fredag 31 oktober 2008

Hard-boiled Wonderland and the End of the World – Haruki Murakami


Haruki Murakami verkar alltid vara aktuell. Innan pristagaren till årets Nobelpris hade blivit utsedd var det många som trodde att Murakami skulle kunna få priset. Hans bok Sputnik Sweetheart (Sputnikälskling) kom nyligen på svenska och Murakami-klassikern Norwegian Wood gavs ut i svensk pocketutgåva för några veckor sedan. När Murakami var på bokfestivalen The New Yorker Festival i New York (var annars?) tidigare i höstas berättade han, för en lyrisk publik, att han nästa år kommer ge ut en ny bok. Han berättade också att om ” huvudpersonen är glad finns det ingen historia att berätta”, vilket förstås är sant. I väntan på hans nästa bok finns det många äldre Murakami-böcker att läsa, varav de flesta finns utgivna i engelskspråkiga pocketutgåvor som är snygga och prisvärda och med välgjorda översättningar.

Hard-boiled Wonderland and the End of the World är en av Murakamis första romaner och gavs först ut på japanska 1985. Den finns inte översatt till svenska, men den engelska översättningen av Alfred Birnbaum – som också översatt flera andra av Murakamis böcker – är väldigt bra och lättläst. Den äldsta av Murakamis böcker jag hade läst innan ”Hard-boiled Wonderland” var Norwegian Wood och därför att den är så realistisk trodde jag att han hade börjat experimentera med magisk realism först när han skrev Fågeln som vrider upp världen. Men ”Hard-boiled Wonderland” som gavs ut två år innan Norwegian Wood är minst lika magisk och övernaturlig som ”Fågeln…” eller ”Kafka på Stranden”. De läsare som har förälskat sig i Murakamis säregna magiska realism kommer alltså med stor sannolikhet att uppskatta även ”Hard-boiled Wonderland”.

Hard-boiled Wonderland and the End of the World har två berättare och utspelar sig i två olika verkligheter. Vartannat kapitel utspelar sig i ”Hard-boiled Wonderland” och vartannat kapitel utspelar sig i ”The End of the World”. I Hard-boiled Wonderland är berättaren en dataexpert som utför sekretessrelaterade uppdrag åt olika företag. En dag får han ett uppdrag av en mystisk forskare som bedriver hemlig forskning i Tokyos kloaker. Allt är väldigt konstigt och i kloakerna lever slemmiga varelser som känns väldigt Lovecraft-inspirerade. Uppdraget som datakillen utför åt forskaren leder till många mystiska och absurda händelser som kommer få de flesta Murakami-fantaster att mysa. The End of the World är en konstig stad där vår andra berättare en dag hamnar. Han tvingas att överge sin skugga, och med den sina känslor och sin identitet. The End of the World är en melankolisk plats där livet verkar stå helt stilla. Till en början verkar Hard-boiled Wonderland och The End of the World vara två fristående platser som inte har något med varandra att göra, men ju längre den fascinerande berättelsen fortgår inser man att de är intimt sammankopplade.

Murakamis huvudpersoner är nästan alltid melankoliska unga män och så är det även i Hard-boiled Wonderland and the End of the World. Karaktärerna är sorgsna, reflekterar över livet och har ett sinne för populärkultur. Det är en fascinerande tanke att Murakami behärskade genren väldigt bra för över tjugo år sedan och att han sedan dess har ägnat större delen av sitt skrivande på att förfina sin egen stil till perfektion. Hans författarskap är väldigt imponerande, och jag tvivlar inte på att han kommer fortsätta skriva bra böcker i många år framöver. Hard-boiled Wonderland and the End of the World står sig inte riktigt i jämförelse med Kafka på Stranden och Fågeln som vrider upp världen, men det är ändå en väldigt bra bok. ”Hard-boiled Wonderland” är en roman som blandar genrer på ett vilt, men aldrig okontrollerat, sätt och resultatet är fascinerande. Det är en noir-berättelse med humor, action, bisarra händelser, cliff-hangers, sex och minnesvärda karaktärer. Murakami är en av få författare som kan få enhörningar att framstå som något icke-trashigt, och han vet hur man ska blanda fantasi och verklighet så att det fortfarande blir intressant och inte faller över i töntighet. Jag har det alltid väldigt trevligt när jag läser Murakami och hittills har inte någon av hans böcker gjort mig besviken. Haruki Murakami fortsätter att vara en av de mest intressanta författarna och jag kommer fortsätta läsa hans böcker så länge som jag fortfarande är mig själv. Recensionerna hittar ni förstås här på Finpop.

onsdag 29 oktober 2008

Burn After Reading


Alla gillar bröderna Coen. Det finns få regissörer som så ofta gör så bra filmer. Nu är det dags för deras nya film, Burn After Reading, som i jämförelse med deras förra film, No Country for Old Men, är betydligt mer lättsam. Skådespelarensemblen innehåller bara stora och creddiga namn och filmaffischen är väldigt snygg. Storyn verkade väldigt kul och jag hade väntat mig ett mindre mästerverk. Vad kunde gå fel? Tyvärr är Burn After Reading en bagatellartad historia, men en ganska underhållande sådan.

En CIA-agent får sparken för att han super för mycket. Han skriver då ner en massa CIA-hemligheter, kanske för att hämnas eller kanske som någon slags biografi. Hans fru, som hatar honom och är otrogen, får tag i hans texter som sedan hamnar på villovägar. Texterna ligger på en CD-skiva som en dag dyker upp på ett gym där några anställda inser värdet på det de har hittat, och de försöker bedriva utpressning mot CIA-agenten. Allt går åt helvete, alla knullar med varandra och det är många personer som är inblandade i den förvirrade storyn.

Burn After Reading är en ganska kort film och för den korta speltiden är storyn onödigt komplicerad och invecklad. Det är många karaktärer som man ska hålla kolla på och vad filmen egentligen handlar om är ganska diffust. Men det är ändå hyfsat lätt att hänga med i svängarna, även om det går lite väl fort ibland. Några gånger skiner det verkligen till och Burn After Reading blir den roliga film som jag hade hoppats på. En del av karaktärerna är riktigt bra och jag hade gärna sett mer av dem. Richard Jenkins verkar dyka upp överallt nuförtiden (den senaste tiden har vi kunnat se honom i The Visitor och Step Brothers) och han är bra även i den här filmen. Hans roll som den dystra gymchefen som tidigare varit präst och hungrar efter kärlek från en arbetskamrat är den mest mänskliga figuren i filmen. J.K. Simmons som en högt uppsatt CIA-man och Brad Pitt som en otroligt töntig gyminstruktör är också riktigt roliga. Och George Clooney bygger väldigt konstiga saker i sin källare.

Burn After Reading är ganska trevlig. Filmen har några roliga karaktärer och man har kul när man ser den. Men en kort stund efter att jag sett klart filmen känns det som att jag redan börjat glömma bort vad jag nyss har sett. Innerst inne hade jag hoppats att bröderna Coen skulle göra en komedi som kunde mäta sig med The Big Lebowski, men Burn After Reading har ingenting jämfört med den filmen. Enligt IMDb håller bröderna Coen på med inte mindre än fem filmprojekt som det planeras premiärer för under nästa år. Jag får känslan av att de gör alldeles för mycket filmer och inte riktigt stannar upp och reflekterar över vad de egentligen vill göra. Ibland får de verkligen till det, och de har onekligen gjort några mästerliga filmer, men ganska ofta blir filmerna mediokra, oavsett hur många stjärnskådisar de lyckas värva.

Burn After Reading har svensk biopremiär nästa vecka.

tisdag 28 oktober 2008

Sarah Silverman har grym musiksmak


Sarah Silverman är inte bara rolig och cool, utan har också väldigt bra musiksmak. Det är kanske inte helt oväntat; en sådan häftig människa kan ju givetvis inte sitta hemma och lyssna på vilken skit som helst. Sarah Silverman har länge varit kompis med Jenny Lewis, och brukar nämna Lewis som en av sina favoriter, och hon presenterar den bästa Jenny Lewis-videon Rise Up With Fists på ett kul sätt. När Jenny Lewis spelade på Apollo Theater i New York tidigare i höstas var Sarah Silverman ”förband”, och det lär ha varit en fantastisk kväll.

I det senaste numret av MOJO – som också innehåller en stor(!) artikel om The Clash och mycket annat läsvärt – berättar Sarah Silverman om sin musiksmak. De band hon lyssnar mest på för tillfället är Jenny Lewis, She & Him och Fiona Apple. Hon kallar deras musik för ”music you can rock back and forth to, rolled up in a ball in a corner”, och jag tror att vi alla kan hålla med. Skulle hon tvingas att välja ett all-time favoritalbum skulle hon välja Elvis Costellos klassiska album Girls, Girls, Girls, därför att han skriver så vackra och poetiska texter och har en sådan fin röst. Hon fortsätter med att droppa namn som Bruce Springsteen och Joni Mitchell, och att hon är jävligt cool även när det gäller musik råder det ingen tvekan om. I det senaste avsnittet av The Sarah Silverman Program spelas låten Sentimental Heart av She & Him i en väldigt rolig scen. Det är inte ofta i det programmet som det spelas annan musik än de sånger som karaktärerna sjunger själva, och She & Him har aldrig fått bättre reklam.

För ett år sedan började Comedy Central visa den andra säsongen av Sarah Silvermans roliga program The Sarah Silverman Program. När manusstrejken drog igång förra hösten hann inte hela säsongen spelas in och den här hösten har resten av den andra säsongen börjat visas. För nedladdare är säsongen känd som säsong tre men i själva verket är det alltså fortsättningen på säsong två som visas nu. Jag gillar The Sarah Silverman Program skarpt. Det är roligt och väldigt bisarrt, men ibland blir det tyvärr väldigt ojämnt. Av någon anledning har serien, under den andra säsongen, gått mer och mer mot stonerhumor och det är förstås ett lågvattenmärke. I den första säsongen var man nästan helt befriad från bongs och haschhosta, men i de nya avsnitten verkar det vara ett standardinslag i serien. Ungefär som om de tror att inte någon skulle titta om de inte inkluderar den typen av idiotisk humor. Men för det mesta är serien lysande och de 20 minuter som jag spenderar i sällskap med Sarah och de andra varje vecka är 20 grymma minuter.

måndag 27 oktober 2008

Låt den rätte komma in


Premiären hade skjutits upp ett halvår och på alla filmfestivaler där filmen hade visats hade den hyllats. Trots det hade jag inte några särskilda förväntningar på Låt den rätte komma in. Jag hade läst och gillat boken och tyckte att jag kunde storyn. Jag trodde inte att man skulle kunna göra en särskilt bra film utifrån boken. Men efter att ha sett filmen kan jag konstatera att filmen och boken är väldigt olika. Det är nästan som två olika berättelser som delar varandras utgångspunkt.

