tisdag 30 december 2008

Motorcyklar, svett och våld i en av årets bästa TV-serier


Jackson "Jax" Teller är omkring 30 år gammal och lever i den fiktiva staden Charming i norra Kalifornien. Han är nybliven pappa och har, i och med sin nya papparoll, börjat grubbla på svåra frågor. Mamman till hans nyfödda son är en heroinmissbrukare och barnet föds med flera komplikationer. Läkaren som förlöser sonen är en gammal flickvän till Jax som lämnade Charming tio år tidigare, men nu är tillbaka. Som om det inte vore nog med intriger är Jax en av de ledande figurerna i MC-gänget Sons of Anarchy. Hans döda pappa var en av grundarna av MC-klubben som nuförtiden ägnar sig åt organiserad kriminalitet. Deras främsta inkomstkälla är vapensmuggling och de har inga problem med att döda medlemmar från rivaliserande gäng. De samarbetar med polisen och har full kontroll över den lilla staden. En dag hittar Jax sin pappas gamla dagböcker. Pappan hade visioner om ett lagligt Sons of Anarchy och Jax, som egentligen är en ganska snäll och sympatisk kille, vill ändra på klubben från grunden. De andra ledande figurerna, som tjänar stora summor pengar på de olagliga verksamheterna, gillar förstås inte Jax ambitioner och försöker att få in honom på den ”rätta banan”. Det är ramhandlingen i den nya amerikanska TV-serien Sons of Anarchy. Den första säsongen av serien har under hösten visats på den amerikanska kanalen FX.

Det är konstigt hur en del TV-serier blir hypade och ses av alla som vill vara hippa och medvetna, medan en del TV-serier hamnar i skymundan oavsett hur bra de egentligen är. Förra året var det Mad Men som hypades totalt och i år har man märkt en liknande tendens för den smått usla HBO-serien True Blood. Jag hade inte hört mycket alls om Sons of Anarchy och på svenska har det knappt gått att läsa något om serien. När jag förra veckan ställdes inför ett jullov utan några egentliga planer började jag leta efter en ny TV-serie att plöja en säsong av och jag fastnade för Sons of Anarchy. Man märker direkt att Sons of Anarchy är en kvalitetsserie med högt production value och bra skådespelare. Det är snyggt, skitigt och brutalt. De första avsnitten är bra, men lyckades inte riktigt övertyga mig, även om man känner att det kan utveckla sig till något riktigt stort. Till en början känns serien lite för våldsam och stereotyp, men efter några avsnitt fastnar man och Sons of Anarchy blir en ovanligt gripande TV-serie.

Sons of Anarchy är en serie om ett kriminellt gäng och skulle kunna jämföras med Sopranos. Till skillnad från den serien är dock Sons of Anarchy mycket skitigare – och mycket coolare – och skildrar ett white trash-samhälle på ett trovärdigt sätt. Männen i Sons of Anarchy är smutsigare, snuskigare och fulare än sina maffiamotsvarigheter och de som gillar kalifornisk trash-kultur har mycket att hämta här. Seriens skapare Kurt Sutter har tidigare producerat och skrivit manus för den hyllade serien The Shield, och jag tycker att han gjort ett väldigt bra jobb med Sons of Anarchy. Storyn är löst baserad på Hamlet utan att vara särskilt förutsägbar.

Jax spelas av Charlie Hunnam som gjorde rollen som en ung homosexuell kille i den snart tio år gamla brittiska serien Queer as Folk, som var min absoluta favoritserie när jag var 13-14 år gammal. Sedan dess har han inte gjort särskilt många film- och TV-roller (hans största roll är en ganska medioker insats i Judd Apatow-serien Undeclared som en kåt engelsman), och att han dyker upp i Sons of Anarchy är på flera sätt överraskande. Det var hans medverkan i serien som fick mig att börja se Sons of Anarchy, och han är oväntat bra. Han är väldigt övertygande som den grubblande MC-killen som lever efter en egen moralkod och längtar bort från det våldsamma livet. De andra skådespelarna är också bra, och som gängets ledare ses den coole Ron Perlman.

Sons of Anarchy är en av årets bästa serier och förtjänar verkligen fler tittare och ett större genomslag. Under våren ska den börja visas på TV4 och jag hoppas den går hem hos de svenska tittarna, för det är en serie som har potential att kunna uppskattas av vem som helst. Nästa höst fortsätter Sons of Anarchy på amerikansk TV och får den några säsonger på sig att växa kan serien bli hur stor som helst.

måndag 29 december 2008

Sean Penn är fantastisk i Milk


Gus Van Sant är en unik regissör och filmskapare. Han började göra smala indiefilmer men gjorde sedan flera kommersiella filmer. Efter feel good-succén Good Will Hunting trodde många att Van Sant hade hittat sin bana och formel, men istället vände han Hollywood ryggen och fortsatte göra förhållandevis smala filmer. Direkt efter Good Will Hunting gjorde han en fruktansvärt dålig nyinspelning av Hitchcocks mästerverk Psycho. De senaste åren har han blivit uppmärksammad för de sevärda filmerna Elephant och Paranoid Park men också den usla Last Days om en Kurt Cobain-liknande figurs sista dagar innan sitt självmord. Hans senaste film, Milk, är hans mest stjärnspäckade film och hans första chans att få Oscars sedan Good Will Hunting. För om inte Milk får några Oscarsnomineringar är det något som är fel.

Harvey Milk är 40 år gammal och homosexuell. Han har inte gjort något i sitt liv som han är stolt över och bestämmer sig, i det tidiga 1970-talet, för att åka till San Francisco. Milk slår sig ner i stadsdelen Castro där han startar en verksamhet för att föra samman och stödja andra homosexuella. Homosexuella från hela USA kommer till Castro för att ta del av den gryende gayrörelsen. Det är svåra tider för homosexuella; de ses som en samhällsfara och likställs med pedofiler och många överväger seriöst att rösta för lagar som gör det olagligt att vara homosexuell. Harvey Milk blir politiskt engagerad och efter några år av hårt arbete har han blivit vald till den första folkvalde amerikanen som lever som öppet homosexuell. Filmen följer också Milks privatliv med älskare, oro och ångest och det som leder fram till mordet på honom 1978.

Sean Penn är som vanligt otroligt bra och övertygande och han passar perfekt i huvudrollen. Förutom Penn ses stora delar av det unga och coola Hollywood i filmen. Hans älskare spelas av en grym James Franco och en av hans mest engagerade medhjälpare spelas av Emile Hirsch, som gjorde huvudrollen i Sean Penns mästerverk Into the Wild. 70-talets San Francisco är en spännande miljö och Van Sant utnyttjar det maximalt. Milk är en film som känns väldigt mycket 70-tal, både i filmspråk och skådespel. Van Sant är en otroligt kompetent filmskapare och hur han jobbar med bilder, vinklar och gammalt arkivmaterial är väldigt imponerande. Tyvärr är filmens handling fortfarande aktuell och angelägen, vilket man kan glömma bort bland alla Prideparader, och Milk känns som en viktig film. Det är en av Gus Van Sants bästa filmer och förmodligen en av de bästa nya filmer som kommer gå upp på svenska biografer under det kommande året.

söndag 28 december 2008

Finpop spotifieras


För en dryg vecka sedan fick jag en inbjudan till Spotify. Jag hade hört många stora ord om programmet men det var först när jag själv fick börja bekanta mig med Spotify som jag insåg hur omfattande det verkligen är. Självklart saknar man en del indieartister och till exempel Beatles är helt frånvarande, men annars har jag hittat det mesta som jag har sökt efter. Det finns flera trevliga funktioner i programmet och man kan lätt ”skrobbla” det man spelar så att det visas på ens last.fm-profil (annars finns det en övervägande risk att jag helt hade ignorerat Spotify). En av de bästa funktionerna är att man väldigt enkelt kan dela med sig av sina spellistor till andra Spotify-användare. Med det sagt kommer jag i fortsättningen försöka använda mig av Spotify regelbundet för att dela med mig av musik som jag tycker är bra. Jag börjar lite förutsägbart med en lista på 10 låtar från det gångna året som jag tycker är särskilt bra. Klicka här för att börja lyssna.

lördag 27 december 2008

Bob Dylan - Heinrich Detering


Det finns mycket skrivet om Bob Dylan. Han är tidernas största musiker och har under snart 50 år gjort musik som inte kan jämföras med någon annan. Att det då finns ett stort antal böcker om honom är kanske inte så konstigt. Jag har flera böcker om Dylan i bokhyllan men förutom den lysande självbiografin Chronicles och den fina Scrapbook är det egentligen inte så mycket som är särskilt bra. Den både till titeln och formatet blygsamma boken Bob Dylan av Heinrich Detering är en bok som jag kom i kontakt med först för några dagar sedan – på julafton – och det är utan tvekan det bästa jag har läst om Dylan.

Heinrich Detering är professor i litteraturvetenskap i Göttingen och är också litteraturkritiker och skriver för flera stora tyska tidningar. Han har lyssnat mycket på Dylan och verkar ha full koll på Dylans hela katalog. På knappt två hundra sidor ger han en smart och intressant analys av Dylan som person och samtliga av hans skivor, från den självbetitlade debuten till Modern Times. Det är inte en objektiv skildring och Deteringer tycker till exempel att Dylans 80-tal var ett enda stort elände av smaklöshet. Han tycker också att Blood On the Tracks är den absoluta höjdpunkten i Dylans karriär. Även om man inte håller med Detering så är boken väldigt läsvärd. Jag är väldigt imponerad av hur omfattande boken lyckas vara på det lilla utrymmet. Det är inte någon biografi utan det är musiken som är central, vilket är väldigt skönt. Jag är trött på att läsa regelrätta biografier om Dylan, och indirekt blir också det här en biografi – kanske till och med den bästa Dylan-biografi jag har läst. Kapitlen är korta och alltid intressanta. Detering har ett lite torrt och akademiskt språk men har också ett fantastiskt flyt i sitt sätt skriva. Det är kul att läsa den här boken och den både inspirerar och engagerar.

