söndag 28 juni 2009

Runnin’ with believers


Jag har väntat i evigheter och nu är den äntligen här. Den snurras på repeat och jag har inte någon lust att bryta med någon annan musik. Jamie T’s nya EP Sticks ’n’ Stones har landat och den är allt som jag hade hoppats på. Och lite till. Jag har aldrig känt någon egentlig oro för att Jamie inte skulle kunna förvalta sin talang på ett bra sätt. Men lite rädd har man ju varit. Och förväntningarna har ju varit enorma. Det var som upplagt för att jag skulle bli besviken. Att jag inte blev besviken, utan istället glad och lycklig, känns förstås bra. Jamie T är fortfarande ett geni som träffar rätt med varje låt. Sticks’n’Stones är en försmak av det nya albumet, Kings and Queens, som ännu inte har fått något releasedatum. Det förväntas komma i slutet av sommaren och till dess är Sticks’n’Stones precis vad som behövs för att överleva. EPn består av fyra låtar som efter intensiv lyssning känns lika självklara som hans tidigare låtar. Mycket känns igen men Jamie verkar inte – på gott och ont - vara i lika stort behov av panic prevention som tidigare. Han verkar trygg och bekväm i sin roll som arvtagare och förvaltare av den finaste brittiska musiken. Den officiella releasen av EPn är imorgon, den 29e juni, men sedan i fredags har man kunnat lyssna på den på Spotify. Lite nördigt hade jag tänkt skriva några rader om varje låt, let’s go:

1. Sticks ’n’ Stones

Sticks ’n’ Stones var den första låten från EPn som släpptes. Den har spelats konstant i mer än en månads tid. Det är den mest lättlyssnade av de fyra låtarna och den som kommer tilltala störst publik. Sticks ’n’ Stones är en rockig Jamie-låt med en skön melodi, en grym refräng och en typisk Jamie-text om fyllor, ånger och minnen. DIY-videon är smått fantastisk och Sticks ’n’ Stones är det självklara soundtracket för den här sommaren. Runnin’ with believers!

2. St Christoper
Tanken var att Jamie skulle frångå den musik han hade gjort tidigare och göra ett folkalbum. Efter några månader övergav han de idéerna. Men St Christopher borde rimligtvis vara en av de låtarna som överlevde från den perioden. Den spelades för första gången i Lauren Lavernes musikprogram på BBC 6 förra helgen där Jamie också intervjuades (värt att lyssna på!). Efter några lyssningar känns den helt fantastisk. Jag älskar verkligen den här sidan av Jamie. Han gör något helt eget men det går också att höra ekon från storheter som Billy Bragg och Joe Strummer. St Christopher har en fin text och akustisk gitarr har inte låtit bättre det här året. En framtida Jamie-klassiker!

3. On The Green
En genial text, avslappnad sång och ett avskalat komp visar en sida av Jamie som man bara har kunnat ana tidigare. Det känns lite ovant till en början men snart inser man storheten. Jamie är här för att stanna. Han går inte utanför sina ramar men utvidgar dem på ett sätt som åtminstone inte jag trodde var möjligt. On The Green släpptes på Jamies MySpace förra helgen och har diggats hårt sedan dess.

4. The Dance Of The Young Professionals

Lergökar och öststatsdisco känns lite konstigt i Jamie-sammanhang. Men han lyckas faktiskt med det som fjantarna i Gogol Bordello aldrig har fixat. The Dance Of The Young Professionals svänger hårt och texten är fantastisk. Det är en udda, men på sitt eget sätt självklar, låt. Jag kan knappt bärga mig tills releasen av Kings and Queens. Det kommer med största sannolikhet bli årets bästa album.

lördag 27 juni 2009

Aspergers, matematik och en död hund


Det händer emellanåt att man träffar tjejer som behandlar en på ett trevligt sätt. Som är snälla, omtänksamma och sympatiska. Man skulle kunna få för sig att de har fattat tycke för en. Men det handlar snarare om någon slags välgörenhet. De vill vara snälla. För att de tror att man har Aspergers. Men jag har inte Aspergers och det där kan kännas väldigt hårt. Ganska förnedrande och så. Nästan så att jag hade föredragit att ha Aspergers på riktigt. Det är ju trots allt det kanske mest fascinerande av alla ”neuropsykologiska funktionshinder” och jag har alltid förundrats och förskräckts av människor med Aspergers. Jag har nyss läst en alldeles fantasisk bok där huvudpersonen har just Aspergers syndrom. Den heter The Curious Incident of the Dog in the Night-time och är skriven av Mark Haddon. Det är en av de mest välskrivna och medryckande böcker jag har läst i år. Formen är fulländad och den inblick och förståelse man får för Aspergers är ovärderlig. Och extremt rolig.