Låt den rätte komma in är ingen vanlig skräckfilm och den som gillar konventionella skräckfilmer kommer kanske inte att gilla den. Det finns en risk att Linda Bengtzing-tjejer som ”älskar skräckfilmer” kan tycka att den är dålig och tråkig. Filmen är aldrig särskilt otäck eller läskig. Det som var mest skrämmande och obehagligt i boken, den jobbiga och närgångna pedofilskildringen, är kraftigt nedtonad och märks knappt av. Ungdomsgänget som hänger i källarförrådet och boffar och läser porrtidningar är borta. Det enda som syns efter dem är en snygg Clash-affisch på källarväggen. Annars kommer den som har läst boken att känna igen det mesta, men ändå inte. Socialrealismen som var en stor del av boken har en betydligt mindre roll i filmen och de flesta av de actionsekvenser som gjorde boken till en ”sidvändare” är också borta.

Precis som boken fokuserar filmen på vänskapen mellan Oskar och vampyren Eli. De spelas av Kåre Hedebrant respektive Lina Leandersson. Till en början tyckte jag det kändes väldigt mycket skolteater över deras skådespel och sätt att läsa replikerna, men efter några minuter kändes de väldigt övertygande. I efterhand kan jag inte tänka mig att någon annan skulle kunna ha gjort rollerna bättre. Barnskådespelarna är alltså lysande och även de vuxna skådespelarna gör bra ifrån sig. Per Ragnar gör en bra prestation som filmens äckligaste karaktär Håkan. Lite oväntat dyker min barndomsidol Ika Nord (”Ika i rutan”) upp i rollen som den kvinnliga delen av Blackebergs alkisgäng. Enligt IMDb har hon inte varit med i någon film- eller TV-produktion sedan hon gjorde rollen som Katten Findus i Tomtemaskinen, julkalendern 1993, och det är väldigt kul att få se henne skådespela igen.

Låt den rätte komma in är den bästa svenska film som jag har sett på många år. Det som gör filmen så mycket bättre än alla andra nyare svenska filmproduktioner är, förutom skådespelet och storyn, det fantastiska fotot. Låt den rätte komma in är en otroligt snygg film, och alla bör ta chansen att se den på bio. Berättelsen berättas i ett långsamt tempo med långa och stämningsfulla tagningar. Kameran står ofta stilla under hela scener och resultatet är väldigt effektivt och snyggt. Det snöiga förortslandskapet är vackert och mystiskt, och jag har inte sett så snygga miljöer på bio sedan Into to Wild och There Will Be Blood. Det är väldigt gripande.

Tomas Alfredson förtjänar verkligen alla lovord och hyllningar han har fått för den här filmen. Låt den rätte komma in blev en bättre film än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på. Det var länge sedan jag blev lika berörd av en svensk film. John Ajvide Lindqvist har själv skrivit manus och det som har slopats av boken har slopats av en vettig anledning . Den nedkortade berättelsen är väldigt stark och gör sig garanterat bättre som film än vad den långa storyn från boken hade gjort. Jag tycker att det är beundransvärt att göra en sådan lågmäld och vacker film av en bok som också hade kunnat bli en ganska medioker och blodig actionskräckfilm. Det går rykten om att Alfredson ska ta sig an Ajvide Lindqvists senaste roman Människohamn. Då kommer vi kanske få se några Morrissey-referenser, vilket egentligen är det enda som saknas i Låt den rätte komma in.

Läs fler recensioner av Låt den rätte komma in på DN, SvD och Aftonbladet.

lördag 25 oktober 2008

Der Baader Meinhof Komplex


En av höstens mest omdebatterade filmer är utan tvekan Der Baader Meinhof Komplex. Det är Tysklands dyraste film någonsin och bygger på RAF-terroristernas småtokiga och ofta misslyckade aktioner i Tyskland under 60- och 70-talet. Filmen är omdebatterad för att den på något sätt skulle framställa terroristerna, speciellt Alexander Baader, som coola actionhjältar. Någon sådan skildring är det dock aldrig tal om, utan Baader skildras genomgående som en väldigt instabil människa.

Att göra film baserad på historiska händelser borde rimligen vara ganska svårt. I de flesta fall vet tittaren hur filmen ska sluta och kanske har tittaren lite förkunskap om vad som utspelar sig på duken. Tittaren hamnar alltså i något slags överläge över filmskaparna, vilket ställer ökade krav på filmteamet. Det krävs att filmen är riktigt bra för att någon ska vilja se den istället för att nöja sig med att läsa historieböcker. Den måste vara gripande och realistiskt för att gå hem hos publiken. Der Baader Meinhof Komplex är en väldigt realistisk film. Utöver en scen där det talas väldigt usel svenska känns hela filmen grymt autentisk. Däremot är filmen inte gripande, och där faller den.

Själv har jag ingen egentlig koll på Baader-Meinhof-ligan. Jag kommer ihåg en del från historielektionerna i skolan och vet att Ebba Grön tog sitt bandnamn från en händelse som var relaterad till en planerad kidnappning som skulle utföras av RAF. Man kastas in i filmen rätt snabbt och har man inga förkunskaper är det lite klurigt att förstå hur allt går ihop. Filmens första halva berättas i ett väldigt hetsigt tempo. Alexander Baader och de andra går från att vara hobbyterrorister och biltjuvar till att tränas i militärläger i Jordanien och sponsras av en konstig advokat med Castro-komplex under den första timmen. Journalisten Ulrike Meinhof verkar tappa förståndet av att umgås med Baader och de andra idioterna och överger sina barn för att totalt gå ner sig i RAF-träsket. Det mesta är vansinnigt och jag tycker aldrig att vi får någon riktig förklaring till varför personerna i filmen gör som de gör. Det var en intressant och turbulent tid, det hände chockerande saker hela tiden och Västtyskland måste ha varit ett helvetiskt land att leva i där många gamla nazister fortfarande hade makten. Jag förstår, och sympatiserar till viss del, med deras ideologi men man fattar aldrig riktigt varför de tog till sådana extrema medel. De framstår mest som tossiga idioter som tyckte att allt de gjorde var jävligt coolt och roligt. Så att Alexander Baader skulle framställas som någon häftig hjälte och romantiserad idealist stämmer inte alls.

Den första halvan av filmen är ganska underhållande, välgjord och intressant men samtidigt rörig. Filmens andra halva drar dock ner hela filmen ordentligt. Baader, Meinhof och några andra av de största inom RAF åker fast och resten av filmen utvecklar sig till ett segt och förvirrande rättegångsdrama. Utanför fängelsemurarna tillkommer nya RAF-terrorister som fortsätter utföra idiotiska aktioner. De nya terroristerna ser alla ungefär likadana ut och de är rätt många till antalet vilket gör det omöjligt att hålla kolla på dem. Att filmen dessutom är ganska lång gör att den sista halvtimmen nästan är plågsam att titta på. Det blir väldigt segt och tråkigt och när eftertexterna börjar rulla känns allt smått meningslöst.

Der Baader Meinhof Komplex är en välgjord film med bra skådespelare. Den är snyggt filmad och väldigt realistisk. Bruno Ganz som gjorde rollen som Hitler i Undergången för några år sedan dyker upp i en stor roll, och han är väldigt bra. Men där Undergången var en sådan historisk film där man, trots att man visste hur det skulle sluta, alltid satt på helspänn är Der Baader Meinhof Komplex en ojämn och medioker film. Det känns som att man kunde ha gjort något bättre med materialet, och debatten kring filmen känns onödig. Det känns obegripligt att man utifrån den otroligt fascinerande storyn lyckats göra en totalt oengagerande film. Underligt nog verkar det som att de flesta regissörer har problem att skildra den här intressanta tidsperioden på ett bra sätt. Jag väntar på att någon ska göra en film som på ett vettigt sätt förklarar varför ”68-generationen” gjorde det de gjorde, och sätta sig in i hur de tänkte då och inte se på deras gärningar och åsikter utifrån hur vi har det idag.


Fler recensioner av Der Baader Meinhof Komplex hittar du på DN, SvD och Aftonbladet.

torsdag 23 oktober 2008

Seth Rogen och James Franco tar en tripp med Ananasexpressen


Mitt förhållande till marijuana är allt annat än självklart. Många av mina favoritartister är, eller har varit, storkonsumenter och det är svårt att veta om deras musik hade låtit lika bra utan gräset. Jag antar att det inte är så farligt att röka på emellanåt, men de som påstår att marijuana skulle var helt ofarligt vet inte vad de snackar om. Principiellt är jag emot droger, men något som jag har större problem med än själva gräset är den eländiga filmgenren stonerfilmer. När jag fick höra att Seth Rogen, James Franco och stora delar av Apatow-gänget skulle göra en actionstonerkomedi blev jag först lite orolig. Jag gillar verkligen deras filmer och TV-serier och skulle tycka det var synd om de gick ner sig i usel stonerhumor. Efter att ha sett filmen kan jag dock meddela att min oro var obefogad, för Pineapple Express är en klart sevärd och rolig film.

Seth Rogen spelar en 25-årig kille som är tillsammans med en 18-årig tjej. Han är småfet och rolig – precis som Seth Rogens rollfigurer brukar vara - och har ett lite annorlunda jobb där han med hjälp av olika utklädnader söker upp människor som försöker slippa undan olika stämningar och liknande. Helst skulle han vilja bli en radiopratare och självklart gillar han att röka på. Hans kärlek till marijuana för honom till en sunkig, och väldigt rolig langare, spelad av James Franco. Langaren har fått tag i en ny sorts marijuana, Pineapple Express, som tydligen ska vara väldigt bra. När Rogens rollfigur röker en joint Pineapple Express i sin bil blir han vittne till ett brutalt mord. Han kastar ut jointen genom bilfönstret och flyr. Men tydligen är han den enda person som hittills har hunnit köpa Pineapple Express och gangstrarna som begick mordet lyckas identifiera honom och langaren utifrån jointen. Tillsammans med langaren tvingas han fly och Rogen och Franco får verkligen leva ut sina allra våtaste actiondrömmar under resten av filmen.

Pineapple Express är en film där de flesta karaktärer skulle kunna kategoriseras som stoners, och att göra en sådan film med värdighet måste vara väldigt svårt. Det är enkelt att ta till riktigt unken humor och glorifiera drogen, vilket garanterat resulterar i jobbiga och pinsamma filmer som det i längden inte går att titta på. Det blir ofta med stonerhumorn precis som med "nördhumorn", som jag tidigare har förfasat mig över här på Finpop. Man förlitar sig på att äckliga ungdomar i mjukisbyxor som sitter i en sunkig källare och ser filmen ska tycka att den är skitkul därför att de också har varit höga någon gång. Men Pineapple Express är ingen billig Harold & Kumar, utan Rogen och gänget har lyckats få till en stonerfilm med klass. De romantiserar inte drogen och undviker alla fällor. Det är en rolig actionkomedi i samma stil som 48 Hours och andra 80-talsklassiker i genren. Karaktärerna blir visserligen till rejält coola actionhjältar en bit in i filmen, men det genomgående temat är ändå att det inte är bra att röka på för mycket. Marijuana framställs aldrig som något coolt eller bra i filmen, och man får se prov på många nedgångna och sunkiga dopers. James Francos karaktär har ett väldigt dåligt minne och kraftigt nedsatt logiskt tänkande till följd av allt puffande, vilket egentligen är tragiskt men självklart blir rätt kul på film. En av de största styrkorna med det här komedigänget är deras träffsäkra sätt att skildra losers och unga människor som hamnat lite snett i tillvaron. Det är alltid väldigt kärleksfullt och roligt med mycket självdistans. Jag tycker Seth Rogen och James Franco verkar vara väldigt sympatiska och att se den här filmen är som att få en stor nallekram från Rogen.