Jag har lyssnat på de flesta av Dylans skivor och de jag inte har hört blir jag genast sugen på att införskaffa efter att ha läst Deterings bok. De låtar man har hört så många gånger får nya infallsvinklar och innebörder och blir sedda ur ett annat ljus. Det är förstås en fara med böcker av den här typen. Detering analyserar Dylan och hans musik på ett ganska akademiskt sätt och försöker tyda och förklara meningen hos låtarna; risken med detta är att lyssnaren som tidigare har en speciell relation till låtarna kan förlora sitt eget förhållningssätt till Dylan och hans musik när den ”sanna” meningen blir uppenbar. Nick Hornby skriver i sin trevliga bok 31 låtar att hans stora problem med Dylan är att folk i alla tider har försökt att intellektualisera Dylans låtar och att de behandlas mer som litteratur än musik, och att han inte giller det synsättet på musik. Jag tycker dock att Detering klarar sig utmärkt. Analyserna är smarta och upplysande men lämnar inte ut för mycket. Detering är uppenbarligen själv ett fan av Dylan och boken är skriven för fans, eller åtminstone för de som har en relation till musiken. Det är en bok som enbart berikar Dylan-lyssnandet och om du gillar Dylan är det din plikt – mot dig själv och musiken - att läsa den.

fredag 26 december 2008

Jim Carrey slutar säga nej och blir en Yes Man


Från det att jag hade lärt mig läsa undertexten till filmer och många år framåt fanns det ingen som var roligare än Jim Carrey. Han var komedikungen och Dum och Dummare var den roligaste filmen som någonsin hade gjorts. Jim Carrey är en skicklig komiker med en egen stil och ett unikt kroppsspråk och dessutom en duktig skådespelare. När han gjorde huvudrollen i Michel Gondrys smått fantastiska Eternal Sunshine of the Spotless Mind trodde åtminstone jag att Jim Carrey hade inlett en ny fas av sin karriär och att han skulle utvecklas till något riktigt stort. Tyvärr blev det inte så och de senaste åren har Carrey medverkat i flera halvdana filmer där The Number 23 får ses som det sämsta han någonsin har gjort. Med Yes Man försöker Carrey återerövra sin position som Hollywoods komiska geni.

I Yes Man spelar Carrey en tråkig och inåtvänd banktjänsteman. Sen han skilde sig med sin fru har han gömt sig för omvärlden och hittar ständigt på undanflykter för att slippa umgås med sina vänner. Han säger ”nej” till allt och är inte särskilt populär bland vännerna. En dag träffar han en gammal bekant som får honom att gå på ett sektliknande möte. Sektledaren manar mötesdeltagarna till att säga ”ja” till allt och efter lite komisk övertalning blir Carrey en ”Yes Man”. Han börjar säga ”ja” till alla frågor och erbjudanden och till en början leder det till pinsamma, jobbiga och bisarra situationer. Men snart har han träffat en tjej och det börjar gå bättre på jobbet. Ja-sägandet får Carreys rollfigur att börja leva på riktigt, men han inser framåt slutet av filmen att det kanske är bättre att kunna säga både ”ja” och ”nej” beroende på situationen.

Yes Man har en förutsägbar och halvtråkig story som känns igen från många andra Hollywoodkomedier, inte minst den drygt tio år gamla Liar Liar där Carrey också gjorde huvudrollen. Filmen innehåller humor som går hem hos de flesta, och är mestadels väldigt snäll. Carrey är förstås riktigt rolig emellanåt och de scener där han kommer igång med sitt typiska minspel är väldigt bra. Tyvärr tycker jag inte att Carrey får tillräckligt mycket utrymme för sina galenskaper, och även om filmen är bra och underhållande hade den kunnat bli mycket roligare om inte Carrey hade känts så tillbakahållen. Jim Carrey-fans får helt klart sin fix Carrey-humor men jag fortsätter vänta på en värdig efterföljare till Dum och Dummare. Det skulle vara kul om bröderna Farrelly och Carrey kunde göra en ny film tillsammans, då jag tycker att det är i deras tidigare samarbeten som Carrey har varit allra roligast.

Nästan roligare än Jim Carrey är Rhys Darby som här gör en repris på sin roll från den roliga TV-serien The Flight of the Conchords. Där spelar han en töntig och väldigt rolig bandmanager och i Yes Man är han Carreys chef med samma lustiga egenskaper. Darby bjuder på filmens roligaste scener och han är väldigt charmig. Han anordnar bland annat en fest där gästerna klär ut sig till sina favoritfigurer från Harry Potter. Carrey kommer dit utklädd till Harry Potter iklädd kläder i barnstorlek och Darby har klätt ut sig till Ron med en otroligt ful röd peruk. Det är riktigt kul och bara den scenen gör det värt att se filmen. Den obligatoriska kärlekshistorien i filmen blir uthärdlig och gullig mest därför att Zooey Deschanel spelar tjejen som Carrey faller för. Hon gör i princip samma roll som vanligt: en smått galen tjej med udda intressen och snygga kläder och en varm personlighet. Zooey har ett band i filmen som gör udda konstmusik och har en engagerad fanskara på fem personer. Hon sjunger riktigt bra och musiken är knäpp, men det är långtifrån de lysande sånger hon gör med She & Him.

Yes Man är en underhållande film som inte är mer än vad den utger sig för att vara. Den är kul och charmig men lär glömmas bort fort. Jag tycker att det är en sevärd film och vill du komma hemifrån under mellandagarna är den helt klart värd ett biobesök.


Läs fler recensioner av Yes Man på DN, SvD och Aftonbladet.

onsdag 24 december 2008

Överlev julen med Finpop


Julen är ett kul och spännande fenomen för mycket unga och mycket gamla människor, men sedan rätt många år tillbaks har det känts som ett enda stort hyckleri. Det är inget snack om att julen är en konstruerad och kommersiell högtid, vars syfte kan ifrågasättas. Men det kan vara trevligt också, och det tycker jag ändå att man ska försöka gå in för. För många är julen den enda gången på året som man träffar hela sin familj och släkt och det är – trots underliggande konflikter – något fint som man borde ta vara på.

Min julklapp till er blir tre filmtips på filmer som jag tycker känns särskilt juliga. Julen är ju en helg som har potential att bli en fantastisk filmhelg, även om det sällan blir så. En bra julfilm ska kunna ses tillsammans med hela familjen och släkten, men också funka om man sitter ensam och dyster på julen. Jag är övertygad om att de tre filmer jag tipsar om här kan rädda vilken katastrofal jul som helst.


Trollkarlen från Oz
Trollkarlen från Oz är den enskilda film som har imponerat allra mest på mig. Den är magisk och fantastisk och från början till slut är den makalöst vacker. Hantverket är otroligt bra och att de fick till den här filmen 1939 är svårt att förstå. Scenografin, dräkterna, sångerna och skådespelarna bidrar alla till att göra Trollkarlen från Oz till en av de bästa filmerna någonsin. Judy Garland är enastående och mycket älskvärd som Dorothy, och det är väldigt tragiskt att hennes liv skulle ta en sådan tragisk vändning senare. Filmens budskap, ”borta bra men hemma bäst”, känns väldigt juligt och småborgerligt så som julen ska vara. Titta, mys och häpna!


E.T. The Extra-Terrestrial
E.T. är den enda filmen som vid upprepade tillfällen har fått mig att storgråta. Historien om vänskapen mellan Elliot och den gulliga utomjordingen är den finaste saga som finns. E.T. är en av mina absoluta favoritfilmer och Steven Spielberg har aldrig gjort något bättre. Samtidigt som det är en mysig och spännande feel good-film är det en utmärkt skildring av skilsmässobarn och utanförskap. E.T. känns som en riktig julfilm och historien om E.T. är på flera sätt lik Jesus-berättelsen. Faktiskt.


Elf
Om man bortser från Anchorman har Will Ferrell aldrig varit roligare än i Elf. Här spelar han som i många andra filmer ett ”man child” men han har aldrig gjort det med samma inlevelse och glädje som här. Will Ferrell spelar den adopterade tomtenissen som lämnar Nordpolen för att hitta sin biologiska farsa. Han tar sig till New York där han träffar Zooey Deschanel och sprider julstämning. Många scener är grymt roliga och det är svårt att inte bli lite avundsjuk på Ferrells gula leggings. Jag har sett Elf många gånger och det har blivit lite av en jultradition att se den. Till skillnad från andra jultraditioner är den lika rolig och trevlig varje gång.

Nu ringer det på dörren. Farmor och farfar är här. Jag måste gå och vara trevlig. God jul på er!

tisdag 23 december 2008

Årets bästa böcker


Mitt läsande går i perioder. Ibland läser jag väldigt mycket och ibland läser jag inte alls. Ungefär hälften av de böcker jag läser är klassiker och resten är nyutgivna böcker. Under 2008 har jag läst knappt 50 romaner. Här listar jag de fem bästa nya böckerna på svenska som jag har läst under året.

1. Vi, de drunknade – Carsten Jensen

Först tyckte jag att Vi, de drunknade verkade tung och pretentiös men efter några sidor hade de känslorna bytts mot ren fascination. Det är sällan man läser en bok på 700 sidor som håller hela vägen men Vi, de drunknade tappar aldrig tempo eller spänning. Utgångspunkten är det lilla samhället Marstal på danska Ærø och följer några generationer sjömän från staden. Vi, de drunknade har allt och är en spännande äventyrsroman med inslag av magisk realism samtidigt som det är en storslagen människoskildring. Boken är välskriven med ett nyanserat och rikt språk men är samtidigt väldigt lättläst med ett fantastiskt flyt. Carsten Jensen har med Vi, de drunknade skapat stor litteratur som kan läsas och uppskattas av vem som helst.

2. Vägen – Cormac McCarthy

Cormac McCarthy skrev förlagan till filmen No country for old men och det var så jag kom i kontakt med honom. Vägen är en dystopi där världen är fullständigt förstörd efter en stor katastrof. De flesta människor är döda och de som fortfarande lever kan dö vilken dag som helst. McCarthy skildrar hur en far och hans son färdas genom det öde och döda landskapet. De har ingen mat och inget egentligt mål med sin resa men tappar ändå inte hoppet. McCarthy skriver väldigt sparsamt med enkla och effektiva meningar. Vi får aldrig reda på vad för slags katastrof som har ödelagt världen eller vad huvudpersonerna heter. Boken är kort och rör sig framåt i ett sakta tempo. Vägen är en väldigt gripande historia som verkligen berör. Relationen mellan far och son är bland det finaste jag har läst och när man har nått den sista sidan är det med känslan av att man har varit med om något stort. Nästa år kommer Vägen som film med Viggo Mortensen i rollen som fadern och jag tror att det kan bli riktigt bra.