Christopher Boone är 15 år gammal och har Aspergers syndrom. Han är otroligt begåvad när det gäller matematik och logik. Men det finns nästan inget annat som han klarar av utan problem. Han förstår inte ironi och skämt och kan inte läsa av människors ansiktsuttryck och miner. Man får inte prata för snabbt med honom för han bryter ned alla meningar och ord till sina enklaste beståndsdelar och tolkar allt ordagrant. När det händer för mycket blir han orolig och rädd. Då gör han konstiga höga stönande läten och ibland blir han väldigt våldsam. Det finns saker som Christopher gillar (sin råtta, röd mat, vetenskap och dataspel) och det finns saker som han hatar (färgerna gult och brunt och mänsklig beröring). Han går på en skola för barn med ”särskilda behov”. Men ingen av de andra barnen där är som han. De äter sin avföring, får epileptiska anfall och slår sina huvuden blodiga med väggen. Christopher är ensam och utanför. Och han trivs ganska bra med det. En dag hittar han sin grannes hund mördad. Det blir upptakten på 2000-talets mest unika deckare där deckarhistorien är väldigt sekundär.

Mark Haddon skriver fantastiskt. Hela boken berättas av Christopher och det känns så trovärdigt och äkta att man skulle kunna tro att Haddon själv har Aspergers. Det har han tydligen inte, men den förståelse och kunskap han har i ämnet är imponerande. Han har även förståelse för Christophers logiska tankelekar och matematiska begåvning och med stor finess slänger han in matematiska problem i boken utan att förlora glöden. The Curious Incident känns väldigt brittisk i språk och berättarteknik. Lite som något av Nick Hornby. Fast bättre. Mark Haddon skrev boken för en vuxen publik, men när den kom 2003 (Finpop är alltid up-to-date) lanserades den främst som en ungdomsbok. Som sådan är den perfekt. Haddon förenklar ingenting. Han är grov i sitt språk och hymlar inte med någonting. Här är familjerelationerna ordentligt söndertrasade och ingen är helt sympatisk. Särskilt inte Christopher. Som han är skriven går han inte att beskriva som sympatisk eller osympatisk. Han har inte känslor som vanliga romanfigurer. Han är logisk och beräknande. Ibland blir han rädd och osäker när han ställs inför svåra situationer. Och han ställs inför många kniviga problem innan the curious incident of the dog in the night-time har blivit utrett.

måndag 22 juni 2009

Med livet framför sig


Jag har alltid varit tveksam till Jonas Hassen Khemiri. Vad är grejen med hans författarskap? Finns det något unikt där? Jag har inget emot plagiat. Hela jag är ett enda stort plagiat. Men ett plagiat bör vara genomfört på ett meningsfullt sätt. I Khemiris fall känns det som att han har snott allting. Men jag har inte vetat varifrån förrän nu. Jag är övertygad om att Khemiri har läst och älskat Med livet framför sig av Emile Ajar. Det är en unik läsupplevelse som knockar läsaren med ett levande och fascinerande språk som rör sig framåt som den finaste rocktext. Misär har aldrig skildrats på ett roligare eller vackrare sätt. Med livet framför sig är en modern klassiker som nyligen har kommit i svensk nyöversättning. Alla älskar den. Jag också.

Momo (egentligen Mohammed ”men alla kallar mig för Momo för det är inte så mycket”) växer upp i den fattiga Parisstadsdelen Belleville bland horor, hallickar, transvestiter och fattiga invandrare. Han vet inte vilka hans föräldrar är och har blivit uppfostrad av den pensionerade horan Madame Rosa. Hon tar hand om horungar när deras mammor måste jobba. Momo vet inte hur gammal han är, var han kommer ifrån eller vad det ska bli av honom. Han går inte i skolan och driver runt på Paris gator och hittar på galenskaper. Madame Rosa förfaller alltmer och Momo tvingas ta hand om henne. Han är den enda hon har liksom hon är den enda han har. Momo berättar sin historia i ett rasande tempo, tappar bort sig, upprepar saker och plockar upp gamla trådar utan förvarning utan att det någonsin blir förvirrande. Jag fascineras av det vilda språket, de lustiga uttrycken och de underbara formuleringarna. Det är inte en bok som jag inte kan läsa i ett svep. Ibland måste jag stänga igen den och reflektera över alla absurda människor och miserabla öden som Momo delar med sig av. Slutsatsen blir alltid att det hela är jävligt bra.

Med livet framför sig skildrar fattigdom, drogmissbruk, prostitution och rasism på ett sätt som är både drabbande och roligt. Misären är total men värmen försvinner aldrig. Det är en sorglig berättelse och man vet redan från början att det kommer sluta olyckligt. Ändå blir man glad av att läsa den. Emile Ajar skildrar effektivt och insiktsfullt ett samhälle där endast människorna på botten bryr som om varandra. Med livet framför sig kom 1975 men är förmodligen än mer aktuell idag. Världen har inte förändrats till det bättre. Segregationen och klassklyftorna växer för varje dag och det borde vara obligatoriskt för alla att läsa den här boken. Den ger perspektiv. Samtidigt som man får skratta och förundras över alla fyndigheter och klassiska uttryck som ”knega med fittan”. Emile Ajar är farligt nära svaren på odödliga frågor som ”vad är meningen med livet?” och ”vad är kärlek?”.

Nästan lika fascinerande som själva boken är berättelsen om dess författare. Emile Ajar tilldelades det kreddiga franska litteraturpriset Goncourtpriset för Med livet framför sig 1975. Ingen visste vem han var. Det skulle dröja till 1980 och författarens självmord innan hans sanna identitet uppdagades. Med livet framför sig är skriven av Romain Gary som redan hade fått Goncourtpriset 1956 för sin roman Himlens rötter. En författare kan inte få Goncourtpriset två gånger och Romain Gary är den enda författare som har lyckats med det. Romain Gary verkar ha varit en ytterst fascinerande person. Himlens rötter ligger på mitt nattygsbord och väntar på att läsas. Den verkar mycket lovande.