Seth Rogen och James Franco är verkligen ett grymt par och de är väldigt roliga tillsammans. De har känt varandra länge och de vet hur de ska få ut det bästa ur varandra. Det verkar som att de har fått improvisera mycket under inspelningen och många scener är underbart roliga. Humorn är ungefär av samma typ som i Knocked Up och man sitter och småskrattar hela tiden. Det är svårt att göra något bra av actionkomedier, men jag tycker att de med Pineapple Express har lyckats göra en av de bästa actionkomedier som har gjorts de senaste tio åren. Samtidigt som det är en rolig komedi är det mycket välgjord action i filmen. Det bjuds på flera galna biljakter, vapenfrosseri och några väldigt blodiga scener och allt är genomfört på ett grymt sätt.

Pineapple Express är verkligen inte någon intellektuellt avancerad film och filmen lider – liksom många av gängets filmer – av en lite för lång speltid. Efter två timmar tillsammans med de här pårökta killarna känner man sig lite seg i huvudet. Men det är precis vad man väntar sig från en sådan här film, och det är onekligen två roliga timmar. Har man sett några av gängets filmer kommer man garanterat känna igen flera av birollsinnehavarna. Danny McBride dyker upp i en stor biroll som en väldigt underlig langare. Han börjar synas alltmer i Hollywoodkomedier och senast såg vi honom i Tropic Thunder.

Jag har sett The 40 Year Old Virgin, Superbad och Knocked Up många gånger, och jag tänker inte ens avslöja hur många gånger jag har sett Freaks and Geeks. Om jag känner mig själv rätt kommer jag nog att se om Pinapple Express några gånger också. Ni som gillar den här typen av komedier kommer inte bli besvikna på Pineapple Express. Seth Rogen levererar igen och James Franco får visa att han kan vara riktigt kul. Härnäst ser jag fram emot Zack and Miri Make a Porno – Kevin Smiths nya film som verkar vara väldigt rolig och där Rogen gör en av huvudrollerna – och Funny People – som är nästa film Judd Apatow regisserar och som har premiär nästa sommar. Efter ett bra och intensivt år av Hollywoodkomedier verkar det som att Judd Apatow och gänget varvar ner lite för att komma tillbaka stenhårt om ett år. Även om jag gillar nästan allt de gör tror jag att det kan vara bra med en paus. Både för mig och för dem.

onsdag 22 oktober 2008

The Life and Times of Tim


Medan Simpsons, Family Guy och South Park fortsätter att sändas säsong efter säsong kommer det ibland uppstickare bland de tecknade komediserierna. De serierna läggs ofta ner efter en säsong eller två, men ibland är de jävligt bra. Den här hösten har HBO börjat sända en ny tecknad komediserie som heter The Life and Times of Tim. Humorn är grov och ofta omoget absurd, animationen är ful och enkel och ofta är det väldigt kul.

Tim är en vanlig kille som bor tillsammans med sin flickvän Amy i New York. Han jobbar på ett kontor, har normal inkomst och normala intressen. Men precis som Larry David i Curb Your Enthusiasm (en av mina absoluta favoritserier, också den från HBO) har Tim en förmåga att hamna i konstiga situationer. Situationer som börjar med någon mindre galen händelse och sedan utvecklas till sinnessjuka och stora förvecklingshistorier som det är omöjligt att ta sig ut ifrån. I det senaste avsnittet tvingas Tim att ta på sig skulden när hans chefs hund har bajsat på mattan på arbetsplatsen. ”Det var jag som gjorde det. Det var jag som bajsade på mattan”, erkänner han och det hela utvecklar sig till en väldigt annorlunda dag på jobbet.

Varje avsnitt av The Life and Times of Tim är en halvtimme långt och består av två fristående delar. Hittills har fyra avsnitt visats och det verkar som att det finns en större ramberättelse, med återkommande karaktärer och tidigare händelser som det refereras till, så man tjänar på att se avsnitten i rätt ordning. Serien är fult tecknad, men är ful på ett fint sätt. Jag tycker att man vänjer sig snabbt vid animationen och efter några avsnitt gillar jag det enkla och fula väldigt mycket. Animationen och humorn påminner mig om Magnus Carlssons lysande TV-serie Robin.

The Life and Times of Tim är en väldigt rolig serie, och helt klart en av höstens bästa komediserier med sin bisarra humor, men ibland är seriens lustigheter lite ojämna. Han som har skapat serien, och som också gör rösten till Tim, heter Steve Dildarian och han verkar helt klart vara en väldigt skön kille. Seriens ledmotiv är den klassiska countrylåten I'll Never Get Out of This World Alive med Hank Williams. Det är en utmärkt låt som passar serien perfekt. Kommer Tim att överleva den här TV-serien? Jag rekommenderar dig att börja titta på serien för att få svar på den frågan. Det är en sevärd och rolig serie, och om jag känner jag dig rätt kommer du inte att bli besviken.

Besök seriens officiella hemsida för mer information!

tisdag 21 oktober 2008

Vicky och Christina åker till Barcelona


Jag har alltid haft lite svårt för Woody Allen. Jag har sett ett tiotal av hans filmer och inte någon av de filmerna har varit direkt dålig, men inte heller överdrivet bra. Woody Allen är rolig, smart och ganska cool men jag lyckas ändå inte skaka av mig känslan av att han är en av de mest överskattade filmskaparna någonsin. Trots att gubben har nått en ålder på imponerande 72 år fortsätter han att göra filmer, ofta med gott resultat, och han är mer produktiv än de flesta andra filmskapare. Kanske är han rädd att han ska dö innan han har fått ur sig allt det som han bär inom sig och spottar därför ur sig filmer i ett rasande tempo. De senaste åren har han gjort flera filmer i olika genrer. Medan alla andra verkar ha älskat Match Point hatade jag den, men jag gillade den mysiga Scoop och tyckte att Cassandra’s Dream var oväntat bra. Nu har alltså den senaste Woody Allen-filmen, Vicky Christina Barcelona, gått upp på de svenska biograferna och den har hyllats nästan överallt. Jag hade egentligen inte tänkt gå och se filmen men efter att ha läst alla hyllningar tänkte jag att Finpop kanske kunde ge ett annat perspektiv på eländet och gick med beslutsamma steg till biografen.

En smått irriterande berättarröst berättar att Vicky och Christina (spelade av Rebecca Hall och Scarlett Johansson) är två amerikanska tjejer som är ganska olika varandra men ändå bästa vänner. De har fått den lyxiga möjligheten att spendera sommaren i Barcelona hos några bekanta. De njuter av konst, vin och gitarrspelande spanjorer. Ganska snart träffar de en snygg och spännande spansk konstnär spelad av den supercoole Javier Bardem, som de flesta nog känner igen som Chigurh, den stenhårda mördaren med tantfrisyr från No Country for Old Men. Han erbjuder dem att följa med till en spansk småstad några dagar för att uppleva stadens kulturella utbud och för att ha sex med varandra. Av någon outgrundlig anledning tackar Vicky och Christina ja till erbjudandet, och det dröjer inte länge förrän den gode Javier har haft sex med båda två. Filmen berättas med ett ganska högt tempo och det är många turer fram och tillbaka. En bit in i filmen dyker Penélope Cruz upp i rollen som konstnärens psykotiska exfru. Då blir allt ännu mer komplicerat.

Vicky Christina Barcelona är en väldigt snygg film med bra skådespelare. Det är en imponerande ensemble som inte kommer göra någon besviken. Speciellt Javier Bardem och
Penélope Cruz är bra och övertygande. Det är ett smart val av Woody Allen att hålla sig bakom kameran och inte själv delta i det vilda knullandet, även om det kanske hade kunnat vara kul att se. Filmens ambition är ju onekligen att vara en ”sexig” och ”erotisk” kärlekskomedi, men jag tycker de ”erotiska” scenerna mest känns som halvbilligt tantsnusk. Nuförtiden verkar det som att alla Hollywoodskådespelarskor har som policy att aldrig att visa sina bröst på film och det blir lite töntigt och onaturligt när man ser hur de aktivt fått jobba för att skyla hud. Det passar sig inte riktigt i en film där sex har en sådan central roll. Lite oväntat är inte filmen det minsta gubbsjuk, utan stora delar av Vicky Christina Barcelona känns snarare ”tantsjuka”. En stor del av publiken när jag såg filmen var just kvinnor i övre medelåldern och för deras skull hoppas jag att de hade kommit ihåg att ta dubbla trosskydd för det skrattades en hel del åt alla ”dråpliga” situationer. Själv skrattade jag inte alls under filmen, men jag log mycket och tycker att den är underhållande och trevlig. Det är rätt självklart att filmens budskap är att det inte finns något sådant som ren eller äkta kärlek och, som målarens roliga pappa säger, att vi trots tusentals år av civilisation inte har lärt oss att älska. Jag tycker Woody Allen lyckas halvdant med att frambringa det budskapet, och den starkaste känslan som filmen lämnar kvar är att man hemskt gärna vill åka till Barcelona. I filmen är Barcelona en otroligt vacker stad, och nu skulle jag helst vilja köpa en enkelbiljett och åka dit för att lära mig att spela spansk gitarr.

Fler recensioner av Vicky Christina Barcelona hittar du på SvD, DN, Aftonbladet och Moviezine.

måndag 20 oktober 2008

Alla själar – Javier Marías


När jag var yngre hade jag en väldigt romantiserad bild av universitet och akademiker. Jag ville bo i en större universitetsstad och forska inom något intressant område. Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala och fick jag se många trasiga och trötta akademiker. Jag fick uppleva universitetsstadens stillhet och genomträngande tristess. Idag är jag inte det minsta fascinerad av akademiker, men jag har fortfarande en romantiserad bild av vissa universitet och universitetsstäder. Med romanen Alla själar slår Javier Marías ihjäl myten om den perfekta universitetsstaden Oxford, eller ”den stillastående staden konserverad i honung” som han flera gånger kallar staden i boken.

Javier Marías är en spansk författare som föddes i Madrid 1951. Han är son till filosofen Julián Marías som tydligen ska vara känd som en av 1900-talets största spanska filosofer. Javier Marías är en utpräglad akademiker och han har skrivit ett stort antal romaner och noveller och är väldigt populär i Spanien. På 80-talet spenderade han några år som gästlärare på universitetet i Oxford, och jag antar att det är de upplevelserna som Alla själar baseras på.