3. Kensington Gardens – Rodrigo Fresán

Kensington Gardens är en galen – och galet bra - bok. Den handlar om en sinnessjuk barnboksförfattare som kidnappar en barnskådespelare som ska medverka i en film baserad på hans böcker. Han håller barnet gisslan i sitt stora hus och berättar den fascinerande berättelsen om Peter Pan-författaren J.M. Barrie. Historien om Barrie känns helt osannolik och sjuk men är faktiskt sann. Det är en väldigt fascinerande historia och Barrie är en av de mest intressanta personer som någonsin har levt. Rodrigo Fresàn skriver väldigt bra och Kensington Gardens är utan tvekan årets roligaste bok. Den rekommenderas varmt till alla som vill läsa en rolig bok om popmusik, barnboksfigurer och fascinerande människor som har levt i verkligheten. Läs också min recension av Kensington Gardens.

4. Människohamn – John Ajvide Lindqvist
John Ajvide Lindqvist är Sveriges bästa författare det här året och Människohamn är hans hittills bästa bok. Den är spännande och gripande, med några väldigt minnesvärda karaktärer och spännande miljöer. Människohamn är lika mycket skröna som skräck och socialrealism, och Ajvide Lindqvist behärskar formen totalt. Han kommer få svårt att skriva bättre karaktärer än Henrik och Björn. Med sina Morrisseyfrisyrer och ständiga Smiths-reciterande är de tidernas bästa spöken.

5. Gör vad du vill – Erlend Loe
Erlend Loe har gjort många bra böcker, men också flera riktigt dåliga, och därför vet man aldrig vad man har att vänta sig när det kommer en ny Loe-bok. Gör vad du vill är lyckligtvis en av hans bästa böcker. Den handlar om överklasstjejen Julie som efter att hennes familj har dött i en flygolycka bestämmer sig för att ta sitt liv. Men hon tänker inte begå självmord på något vanligt och tråkigt sätt och beger sig ut på en resa efter det perfekta självmordet. Loe skildrar självmord och självmordstanker på ett bra och vettigt sätt utan för mycket moraliserande. Som vanligt är han väldigt rolig och insiktsfull och om något är Gör vad du vill en bok som snarare får läsaren att vilja omfamna livet och dess möjligheter än tvärtom. Läs också min recension av Gör vad du vill.

måndag 22 december 2008

Finpop minns Joe Strummer


För sex år sedan dog Joe Strummer i en hjärtattack efter att ha tagit en promenad med sina hundar. Han hade inte varit särskilt omtalad de senaste tjugo åren men nu ville alla minnas och hylla honom. Hans död var stora nyheter och London Calling hade aldrig spelats mer frekvent. Jag var 15 år gammal och en ganska nybliven Clash-fanatiker. Att Joe Strummer dog var en stor händelse i mitt liv som fick mig att lyssna mer på The Clash.

Att Joe Strummer skulle dö, bara 50 år gammal, är förstås sorgligt och orättvist (på den nivå som döden kan vara orättvis) men få rockstjärnor har dött på ett mer passande sätt. Joe Strummer hade sedan Clash-perioden spenderat större delen av sitt liv i ”vildmarken” och tagit mer än sin beskärda del av knark och galenskap. Ändå dog han en väldigt vanlig och odramatisk död, som inte var det minsta drogrelaterad, vilket gjorde att hans redan höga credd-aktie steg ytterligare. Att han dessutom spelat in flera bra skivor och visat att han fortfarande höll måttet några år innan sin död gjorde det hela ännu bättre. En månad innan han dog hade han återförenats med Mick Jones – gitarristen i The Clash – efter 20 år av konflikter. De lirade Bankrobber och White Riot tillsammans på en stödkonsert för strejkande brandmän. Joe Strummer var redan en rockikon men när han dog blev han något mycket större. Han blev en rockhjälte av stora proportioner som av en hel värld av rocknördar ses som en idealist och rebell med hjärtat på det rätta stället. Fastän han var ett ständigt påtänt svin med naiva och smått galna åsikter är han min stora rockhjälte och det finns få människor som jag dyrkar på samma sätt. Länge leve Joe Strummer!

Den 22e december har jag de senaste åren haft min egen ”Joe Strummer Memorial Day” då jag lyssnar på The Clash- och Strummer-låtar hela dagen. Jag tröttnar aldrig på The Clash - min last.fm-profil visar på snart 8000 spelade Clash-låtar efter drygt två år - och jag återkommer ständigt till deras skivor. Det finns inget rockband som kan ta The Clash och den enda musiker som kan mäta sig med Joe Strummer är Bob Dylan. Om du också vill minnas Joe Strummer har jag valt ut fem låtar som jag tycker visar på hans geni. Klicka på låttitlarna för att höra låtarna!

1. (White Man) In Hammersmith Palais
2. Revolution Rock
3. Groovy Times
4. Corner Soul
5. Midnight to Stevens

Läs också min recension av den nya Clash-boken och min nybörjarguide till det fantastiska Clash-albumet "Sandinista!".

lördag 20 december 2008

Årets tio bästa album


2008 var ett bra musikår. Kanske inte lika fantastiskt som 2007, men ändå riktigt bra. De musikaliska trenderna - soulpop, Waldenpop och lågkonjunkturpop - var roligare än vanligt och det släpptes många bra album. Här är mina tio favoriter från det gångna året.

1. Bon Iver – For Emma, Forever Ago

Inte helt oväntat toppar Bon Iver den här listan. Jag tror aldrig att jag kommer sluta prata om det här albumets storhet. Skörhet och ensamhet har sällan låtit så bra och äkta. Har du inte upptäckt Bon Iver än är det hög tid att göra det nu. Jag har skrivit om honom tidigare här, här och här.

2. Fleet Foxes – Fleet Foxes

Med sina flanellskjortor och Waldenromantik är Fleet Foxes ganska lika Bon Iver. De gör musik som gör mig glad och får mig att längta till skogen. Stämsång har inte låtit så bra sedan Beach Boys glansdagar och Fleet Foxes är ett album som jag kommer lyssna på en lång tid framöver. EPn Sun Giant är också riktigt bra.

3. She & Him – Volume One

Jag har varit förtjust i Zooey Deschanel sedan jag första gången såg henne i filmer som Almost Famous och Elf. Hon har varit med i många dåliga filmer och är kanske inte världens mest skickliga skådespelerska, men hon har alltid haft något eget. Lite oväntat gör hon sin bästa prestation någonsin som sångerska i duon She & Him där också M. Ward ingår. Zooey har en underbar röst, texterna och melodierna är bra och musiken låter som ett romantiserat 60-tal. Volume One är årets mysigaste album, och jag håller tummarna för att Volume Two blir lika lysande.

4. Håkan Hellström – Försent för Edelweiss
Håkan sjunger om 30-åriga förbrytare som kör omkring på landsbygden i en stulen bil höga på LSD. De 14-åriga tjejerna jublar. Det finns ingen som har en så bred publik som Håkan och ändå har kvar så mycket credd och fortfarande vågar experimentera med sin musik på samma sätt. Försent för Edelweiss är årets bästa svenska album. Skevheten och det oputsade soundet är så mycket vackrare än perfekt pop, och flera av låtarna berör på djupet.

5. Conor Oberst – Conor Oberst
Conor Oberst gjorde ett soloalbum som låter väldigt likt Bright Eyes senaste album, som ju också är ett soloprojekt. Konstigt, men resultatet blev riktigt bra. Det är en fin och gripande skiva med några riktigt bra låtar. Conor Oberst låter som om han skulle kunna brista ut i tårar närsomhelst och det gör att nästan alla låtar berör.

6. The Last Shadow Puppets – The Age of the Understatement
The Last Shadow Puppets består av Alex Turner från Arctic Monkeys och Miles Kane från The Rascals och är bättre än något de båda unga männen har gjort tidigare. Tillsammans gjorde de storslagen och filmisk pop som regerade min värld under några fina vårveckor. Det är en samling låtar med bra texter och ett väldigt välproducerat 60-talssound, som påminner om The Walker Brothers. The Age of the Understatement är årets mest dramatiska album.

7. Jenny Lewis – Acid Tongue
Jenny Lewis fortsätter att briljera. På Acid Tongue var soundet lite mer oputsat än tidigare och Jenny blandade olika stilar på ett häftigt sätt. Årets duett är utan tvekan Carpetbaggars där Jenny sjunger med Elvis Costello. Höstens konsert på Kägelbanan var fantastisk från början till slut, och jag kommer aldrig sluta älska Jenny Lewis och hennes musik.

8. Frida Hyvönen – Silence is wild

Frida Hyvönen gör vackra låtar med fantastiska texter som spöar skiten ur alla sina svenska konkurrenter. Silence is wild är full av underbara låtar med egensinniga texter och lysande ”la-la-la”-partier. Jag såg Frida på Katalin i Uppsala för några veckor sedan och har ännu inte kunnat släppa hur fantastiskt det var. Har ni chansen att se henne live ska ni verkligen göra det!

9. Kanye West – 808s & Heartbreak
Kanye West är större än världen han lever i och gör som han vill. På 808s & Heartbreak övergav han helt den hiphop som gjort honom till en gigant och började sjunga pop genom Auto-Tune. Det lät konstigt till en början, men Kanye har full kontroll över sin musik och skulle aldrig spela in något dåligt, och albumet växte till ett av årets skönaste album.

10. Glasvegas – Glasvegas
Jag har fortfarande inte förstått hypen kring Glasvegas. De gör bra musik med starka socialrealistiska texter, men inget av det är sådant som inte har gjorts många gånger tidigare. Musikaliskt känns de ganska platta och varje år kommer flera lysande skivor med socialrealistiska och samhällskritiska texter. Kanske var det lågkonjunkturen som gjorde att alla ville ta del av Glasvegas, och kanske är det också därför de kniper den sista eftertraktade platsen på den här listan.

fredag 19 december 2008

En lysande Angelina Jolie, bortbytingar och hemskheter i Changeling


När jag var liten var jag inte rädd för mörker, vatten eller spindlar men däremot var jag extremt rädd för troll. Jag var rädd för att troll skulle ta mig från mina föräldrar och ersätta mig med en trollunge, en bortbyting. Efter att ha sett Clint Eastwoods nya film The Changeling önskar man nästan att det fanns troll. För verkligheten är mycket mer skrämmande än sagan. Changeling bygger på verkliga händelser och är en av de mest otäcka filmer jag har sett i år.