SvD

fredag 19 juni 2009

Morrissey i Borås


I vintras kom nyheten om att Morrissey skulle göra tre Sverigespelningar. Han skulle spela i Stockholm, Göteborg och Borås. Att han skulle spela i Borås kändes enormt bisarrt och konstigt. Men samtidigt helt rätt. På något sätt är det typiskt Morrissey att spela i en liten svensk stad som alla bara åker igenom utan att stanna i. Att jag skulle se någon av spelningarna var givet. Jag hade aldrig sett Morrissey tidigare. Vid sidan om Joe Strummer är han den artist som betytt mest för mig. Jag älskar honom verkligen. Den senaste skivan Years of Refusal är fantastisk, men fick av någon anledning ta emot mycket skit av svenska kritiker. För mig är Morrissey störst. Jag bestämde mig för att se honom i Borås några dagar innan spelningen. Att åka genom halva Sverige för att se sin stora idol i en liten bortglömd stad kändes som något Morrissey skulle kunna göra själv. Morgonen efter spelningen är jag helt omtumlad. Jag tror aldrig jag har sett något bättre och mer medryckande.

Jag åkte till Borås på egen hand och gick på konserten själv. Det känns rätt att gå på Morrissey själv. Hans musik lyssnar man på i ensamhet, instängd på sitt rum. Visserligen är det många andra i publiken men Morrissey talar ändå till individen. Jag gick tidigare från sommarjobbet, vandrade genom regnet och hoppade på en tråkig buss till Borås. Fyra timmar senare var jag framme och tog mig till Åhaga där Moz skulle spela. Det är en riktigt häftig byggnad. Under den första hälften av 1900-talet var det en lokverkstad. Att Morrissey skulle spela där av alla ställen känns underligt självklart. När jag har kommit in i lokalen slås jag av hur få människor som är där. Det är glest med folk framför scenen även fast förbandet ska gå på om en kvart. Publiken är väldigt blandad. Jag har aldrig sett så många rockabillyfrisyrer samlade på ett ställe men det finns också en del medelålders Boråsbor som förmodligen inte har lockats till Åhaga på grund av Morrissey utan snarare för att något större aldrig har utspelat sig i deras stad. Förbandet Doll and The Kicks är inte särskilt bra. De låter som en trött No Doubt-kopia och sångerskan Hannah Scanlon är långtifrån lika charmig och begåvad som Gwen Stefani. Jag blir inte det minsta berörd av deras musik och tittar flera gånger på klockan. Det är smart av Morrissey att välja ett halvdant förband. De kan inte ta fokus från vad som kommer senare, men får ändå igång publiken. När Doll and The Kicks har gått av scenen börjar det visas filmklipp med artister och skådespelare som har präglat Morrissey och hans musik. Elvis, New York Dolls och brittiska arbetarskildringar gör att den rätta stämningen infinner sig direkt. Sen slits filmduken ned och in kommer Morrissey och hans band.

Han öppnar med This Charming Man. Jag inser direkt att jag inte kommer bli besviken. Morrissey sjunger fantastiskt och bandet är tight utav helvete. Morrissey är grymt snygg trots illasittande jeans och hans band består av speedade rockabillyhuliganer som spelar sina instrument som gudar. I det ögonblick Morrissey går på scenen märks direkt en skillnad i publiken. Plötsligt blir det ett jävla tryck och temperaturen höjs omedelbart. Och så fortsätter det. Morrissey spelar förvånansvärt mycket gammalt material. Jag hade väntat mig att han skulle spela igenom det senaste albumet och bjuda på en eller två äldre låtar. Men det är mycket Smiths den här kvällen. Moz sjunger How Soon Is Now? bättre än vad jag någonsin har hört den och Some Girls Are Bigger Than Others och Ask blir sanslöst mäktiga allsångsnummer. Låtarna från den nya skivan låtar riktigt bra live. I’m OK By Myself, I'm Throwing My Arms Around Paris och Black Cloud är galet bra. Dessutom kör han klassiker som Why Don’t You Find Out For Yourself och jag skulle omöjligt ha kunnat tänka mig en bättre låtlista. Det är fantastiskt från början till slut. Att det skulle bli så här bra hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Den första halvan av 2009 har varit intensiv när det gäller bra konserter. Jag har fått se många av mina favoriter. Förutom Morrissey har jag varit på mina första Springsteen- och Dylanspelningar. Men de kan omöjligt jämföras med Morrissey. Han är oändligt mycket bättre. I gårdagens SvD läste jag en artikel som poängterade olikheter mellan Springsteen och Morrissey och deras fans. Det var en rätt löjlig och ytlig artikel, eftersom det ju finns fler likheter än skillnader. Men då Springsteen säljer sig gång på gång har Morrissey aldrig förlorat sin integritet. Den här kvällen i Borås är han gladare än vad Springsteen var i Stockholm för två veckor sedan. Och Moz är glad på riktigt. Det finns inget falskt över honom. Han verkar genuint lycklig över att få spela just här och för just den här publiken. Han ler nästan oavbrutet, tackar på svenska, skojar om Jamie Oliver och Melodifestivalen och tar publikens händer. Ingenting känns konstlat. När han sliter av sig sin skjorta och slänger ut den i publiken blir det krig om den. Själv står han på scenen i bar överkropp och njuter. Det är kollektiv eufori och lycka. En kille lyckas ta sig upp på scenen och blir nedsliten av vakterna. Morrissey räcker en annan kille micken. Han vet inte vad han ska säga och upprepar ”I love you! I love you! I love you!”. De orden uttrycker vad alla på Åhaga känner för Morrissey.