Huvudpersonen, och berättaren, i Alla själar är en ganska uttråkad akademiker som har fått jobb som lärare i Oxford under två år. Han verkar inte känna någon i staden sedan tidigare, och är ensam större delen av dagarna. Han har ett intressant förhållande till studier, kunskap och undervisning och erkänner villigt att de flesta akademiker inte gör något speciellt om dagarna. De låtsas bara, och springer fram och tillbaks för att ge skenet av att vara aktiva. Enligt huvudpersonen är Oxford en död stad och de flesta av människorna som bor där är levande döda. När han föreläser för sina studenter brukar han ljuga ihop ganska trovärdiga lögner som studenterna givetvis antecknar flitigt, och den intressanta frågan om det spelar någon roll om det man lär sig är sant eller inte dyker upp hos läsaren. Inlärandet och examinationen kommer att fortgå på samma sätt oavsett om informationen är sann eller falsk och är studenten ovetande om sanningshalten kommer det att vara lika givande för henne att lära sig vad som helst. Det är en fascinerande tanke, och Alla själar är en bok som får läsaren att tänka i banor som kanske inte är helt självklara.

Huvudpersonen har en älskarinna och lär känna några intressanta akademiker. Han går på universitetets high tables som är en slags högtidliga, och väldigt tråkiga och långdragna, måltider. Men framförallt har han väldigt tråkigt. Han har ett nära förhållande till sin soppåse, spenderar många timmar med att leta sällsynta böcker på olika antikvariat och vandrar ensam genom Oxford. Några kapitel handlar om den oro som huvudpersonen får när han observerar alla tiggare som befolkar staden. En oro som är omotiverad och ångestframkallande och grundar sig i att hans största rädsla är att bli som dem.

Alla själar handlar egentligen inte om något speciellt. Det är en bok som tar sig framåt med ett väldigt långsamt tempo. Det är inte spännande och inte heller underhållande, men ofta är det väldigt intressant. Man inser snabbt att Javier Marías ambition är att försöka skildra hela livet genom att utgå från små och vardagliga händelser. Alla själar handlar således om kärleken, döden, barndomen, ångest, glädje och allt annat som livet består av. Dessvärre är Alla själar en väldigt ojämn bok. En del kapitel är väldigt intressanta och innehåller många sanninger och insikter, medan många kapitel enbart är tråkiga och väldigt sega att ta sig igenom. I större delen av boken är huvudpersonen väldigt melankolisk och passiv varför man blir förvånad när han går ut på ett diskotek och tar med sig en tjej hem varpå ett bisarrt sexscenario följer: ”Nu dricker hon inte och röker inte och tuggar inte och skrattar inte och säger ingenting, för hon har min kuk i munnen och hon är distraherad och det får inte plats mer. Jag pratar heller inte, men jag är inte distraherad, jag tänker.” Han tänker mycket, vår berättare, och han delger att allt tänkande både är jobbigt, förvirrande och tröttande.

Alla själar är inte särskilt insmickrande mot universitetsstaden Oxford och dess akademikerkår. Jag antar att många av de karaktärer som dyker upp i boken har verkliga förlagor, och tydligen ska boken ha orsakat en del uppståndelse när den först gavs ut. Jag tycker att Marías kritik och kommentarer kring livet i universitetsstaden är relevant. Han är rolig, elak och väldigt insiktsfull.

Alla själar ges ut på svenska av Panache och som vanligt när det gäller deras utgivning är översättningen av väldigt hög klass. Jag tycker dock att det är lite underligt att de har valt att ge ut Alla själar nu, hösten 2008. Romanen gavs ursprungligen ut 1989 och enligt vad jag har förstått har Javier Marías skrivit flera andra romaner som borde vara mer aktuella och lättillgängliga. Förutom Alla själar finns romanen I morgon under striden, tänk på mig från 1994 utgiven på svenska och den har nyligen kommit i en ny pocketupplaga. Liksom Alla själar är den översatt av Karin Sjöstrand. Trots krossade drömmar om Oxford är Alla själar en bok som ger mersmak och jag misstänker att jag inte är färdig med Javier Marías riktigt än.

söndag 19 oktober 2008

Mannen som älskade Yngve


När såg du en bra nordisk ungdomsfilm senast? Det var ett tag sen sist, eller hur? Nu kan du råda bot på det genom att se den nya norska filmen Mannen som älskade Yngve. Det är en fin coming of age-historia som utspelar sig på 80-talet, och bygger på en bok med samma namn av Tore Renberg. Jag har inte läst boken, och jag tänker inte läsa den heller, men filmen är faktiskt oväntat bra.

Mannen som älskade Yngve utspelar sig år 1989 och kretsar kring några ungdomar i Stavanger. De är uttråkade, sökande och ganska coola. På några månader går huvudpersonen Jarle från att vara en outsider till att vara sångare i ett punkband och vara tillsammans med stadens snyggaste tjej. Livet leker för Jarle, kan man ju tycka, men när den underliga killen Yngve börjar på samma gymnasium uppstår komplikationer. Jarle blir snabbt förälskad i Yngve, och han börjar ifrågasätta sig själv och sitt liv.

Storyn har du hört många gånger tidigare och 80-talet är en väldigt tacksam tid att göra en film om; så fort det fattas något i filmen börjar en fantastisk låt spelas och allt som kanske inte är så bra glöms bort. Att Jarle blir kär i Yngve kan tyckas lite mystiskt, då Yngve är lite av ett psykfall med alldeles för många polotröjor i garderoben, men jag antar att man inte kan styra vem man blir kär i. Filmen når sin botten når Jarle och hans polare röker på. Stonerscener är det mest pinsamma man kan ha med i en ungdomsfilm. Det är något som förekommer i så gott som varje amerikansk ungdomsfilm och det känns lika dumt varje gång. Som om filmskaparna tycker att deras upplevelser när de var stenade ungdomar förändrade hela deras världssyn. Faktum är att de allra bästa och mest träffsäkra ungdomsfilmerna som har gjorts de senaste åren, däribland Juno och Ghost World, helt saknar scener där huvudpersonerna röker på. Jag inser att jag har klagat en del, men jag tycker faktiskt att Mannen som älskade Yngve är en bra film. Det är en trevlig ungdomsfilm, och trots att storyn är uttjatad är den genomförd på ett bra sätt. Skådespelarna är ganska duktiga, miljöerna är trevliga och soundtracket är onekligen bra. Dessutom är norska att fint språk som man får höra alldeles för sällan. Det har inte gjorts en bättre nordisk coming of age-film sedan Fucking Åmål för tio år sedan. Mannen som älskade Yngve är dock långtifrån lika bra och banbrytande som den filmen var, men den är ändå klart sevärd. Och titeln är lysande.

lördag 18 oktober 2008

De fem bästa låtarna med Leonard Cohen


I onsdags spelade Leonard Cohen på Globen och i söndags spelade han i Göteborg. Jag var inte där, men det känns som att jag borde ha varit där. För att råda bot på det fokuserar den här delen i bloggserien ”De fem bästa låtarna med…” på just Cohens musik. Leonard Cohen är en av de största och han verkar gå hem i alla läger. Att vara ung och cool och samtidigt lyssna på Cohen är inget problem och det funkar också att vara en gammal gubbe och lyssna på hans musik. Med andra ord har han ungefär en lika bred fanbas som Bob Dylan eller David Bowie, och hans ikonstatus är därmed given. Leonard Cohens musik är perfekt höstmusik. Nästan alla hans låtar har en särskild melankolisk känsla som gör att musiken känns sorgsnare än nästan all annan musik. Och är det något som fungerar så är det genuint sorgsen musik. Leonard Cohen är 74 år gammal och även om han har levt ett händelserikt och spännande liv och skrivit en drös lysande låtar verkar han ändå ha haft ett ganska melankoliskt leverne. Han föddes i Montreal i en judisk familj. När han var i 20-årsåldern började han ge ut sina dikter och efter ha fått ett genombrott som poet flyttade han till den grekiska ön Hydra. Där lär det ha hänt en mängd underliga och sjuka saker. På Hydra lärde han känna den svenska författaren Göran Tunström. Förutom ett antal riktigt bra skivor har Cohen också skrivit några romaner. De flesta av Cohens bästa låtar och skivor är ganska gamla idag, men de står sig fortfarande. Särskilt en grå och melankolisk höst som denna. Som vanligt kan du se videos med låtarna om du klickar på låttitlarna.

1.Suzanne
Suzanne finns i verkligheten. När Cohen skrev låten var hon gift med skulptören Armand Vaillancourt. Enligt Suzanne själv hade hon aldrig sex med Cohen, men jag undrar om det finns någon kvinna ur hennes generation som inte har haft sex med honom? Idag är Suzanne hemlös och bor i sin bil på Venice Beach i Kalifornien. Hennes tragiska levnadsöde är nästan lika fascinerande som själva låten, som är Cohens absoluta mästerverk.

2.Famous Blue Raincoat

Utöver en fantastisk titel och en magisk text gör den fina melodin och Cohens stämma den här låten till en otrolig upplevelse. Det är en låt som man inte vill sluta lyssna på, och som man egentligen kan tillbringa hela höstkvällar med. En kopp te och den berömda blå regnjackan, sönderriven eller inte, är det enda jag behöver för att känna mig tillfreds med livet.

3.The Stranger Song
En helgjuten låt där Cohen sjunger otroligt bra. Hans röst gör sig kanske bättre på den här låten än någon annan Cohen-låt. ”It's true that all the men you knew were dealers who said they were through with dealing, every time you gave them shelter.”

4.So Long, Marianne
Tre av låtarna på den här listan kommer från Cohens debutalbum Songs of Leonard Cohen och jag har inte heller med den populära Hallelujah på listan. En del av er tycker kanske att det är vansinne att inte försöka ge exempel från Cohens hela karriär på en sådan här lista, men debutalbumet är ju faktiskt bäst. So Long, Marianne är en väldigt fin sång, och som alla andra klassiska Cohen-låtar har den en väldigt bra text.

5.The Partisan

The Partisan är inte ens skriven av Cohen, men han gör den ändå till sin egen. Ursprungligen skrevs den av Anna Marly and Emmanuel d'Astier de la Vigerie 1943 och sången handlar om den franska motståndsrollen under andra världskriget. Framåt slutet av sången börjar Cohen sjunga på franska och det är väldigt vackert.

När jag ändå är inne på Cohen måste jag diskutera First We Take Manhattan. Det finns så många saker som känns fel med den låten. Det största felet är den vedervärdiga kvinnokören som på ett väldigt effektivt sätt förstör delar av låten. Men texten är jättebra och Cohens sång är fantastisk. Om Cohen hade tänkt efter, och om det hade varit ett annat decennium än 80-talet, hade First We Take Manhattan kanske blivit en av de bästa låtarna någonsin. Det är kanske den insikten som gjort Cohen så melankolisk, men han var visserligen sorgsen av sig långt innan han spelade in den låten. Enligt Cohen själv är han ”biologiskt sorgsen” och det kan inte vara särskilt kul, men hade han inte varit det hade vi förmodligen gått miste om många fantastiska låtar.

fredag 17 oktober 2008

Johnny Gitarr!