Angelina Jolie gör rollen som Christine Collins, en självständig och ensamstående mamma i 1928 års Los Angeles. En dag när hon kommer hem från jobbet är hennes son Walter borta. Han är spårlöst borta och polisen är till början motvilliga att samarbeta med den förtvivlade modern. Efter några månader hittar polisen Walter men när Christine åker till tågstationen för att hämta honom inser hon direkt att det är fel pojke. Den pojke som polisen påstår är Walter är inte hennes son. Han är omskuren och flera centimeter kortare än hennes Walter men polisen vägrar att erkänna sitt misstag. Med hjälp av en präst spelad av John Malkovich får hon hjälp att fortsätta söka efter sin son. Hon ifrågasätter polisens agerande och går ut i tidningen med sin historia. Då blir hon, av polisen, tvångsplacerad på ett hemskt sinnessjukhus där flera kvinnor som har tagit kamp mot polisen har hamnat. Hemskheterna avlöser varandra och Changeling är hela tiden väldigt spännande och gripande.

Manuset till Changeling är skrivet av J. Michael Straczynski, som tidigare har skrivit mycket serietidningar. Han skrev förra årets bästa serietidning Silver Surfer: Requiem och har även varit en av de drivande personerna bakom Spider-man de senaste åren. Seriemanus är ganska lika filmmanus och manuset till Changeling är riktigt bra. Clint Eastwood är förstås också en mycket skicklig regissör och han största bedrift med den här filmen är att han lyckas få fram något riktigt bra ur Angelina Jolie. Jag har tidigare aldrig kunnat uppskatta hennes skådespel fullt ut men här gör hon en oklanderlig prestation. Hon är lysande som den förtvivlade modern som vägrar att ge upp hoppet. Clint Eastwood har regisserat flera bra filmer de senaste åren och Changeling är inget undantag.

onsdag 17 december 2008

Blues och smutsiga bakgator i Cadillac Records


Om det inte hade varit för att jag själv spelar gitarr hade jag nog inte uppskattat blues. Jag spelar gitarr främst som avkoppling och då är blues den ultimata musikstilen. Man improviserar mycket och går helt och hållet på känsla. Ofta låter det fruktansvärt men vissa dagar låter det riktigt bra och man förvånas över att man lyckats få till en så pass bra improvisation. Som gitarrspelare är man självklart intresserad av att lyssna på duktiga gitarrister och plocka upp ett och annat knep från dem. Om det är blues man vill spela kan man gå långt tillbaka i tiden och hitta fantastiska låtar och musiker. När jag satte på den nya filmen Cadillac Records hade jag ingen aning om vad den handlade om mer än att det var en musikfilm med Adrien Brody i en stor roll. Ganska snabbt insåg att jag att filmen handlade om gamla blueshjältar som Muddy Waters och Howlin’ Wolf och jag rycktes med i årets skönaste biopic.

Adrien Brody gör rollen som Leonard Chess, en vit arbetarklasskille med polsk bakgrund från Chicago som startar skivbolaget Chess Records. Han satsar på svarta artister och den första stora artist han signar är Muddy Waters. Senare följer artister som Little Walter, Howlin’ Wolf, Chuck Berry och Etta James. Leonard Chess ger sina artister cadillacs när deras musik börjar sälja, och därifrån kommer filmtiteln. Det är en dramatisk historia med inre stridigheter mellan artisterna på skivbolaget. 40-talets Chicago är en häftig miljö och man får se många härliga bakgator och snygga gubbkepsar. Skådespelarna är duktiga och sjunger själva. Mos Deff gör en cool Chuck Berry, Beyoncé Knowles gör en tjusig Etta James och Jeffrey Wright är duktig som Muddy Waters.

Cadillac Records är laddad med rasism, polisbrutalitet, fattigdom, sprit, pistoler och sex. Det är fascinerande att se de scener där Chuck Berry spelar inför en publik där den svarta delen av publiken är skild från den vita delen med ett rep. Det var inte särskilt länge sedan det hände men det känns ändå så främmande och avlägset. Chuck Berry och de andra var större hjältar än vad man egentligen kan förstå och med sin musik trotsade de rasbarriärer och en ingrodd rasism.

Sedan man var liten har man matats med saftiga historier om självförbrännande rockstjärnor. Det är nästan alltid samma historia som upprepar sig: taskigt självförtroende, tragisk barndom, missbruk, otrohet och rehabilitation. Många av de legender som skildras i Cadillac Records hade samma öden, särskilt gripande är Little Walters tragiska leverne. Vi har hört historierna många gånger tidigare men vad som gör Cadillac Records unik är att filmen handlar om ett skivbolag och inte en specifik person. Visst får man sin beskärda del av överdoser och hotellrumshedonism men filmen skildrar främst samspelet mellan de olika artisterna. Det gör storyn väldigt intressant och gripande, och skådespelarensemblen klarar jobbet med bravur.

Cadillac Records är nog mest kul för de som har en tidigare relation till artisterna som porträtteras. Musiken i filmen är förstås fantastisk och det är en sådan film som kan få unga människor att upptäcka gammal blues och annan svart musik. Direkt efter filmen satte jag på en gammal samling med Little Walter-låtar som jag haft liggande något år. Det är riktigt bra grejer och jag misstänker att jag har en period av intensivt blueslyssnande framför mig.

Cadillac Records är inte en ny Walk the Line men fyller ändå sin funktion. Musiken är medryckande och skickligt integrerad och filmen är allmänt välgjord och snyggt filmad. Framförallt lyckas den inspirera till fortsatt lyssning på musiken från filmen, och det borde vara syftet med alla filmer av det här slaget. Jag tvivlar på att filmen kommer bli någon större framgång i Sverige men för de som gillar bra musik och amerikansk 1900-talshistoria är det en riktigt trevlig film som inte bör missas.

tisdag 16 december 2008

Årets bästa TV


2008 var ett ganska fattigt TV-år. Manusstrejken pågick alldeles för länge och under våren var det rätt snålt med bra program att se. Samtidigt blev behovet av nya serier aningen mättat och jag blev mest trött på allt prat om Mad Men och True Blood. 2008 hade ändå ett gäng riktigt bra serier som fick mig att se fram emot nya avsnitt. Här listar jag de fem bästa TV-serierna jag har sett under året.

1. Dexter
Den tredje säsongen av Dexter började inte särskilt bra. Efter det första avsnittet var jag inte särskilt optimistisk och trodde att Dexter, likt Heroes, aldrig skulle återhämta sig. Men den tredje säsongen utvecklades till årets mest spännande TV. Michael C. Hall var som vanligt lysande i huvudrollen, Dexters syster Deb utvecklades till en riktigt bra karaktär och spänningen var på topp. Den tredje säsongen av Dexter är en av de mest välkomponerade thrillers i episodform som jag någonsin har sett och serien erbjuder den mest intressanta karaktärsstudie som har setts på TV. Människor som Dexter kan inte ha vänner. Aldrig.

2. The Office
När jag rekommenderar den amerikanska versionen av The Office till människor som gillar den brittiska förlagan blir de ofta upprörda och arga. De tror att den amerikanska versionen är en själlös och usel kopia av originalet. Jag har också varit där. Jag hatade verkligen amerikanska The Office efter att ha sett några avsnitt från den första säsongen. För några år sen gav jag serien ett nytt försök och började sakta men säkert att älska den. Serien är nu inne på sin femte säsong och likheterna med den brittiska serien är idag ganska få. Amerikanska The Office har utvecklats till något eget. Nästan alla avsnitt håller hög komisk kvalité, skådespelarna är duktiga och man bryr sig verkligen om karaktärerna.

3. Breaking Bad

En kemilärare får reda på att han har cancer. Han har inga pengar och med döden inom räckhåll förändras hans syn på livet. Han tar kontakt med en tidigare student som nu lever ett kriminellt och tomt missbrukarliv. Tillsammans börjar de koka metamfetamin, och de kommer aldrig kunna gå tillbaks till sina tidigare liv. Breaking Bad kom från ingenstans och blev, trots en väldigt kort första säsong, en av årets allra bästa serier. Bryan Cranston är lysande i huvudrollen och en ny säsong är på väg. Breaking Bad är många gånger bättre än Mad Men som visas på samma amerikanska kanal, AMC, men har inte alls fått samma uppmärksamhet och genomslag.

4. The Life and Times of Tim

Genren tecknade komediserier domineras totalt av Family Guy, South Park och The Simpsons och det är väldigt imponerande att den fula serien The Life and Times of Tim utklassade de serierna totalt. Totalt gjordes tio episoder av den roliga HBO-serien och jag hoppas att serien får fler säsonger. The Life and Times of Tim är en bisarr och väldigt rolig serie som håller en jämn nivå. Jag har skrivit om serien tidigare här på Finpop, och tycker att det är ett av årets bästa TV-fynd.

5. 30 Rock
Tine Fey blir bara större och större och 30 Rock blir bara bättre och bättre. Serien är inne på sin tredje säsong och nu har man verkligen lärt känna och älska karaktärerna. Varje avsnitt är ett myller av roliga repliker, galna infall och roliga gästskådisar. Ett nytt avsnitt av 30 Rock är en liten högtidsstund, och jag har aldrig blivit besviken på serien.

söndag 14 december 2008

Fyra fantastiska filmer av Hal Ashby


Hal Ashby är en av de mest underskattade regissörerna någonsin. Han är inte särskilt omtalad och hans filmer är svåra att hitta. De fyra Ashby-filmer jag har sett har alla varit riktigt bra. Ashby var en av de största i Hollywood på 70-talet och utan honom har jag svårt att se hur Wes Anderson och liknande regissörer hade gjort film idag. Han hade ett unikt filmspråk och behandlade viktiga ämnen på ett kul och annorlunda sätt.

Hal Ashby föddes i Utah 1929 och växte upp bland mormoner. När han var liten skildes hans föräldrar och några år senare begick hans far självmord. När Hal var sjutton år hade han redan hunnit med att hoppa av high school och gifta sig för att därpå skilja sig. Senare tog sig Hal till Hollywood där han började jobba med att redigera film. 1967 vann Hal en Oscar för bästa klippning av filmen In the Heat of the Night, vilket ledde till att han började regissera film. 1970 regisserade han sin första långfilm, The Landlord, som fick ett varmt mottagande. Året efter regisserade han mästerverket Harold and Maude, en av mina absoluta favoritfilmer, och därefter regisserade han flera fantastiska filmer.