Morrissey är störst. Den finns inget annat att säga efter den här kvällen. Det finns ingen som han och han kommer alltid vara min favorit. Jag är otroligt lycklig över att ha sett den här spelningen. Morrissey var i fantastisk form och att få se honom på ett sådant litet ställe känns som en förmån. När han spelar i Stockholm och Göteborg nästa vecka kommer det förmodligen inte vara samma grej. De spelningarna kommer nog också vara alldeles fantastiska men jag tvivlar på att de någonsin kan bli lika bra som Åhagaspelningen. Idag är det midsommarafton men jag kommer inte vara förmögen att göra något. Jag är mer uppsnärjd i det blå än någonsin tidigare.

tisdag 16 juni 2009

Släpa mig till helvetet


Jag är inget större fan av skräckfilmer. Mest beror det på att jag har problem med att gripas med av skräcken och bli skrämd. Klassiska skräckknep fungerar sällan på mig. Jag blir helt enkelt inte rädd. Annat är det med otäcka socialrealistiska filmer. Det finns dock ett par skräckfilmer som jag håller väldigt högt. Som The Shining och Polanskis lägenhetstrilogi. Psykologisk skräck kan vara riktigt skrämmande. Under flera månader har jag hypat Drag Me to Hell. Det är den första skräckfilm som jag faktiskt har sett fram emot. Drag Me to Hell är regisserad av Sam Raimi. Hans skildring av Spider-man påverkade mina tonår enormt mycket och hans gamla Evil Dead-filmer är kultklassiker i skräckgenren. Dessutom skulle min favorit Alison Lohman göra huvudrollen. Hon har inte gjort många stora roller, men är alltid väldigt bra. Förväntningarna var grymt höga och när recensionerna började dyka upp och tala för att Drag Me to Hell var en av tidernas bästa skräckfilmer blev jag än mer förväntansfull. Drag Me to Hell visade sig vara ännu bättre än vad jag hade förväntat mig. Den hamnar direkt på listan över de fem bästa skräckfilmerna någonsin.

Christine är snäll, sympatisk och trevlig. Sådana människor har det aldrig lätt och för att få chansen att få en befordran på jobbet tvingas hon att frångå sina principer. Hon sviker sig själv och ställer samtidigt till det för sig ordentligt. Hon drar på sig en gammal förbannelse från en gammal (och ganska ofräsch) zigenarkvinna och hela hennes tillvaro vänds upp och ned. Under tre dagar kommer hon att bli plågad och hemsökt för att på slutet av den tredje dagen dras ned till helvetet. Det blir snabbt otäckt och blodigt – men samtidigt roligt – och Christine försöker hitta en lösning på det allvarliga problemet.

Sam Raimi gör alla rätt med Drag Me to Hell. Det är den perfekta skräckfilmen och det finns inget att klaga på. Han bygger upp spänningen på ett förträffligt sätt och använder sig av häftiga grepp. Allt känns genomtänkt och smart och hela filmen är extremt snyggt. Man blir imponerad av de snygga bildlösningarna. Flera gånger hoppar jag till. Det är klassisk skräck genomförd på ett genialt sätt. Drag Me to Hell är också väldigt rolig. Det är både komedi och skräck, men inte något slags mellanting. Samtidigt som man blir skrämd kan man skratta åt det mesta. Det är verkligen fascinerande och Sam Raimis storhet blir alltmer uppenbar för varje minut som fortlöper. Han har också fattat att monster inte är särskilt skrämmande. För tio år sedan började japanerna använda sig av läskiga småbarn i alla sina skräckfilmer. Sam Raimi kör istället stenhårt på det enda som är mer skrämmande än barn – gamla kvinnor! Min kompis som satt bredvid mig vred sig av obehag varje gång den gamla kärringen dök upp i bild. Själv var jag mest otroligt road och underhållen. Efter filmen var jag sugen på att gå till närmsta ålderdomshem och plocka upp en alldeles egen uråldrig zigenardrottning.