Johnny Gitarr måste var en av de bästa filmtitlarna någonsin. Namnet inbjuder till mycket fantastiskt. Det låter coolt och töntigt på samma gång och man tänker att det måste vara en riktigt bra film. Och det är det. Johnny Gitarr är en westernfilm från 1954 där Joan Crawford är det stora affischnamnet. För att vara en westernfilm är den ganska annorlunda och har lite annorlunda könsroller än vad man är van vid från gamla westernfilmer.

Johnny Guitar – som är lika häftig som kan ana sig till från namnet – rider in i en liten stad med sin gitarr på ryggen. Han har kommit för att träffa Vienna (Joan Crawford) som han hade en relation med fem år tidigare men inte träffat sedan dess. Han säger sig älska henne, men hon är rädd för att bli sviken igen. Vienna är inte vilken töntig westerntjej som helst utan springer omkring i herrkläder och har alltid handen redo på hölstret. Hon har slagit sig ner i staden, umgås med misstänkta banditer och driver en saloon i väntan på att järnvägen ska läggas i staden. Vienna tror att staden kommer blomstra när järnvägen kommer dit och att hon kommer tjäna stora pengar, men de infödda stadsborna tycker inte likadant. De är extremt fientliga mot Vienna och ledda av en lika slagkraftig – och lika hjärtkrossad – kvinna med det coola namnet Emma Small är det bara en tidsfråga innan ett krig bryter ut mellan de två kvinnornas gäng. Johnny Guitar har alltså hamnat i en riktig röra och då är det tur att han kan skjuta lika bra som han spelar gitarr.

Johnny Gitarr är en riktigt bra westernfilm. Den första halvan av filmen är otroligt bra men när slagsmålsfrekvensen ökar halvvägs in filmen blir det tyvärr sämre. Handlingen är bra men den håller inte riktigt hela vägen, och slutet hade kunnat vara bättre. Trots det så är det en väldigt sevärd film. Den är filmad i Trucolor och allt är väldigt snyggt. Skådespelarna är bra, speciellt Joan Crawford och Sterling Hayden som gör rollen som Johnny Guitar. Jag tycker filmen är ganska intressant när den leker med könsroller, men det kändes nog mer spännande när filmen var ny. Men visst är det kul att de farligaste, galnaste och coolaste karaktärerna i en westernfilm från 50-talet är två kvinnor. Det går förmodligen att läsa in rätt mycket i filmen, och tydligen ska ett av filmens budskap vara kritik mot den häxjakt av kommunister som pågick under den här tiden i USA. Johnny Gitarr är alltså en underhållande och spännande, snygg och välspelad och även politisk western. Filmen fick väldigt blandade recensioner när den kom men har idag en ganska stark kultstatus. Den ska vara väldigt populär bland franska filmkritiker och filmskapare och De 400 Slagen-regissören François Truffaut var tydligen väldigt förtjust i filmen. Han ska ha beskrivit filmen som ”Westernfilmernas Skönheten och Odjuret, en westerndröm”, och det är väldigt tveksamt om en westernfilm någonsin har fått finare kritik än så. För att lätta upp stämningen har det inkluderats en comic relief-figur som känns rätt onödig, men samtidigt är ganska rolig, med sin gammaldags humor som osökt får mig att tänka på min farfar. Om du vill se en underhållande och charmig westernfilm är Johnny Gitarr helt klart en film för dig!

onsdag 15 oktober 2008

Två nya filmer om rejält uppfuckade familjer


Bland amerikanska indiefilmer finns det en typ av filmer som är kraftigt överrepresenterade, nämligen filmer om dysfunktionella familjer. Det känns som att varannan indiefilm man ser handlar om en konstig familj från suburbia med konstiga problem, och det är inte alltid man är sugen på att se ännu en sådan film. Den här veckan har jag dock sett två nya filmer som är ovanligt bra för att vara filmer som handlar om dysfunktionella familjer. Det är två filmer som kan pigga upp vilken tråkig höstkväll som helst och har du inget bättre för dig – och det har du inte – tycker jag definitivt att du ska se de här filmerna. Båda filmerna är ganska färska och det enklaste sättet att få se dem är att leta rätt på dem på ett internet nära dig. Här följer två kortfattade recensioner:

Birds of America
Matthew Perry (han från Vänner, du vet, som också gjorde en skaplig insats i filmen Numb från förra året) spelar en rätt vanlig kille som lever ett tråkigt liv tillsammans med sin fru och undervisar i fysik på universitet. Både privat och på jobbet måste han fjäska för den jobbigt präktiga och osympatiska grannen som också är hans chef. Hans föräldrar dog när han precis hade slutat high school och han blev tvungen att ta hand om sina yngre syskon. Han lyckades inte särskilt bra med uppfostran och syskonen har blivit mer eller mindre galna. Nu har både lillebrorsan och lillasyrran flyttat in hos honom, den ena på vinden och den andra i källaren, och det är självklart bäddat för en massa konflikter, galenskaper och syskonkärlek. Birds of America är inte överdrivet quirky eller indiejobbig utan lyckas hela tiden vara underhållande på ett lågmält och roligt sätt. Trots att konceptet egentligen är ganska uttjatat lyckas filmen ändå vara lite annorlunda. Skådespelarna är rätt bra och storyn känns kul. Förutom Matthew Perry ses bl.a. Ben Foster och Hilary Swank i biroller.

Sleepwalking
En trasig kvinna spelad av Charlize Theron dumpar sin dotter hos sin brorsa. Brorsan är dessvärre inte heller han någon exemplarisk vuxen förebild, och han bor i den mest sunkiga lägenhet som setts på film sedan Midnight Cowboy. Han får sparken från sitt skitjobb och flickan hamnar på ett mardrömslikt barnhem. Saken är den att hennes morbror egentligen är en rätt trevlig kille och han hjälper henne att rymma från barnhemmet. De åker omkring i en skrotig bil och hamnar hos flickans farfar ute på landet. Han visar sig vara en otroligt obehaglig och osympatisk figur och man börjar förstå varför morbrodern och mamman har blivit som de är. Sleepwalking är en ganska tragisk film som visar upp en ganska sorglig del av USA med extrem fattigdom och misär. Som tur är finns det dock en gnutta hopp i filmen och i slutet är man inte helt förkrossad. Flickan spelas av Annasophia Robb, och henne har jag gillat skarpt sen hon gjorde rollen som den färgglada tjejen i den härliga Bridge to Terabithia förra året. Hon är en väldigt duktig barnskådespelare och jag tycker hon gör en bra prestation i den här filmen. Filmen är snygg och grå, storyn är bra och skådespelarna gör trovärdiga tolkningar av människor på samhällets botten. Det är en film som berör utan att vara sentimental. Utöver de redan nämnda skådespelarna dyker bl.a. Nick Stahl ( som gjorde huvudrollen i HBO-serien Carnivàle) och Woody Harrelson upp i filmen.

tisdag 14 oktober 2008

Jenny Lewis på Kägelbanan


”Jenny Lewis is a fucking cunt! I can’t believe she fucking kicked us off the bill!” Det börjar riktigt dramatiskt redan när vi står i kön och väntar på att få komma in på Kägelbanan. Ut från Kägelbanan kommer en rasande Micah P. Hinson följt av sitt band. Till förmån för att Jenny Lewis kompisar skulle få vara förband fick inte Micah spela. Det är bland det mest bisarra jag varit med om i konsertsammanhang de senaste åren. Det har varit utannonserat länge att Micah skulle spela och även om jag inte lyssnat särskilt mycket på honom såg jag fram emot spelningen. Det måste kännas väldigt bittert att vara på plats och se fram emot att få spela inför en hyfsat stor publik och sen få höra att det inte blir något. Även om jag är väldigt förtjust i Jenny Lewis kan jag inte låt bli att tänka att hon ändå är en bitch när jag ser den stackars Micah storma ut i Stockholmsnatten. Men jag har inte hela bakgrunden till händelserna och resten av den här bloggen är tänkt som en recension av den faktiska konserten.

Förbandet var egentligen samma band som backade upp Jenny Lewis senare under kvällen med några skillnader. Sjöng gjorde Benji Hughes och det gjorde han bra. Utseendemässigt är han en styggelse i den snuskigaste T-shirt jag någonsin har sett, jättelångt hår, vildvuxet skägg och Dickiesaktiga byxor med usel passform. Men jag antar att det är hans bisarra utseende som är halva grejen. Särskilt bra blev det i de lite lugnare låtarna då man faktiskt kunde höra vad han sjöng. Benji Hughes har en väldigt fascinerande röst, och det kan nog vara värt att hålla ögonen på honom i framtiden. Det var ett bra förband, men jag är lite besviken på att Micah inte fick spela. Ljudet var tyvärr rätt dåligt när förbandet spelade men efter en utförlig soundcheck var det betydligt bättre när Jenny Lewis äntrade scenen.

Jenny Lewis är full av liv och otroligt charmig. Hon är en grym entertainer och konserten var en varierad och underhållande show. Det spelades inga Rilo Kiley-låtar vilket jag tycker är lite synd, men de bästa låtarna från hennes båda soloalbum betades av. Bäst blev det i den långa The Next Messiah där Jenny verkligen släppte loss. Jenny backades upp av ett rätt stort och väldigt tight band som var grymt samspelta och tillsammans lyckades de få till ett härligt sound. Vid sina båda sidor hade Jenny två långhåriga män som båda spelade gitarr. Den ena av dem är hennes pojkvän Johnathan Rice, som också fick rätt mycket utrymme under konserten. Jenny hoppar runt, står på stolar, springer ut och kör en låt i publiken och är allmänt härlig. Men ibland känns det som att det är lite svårt att ta henne på allvar, och i några – visserligen korta- stunder framstår hon som en pårökt diva som himlar med ögonen och älskar sig själv lite för mycket. Större delen av konserten är hon dock väldigt älskvärd och cool, och de flesta av låtarna låter lika bra – om inte bättre - live som på skiva. Under konserten stod jag två meter från Jenny och jag smittades verkligen av hennes energi och rycktes med i hennes lyckorus.

Alla som gillar Jenny Lewis gillar henne delvis därför att hon ser otroligt bra ut. De som påstår att det inte spelar någon roll hur hon ser ut ljuger. Hade Jenny varit ful som stryk hade hon inte alls fått samma genomslag. Självklart är musiken väldigt bra och den klarar av att stå på egna ben, men en stor del av Jenny Lewis framgång beror på kläder, hår och attityd. Jag tror att alla som gick på konserten på Kägelbanan hade höga förväntningar på att få se hennes hår och snygga kläder, och på de områdena gör Jenny ingen besviken. Håret är lika rött och coolt som i hennes videos och håret verkar ha en ganska central roll i hennes scenframträdande. För kvällen var hon klädd i ett par blå hängselbyxor med extremt utsvängda ben, och det såg självklart jävligt coolt ut.