Hal Ashby var en lite annorlunda figur i 70-talets Hollywood. Han var en hippie långt innan hippiebegreppet var etablerat och hans fria livsstil krockade med Hollywoodnormerna. Hal var skäggig, sov sällan i sängar och rökte stora mängder marijuana. Under slutet av 70-talet gick Hal ner sig ordentligt. Han blev alltmer excentrisk och isolerade sig i sitt spartant inredda Malibuhus. Hal började använda droger i större utsträckning och när han fick chansen att hänga med Rolling Stones för att spela in dokumentären Let's Spend the Night Together tog han en överdos.

Hal försökte bättra sig. Han rakade av sig skägget och försökte få nya intressanta jobb. Men han lyckades aldrig tvätta av sig hippiestämpeln och var allmänt sedd som en opålitlig och besvärlig figur. De enda jobb han kunde få var som regissör för tråkiga TV-serier. 1988 avled Hal till följd av cancer i bukspottskörteln bara några månader efter att han hade diagnostiserats. Hal Ashby fick aldrig någon möjlighet att visa vad han gick för och hans död var mycket tragisk. Hans filmer är idag förhållandevis okända och de förtjänar verkligen en större publik. De fyra filmer som jag presenterar här är alla mycket sevärda och de är perfekta filmer att se under julhelgen.


Harold and Maude (Harold å Maude, 1971)
Harold är en ung man från en välbärgad familj som är rädd för livet och omfamnar döden. Han ägnar sina dagar åt att begå fejkade självmord inför sin mor och gillar att gå på begravningar och vistas på rivningsplatser. På en begravning stiftar han bekantskap med den snart 80-åriga kvinnan Maude. Hon gillar också att gå på begravningar, men till skillnad från Harold omfamnar hon livet och ser något vackert i allt. De blir nära vänner och Harold lär sig att leva. Harold and Maude är en otroligt rolig film. Den är full av galna och hysteriska scener och jag anar att Olle Hellbom inspirerades starkt av Maude när han skulle göra sin Karlsson i ”Karlsson på taket”. Samtidigt som filmen är väldigt rolig är den också gripande och Hal Ashby har verkligen något att berätta. Skådespelarna är fantastiska och särskilt Ruth Gordon som Maude är minnesvärd. Filmen har också ett av tidernas bästa soundtrack där alla låtar är skrivna av en ung Cat Stevens. Det finns inte något som inte är fantastiskt med den här filmen. Harold and Maude är ett mästerverk som borde ses av alla.


The Last Detail (Det hårda straffet, 1973)
Jack Nicholson är en av världens bästa skådespelare och när han gör en film tillsammans med Hal Ashby, en av världens bästa regissörer, kan inte resultatet bli annat än bra. I The Last Detail spelar Nicholson en marinsoldat, Billy 'Bad Ass' Buddusky, som tillsammans med en annan marinsoldat får uppdraget att föra en ung soldat till ett militärfängelse. Den unge soldaten har inte gjort sig skyldigt till något allvarligt brott. Han har försökt stjäla en mindre summa pengar men det ska göras ett exempel av honom och han har därför fått ett åtta år långt fängelsestraff. Resan till militärfängelset är lång och de färdas med tåg. Under resan fattar de äldre soldaterna sympati för den unge mannen. De inser att han är en snäll och blyg pojke och att straffet är otroligt orättvist. På vägen till fängelset försöker de få den unge mannen att ha det kul. Det blir fyllor och bordellbesök och filosoferande. Filmen är lågmäld och väldigt stark. Jack Nicholson och de andra är lysande i sina roller. Manuset till filmen var klart redan 1970 men kunde inte börja spelas in förrän 1972 då det blev lättare att göra filmer med grovt språk. The Last Detail innehåller många ”fuck” men det ökar bara känslan av trovärdighet. Det är en tragisk och samhällskritisk film men den är också väldigt rolig emellanåt.


Coming Home (Hemkomsten,1978)
Tio år efter den roliga Barbarella och några år innan fitnesshysterin gjorde Jane Fonda sin bästa roll någonsin i den här Ashby-filmen. Filmen utspelar sig under Vietnamkriget och Jane Fonda spelar en kvinna vars man nyss har åkt till Vietnam. Hon börjar volontärarbeta på ett sjukhus där Vietnamveteraner vårdas. Där träffar hon en man, lysande spelad av Jon Voight, som hon känner sen high school. När de gick i high school var han en populär och sportig kille men efter en tur till Vietnam är han desillusionerad och rullstolsbunden. De blir kära i varandra men när Jane Fondas man kommer hem från Vietnam, med mentala problem i bagaget, blir det väldigt komplicerat. Coming Home är en gripande och starkt krigskritisk film. Filmen tog hem flera Oscarstatyetter och Jane Fonda och Jon Voight fick båda Oscars för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll. Jag tycker att Coming Home kan mäta sig med Deer Hunter och det säger mycket om hur bra den faktiskt är.


Being There (Välkommen Mr Chance!, 1979)
Being There är - efter Harold and Maude - den mest vrickade och symboliska Ashby-filmen jag har sett. Peter Sellers gör sin kanske bästa roll som Mr Chance: en vänlig, enkel och smått efterbliven (?) trädgårdsmästare. Han har aldrig varit utanför det hus där han arbetar men när husägaren dör kastas han ut i den gråa och kalla verkligheten. Mr Chance är totalt främmande för allt han ser och upplever och använder liknelser från trädgården för att försöka förstå världen omkring honom. Genom en lindrig trafikolycka lär han känna ett rikt och inflytelserikt par. De tar med sig Mr Chance hem och uppfattar honom som ett geni. Snart vill alla ta del av Mr Chances kloka ord och han blir väldigt populär och eftertraktad. Being There är en smart och väldigt rolig film som tål att ses flera gånger.

lördag 13 december 2008

Livet från den andra sidan är en spökstad till film


Jag älskar Ricky Gervais. Han är en av mina förebilder och förändrade min syn på humor. The Office och Extras är två av mina absoluta favoritserier som jag ofta återkommer till. Ricky Gervais har blivit riktigt stor över hela världen och efter några minnesvärda biroller var det bara en tidsfråga innan han skulle gå hela vägen och göra huvudrollen i en Hollywoodkomedi. Mina förväntningar på Ghost Town – eller Livet från den andra sidan som den heter på svenska, förmodligen för att undvika förvirring om att det skulle vara en skräckfilm – var skyhöga. Ricky Gervais väljer självklart inte vilket skitmanus som helst och när han väl bestämt sig för att göra en huvudroll måste det ju bli bra, tänkte jag. Ghost town är dessvärre en rätt pissig film som inte alls uppfyller mina förväntningar.

Jag har inget emot romantiska komedier och jag älskar filmer som När Harry träffade Sally. Jag gillar romantiska komedier som är jordnära och hyfsat realistiska. Av någon outgrundlig anledning är det dock populärt att dra in magiska och övernaturliga händelser i romantiska komedier. Jag har sett alldeles för många fruktansvärda romcoms där kärleksgudinnor och sjöjungfrur haft bärande roller. I Ghost Town är det spöken som fuckar upp filmen.

Gervais spelar en tråkig och bitter tandläkare med det smålustiga namnet Bertram Pincus (som bäddat för ”Pink ass”-skämt) som under ett läkarbesök dör i sju minuter. Han återupplivas och kan plötsligt se döda människor. De döda - som alla är väldigt snälla och barnvänliga – blir väldigt exalterade över att de kan ses av en levande människa. De vill ha hans hjälp med att lösa problem som de inte hann lösa innan de dog, men den taskiga Pincus vill inte hjälpa till. Han blir dock övertalad att hjälpa ett spöke, spelad av Greg Kinnear, med att få spökets gamla tjej att bryta med sin nuvarande kille. Självklart blir Pincus själv kär i tjejen. Intrigen är fullständigt värdelös. En sämre story än den som byggs upp i Ghost Town har jag inte sett på länge. Och då har jag sett mycket usel film.

Ghost Town är på många sätt en fruktansvärd film. Storyn är en av de sämsta i år och fotot är dåligt och tråkigt. Konceptet är urvattnat och det finns inget här som man inte har sett tidigare. Filmen har dock en styrka och han heter Ricky Gervais. Han är självklart väldigt rolig emellanåt. Några gånger skrattar jag ordentligt och det finns några underhållande scener. Men Gervais får inte briljera. Rollen är mycket sämre och tråkigare än det han har gjort tidigare. Den är skräddarsydd för honom och manuset är tråkigt. Det hade kunnat bli så mycket mer. Jag hoppas han fick rejält med pengar för sin medverkan så att han kan investera dem i ett eget, spännande, projekt. Om Ricky Gervais skulle bli en skådespelare som gör skittråkiga roller på rutin skulle det vara en stor tragedi. Han har gjort några av de roligaste humorproduktioner jag någonsin har sett och det får helt enkelt inte sluta så här.


Läs fler recensioner av Ghost Town på DN, SvD och Aftonbladet.

fredag 12 december 2008

Vad gör Spindelmannen nuförtiden?


Det finns få litterära figurer som jag har identifierat mig så starkt med som med Peter Parker. Särskilt när jag var 15-16 år kändes det som att mitt liv var en exakt kopia av Peter Parkers, minus all spännande superhjälteaction och en fotomodell till flickvän. Peter Parker är en osäker och ensam, men snäll och sympatisk, ung man som grubblar över svåra frågor. Han har problem med vänner, tjejer och pengar. Varken när han är duktig i skolan eller när han som Spider-man uträttar stordåd får han någon uppskattning, men han vägrar att ge upp. Spider-man är en speciell superhjälte och det finns inte en enda ensam kille som inte kan identifiera sig med honom. Under många år läste jag allt jag kunde få tag på om Spider-man. Jag lärde mig allt om honom och hans vänner och fiender. De senaste åren har jag läst serierna väldigt sporadiskt, men jag tilltalas fortfarande av de trevliga äventyren och identifierar mig fortfarande med Peter Parker.