Skräckfilmer står och faller ofta med sina skådespelare. Med några få undantag är de flesta skådespelare i skräckfilmer dåliga och tråkiga. Alison Lohman är dock den perfekta skräckskådisen. Efter Mia Farrow i Rosemary's Baby och Catherine Deneuve i Repulsion är hon förmodligen den bästa skådespelerska som har gjort huvudrollen i en skräckfilm. Hon gör ett perfekt porträtt av den godhjärtade tjejen vars värld faller i spillror. Alison Lohman är begåvad och ser dessutom alldeles fantastisk ut. Hon är alla killars drömtjej personifierad och passar därför perfekt i den här rollen. Man vill verkligen inte att något ont ska hända henne och därför blir det väldigt otäckt när det faktiskt gör det. Den mysiga Justin Long spelar hennes pojkvän som försöker stå stadigt och inte dras in i något hokuspokus. Lättare sagt än gjort. Jag kommer se Drag Me to Hell många gånger. Den har allt det som de flesta moderna skräckfilmer saknar. Den berör, roar, skrämmer och fascinerar. Samtidigt som den står sig som en väldigt välgjord film med bra skådespelare. Lamia!



Aftonbladet
, DN, SvD

söndag 14 juni 2009

Jack Peñate gör något nytt


För några år sedan exploderade det unga London musikaliskt. Den tjatiga britpopen sparkades ut och flera unga artister med intressanta bakgrunder och sköna berättelser att berätta slog sig fram. De olika artisterna hade mycket gemensamt men soundet och ambitionerna skiljde sig. Min favorit blev genast Jamie T. Hans Panic Prevention är ett av mina absoluta favoritalbum. Lily Allen var den som slog igenom först och visade vägen. Hon är en annan favorit och jag tröttnar aldrig på henne eller hennes musik. Lite i skuggan av giganterna släppte Jack Peñate sitt debutalbum Matinée. Det var en stabil skiva med ett trevligt sound och några riktigt grymma låtar. Men jämfört med Lily, Jamie och Kate Nash kändes han ganska medioker och alldeles för städad. Han var inte en naturlig del av LDN-scenen och var mest någon man lyssnade på när man behövde andas ut efter intensiva pass med Jamie. Hans låt Torn On The Platform har spelats frekvent sedan den kom men annars har Jack fallit i glömska. Men nu är han tillbaka. Och det med besked. Han återuppfinner sig själv. Kastar ut det gamla och börjar om på nytt. Den nya skivan heter passande nog Everything Is New. Och han låter mycket bättre än på Matinée.

Glöm bort den gamle Jack Peñate. Det är visserligen samma kille som man hör på Everything Is New men det skulle kunna vara någon helt annan. Soundet som han har fått till är fantastiskt. Det är lättlyssnat men ändå inte särskilt radiovänligt. Det svänger men är förmodligen inte särskilt dansvänligt. Det är perfekt musik för den regniga sommar vi har framför oss. Luftigt, vackert och intressant. Beatsen gör mig lycklig och afroinslagen är de mest passande som jag har hört sedan Paul Simons Graceland. Melodierna griper tag och tillsammans med de genomgående grymma låttexterna blir det en samling fantastiska låtar. Everything Is New består bara av nio låtar. De är alla perfekt avvägda fyra-minuters-bomber. Det blir aldrig får långdraget eller tråkigt. När man har lyssnat klart är man fascinerad av helheten och sätter på albumet igen. Everything Is New kommer hålla länge och känns redan som ett av årets bästa album.

Jack Peñate har alltid känts väldigt sympatisk och älskvärd. Han verkar lugn, snäll och rolig. Jag tycker det är en bedrift att han lyckas göra den här musiken utan att en endaste sekund framstå som pretentiös. Everything Is New känns aldrig konstlad. När liknande musik görs i Sverige ska svåra gester och tönterier tas till. Jack Peñate är istället äkta och naturlig. Och musiken låter därefter. Jag kan inte göra annat än älska honom. Det är modigt att bryta med sitt förflutna och invanda mönster på det här sättet. Och att resultatet skulle bli så pass bra var allt annat än väntat. Vad Jack Peñate gör härnäst är omöjligt att veta men jag är övertygad om att det kommer bli väldigt bra.


MySpace

torsdag 11 juni 2009

De fem bästa låtarna med Imperiet


Igår läste jag om en ny Imperiet-box som innehåller det mesta bandet spelade in. Ikväll firas releasen av boxen på Hornstull Strand. Florence Valentin spelar Imperiet-låtar och det kommer med högsta sannolikhet vara fantastiskt. Synd bara att jag är fast i en bortglömd kuststad några timmar söderut. Jag hade gett rätt mycket för att få se det där.

Jag har en speciell relation till Imperiet och jag kan fortfarande många av deras låtar utantill. De uppenbarade sig efter att jag hade torskat på Thåström. Jag kunde inte få nog och att Thåström hade gjort så mycket – och så bred – musik kändes som det bästa som någonsin hade hänt. Det tog tid att lyssna in sig på honom. Jag lånade skivor på biblioteket, spelade in dem på kassettband och låg hemma på sängen och lyssnade och memorerade. När jag fyllde tretton fick jag den där fina boken där alla Thåströms sånger (fram till 1991) finns samlade tillsammans med ackord. Jag försökte sjunga och spela låtarna själv. Ebba Grön har alltid varit favoriten av Thåströms olika projekt, men Imperiet har betytt mer.