Jenny Lewis gjorde mig inte besviken och jag fick ganska exakt vad jag hade förväntat mig. Det var otroligt kul att äntligen få se henne live och hon får helt klart behålla sin position som en av mina indiefavoriter. Konserten var riktigt bra, men med den väckelsemötesliknande Bon Iver-konserten i färskt minne, är jag lite svårimponerad. Jag missade Jenny Lewis förra gången hon kom till Sverige, på Accelerator för drygt två år sedan, och i fortsättningen tänker jag inte missa några av hennes Sverigebesök. Det skulle vara väldigt kul att få se Rilo Kiley live någon gång, men varje chans att se det där håret och ta del av energin är värt biljettpengarna.


Läs även recensioner av spelningen från DN och SvD.

söndag 12 oktober 2008

De fem bästa låtarna med The Kinks


1960-talet var utan tvekan popmusikens guldålder. Nästan all musik som är bra och stilbildande gjordes under 60-talet. Det fanns otroligt många bra band under detta decennium och det kan vara lätt att tappa bort sig och bli lite förvirrad om man inte var ung när det begav sig. England och USA var ställena där saker och ting hände. Från England kom Beatles och Rolling Stones men också många andra bra band, däribland The Kinks. The Kinks bildades i London 1963 och i centrum av bandet stod bröderna Ray och Dave Davies. Ray Davies var den som skrev de flesta låtarna och betraktas av många som ett geni. Han har fortsatt att göra riktigt bra album och de senaste åren har han släppt två album som är värda att kolla upp. The Kinks började med att göra rätt skramlig och cool rock och fick sin första hit med låten You Really Got Me, som låter väldigt mycket som den punk som skulle slå hårt i Storbritannien nästan 15 år senare. Efter de första årens renodlade rocksound började de göra lite lugnare musik där Ray Davies fick utlopp för sin suveräna förmåga att skriva låtar. The Kinks hade sin storhetstid i slutet av 60-talet och släppte då flera klassiska album. De fortsatte att spela tillsammans ända in på 90-talet och gav ut ett stort antal album. Jag tycker att många av de album som de gjorde efter 60-talet är rätt värdelösa och inte alls håller i jämförelse med deras tidigare material. Det här är mina fem favoritlåtar med The Kinks, och som vanligt kan du se videos – av typisk charmig 60-talskvalité - om du klickar på låttitlarna.

1.Waterloo Sunset
Om jag tvingades sätta ihop en samlingsskiva med tjugo låtar som var den enda skiva jag någonsin skulle få lyssna på skulle Waterloo Sunset ha en given plats bland de låtarna. Det är en perfekt låt med en underbar text och melodi som kan få vilken dålig dag som helst att verka bra.

2.You Really Got Me

Den första Kinks-låten jag hörde var You Really Got Me, och utifrån den låten bildade jag min uppfattning om bandet. Det är en ösig låt som är skränig och vild, och när man har lyssnat på bandets senare hitlåtar känns det lite konstigt att de slog igenom med den här låten. Som om det hade varit två olika band. You Really Got Me är en suverän rocklåt och jag tycker det hör till popallmänbildningen att känna till den.

3. Sunny Afternoon
Sunny Afternoon bjuder på en lysande text och grym sång inramad med den bästa tänkbara 60-talsrocken.

4. A Well Respected Man
En smart och väldigt svängig låt om en konservativ mans tråkiga liv och leverne. Ray Davies fick verkligen till det med den här låten.

5. Dead End Street

Politiskt och samhällskritiskt och samtidigt sjukt bra rock. ”What are we living for? Two-roomed apartment on the second floor. No money coming in. The rent collectors knocking, trying to get in.”

En låt som ni också måste lyssna på är Death of a Clown, en lysande låt som skrevs av Dave Davies – med hjälp av brorsan Ray – och gavs ut som hans debutsingel 1967. Senare var den också med på Kinks-albumet Something Else by The Kinks.

fredag 10 oktober 2008

Bob Dylan skriver ut din höstmedicin


En del artister har sysslat med musik längre än andra och några av dem är otroligt produktiva. Att lyssna in sig på The Smiths är inte särskilt svårt. Det enda som krävs är lite vemod och tid nog att sätta sig in i fyra-fem album. Med artister som Bob Dylan är det betydligt svårare. Den mannen har spelat in mer musik än de flesta, och det mesta är väldigt bra. Jag har lyssnat mycket på Dylan de senaste fem åren, men jag har ändå inte lyssnat på alla hans album. Det tar sin tid att lyssna in sig på Dylans skivor, men just i hans fall är jag glad att det finns så mycket att lyssna på. Det känns tryggt att veta att det alltid finns något bra med ens favoritartist som man ännu inte har upptäckt. Den här veckan har den senaste delen i Dylans The Bootleg Series släppts. Albumet heter Tell Tale Signs och det är den åttonde volymen i bootlegserien.

Tell Tale Signs är en dubbel-CD som innehåller tidigare outgivet material från åren 1989-2006. För många kan det säkert verka konstigt att några andra än de mest fanatiska lyssnarna skulle vara intresserade av att höra en massa sällsynta låtar som inte var tillräckligt bra för att hamna på de vanliga albumen, men Tell Tale Signs är faktiskt riktigt bra och helt klart värd att lyssna på. Det är en väldigt matig samling som innehåller liveversioner, outtakes, alternativa versioner och låtar som varit med i filmer som t.ex. den trevliga North Country. Konstigt nog är varenda låt på albumet bra, och jag tycker inte att något av materialet är tråkigt eller opassande. Dylans flesta album håller väldigt hög klass och det här albumet visar på att han har valt bort en del riktigt bra låtar, för att få sina album att låta ännu bättre. Den Dylan som hörs på Tell Tale Signs är den Dylan som lyssnarna har lärt känna de senaste åren. Det är samma Dylan som man kan höra på Theme Time Radio Hour och samma Dylan som Plura älskar att kopiera. Soundet är det samma som på hans senaste album. Det är lugna låtar och Dylan blickar bakåt i tiden och omfamnar gammal blues och country, men gör ändå sin helt egna grej. Några av mina favoriter på albumet är de tidigare outgivna låtarna Mississippi och Red River Shore och en alternativ version av Someday Baby.

Tell Tale Signs är en mycket välkommen skiva. Det är ett perfekt soundtrack till den gråa höst som just nu utspelar sig utanför våra fönster. Eftersom albumet innehåller så mycket bra och matigt kommer det nog räcka hela hösten. Med Dylans hjälp kommer vi nog att få uppleva nästa vår, trots allt.

Läs även recensioner av Tell Tale Signs från DN och SvD.

torsdag 9 oktober 2008

Jag hatar nördhumorn


Jag minns att jag för några år sedan älskade serier som South Park och Family Guy. Varje vecka såg jag fram emot nya avsnitt och jag tyckte verkligen att det var två skitroliga serier. Sen hände något, antingen med mig eller med serierna. Kanske blev jag plötsligt mindre nördig eller så ändrade serierna riktning ganska radikalt. Humorn i serierna började fokusera nästan enbart på usla nördgrejer, och kvaliteten sjönk ordentligt. Jag förstår att South Park och Family Guy är två serier där en stor del av tittarna är nördiga killar som älskar TV-spel och Star Wars men att göra om serierna så att de enbart riktar sig till denna obehagliga målgrupp är förjävligt. Det finns förstås olika sorters nördhumor och jag tycker att Superbad och Freaks and Geeks är otroligt roliga, men Family Guy-humorn avskyr jag verkligen. Det var länge sen jag såg South Park eller Family Guy utan att bli arg.

South Park och Family Guy har båda dragit igång hösten med nya avsnitt och det var faktiskt ett bra tag sedan jag såg något som var så dåligt. Säsongspremiären av South Park med den usla Indiana Jones-grejen var sjukt tröttsam och Family Guy har misslyckats kapitalt med säsongens två första avsnitt. Jag menar, de lyckas till och med att göra en Office Space-parodi totalt meningslös och tråkig. Det är inte första gången jag spyr galla över de här serierna och jag har många gånger bestämt mig för att sluta titta. Jag skrattar aldrig åt serierna men ändå sitter jag snällt där, vecka efter vecka, och ser de nya avsnitten. Jag antar att jag innerst inne hoppas på att serierna ska vända och bli bra igen.

The Simpsons är den enda egentliga konkurrenten till South Park och Family Guy och även om det är en serie som dalat kraftigt i kvalitet de senaste tio åren håller de ändå en ganska hög lägstanivå. När South Park- och Family Guy-skaparna förlitar sig på att folk ska titta och skratta för att de har sett just den där filmen, eller spelat just det där TV-spelet och därför fattar något uselt skämt satsar ändå Simpsons-gänget på att göra bra TV. The Simpsons är en serie jag kommer fortsätta att se med gott samvete, men jag skäms varje gång det nalkas South Park eller Family Guy.

onsdag 8 oktober 2008

The Clash Live at Shea Stadium


Det finns band som man skulle ge vad som helst för att få uppleva live. Som ni kanske har listat ut är The Clash mitt absoluta favoritband, och jag är för ung för att ha sett dem live. Det finns inget band jag hellre skulle vilja se. Som tur är har det alltid funnits videos med bandet att titta på och liveinspelningar att lyssna på, så jag har ändå en slags uppfattning om hur fantastiskt det skulle vara att gå på en Clash-spelning. Livealbumet From Here to Eternity har jag lyssnat på väldigt många gånger och jag tycket det är få band som låter lika bra som The Clash på liveinspelningar. Ibland håller liveinspelningarna samma klass som originalinspelningarna och ofta tillför de en extra dimension till låtarna. Den här veckan släpps ytterligare ett livealbum, och medan From Here to Eternity var ett hopplock av livelåtar från olika sammanhang, är det här en livespelning i sin helhet. Dessutom är det en av de mer legendariska Clash-spelningar, nämligen då de spelade live på Shea Stadium, i New York, 1982.

1982 hade The Clash fått ett större genombrott i USA och de fick chansen att spela på Shea Stadium, en stor baseballarena belägen i Queens, under två kvällar. Även om bandet var stora var de inte huvudakten utan öppnade istället för The Who. I boken Redemption Song: The Ballad of Joe Strummer av Chris Salewicz kan man läsa om att The Clash var lite oroliga för att bli som The Who. The Who hade under 60-talet varit i ungefär samma situation som den The Clash befann sig i under början av 80-talet, men gjorde nu mest ganska trötta arenaspelningar utan den tidigare glöden och passionen. Att bli ett gammalt arenaband och åka världen runt och göra omotiverade spelningar var något som Joe Strummer fruktade, och som tur var blev det aldrig så.

Live at Shea Stadium är inspelad under den andra kvällens konsert. Efter att ha blivit presenterade av managern Kosmo Vinyl betade The Clash av sina största hits i nedkortade och väldigt intensiva versioner. De får visa upp sin mångsidighet och man kan verkligen känna hettan. Under 45 minuter gör de en extremt tight spelning, och The Who lär ha haft väldiga svårigheter med att nå upp till förbandets nivå. Ljudet är oväntat bra och det är en häftig upplevelse att få höra en Clash-konsert från början till slut. Även om låtarna enbart är sådana man har hört väldigt många gånger, känns det i många fall som att man hör dem för första gången. Vad jag speciellt gillar med att lyssna på liveinspelningar med The Clash är alla nya och geniala saker som Joe Strummer slänger in mellan verserna i vissa låtar. Några av fraserna är oändligt coola och vackra, men ändå verkar mycket vara improviserat. Man får känslan av att han var så exalterad av musiken att han hamnade i ett transliknande tillstånd och kunde åstadkomma nästan vad som helst.

