascinerad av Kensington Gardens och det är helt klart en av de bättre böcker jag har läst det senaste året.

Den svenska översättningen av Eva M Ålander är oklanderlig och det är ett väldigt bra flyt i språket. Den svenska utgåvan ges ut av Albert Bonniers Förlag som en del i deras trevliga Panache-serie.

Att man valde Johnny Depp för att skildra Barrie när det skulla göras film baserad på dennes liv känns som en skymf mot allt intellekt och som att man pissar på en av de mest fascinerande människor jag någonsin har läst om. Manusförfattarna valde också att exkludera många av de händelser som verkligen gjorde Barrie unik. Inte konstigt att Rodgrigo Fresán redigerade sin redan utgivna roman efter att ha sett filmen för att kunna dela ut en riktig känga. Liksom Barrie anser han att man kan ändra slutet på ett publicerat verk. En intressant tanke.


Soundtrack:
I mina kommande bokrecensioner tänker jag rekommendera en eller flera album som känns relaterade till boken ifråga. Album att lyssna på medan man läser, eller lyssna på man när man vill reflektera över boken. Till den här boken har jag (självklart) valt två 60-talsklassiker.

The Beatles- Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band.
Av många rankad som världens bästa album någonsin, och det ligger något i det påståendet. Man behöver inte vara Beatles-fetishist för att inse storheten med albumet. Som album betraktat är det en imponerande helhet som fascinerar och förbryllar, samtidigt som det låter jävligt bra. Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band är en sådan skiva som man gärna lyssnar på från början till slut. Den avslutande låten A day in the life, en av albumets största stunder, är Rodrigo Fresáns favoritlåt och han hänvisar till låten och citerar den ett tiotal gånger i Kensington Gardens.

The Zombies – Odessey and Oracle
Ett legendariskt album om vilket det finns många fascinerande historier. När skivan väl gavs ut hade bandet upplösts pga. av blygsamma framgångar. Skivtiteln var tänkt att vara Oddessey and Oracle men killen som gjorde omslaget stavade fel. Historierna är många. The Zombies gjorde oslagbar brittisk 60-talspop med psykadeliska inslag på detta album och förtjänar, pga av denna välgärning, att hedras för all framtid.

Intro

Böcker, film och musik. Det är de tänkta byggstenarna för den här bloggen, och tillika byggstenarna för mitt liv. Om jag inte hade haft möjlighet att läsa böcker, se filmer och lyssna på musik är det tveksamt om mitt liv hade varit hållbart att leva. Om du känner på samma sätt är du varmt välkommen till den här bloggen och jag hoppas jag kommer kunna fylla något slags hål i ditt (och mitt) liv. För ett sådant hål upplever jag att det finns. Det är inte sällan som jag söker efter information om nya och gamla romaner, filmer och album som jag inte kan hitta någon som helst information. Självklart kan jag inte skriva om allt som fattas på internet, men en försvinnande liten del av hålet ska jag nog kunna fylla. Ibland händer det nog också att jag skriver om sådant som det har skrivits om många gånger tidigare, men förhoppningsvis med en annan infallsvinkel.