Nuförtiden har vi Håkan Hellström. Men innan dess var Sveriges enda rockstjärna Joakim Thåström. Det fanns ingen annan. Jag upptäckte Thåström långt innan jag började lyssna på The Clash, men med lite perspektiv känns han alltmer som Sveriges svar på Joe Strummer. Han började i ett skramligt men väldigt musikaliskt punkband. Snart hade Ebba Grön vidgat sina perspektiv och gjort storslagen och mångbottnad rock. Ebba Grön är det viktigaste svenska bandet någonsin. Efter att Ebba Grön hade splittrats gick Thåström vidare med Imperiet. Under Imperiet-tiden exploderade han fullständigt. Han skrev fantastiska låttexter och befäste med sin fantastiska röst och fascinerande scenperson sin position som Den svenska rockstjärnan. När jag var tolv år tyckte jag att alla Imperiet-låtar var mästerverk. Soundet kändes intressant och originellt och Thåströms texter träffade rätt hela tiden. Då visste jag ingenting om 80-talsrock och vilka musikaliska trender som rådde då. När jag lyssnar på Imperiet idag känns musiken väldigt präglad av sin tid. Det finns låtar som kanske inte är så odödliga som jag tyckte för tio år sedan. Men många av låtarna är tidlösa klassiker. Det är mer än rock och mer än musik. För mig betydde Thåström och Imperiet allt. Jag älskar inte lika intensivt som jag har gjort men Imperiet kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Alltid rött, alltid rätt.

Att välja ut fem Imperiet-låtar är en svår uppgift. Jag fick sitta länge med den här listan och jag är inte säker på om den är riktig. Jag kanske vaknar inatt och kallsvettigt inser att jag hade fel. Men om du aldrig har lyssnat på Imperiet tror jag att det kan vara en bra introduktion. Lyssnar gör du antingen på Spotify eller på Youtube (klicka på låttitlarna!).

1. Kriget med mig själv
Varje ung man går igenom det. Det viktigaste kriget man kan tänka sig. Kommer man ut med livet och hedern i behåll är man ett undantagsfall. Thåström satte ord på de där jobbiga känslorna bättre än någon annan. ”Jag behöver en mun till för att kunna andas/Ett hjärta till för att inte stanna/Jag behöver en mun till för att kunna andas/Men jag e förlorad i kriget med mej själv”

2. Blå himlen blues
”Jag älskar skuggan på Blå himlen bar. Jag går dit och dör en bit, en bit varje dag.” En av Thåströms bästa texter. Jag brukade ligga på sängen och drömma mig bort till Blå himlen. En plats där allt var bra och alla problem kunde lösas. Det är alltid läge för ett återbesök.

3. Alltid rött, alltid rätt

Thåström har alltid varit duktig på att skriva kampsånger. Låtar som man vill skrika sig hes på. Alltid rött, alltid rätt är en av hans allra bästa huliganlåtar. Det är svårt att sitta still. Han sjunger den grymt övertygande, varje ord träffar hårt och man känner sig väldigt sugen på att ställa till med problem. Dessutom känns låten smart. Finns det någon annan som klarar av den bedriften?

4. Guld och döda skogar
Guld och döda skogar är idealism och skönhet som fick mot tolvåriga hjärta att storma och mina små nävar att knytas. Det är en fantastisk låt. Videon jag länkar till känns smått obegriplig och töntig, men är ändå helt rätt. Den bästa versionen av låten är den liveversion som finns på den utmärkta liveskivan 2:a augusti.

5. Var e vargen
Svensk 80-talsrock har aldrig låtit så bra som på Var e vargen. Det är ännu en kampsång signerad Thåström. Jag har hört den live några gånger och det finns få låtar som tar den. Var e vargen var en sådan låt som vände upp och ned på min uppfattning om bra musik när jag hörde den första gången. Jag kunde inte höra den för många gånger och den spelades på repeat hela kvällarna.

måndag 8 juni 2009

Tidernas roligaste baksmälla


Mitt sommarlov började idag. Jag är tillbaka i Norrköping hos mina föräldrar. Mitt pojkrum ser ut som det har gjort de senaste nio åren. I bokhyllan står Harry Potter-böcker och på väggen hänger Bob Marley och Sagan om Ringen-affischer. I tio veckor ska jag sommarjobba. Det innebär rutinmässigt arbete från åtta till fem med Rix FM i bakgrunden. Norrköping är kallt och grått. Summertime bluesen infann sig direkt. Jag har alltid tagit till humor och falska leenden när det har varit som mest hopplöst. Bland alla skittråkiga blockbusters går det upp en och annan lovande komedi den här sommaren. Förra helgen var det den underbara I Love You, Man och nu är det tur för The Hangover, eller Baksmällan som den givetvis heter på svenska. Det är en genuint rolig film som bjuder på vulgär och smart humor i mängder. Himlen blir lite blåare och morgondagen känns inte lika hård. En baksmälla har aldrig varit mer underhållande.

Trailern utlovade en rolig sommarkomedi utan några som helst krav på publiken. Det var givet att jag skulle se The Hangover. Men att den skulle var så jävla rolig som den faktiskt är hade jag aldrig kunnat vänta mig. Nästan alla repliker sitter där de ska. Vulgariteterna är smakfulla och de absurda inslagen känns helt givna. Det är grabbigt utav helvete och man får skratta mycket. Storyn är väldigt enkel: en kille ska gifta sig och hans tre polare tar med honom på en svensexa till Las Vegas. Allt går åt helvete och efter en natt som ingen minns har brudgummen försvunnit. Hans tre kompisar börjar desperat lägga ihop nattens sönderslagna pussel och råkar ut för den ena bisarra händelsen efter den andra. Och hela tiden är det väldigt kul.