Tydligen ska Joe Strummer ha hittat inspelningarna när han packade inför en flyttning. Det verkar som om det alltid dyker upp massa fantastiska skatter av en ren slump i rockvärlden. Jag är väldigt tacksam över att Joe Strummer hittade inspelningarna och att de nu ges ut. Att lyssna på Live at Shea Stadium är bland det bästa jag har gjort den senaste tiden. Albumet erbjuder precis vad man behöver om man är ett Clash-fan som kan alla låtar utantill. Det är variation av det allra finaste slaget. Om jag hade haft en tidsmaskin hade min första destination varit Shea Stadium den där kvällen 1982. Jag hade åkt dit, njutit av Clash-spelningen och åkt hem innan The Who hade gått på scenen.

Samtidigt som den här skivan ges ut kommer också en live-dvd med The Clash som heter Revolution Rock. Den innehåller ett urval av filmade liveversioner av Clash-låtar. Det är förmodligen en väldigt bra film och när jag har sett den kan ni vänta er en recension. Som om inte det vore nog har det i dagarna kommit en ny bok om The Clash, där bandmedlemmarna berättar bandets historia med sina egna ord. Boken heter helt enkelt The Clash och är snyggt chockrosa och The Clash själva (!) står som författare. Den är förhållandevis dyr men jag planerar att köpa den inom en snar framtid, och även i det fallet kan ni vänta er en recension. Boken ska innehålla en hel del exklusivt material och även om det känns som att jag har hört historierna några gånger för mycket tackar jag inte nej till nya inblickar hos världens bästa band.

Idag recenserades Live at Shea Stadium i DN av Nils Hansson och han är lika lyrisk som jag över albumet. Han har också recenserat Revolution Rock-filmen i samma recension och det är således väldigt nyttig läsning.

tisdag 7 oktober 2008

Local – Brian Wood och Ryan Kelly


Ibland hittar man serietidningar som ger den där Tintin-känslan av att serier är det bästa som finns. Ju fler serier man läser desto högre krav ställer man på nya serier och desto svårare blir det att hitta något riktigt bra. Några gånger varje år händer det dock att jag hittar alldeles fantastiska serier. Local av Brian Wood är en serie som gjorde mig överlycklig och fanatisk när jag började läsa den för ett år sedan. Då fanns tio nummer utgivna, av de totalt planerade tolv numren. Jag var extremt fascinerad av Local och läste serietidningarna flera gånger. Local är en utpräglad indieserie och som sådan gavs den inte ut lika regelbundet som Spider-man eller Batman och det dröjde nästan ett år mellan nummer tio och elva. När nummer elva väl publicerades kunde jag inte få tag på det någonstans och jag började istället vänta på samlingsvolymen. Samlingsvolymen släpptes för några veckor sedan och nu har jag äntligen fått läsa hela Local.

Local handlar om Megan, en ung kvinna, som i det första numret lämnar sin missbrukande pojkvän och ger sig ut på en resa genom USA. Hon reser för att hitta sig själv och sin plats i tillvaron och varje nummer representerar olika perioder i hennes liv. Det som gör Local unik är att varje nummer av serien utspelar sig i olika amerikanska städer. Oavsett om serierna utspelar sig i storstäder som New York eller småstäder som du aldrig har hört talas om är städerna noggrant researchade, och även om man aldrig har varit där känns det som att Brian Wood och Ryan Kelly har lyckats fånga känslan från varje stad. Megan är huvudpersonen i Local men det är inte självklart att varje nummer handlar om henne. Även om det finns en större ramberättelse och Local helt klart vinner på att läsas som helhet är nästan varje nummer en fristående berättelse. Ofta varierar huvudpersonerna från nummer till nummer och Megan är ofta en bifigur eller katalysator till händelserna i respektive nummer. I vissa nummer dyker Megan bara upp i ett par enstaka serierutor, och jag tycker det är något som gör Local väldigt fascinerande.

Megan är en intressant karaktär. Hon är konstig och ständigt på flykt från något, och ibland är hon riktigt osympatisk. Ändå är hon konstruerad på att sådant sätt att de flesta läsare ska kunna identifiera sig med henne. Som läsare vet man egentligen inte så mycket om Megan, men man vet tillräckligt mycket för att man ska fastna i berättelsen och fascineras av henne. Med Megan tycker jag att Brian Wood har lyckats skapa en av de mest intressanta seriefigurerna de senaste åren.

Local är tecknad av Ryan Kelly. Tidigare har han tecknat flera serier från Vertigo (”vuxenserier” från DC Comics) men jag tycker aldrig han har varit så bra som i Local. Teckningarna är svartvita och väldigt snygga. Stilen är realistisk men Ryan Kelly har ändå en egen stil som gör att hans teckningar sticker ut. Utan hans teckningar hade inte Local varit lika bra. Det är en väldigt snyggt komponerad serie och rytmen mellan bilderna – något som är otroligt viktigt för att en serie ska bli bra – är perfekt. En del nummer av Local saknar nästan helt dialog och att göra bra ”stumserier” är något väldigt svårt, vilket Ryan Kelly behärskar till fullo.

Det är vanligt att en avslutad serie samlas i en samlingsvolym och säljs som ”graphic novel”, men i de flesta fall är de utgåvorna inte alls lika snygga och genomarbetade som den bok som samlar Local. Det är en inbunden utgåva med tygrygg som är väldigt stor till formatet. Pappret är tjockt och trycket är perfekt. Jag har sällan sett en sådan fin seriebok och blev väldigt glad och imponerad när jag öppnade mitt bokpaket. Varje enskilt nummer av Local avslutades med krönikor och kommentarer av Brian Wood och Ryan Kelly och de avslutar tillsammans boken. De texterna är väldigt välskrivna och intressanta och till varje nummer har Wood och Kelly satt ihop varsitt soundtrack. Dessutom avslutas boken med en massa snygga teckningar från andra tecknare som inspirerats av Local samt de snygga omslagen på helsidor i färg. Det är en underbar bok, och jag tror inte att någon som köper den kommer bli besviken.

Brian Wood är en av de bästa serieförfattarna idag. Han skriver serier på ett utmärkt sätt och hans verk känns aldrig ointressanta. Tidigare har han gjort serier som Demo och Supermarket och DMZ och Northlanders som ännu inte är avslutade . Min favorit av dessa är Demo och gillar du Local kan det vara värt att läsa den också. Demo påminner lite om Local, men medan Local är helt realistisk är Demo lite av en mer allvarlig X-Men.

Om en ung Bob Dylan eller Bruce Springsteen hade gjort serietidningar är jag rätt säker på att de hade varit ganska lika Local. Varje nummer känns lite som en Springsteen-låt. Serierna har ett fantastiskt flyt och en bra rytm i berättandet och skildrar nästan alltid den amerikanska arbetarklassens liv i olika städer. Local är en fantastisk serie som jag kommer återkomma till många gånger.

söndag 5 oktober 2008

A Beginner’s Guide to Sandinista!


Ett år efter London Calling släppte The Clash sitt fjärde album. Sandinista! var inte riktigt den skiva som någon hade väntat sig att The Clash skulle följa upp sitt kritikerrosade mästerverk med. Det var en trippel-LP – till priset av en enkel-LP efter påtryckningar från bandet som inte ville ge ut skivor som ingen hade råd att köpa – och de blandade alla tänkbara musikstilar på ett otänkbart sätt. Sandinista! innehåller rap, rockabilly, dub, reggae, calypso, typisk Clash-rock och mycket mer. Det är utan tvekan det svåraste Clash-albumet att lyssna in sig på. Albumet innehåller hela 36 låtar och hade bandet sållat mer bland materialet hade de kunnat åstadkomma en av de bästa och mest tighta rockskivorna någonsin, men det var uppenbart aldrig tanken med projektet. På Sandinista! har The Clash följt alla sina infall och inspirerades mer än någonsin tidigare av främmande rytmer och stilar. Det är en väldigt charmig skiva som har en självklar plats bland mina favoritalbum, men det tar förhållandevis lång tid att ”lära sig” att uppskatta hela albumet. Det tog flera år av Clash-lyssnande innan jag helt och hållet kunde uppskatta Sandinista!. En del låtar på Sandinista! kändes inte särskilt märkvärdiga första gången jag hörde dem men en tid senare hade de växt till små mästerverk. Det bästa sättet att börja lyssna på albumet är att välja ut de bästa låtarna och lyssna in sig på dem. När man vill har tagit in de låtarna kan man gå vidare med resten av albumet, som bl.a. innehåller dubversioner av de bästa låtarna och andra spår som kan vara svåra att ta till sig första gången man hör dem. För att göra lyssningen lättare för er som ännu inte har hört Sandinista! har jag valt ut de tio bästa låtarna från albumet. Det kan ta tid innan man börjar uppskatta Sandinista! men jag anser att man inte är ett ”riktigt” Clash-fan förrän man har förstått storheten med albumet. Ordningen på listan är den ordning låtarna ligger på skivan.

1. The Magnificent Seven

"Vacuum Cleaner Sucks Up Budgie!" The Clash gjorde old school hip hop väldigt tidigt och lyckades bättre än alla andra. Låten blev en undergroundhit bland hippa kids i New York och texten är alldeles fantastisk.

2. Something About England

En lugnare Clash-låt om rasism och Englands historia. Den är bitter och fruktansvärt vacker och man rycks verkligen med av sången.

3. Rebel Waltz
En ganska mystisk och annorlunda Clash-låt som nästan är lite sövande. Jag gillar att lyssna på den när jag ska sova. Man sveps iväg av den fina melodin och de vackra orden, ” I slept and I dreamed of a time long ago. I saw an army of rebels, dancing on air.”

4.Somebody Got Murdered
Det är svårt att ranka Clash-låtar – nästan allt de spelade in håller extremt hög klass och det finns inte en enda låt jag inte älskar – men Somebody Got Murdered får ändå ses som en av mina favoriter. En fulländad låt med uppgiven text och sång.

5. Corner Soul

Det här är en till lugn Clash-låt som jag tycker är oändligt vacker och fin. Joe Strummer sjunger sjukt bra på den här inspelningen.

6. If Music Could Talk

I någon intervju med Strummer kallade han den här låten för sin Clash-favorit för att ”de vågade”. Jag förstår honom och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Han var en av de största.

7. Police on My Back

En av de få låtarna på Sandinista! som kan kategoriseras som typisk Clash-rock. Den är larmig och hur bra som helst.

8. The Call Up

En väldigt bra låt där The Clash tar ställning mot krig i allmänhet och ”The Draft” i synnerhet. Jag älskar verkligen texten till den här låten, “Who knows the reasons why you have grown up? Who knows the plans or why they were drawn up?”.