Spider-man har funnits som serietidning sedan 1962 och under de åren har det hänt mycket. Förlaget som ger ut Spider-man heter Marvel och är, efter ett stort antal blockbusterfilmer, ett namn som alla känner till. Av Marvels serier är Spider-man en av de lättaste att hänga med i. Om man jämför med X-Men slipper Spider-man-läsaren att hålla koll på ett stort antal karaktärer och historierna är ganska lätta att läsa och uppskatta utan några egentliga förkunskaper. Det som är kul med Marvels serier är att de alla utspelar sig i ett och samma universum, ”Marvels universum”, där de olika superhjältarna kan mötas. Marvel försöker ha ett sammanhållet universum med en tydlig tidslinje men det finns ett stort antal logiska luckor som stör helhetsbilden. Ibland blir saker i serierna så komplicerade och invecklade att Marvel tar till nödlösningar. Att döda karaktärer kommer tillbaka eller att man får reda på att allt bara var en dröm är exempel på de knep Marvel använder för att ta sig ur jobbiga situationer. En liknande grej hände med Spider-man för ett år sedan och det upprörde nördar över hela världen.

Medan Spider-man rönte sina största framgångar någonsin på bioduken hände helt andra saker i serietidningarna. Marvels manusförfattare fattade några dumma beslut och på en kort tid hade ensamvargen Peter Parker gått med i ett superhjälteteam och blivit bästa kompis med Iron Man. Det gick så långt att Spidde bytte ut sin klassiska dräkt mot en otroligt ful och metallisk dräkt designad av Tony Stark (som ju Iron Man heter). Det här var sådana misstag som Marvel hade kunnat bortförklara ganska enkelt men när de lät Spider-man avslöja sin identitet på direktsänd TV blev det svårare. Storyn utvecklade sig till en dålig och tråkig röra som var långt borta från den Spider-man de flesta läsare älskar. Marvel insåg att de hade målat in sig i ett hörn och såg lösningen i serien One More Day. Efter den serien, vars usla story jag inte tänker gå igenom här, vaknade Peter Parker upp och vad som hade hänt i de senaste årens serietidningar var glömt. Han hade till och med glömt bort Mary Jane! Många läsare blev vansinniga och tyckte att Marvel inte bara hade suddat ut Spider-mans liv utan också deras egna nördiga liv av spindelminnen. De följande serierna hette Brand New Day och var en nystart för Spider-man. Marvel gick tillbaks till den klassiska karaktären Spider-man och det var onekligen ett klokt beslut för som serien såg ut innan var det nästan oläsligt.

Istället för att ge ut serietidningen The Amazing Spider-man en gång varje månad började Marvel, från starten av Brand New Day, att ge ut tidningen tre gånger varje månad. Plötsligt blev det mycket fler serietidningar att läsa och mer pengar att tjäna för Marvel. Till en början håll serierna ganska hög klass. Det var kul att ha tillbaks den ”gamla” Spidde och serierna var mysiga och trevliga. Men det dröjde inte länge förrän man tröttnade. Tidningen gavs ut för ofta och kvalitén på serierna varierade kraftigt. Ibland kunde det vara riktigt bra men ofta var det bara tråkigt och mättnadskänslan infann sig snabbt. Serietyckare (det finns rätt många sådana, särskilt i USA) verkar inte heller vara helt upphetsade över de nya Spider-man-serierna. De senaste två delarna av serien har dock varit riktigt bra. Det är de första Spidde-serier jag har läst på flera månader och jag läste dem efter att ha läst några positiva recensioner. De två numren utgör en liten fristående story där Peter Parker åker tunnelbana och tunnelsystemet kraschar. Det blir action, klassiska repliker och ett trevligt återseende med fienden Shocker. Dessutom var det väldigt fint tecknat. Serierna gav mersmak och jag tror att jag ska kolla upp de kommande serierna. Vi får se hur länge jag orkar hänga med den här gången.

"With great power comes great responsibility."

onsdag 10 december 2008

Nya låtar med Bon Iver


Bon Iver är fortfarande det största som har hänt musikaliskt det här året. Jag lyssnar fortfarande på For Emma, Forever Ago flera gånger varje vecka och Berns-spelningen i september var en av årets absoluta höjdpunkter. Justin Vernon lyckades skapa något unikt och väldigt vackert ur sin depression och isolation i skogen. Med väldigt enkla medel skapade han något eget som berör mer än nästan all annan musik som görs idag. Jag har flera gånger funderat på hur han ska kunna följa upp For Emma, Forever Ago på ett bra sätt. Han har blivit hyllad och älskad. Han har turnerat över nästan hela världen, han verkar inte särskilt deppig längre och han är inte kvar i skogen. Det var nästan så att jag trodde att jag aldrig skulle få höra något nytt med Bon Iver, men tidigare än vad jag ens hade kunnat hoppas på dök det upp en ny EP. Blood Bank, som EPn heter, innehåller fyra låtar och släpps i januari. Den har redan läckt på nätet och alla Bon Iver-fans har fått en för tidig julklapp. Jag har självklart lyssnat in mig på de nya låtarna, och inte helt oväntat älskar jag vad jag hör.

De två första låtarna på Blood Bank, Blood Bank och Beach Baby, påminner mycket om musiken från For Emma, Forever Ago både musikaliskt och textmässigt. Det låter ensligt och känslosamt. Justin sjunger väldigt fint och texterna är vackra. De två avslutande låtarna, Babys och Woods, är däremot lite annorlunda jämfört med de Bon Iver-sånger vi har hört tidigare. Det är inte några radikalt avvikande låtar, Babys innehåller de klassiska Bon Iver- ingredienserna kryddat med lite fint klinkande piano. På Woods tar Justin, likt Kanye West, till Auto-Tune vilket är lite överraskande. Men Justin Vernon verkar ha full koll på vad han gör och resultatet låter riktigt bra. Blood Bank är en varmt välkommen liten samling låtar och kommer att spelas mycket hemma hos mig den kommande tiden. All oro över att Bon Iver kanske inte skulle kunna följa upp For Emma, Forever Ago är som bortblåst och jag ser fram emot nästa album.

Justin Vernon har flera talanger och han har nyligen bidragit till de The Yellow Bird Project där olika indieartister designar t-shirts som sedan säljs för välgörande ändamål. Artister som tidigare har varit med är Rilo Kiley, The Magic Numbers och Devendra Banhart. Artisterna väljer själva vilken välgörenhetsorganisation de vill stödja. Bon Iver har valt att stödja Interval House som hjälper kvinnor och barn som har blivit misshandlade i Toronto. T-shirten är väldigt snygg och stilren och man får den för 31$ inklusive frakt till Sverige. Det är ett givet köp, och jag har redan lagt min beställning. Följ den här länken för att beställa.

För de som, liksom jag, aldrig kan få nog av Bon Iver vill jag rekommendera den här fantastiska musikvideon. Den är högupplöst och tar en liten stund att ladda, men det är verkligen värt det. Vill man läsa mer om Justin Vernon och hans musik är alltid Bon Ivers hemsida ett hett tips. Under december kommer han och hans band att spela på den amerikanska östkusten och svenska The Tallest Man on Earth kommer att vara förband. Ett smått bisarrt och fascinerande klipp där Bon Iver backar upp Lykke Li(!) finns upplagt på Youtube och det är självklart värt att kolla in. Imorgon, den 11e december, gästar Bon Iver David Letterman. Klipp från det framträdandet kommer man garanterat kunna se på Youtube dagen efter och det ska verkligen bli kul att se.

måndag 8 december 2008

Wallace och Gromit är tillbaka


Wallace och Gromit har alltid fascinerat mig. De har varit närvarande under större delen av mitt liv och jag har alltid roats av de leranimerade filmerna om den klantiga uppfinnaren och hans smarta hund. När jag var liten gick jag igång på den halvdåliga brittiska humorn, de fiffiga uppfinningarna och de spännande actionscenerna. Nu, när jag är lite äldre, ligger min fascination för filmerna främst i leran och den enkla, men effektiva och snygga, designen. Det är imponerande att Nick Park och de andra på Aardman orkar animera filmer i lera. Det är väldigt tidskrävande, och att de fortfarande gör leranimerade filmer trots att det blivit standard att animera filmer med hjälp av datorer visar att de verkligen brinner för det de gör. Wallace & Gromit-filmerna är väldigt speciella och med det enorma arbete det krävs med varje film kommer det sällan nya filmer. Nu har det äntligen kommit en ny film med titeln Wallace and Gromit in 'A Matter of Loaf and Death' och det är stora nyheter i Finpop-världen.

Senast vi såg Wallace och Gromit var i deras enda långfilm, Wallace & Gromit in The Curse of the Were-Rabbit, från 2005. Då jobbade de med att bekämpa skadedjur. Nu har de istället dragit igång en bageriverksamhet och levererar nybakat bröd till den lilla stadens bagerier. Olyckligtvis går en seriemördare som mördar bagare lös, och när Wallace kåtar ner sig i en tjock bagarkvinna anar den smarta hunden Gromit oråd. Han vet ju att det inte finns några kvinnor som på fullt allvar är intresserade av Wallace och bagarkvinnan verkar väldigt mystisk. Snart har det utvecklat sig till en rafflande - och som vanligt väldigt förutsägbar- actionthriller med typisk brittisk humor som utspelar sig i typiska brittiska miljöer. Wallace & Gromit har alltid varit väldigt barnvänliga men den här gången känns det som att de tänjer lite på gränserna. Det blir aldrig vulgärt men det förekommer mer våld och sexuella anspelningar än tidigare. Mest bisarrt är ett kärleksmontage med Wallace och bagarkvinnan där de dansar inlevelsefullt och bakar tillsammans till tonerna av skön soul.

När det kommer något nytt från Aardman får jag väldigt höga förväntningar, och den här gången har Wallace och Gromit svårt att leva upp till dessa. Det känns som att jag har sett det här några gånger tidigare, men då bättre genomfört. A Matter of Loaf and Death är förstås inte en dålig film och de som gillar de äldre Aardman-produktionerna kommer inte att bli besvikna. Animationen är lika snygg som vanligt, karaktärerna är lika sköna som de brukar vara och storyn håller. Men lika bra som de klassiska Wallace & Gromit-filmerna blir det aldrig. Då föredrar jag Aardmans serie fantastiska kortfilmer om Fåret Shaun istället.

söndag 7 december 2008

Tre filmer om isolation och galenskap av Roman Polanski


Roman Polanski är kanske mest känd för sitt omtumlande leverne. Han växte upp i Polen under andra världskriget och bodde i Krakows judiska ghetto. Med hjälp av en bonde som lät Roman bo i sitt stall överlevde han förintelsen. Han utbildade sig till regissör och med filmen Kniven i vattnet fick han ett internationellt genomslag. Hans säregna filmer ledde honom till Hollywood. Polanski gifte sig med skådespelerskan Sharon Tate som han hade träffat under inspelningen av den roliga The Fearless Vampire Killers. År 1969 blev den då gravida Sharon Tate brutalt mördad av några medlemmar i Charles Mansons sekt. 1977 gjorde sig Roman Polanski skyldig till våldtäkt av en 13-årig flicka som han skulle fotografera till den franska upplagan av Vogue. Sedan dess har han inte kunnat sätta sin fot i USA och har varit bosatt i Frankrike. Inte ens när han vann en Oscar för bästa regi för den fantastiska Pianisten kunde han åka till USA för att hämta den. Roman Polanski har varit med om mer än de flesta och han har också gjort några mästerliga filmer. China Town från 1974 med Jack Nicholson i huvudrollen hör till mina favoritfilmer.