Utgångspunkten är som hämtad från vilken usel amerikansk komedi som helst men det tjatiga konceptet har hamnat i goda händer och fulländats. Upplägget påminner om en road movie. Det finns ett mål (att hitta brudgummen) och på vägen dit händer det en rad sjuka grejer (våld, sperma, blod och skratt). Svängarna tas ut ordentligt och storyn är mest en ursäkt för att skådespelarna ska få göra vad fan som helst. Det finns scener i The Hangover som är det roligaste jag har sett på flera år. Humorn är både fysisk, snuskig och smart. Om man inte är en pryd gubbjävel måste man älska den här filmen. Skådespelarna är bra och mycket roliga. Bäst är Zach Galifianakis (som jag mest känner igen för att han har gjort tidernas roligaste musikvideo) som här får göra sitt livs roll. Han är fullständigt bisarr och många av hans repliker är små humormästerverk. Zach droppar de skönaste one-liners jag har hört sedan Anchorman. Ed Helms som har varit rolig i amerikanska The Office (där han spelar den galne tönten Andy Bernard) de senaste åren har också en stor roll. Han är ännu roligare här. Det finns inte så mycket att säga om The Hangover mer än att det är en extremt välgjord och ofta otroligt rolig amerikansk komedi. Om du vill skingra molnen som flockas över ditt huvud är ett biobesök med efterföljande baksmälla det bästa jag kan rekommendera.

lördag 6 juni 2009

5e juni, Stadion (Springsteen)


“Sometimes I feel so weak I just want to explode/ Explode and tear this town apart/ Take a knife and cut this pain from my heart/ Find somebody itching for something to start.”

De där raderna från The Promised Land får symbolisera vad jag gillar och känner för med Springsteen. Hans musik har aldrig gjort mig lycklig. Den har snarare varit mest aktuell under de perioder då livet har känts som sämst. Då får man en kompis att vandra de grå gatorna med. En kompis som förstår att livet på många sätt är meningslöst, men att det ändå finns saker som gör det värt att leva. Jag avgudar Springsteen fram till Born in the USA. Jag gillar visserligen det han har gjort efteråt också, men det går inte att jämföra. Det är som två helt olika personer. Den unge Springsteen sökte mening och kärlek på tomma gator där ingenting kunde hittas. Ungefär som jag. Den vuxne Springsteen tror sig ha hittat den där meningen och kärleken. Men han har fel. För den finns inte. Jag hade helst av allt sett den unge Springsteen live. Jag har sett Hammersmith Odeon-spelningen från 1975 ett tiotal gånger. Men då jag inte har en tidsmaskin fick jag nöja mig med att se den moderna Springsteen. Han är inte helt fel han heller.

Det här var alltså första gången jag såg Springsteen live. Som vanligt köpte jag biljetten sent. Även om spelningen var slutsåld sedan en lång tid tillbaka fick jag tag i en andrahandsbiljett under ordinariepriset. ”Jävligt trevligt”, tänkte jag och trodde att hela jobbet var gjort. Jag insåg inte att jag skulle vara tvungen att köa en evighet för att få se något. Mitt sällskap insisterade på att vi skulle börja köa klockan nio. I regn, kyla och blåst väntade vi i tio timmar innan spelningen drog igång. Det var inte kul. Men samtidigt kunde det ha varit värre. Även om stämningen i kön var direkt otrevlig och jobbig. Jag vet inte om det var värt att vänta så länge. Delvis var det nog värt det. Och delvis var det definitivt inte värt det. Liksom det delvis var en alldeles fantastisk spelning. Och delvis en pinsamt jobbig skitspelning.

Jag börjar med det som var bra. Det som var fantastiskt och som fick mitt hjärta att slå lite extra. Den större delen av spelningen var inte särskilt bra. Men det som var bra var bra på riktigt. Det verkade som att Bruce var jävligt glad den här kvällen. Han sprang omkring och försökte ge alla i publiken vad de ville ha. Han var propert kläd och snygg i håret. Rösten funkade. Han körde en hel del gamla låtar. Innan spelningen så snackade vi om vilka låtar vi ville höra. Min önskning var Lost in the Flood från debuten Greetings from Asbury Park, N.J. Att han skulle köra den låten var högst osannolik. Men han gjorde det! Och det var en riktigt bra version med mycket glöd och känsla. Han körde också en smått fantastisk Growing Up (från samma skiva) och en schysst Promised Land. De tre låtarna var spelningens absoluta höjdpunkter.