9. Washington Bullets

The Clash släppte aldrig sina politiska ideal och många låtar på Sandinista! är laddade med politiska budskap. Albumets titel syftar på sandinisterna, en rebellrörelse i Nicaragua, som 1979 störtade Somoza-diktaturen i Nicaragua. Washington Bullets är en kort genomgång av Latinamerikas historia från Kubarevolutionen och framåt. Utöver historielektionen är det också en lysande låt.

10. Charlie Don't Surf
En politisk och lugn Clash-låt som sätter sig på hjärnan direkt. Låttiteln är tagen från Apocalypse Now.

fredag 3 oktober 2008

Boktjuven – Markus Zusak


Lite statistik: År 1933 gav 90 procent av tyskarna Adolf Hitler sitt orubbliga stöd. Det innebar att det fanns 10 procent som inte gjorde det. Hans Hubermann tillhörde de 10 procenten. Det fanns en orsak till det.
-Ur Boktjuven

Att inte ha nazistsympatier och att samtidigt leva i Nazityskland var hårt. Boktjuven handlar om de människor som inte släppte sina ideal trots att det fick allvarliga konsekvenser.

Boktjuven tar sin början i Tyskland år 1939. Huvudpersonen Liesel är nio år gammal och placeras i en fosterfamilj. Hennes lillebror har dött i en hostattack och hennes mamma har tagits till ett koncentrationsläger. Hennes fosterföräldrar är fattiga, men mycket kärleksfulla, arbetare. Trots att majoriteten av tyskarna är helt absorberade av Hitler och heilandet, håller de fast vid sina ideal. Liesels fosterpappa, Hans Hubermann, är sympatisk, och lite naiv, och ett löfte han gav under det första världskriget leder till att han tar emot en jude och gömmer denne i familjens källare. Liesel går i skolan, är bra på att slåss, blir kompis med en pojke med citronskalsfärgat hår och utvecklar en kärlek till böcker. Speciellt förtjust är hon i att stjäla böcker, och om nättarna lär Hans henne läsa ur de stulna böckerna.

Berättarpersonen i Boktjuven är ingen mindre än Döden. Att Döden berättar historien känns till en början lite konstigt, men man vänjer sig snabbt. Döden i Boktjuven är ungefär som vilken berättare som helst, och jag förstår inte riktigt varför Zusak valde just honom (eller henne) som berättarperson. Zusak verkar ha undvikit att filosofera särskilt mycket, och det känns som att han kunde ha gjort mycket mer kring konceptet Döden. Samtidigt är berättarpersonen en rätt fascinerande del av berättelsen, och gör Boktjuven till en annorlunda läsupplevelse. Dessutom är det, som Döden många gånger påstår i boken, sällan Döden har varit så aktiv som under andra världskriget.

Jag tycker inte det är nödvändigt att placera alla böcker i ett fack, men Boktjuven gör mig lite förvirrad. Jag har svårt att se vilken målgrupp som Zusak har tänkt sig. En del påstår att det är en ungdomsbok medan andra påstår att det är en bok för alla åldrar. För att vara en ungdomsbok är den ganska komplicerad, men för att vara en bok för äldre tycker jag den saknar viss substans. Det är inte så att jag hade velat att Boktjuven var mer pretentiös och svår, men boken sträcker sig trots allt över nästan 600 sidor och Zusak hade gott kunnat klämma in fler dimensioner på det utrymmet. Tyvärr tycker jag att boken upprepar sig för mycket, och den hade nog varit mer gripande om Zusak hade reducerat den med några hundra sidor.

I Sverige är boken utgiven av B. Wahlströms och det är inte något av mina favoritförlag. Jag tycker de ger ut alldeles för mycket skräp och deras översättningar och utgåvor håller ofta alldeles för låg kvalité. Jag vet inte hur språket är i den engelskspråkiga förlagan men i den svenska översättningen tycker jag ofta att språket är direkt dåligt, med konstiga ordval och meningar. Något jag inte heller uppskattar med boken är hur texten är strukturerad. Den består mestadels av korta stycken och Döden kommer ofta med inflikningar med faktauppgifter, reflektioner och beskrivningar av sitt arbete. Det finns inget ordentligt flyt i Boktjuven och om det beror på översättningen eller Zusak låter jag vara osagt. En kul och annorlunda sak med boktjuven är de små illustrerade berättelser som dyker upp några gånger under bokens gång.

Martin Zusak är en australiensisk författare och han inspirerades till att skriva Boktjuven efter att ha hört sin mammas berättelser om när hon som liten flicka bodde i en tysk småstad genom vilken tåg av judar vandrade. Boktjuven har fått ett stort genomslag i Australien och andra delar av världen. I USA är den väldigt populär men i Sverige går det lite trögare. Jag har inte hittat särskilt många recensioner av boken, men på en del svenska bloggar hyllas den. Jag tycker Boktjuven förtjänar fler svenska läsare, det är en intressant och fin bok, men jag kan omöjligt hylla den. Tyvärr rycktes jag inte med av berättelsen förrän framåt slutet. Det är meningen att det ska vara en rörande berättelse och jag brukar kunna bli berörd av böcker utan någon större ansträngning, men här funkar det inte riktigt. Jag läste Boktjuven efter påtryckningar från mina föräldrar som båda älskade den, men de kanske är mer sentimentala och ”blödiga” än jag är. Det Boktjuven lyckas med är att på ett ganska nyanserat sätt skildra de människor som vägrade att följa med i den nazistiska masshysterin, och det förtjänar Zusak all heder för.

torsdag 2 oktober 2008

Jag förstår inte Glasvegas


Ibland förstår jag inte storheten i vissa saker. Det finns filmer, böcker och band som nästan alla verkar älska men som jag inte riktigt kan förstå. Den här gången är det bandet Glasvegas som gör mig konfunderad. Jag skaffade deras självbetitlade album för två veckor sedan efter att jag hade läst några hyllande recensioner. Glasvegas är störst just nu. De får full pott av nästan alla recensenter (bl.a. i DN, SvD och Sonic), och i Storbritannien är de extremt populära. Popjournalister snackar om ett fenomen och att de är glada över att vara här nu när det händer. Jag har lyssnat på Glasvegas album flera gånger och jag gillar vad jag hör. Jag medger att vissa låtar är riktigt bra, men kanske inte så bra att jag skriker av lycka och tycker mig se framtida rockikoner i de coola Glasvegas-männen och deras snygga frisyrer.

Glasvegas är ett skotskt band och bandmedlemmarna kommer från Glasgow vilket förklarar det egentligen ganska usla bandnamnet som jag antar är en kombination av orden Glasgow och Las Vegas. Det som jag tycker är Glasvegas största styrka är deras texter. Texterna är ofta socialrealistiska och skildrar en hård och sorglig verklighet, på ett fint sätt. Ungefär som om Ken Loach hade gjort pop istället för film. Det är verkligen bra texter, men Glasvegas faller på musiken. Det är inget fel på melodierna, sången eller gitarrerna men tyvärr tycker jag att musiken låter alldeles för radiofierad. Den är finslipad och ofta tänker jag på U2 och Coldplay när jag lyssnar på Glasvegas musik. Musiken får mig inte att känna något speciellt och då är det något som är fel. Jag tycker att ett lite råare och mindre perfekt sound hade passat bandets texter bättre. De verkar ha Clash-ambitioner men låter mer som ett halvtråkigt Manic Street Preachers, kryddat med de senaste tjugo årens britpopingredienser. Jag förstår de som gillar Glasvegas, men att kalla deras musik för något nytt och spännande är som att ignorera allt som har hänt inom popmusiken de senaste femtio åren.

Kanske kommer jag att få äta upp det här. Kanske inser jag redan imorgon att Glasvegas är världens bästa band just nu, och kanske kommer jag få skämmas över den här bloggen. Eller så kommer alla de människor som utmålat Glasvegas som det bästa som hänt popmusiken på flera år att vakna upp och inse att Glasvegas bara var ännu ett bra band i mängden och att de rycktes med av stundens hetta.

onsdag 1 oktober 2008

Step Brothers - Will Ferrell levererar


Det snackas mycket inflation nuförtiden. Jag förstår allvaret i situationen, men tycker ändå det är rätt jävligt att den värsta inflationen förbises. Den inflation jag syftar på är inflationen i Will Ferrell-filmer. Mannen har spelat huvudrollen i många filmer de senaste åren, och om man bortser från den fina Stranger Than Fiction, har han inte gjort något riktigt bra sedan Anchorman. När jag fick höra talas om Step Brothers någon gång i vintras tändes dock ett litet ljus i mörkret. På pappret hade Step Brothers möjlighet att bli en kul Ferrel-film. Han skulle inte spela idrottsman och han skulle spela mot John C Reilly. Till skillnad från Will Ferrell är John C. Reilly rolig i nästan allt han företar sig. Han är en bra skådespelare och en skicklig komiker. Särskilt rolig var han i Walk Hard: The Dewey Cox Story som enligt mig är årets mest underskattade komedi. I skrivande stund har jag sett Walk Hard fyra gånger. Så rolig är den. Hur rolig Step Brothers är får du reda på om du fortsätter att läsa efter det här stycket.

Step Brothers handlar om två vuxna män i 40-årsåldern, Brennan och Dale (spelade av Ferrell och Reilly), som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. De är båda väldigt omogna och de gillar båda gamla porrtidningar och vintage T-shirts. Brennan bor med sin ensamstående mamma och Dale bor med sin lika ensamma pappa. Mamman och pappan träffas, blir kära och gifter sig med varandra. En följd av giftermålet är att Brennan och Dale blir styvbröder, och ”tvingas” dela sovrum. De skulle kunna vara bästa vänner med varandra, men situationen gör dem till bittra fiender. Under filmens första hälft bråkar Brennan och Dale med varandra konstant. De ”tea-baggar” trumset och slåss med cyklar och golfklubbor. Sen inser de att de har rätt mycket gemensamt och blir ganska snabbt goda vänner.

Humorn i Step Brothers bygger helt på att två vuxna män beter sig som barn. Det är billig humor och en töntig story, men Ferrell och Reilly är verkligen rätt män i huvudrollerna. Step Brothers är ganska exakt vad jag hade väntat mig. Den är vulgär, rolig och absurd. Om du gillar Will Ferrell kommer du garanterat uppskatta filmen. Step Brothers är den roligaste film han har gjort sedan Anchorman. John C Reilly är ännu roligare än Ferrell, och tillsammans utgör de en väldigt rolig duo. De verkar ha fått improvisera mycket och resultatet är stundtals lysande. Det är "dålig" humor genomförd på ett suveränt sätt. Tyvärr är Step Brothers lite ojämn och det tar ett tag innan filmen kommer igång ordentligt, men när den väl är rolig är den väldigt rolig. I rollen som Dales pappa ses Richard Jenkins som också är aktuell med den sevärda filmen The Visitor. Dessutom dyker Seth Rogen upp i en biroll, vilket inte är så överraskande då det är Judd Apatow som har producerat.

Step Brothers har premiär på fredag, och om du gillar Will Ferrell tycker jag absolut att du ska gå och se den, men lämna hjärnan hemma och bered dig på att skratta.