Under 60- och 70-talen gjorde Polański tre filmer - Repulsion, Rosemary's Baby och The Tenant- som brukar beskrivas som en löst sammanhållen trilogi, ”The Apartment Trilogy". Filmerna handlar om isolation, alienation, galenskap och storstadens effekt på individen. De är riktigt otäcka och obehagliga på ett sätt som ingen modern skräckfilm lyckas med. Skräcken i filmerna kommer sällan från något yttre hot utan det är ren psykoligisk skräck där huvudpersonerna är sina egna värsta fiender.

Repulsion från 1965 var Roman Polanskis första engelskspråkiga film. Den då 20-åriga Catherine Deneuve gör huvudrollen som Carol, en väldigt vacker men psykiskt instabil ung kvinna som arbetar på en skönhetssalong och bor tillsammans med sin syster i London. Hon har allvarliga problem med sex och sexualitet, vilket man anar har sin grund i sexuella övergrepp under barndomen. När systern åker på semester med sin pojkvän lämnas Carol ensam i deras lägenhet. Hon isolerar sig totalt och försjunker i jobbiga tankar och hallucinationer. Hon genomlever en helvetisk mardröm tillsammans med en ruttnande kanin och när hon får oönskat herrbesök blir det väldigt våldsamt. Repulsion är en väldigt spännande och otäck film. Den är otroligt snyggt filmad med fascinerande svartvita bilder. Polanski har lekt med ovanliga skuggor för att skapa en kuslig stämning och bygger upp ett äkta obehag. Catherine Deneuve gör en fantastisk prestation och gör Repulsion till en ovanligt gripande film.

Rosemary's Baby från 1968 är min favorit av de tre filmerna. Den är rakare och enklare än de andra filmerna, men har också några konstnärliga och surrealistiska scener. Den unga Mia Farrow gör sitt livs roll – tillika hennes första stora filmroll – som Rosemary som tillsammans med sin man flyttar in i en gammal lägenhet. Grannarna är trevliga men mystiska och det ryktas om att det har hänt – och fortfarande händer – hemska saker i huset. Rosamarys man är en hårt arbetande skådespelare och Rosemary tillbringar mycket tid ensam i lägenheten. Efter en mystisk natt och en surrealistisk våldtäktsscen blir Rosemary gravid. Det är något som inte står rätt till. Rosemary förlorar vikt, börjar äta rått kött, känner hemska smärtor och grannarna verkar vara lite för insatta i det hela. Vad är det egentligen för konstigt barn hon bär på och vad har grannarna för hemligheter? Rosemary’s Baby är en väldigt spännande film som håller att se flera gånger. Att den är så bra beror nog främst på Mia Farrow som verkligen briljerar i huvudrollen. Hon står i centrum av varje scen och hennes skådespel är väldigt medryckande. De andra skådespelarna är också bra och som Rosemarys man ser man ingen mindre än John Cassavetes. För de som har sett Harold and Maude är det kul att se Ruth Gordon som en av de mest påträngande och excentriska grannarna, en rollfigur som inte är helt olik hennes Maude. Filmen börjar dessutom med en genuint skrämmande låt som sätter stämningen direkt.

The Tenant från 1976 är den sista delen i trilogin och filmades i Paris. Förutom att regissera spelade Polanski huvudrollen i filmen. Han är väldigt bra som en blygsam man som flyttar in i en mystisk lägenhet. Kvinnan som hyrde lägenheten innan honom tog livet av sig under mystiska omständigheter och Polanskis rollfigur får uppleva många konstiga saker om nätterna i lägenheten. Grannarna är konstiga och otrevliga, han ser konstiga saker genom sitt fönster och det verkar som att han är besatt av den tidigare hyresgästen. Den första timmen av filmen är lugn men sen blir det riktigt obehagligt. Polanski är utmärkt i huvudrollen och det är utan tvekan den mest skrämmande filmen i trilogin. Fotot sköttes av Ingmar Bergmans trotjänare Sven Nykvist och det är en mycket snygg film. Det är mycket som är mystiskt med den här filmen och anmärkningsvärt är att den saknar eftertexter.

fredag 5 december 2008

The Man in Me


The man in me will do nearly any task,
And as for compensation, there's little he would ask.
Take a woman like you
To get through to the man in me.


The Man in Me är en förhållandevis rak och enkel låt för att vara skriven av Bob Dylan. Det är en av höjdpunkterna på hans trevliga album New Morning från 1970. The Man in Me är en fantastisk låt, och en av få Dylanlåtar som innehåller ett ”lalala”-parti, som alltid lyckas med konststycket att göra mig på gott humör.

Storm clouds are raging all around my door,
I think to myself I might not take it any more.
Take a woman like your kind
To find the man in me.

När mitt favoritband The Clash jobbade med London Calling spelade de in tidiga demos av låtarna som senare skulle utgöra deras bästa album. När London Calling hade 25-årsjubileum för några år sedan fick man med de här demoversionerna – som kallas The Vanilla Tapes - när man köpte jubileumsutgåvan av albumet. Soundet är bullrigt och oputsat och förmodligen är The Vanilla Tapes ganska svårforcerat om man inte är besatt av The Clash. Själv tycker jag att inspelningarna ger en intressant inblick i arbetet med tidernas bästa album. The Clash gjorde alltid coverversioner av låtar som de gillade för tillfället. En del av dessa covers är med på deras album och har blivit mer kända än originallåtarna, som t.ex. I Fought the Law, medan andra har fallit i glömska. En av de mest okända covers The Clash spelade in är Dylans The Man in Me som enbart dyker upp på The Vanilla Tapes. Det är en märklig och skramlig cover med rejäl baktakt och total inlevelse.

But, oh, what a wonderful feeling
Just to know that you are near,
Sets my a heart a-reeling
From my toes up to my ears.


En av mina absoluta favoritfilmer är bröderna Coens The Big Lebowski. Jag har skrivit om min kärlek till The Dude tidigare här på Finpop och lovordat filmens soundtrack. The Man in Me spelas två gånger i filmen och den används på ett perfekt sätt båda gångerna. Det var när jag såg The Big Lebowski som jag för första gången hörde The Man in Me och för det är jag evigt tacksam bröderna Coen. På samma sätt som jag är tacksam för att de med den här filmen lärde mig hur man använder ordet ”fuck” i rätt sammanhang.

The man in me will hide sometimes to keep from bein' seen,
But that's just because he doesn't want to turn into some machine.
Took a woman like you
To get through to the man in me.

onsdag 3 december 2008

Frida Hyvönen på Katalin


Vad gör du om du vill gå på bio eller en konsert och ingen av dina kompisar vill följa med? Tyvärr tror jag att många skulle svara att de stannar hemma och tittar på TV. Sen några år tillbaka gör jag mycket själv. Om jag vill se en film eller ett band tänker jag inte låta mina tråkiga (eller obefintliga) vänners ovilja hindra mig. Faktum är att jag har fått många av de senaste årens starkaste film- och konsertupplevelser när jag har gått själv på olika evenemang. Frida Hyvönens konsert på Katalin var något jag hade sett fram emot i flera månader och när ingen ville haka på tänkte jag ”Skyll er själva!” och köpte en biljett. Jag värmde upp med När Harry träffade Sally och pepparkakor för att komma i rätt stämning och sen drog jag på mig min parkas och begav mig till Katalin.

Jag har sett Frida Hyvönen tidigare men då blev jag inte särskilt imponerad. Det var på Accelerator förra året och hon var långtifrån dålig men med allt fantastiskt som hände runtomkring – Jamie T, Bright Eyes, Rufus Wainwright, Kate Nash och Jens Lekman– var det lite svårt att fokusera på hennes spelning. Den här hösten har hon släppt albumet Silence is wild. Det är tillsammans med Håkan Hellströms För sent för Edelweiss årets bästa svenska album. Varenda låt på albumet är riktigt stark. Frida skriver bra texter och melodier och hon sjunger och spelar piano på fantastiskt sätt.

Med sig har Frida Hyvönen en trummis och en bassist/cellist. Tillsammans utgör de ett väldigt tight band och de är alla iklädda leopardmönstrade kläder. Trummisen i bandet är fantastiskt cool och trummar på ett väldigt effektivt sätt. Det var länge sedan jag hörde så fina trummor, och jag tror att jag har hittat en ny idol i henne. Bandet börjar starkt med två av de bästa låtarna från Silence is wild: Enemy within och Birds. De knockar mig redan i inledningen och jag inser att den här spelningen är något utöver det vanliga. Bandet går från klarhet till klarhet och spelar sig igenom större delen av den nya skivan. Fokus ligger på de nya, lite rockigare, låtarna men de spelar också en del äldre material. Bland annat spelar de den fantastiska I drive my friend från debutalbumet Until Death Comes. Låtarna fungerar lika bra live som på skiva och speciellt Oh Shanghai är sällsamt vacker den här kvällen. Mellansnacket är roligt och charmigt och det är omöjligt att inte älska Frida och de andra. Det var en väldigt jämn spelning och jag har svårt att tänka mig att musik kan låta bättre.

När Frida och de andra ropas in för extranummer har de satt på sig lösskägg och fula maskeradglasögon. De går loss på sina instrument och skapar ett improviserat och jazzigt oljud. Jag antar att det är en pik åt gubbrock och snart har skäggen åkt av för att ersättas med en rivig Scandinavian blonde.