Spelningen var tre timmar lång. Det är några timmar för långt och mina känslor inför Bruce, bandet och spelningen är otroligt splittrade. Jag gillar inte att han ska ge alla vad de vill ha. Det suger på så många sätt och sell-outen är hela tiden väldigt nära. Bruce snackar svenska, tar på sig cowboyhatt, flirtar med de äldre kvinnorna som står allra längst fram och efter ett tag börjar jag må dålig. Jag börjar snabbt göra en liten kalkyl över hur långt det är till Västerbron. Sen vänder det igen när han kör en gammal låt. Men det mesta känns högst medelmåttigt. Ofta är ljudet helt värdelöst och det mesta låter sämre än vad det gör på skiva. Jag känner mig lite hemsk när jag skriver det här. Men faktum är att jag har svårt att klara av att uppskatta samma saker som alla andra. Att det är så många människor på konserten gör att min – väldigt intima och personliga – relation till Bruce delvis förstörs. Det kommer ta lång tid innan jag kan lyssna på honom på samma sätt igen. Jag kände mer när jag såg Florence Valentin på V-Dala i Uppsala förra veckan. Spelningen var bra men jag kan inte riktigt se skillnaden på det här och Melodifestivalen. Det handlar inte så mycket om musik som det handlar om något helt annat. Jag tror snarare att det handlar om att få känna sig fri och att få hoppa. Om samhörighet över samhällsgrupper och klasser. Alla gillar Bruce. Det finns ingen som inte vill ligga med honom. Men det är inte vad jag vill ha. Det jag vill ha kommer jag aldrig kunna få. Den här spelningen innebar mest att jag kunde bocka för ”Se Bruce Springsteen” på min att-göra-innan-jag-dör-lista.



Aftonbladet
, DN, SvD

tisdag 2 juni 2009

Stacy Peralta gör det igen


Stacy Peralta är en ikon och förebild. Han var en av de mest talangfulla killarna som fick skateboard att explodera som sport under 70-talet. Stacy var en del av det legendariska skategänget Z-Boys från Dogtown. Han var hur stor som helst under slutet av 70-talet. Hans långa blonda hår har för evigt blivit en del av allmänhetens bild av skaters. I början av 2000-talet gjorde Stacy en dokumentär om sig själv och sina polare. Dogtown and Z-Boys är förmodligen den bästa skatefilm som någonsin har gjorts. Den har attityd, snygga bilder, ett fantastiskt soundtrack och dessutom en riktigt gripande story. Jag har alltid varit svag för historier om unga fattiga grabbar som kommer från ingenstans och ändå lyckas förändra hela världen. Att de här grabbarna dessutom hade tidernas snyggaste stil och frisyrer gjorde mig helt besatt av hela Dogtowngrejen. Spelfilmen Lords of Dogtown blev inte mycket sämre. Efter Dogtown and Z-Boys gjorde Stacy Peralta den intressanta surfdokumentären Riding Giants, som nog står sig som den bästa surffilm jag har sett. Nu är han tillbaka med en ny dokumentär. Som titeln antyder handlar inte Crips and Bloods: Made in America om avslappnade amerikanska extremsporter. Den här dokumentären är betydligt blodigare. Men minst lika amerikansk.

Sena kvällar och nätter har jag ofta roat mig med att läsa om gängkultur och gängvåld på olika hemsidor. Jag skulle inte påstå att jag har en romantiserad bild av den livsstilen men det är väldigt fascinerande och chockerande saker som man får läsa. Den amerikanska gangstarap som jag alltid hade trott varit extremt överdriven visade sig vara väldigt realistisk och en ganska direkt skildring av det samhälle där rapparna hade växt upp. Det är svårt att greppa allt våld och misär och det hela känns väldigt främmande. När man läser om gäng är det omöjligt att missa Crips och Bloods. Blå och röda bandanas. Pistoler, crack och dresscodes. Det är de två största och mest ökända gängen i LA och hela USA. Alla har hört talas om Crips och Bloods. I Bloods: Made in America försöker Stacy Peralta skildra hur gängen uppstod och vilka förhållanden som får unga människor att dras in i gängkulturen. Det blir en politisk film som skildrar ett segregerat och rasistiskt amerikanskt samhälle. Bäst är de historiska tillbakablickarna där man får veta mycket om svarta områden i LA, raskravaller och hur gängen grundades. När Stacy försöker skildra dagsläget blir det lite mer ojämnt. Det är många gängmedlemmar som intervjuas och man får en rätt skrämmande bild av hur det är att växa upp i de områden där gängen har stort inflytande. Några av de gangbangers som intervjuas är extremt vältaliga och övertygande medan andra bara känns blåsta och farliga. Filmen har ett tydligt och samhällskritiskt budskap. Gängen är en produkt av ett land som inte vill veta av sin svarta befolkning. Stacy Peralta känns som en idealist och jag gillar honom mer och mer. Forest Whitaker är berättare och han passar verkligen perfekt i den rollen. Tyvärr är Crips and Bloods: Made in America en ganska ojämn historia och trots mitt genuina intresse för ämnet blir jag lätt lite ofokuserad efter att halva filmen har rullat. Den är långt ifrån lika bra som Stacys tidigare dokumentärer, men ändå sevärd. Särskilt om man är intresserad av amerikanska samhällsfrågor.

Om det finns någon röd tråd mellan Stacys tre dokumentärer är det utanförskapet. Dogtown and Z-Boys, Riding Giants och Crips and Bloods: Made in America skildrar alla outsiders som tar sin tillflykt i olika extrema sysselsättningar. De har ingen annan väg att gå. Oavsett om det är en pool tömd på vatten, en enorm våg eller en röd bandana så är utanförskapet den centrala drivkraften. Stacy är en begåvad dokumentärregissör och det ska bli spännande att se vad han gör härnäst.