Jag har en invändning mot spelningen och det har inte med bandet att göra utan snarare om Katalin som lokal. För att kränga mer öl har arrangörerna ställt ut bord och stolar över hela lokalen. Till en början får alla plats och de flesta sitter ned men när det börjar dra ihop sig till spelningen har det kommit fler folk än vad det finns stolar. Självklart vill man vara så nära scenen som möjligt och det blir en del gnäll från den sittande publiken om att de inte ser p.g.a. att folk står i vägen. En löjlig petitess kan tyckas men det här var en konsert som hade vunnit ytterligare på en stående publik. Jag tycker inte att man ska sitta ned när man lyssnar på så här medryckande livemusik! Annars är Katalin ett hyfsat ställe och jag är glad över att det finns ett ställe i Uppsala som bokar intressanta akter.


I måndags spelade Frida Hyvönen på Södra teatern i Stockholm. En recension av den spelningen kan du läsa på SvD. Inför spelningen på Katalin intervjuades Frida i gårdagens UNT och deras recension av spelningen publicerades tidigare idag.

tisdag 2 december 2008

Watchmen


Nördar har det bra. För många ter sig livet i dessa tider som olyckligt och tomt med få glädjeämnen. Nördarna har däremot ingen anledning att sörja. Det har aldrig varit lättare att vara nörd. De flesta storfilmer som producerats de senaste åren har haft nördar som primär målgrupp, TV-serier som Heroes och Lost är otroligt populära, TV-spel har aldrig varit större och mer accepterat och dessutom hyllas nörden dagligen. Som nörd har man alltid något att se fram emot. Åtminstone så länge det gäller populärkultur. En av de saker som orsakar mest upphetsning i nördvärlden just nu är den kommande filmatiseringen av Alan Moores klassiska serieroman Watchmen. Det finns ingen serie som har fått lika fin kritik och hyllats lika ofta som Watchmen. Jag har försökt läsa den många gånger men nu när filmens premiär närmar sig och nördarna är exalterade bortom räddning kände jag mig tvungen att ta mig igenom hela serien.

Jag har alltid gillat serietidningar. Jag växte upp med Tintin, Asterix och Lucky Luke och spenderade ofta veckopengen på serietidningar. Ju äldre jag blev desto mer avancerad blev min smak för serier. Till en början gick jag ner mig totalt i superhjälteserier från Marvel och DC Comics och sen gick jag vidare med ”svåra” vuxenserier. Jag har läst det mesta men har aldrig riktigt kunnat uppskatta Alan Moores serier. Det anses inte acceptabelt att kalla sig själv för serienörd och att samtidigt inte gilla Alan Moore. Jag har läst mycket av honom, men inget har fallit mig i smaken. Alan Moore är snuskig, otäck och obehaglig och jag tycker aldrig han har haft något intressant att säga med sina serier. Watchmen är en av de där serierna som (nästan) alla serienördar avgudar. Den gavs ut i tolv lösnummer under 1986 och 1987 och har sedan dess getts ut i samlad form i olika album. Watchmen finns utgiven på svenska men jag skulle rekommendera att man läser den i original.

Watchmen utspelar sig under 80-talet i någon slags alternativ verklighet. Där finns superhjältar men sedan några år tillbaka är deras verksamhet olaglig. Superhjältarna i Watchmen är annorlunda. De är komplexa och har psykiska problem, och skulle nog inte vilja bli kallade för hjältar. Det är imponerande att Moore har lyckats skapa så komplicerade karaktärer med det begränsade formatet, och jag kan förstå att serien var banbrytande när den kom. Varje ”kapitel” avslutas med några sidor från böcker, intervjuer, artiklar och polisfiler om ”hjältarna” som gör att man får ökad kunskap om karaktärerna. Storyn kretsar kring en mördare som dödar superhjältar, ett tredje världskrig som är nära att bryta ut, hjältarnas förflutna och mycket mer.

Watchmen är en imponerande serie. Jag förstår storheten med serien. När Watchmen kom hade det aldrig gjorts något liknande. Strukturen påminner mer om en avancerad roman än om en serietidning och karaktärerna är mångbottnade. Dessvärre tycker jag inte att Watchmen är särskilt bra och Alan Moore lyckas inte tilltala mig den här gången heller, trots Dylan- och Elvis Costello-citat. Mitt största problem med Watchmen är mängden text. Jag tycker inte att en serietidning ska innehålla lika mycket text som en vanlig roman. Bilderna ska vara minst lika centrala som texten. Så är inte fallet med Watchmen. Den tar lika lång tid att ta sig igenom som en ganska omfattande roman, och ibland blir det segt och tråkigt. Jag tycker inte heller att teckningarna och färgläggningen är särskilt tilltalande. På 80-talet var säkert Dave Gibbons teckningar bland det bästa man hade sett i en serietidning, men sedan dess har det hänt väldigt mycket. Det gäller för Watchmen som helhet också. På 20 år har det hänt väldigt mycket med seriemediet och det ges ut flera serieromaner varje år som jag tycker kan mäta sig med Watchmen. Filmen, som har premiär under den kommande våren och regisseras av Zack Snyder (300, Dawn of the Dead) ser inte att bli någon höjdare. Jag tror inte riktigt att man kan göra Watchmen rättvisa som film.

För den som vill veta mer om Watchmen finns det mycket läsvärt material på Wikipedia.

måndag 1 december 2008

Zack and Miri Make a Porno


När jag gick på mellanstadiet såg jag filmen Dogma. Det var första gången jag kom i kontakt med Kevin Smith och hans vulgära humor. Jag och mina bröder hyrde snabbt alla Kevin Smith-filmer vi kunde hitta och hade kul åt de snuskiga dialogerna och skämten. Jay och Silent Bob blev våra nya hjältar, och vi lärde oss mycket sjuka grejer på köpet. Kevin Smith är främst populär bland människor som var hyfsat unga på 90-talet. När han gjorde Clerks 1994 var han en av de mest intressanta amerikanska indieregissörerna och han visade att man kunde göra bra filmer med väldigt små medel. Hans filmer har alltid varit dialogdrivna och har alltid haft en väldigt hög frekvens av svordomar och vulgära diskussioner. Kevin Smith har aldrig fått något större genomslag. De senaste åren har han gjort några halvdana filmer och visat upp en lite mörkare sida som författare av serietidningar som Daredevil. Han har också gjort en rolig (och vulgär) podcast. Kevin Smiths problem är att han inte har utvecklats det minsta utan fortfarande gör samma typ av filmer som han slog igenom med, men de är tråkigare och mindre intressanta nu. När det började ryktas om att Kevin Smith skulle göra en film med den uppseendeväckande titeln Zack and Miri Make a Porno med Seth Rogen och Elizabeth Banks i huvudrollerna blev jag dock lite upphetsad. Sedan jag såg trailern och efter att postern (bilden ovan) bannades för att ersättas med en ännu roligare poster har jag varit ganska förväntansfull på den här filmen.

Seth Rogen och Elizabeth Banks spelar Zack och Miri: två vänner i övre 20-årsåldern. De bor tillsammans i en sunkig lägenhet och skulle nog kallas losers av de flesta. De är fattiga och i filmens inledning stängs värmen och vattnet av i lägenheten efter ett antal obetalda räkningar. Efter att ha gått på återföreningsfest med sina high school-klasser känner de sig mer nere än någonsin tidigare. De inser att de inte har kommit någonstans i livet. De är utfattiga, har inga framtidsutsikter och dessutom sprids en pinsam video med de två vännerna på Youtube. De har inget att förlora och bestämmer sig för att spela in en porrfilm. De samlar ihop ett gäng sköna typer och börjar filma. Under inspelningarna börjar Zack och Miri inse att de kanske är mer än vänner och inspelningen blir mer komplicerad än vad de hade väntat sig.

Av en film med titeln Zack and Miri Make a Porno förväntar man sig något vulgärt. Om den också är regisserad av Kevin Smith förväntar man sig något extremt vulgärt. Det har dock hänt saker med genren slackerkomedier sedan Kevin Smith senast var i ropet. Judd Apatow och hans polare har intagit Hollywood och dominerar genren totalt samtidigt som de är någorlunda nytänkande och väldigt roliga. Visst är Kevin Smith vulgär, men det krävs rätt mycket för att chocka den härdade publiken. Oavsett hur mycket bajs karaktärerna får i sina ansikten eller hur mycket det än snackas om fleshlights har Kevin Smith svårt att chocka mig. Filmen är kul på helt andra plan och jag tror att den hade varit roligare med lite mindre uppenbart snusk.

Trogna Finpop-läsare är bekanta med min ohämmade kärlek till Seth Rogen. Jag gillade den (av svenska medier) sågade Pineapple Express och har sett allt han har medverkat i. Han är lika skön som vanligt i den här filmen. Han är småtjock, rolig, har fina kläder och spelar uppenbarligen sig själv. Jag har inga problem med att Seth Rogen gör samma roll i varje film, och jag ser gärna fler filmer med honom. Den som imponerar mest i Zack and Miri Make a Porno är dock Elizabeth Banks som verkligen får visa vad hon går för. Tidigare har vi främst sett henne i biroller i filmer som The 40 Year Old Virgin och Spider-man och i Scrubs men i den här filmen får hon väldigt mycket utrymme. Hon är rolig och charmig och jag är säker på att vi kommer att få ser mer av henne i framtiden. Zack and Miri Make a Porno är också full av sköna biroller. Justin Long, Jason Mewes (Jay i den legendariska duon Jay och Silent Bob) och Craig Robinson (Darryl i amerikanska versionen av The Office) har alla minnesvärda biroller.

I grund och botten är Zack and Miri Make a Porno en romantisk komedi och det är en väldigt trevlig sådan. Man kan se filmen som en blandning av tidigare Kevin Smith-filmer och nyare Apatow-produktioner. Kevin Smith är dock inte någon Judd Apatow och tydligen har filmen floppat rätt hårt i USA. Smith är en väldigt begränsad regissör och manusförfattare men jag har aldrig ogillat någon av hans filmer. Han fortsätter att göra sin egen grej och jag tror tyvärr att hans storhetstid är över. Men det har varit kul så länge som det har varat.

Om du gillar Kevin Smith, Seth Rogen eller helt enkelt vill se en lättsam och rolig film är Zack and Miri Make a Porno ett hett tips. Den går upp på svenska biografer efter nyår men finns redan nu att ladda ned. Det är en film som kanske lämpar sig bäst hemma i soffan en seg kväll. Det är inte något komiskt mästerverk men man känner sig faktiskt lite varmare efter att ha bevittnat hur Zack och Miri försöker spela in porrfilm för att sälja den till sina gamla klasskamrater.