söndag 29 november 2009

Fantastiska Fantastic Mr. Fox


Redan innan The Darjeeling Limited hade haft premiär började ryktet om att Wes Anderson skulle göra dockfilm av Roald Dahls klassiska barnbok Fantastic Mr. Fox spridas på nätet. Jag har väntat och väntat och nu är den äntligen här. När jag var liten älskade jag alla Roald Dahls barnböcker och Den fantastiska räven har tillsammans med Matilda alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Wes Anderson är en regissör som jag gillar extremt mycket, samtidigt som jag håller fast vid min åsikt att han är en av tidernas mest överskattade filmskapare. Jag har inga som helst problem med Wes, utan snarare med en del av hans fans som gång på gång visar sig vara trångsynta och okunniga. Att Fantastic Mr. Fox-filmatiseringen skulle bli något speciellt visste jag omedelbart. När rollistan, några stillbilder och slutligen trailern kom fanns det inte längre någon tvekan om att det här bli skulle en av årets största filmhändelser. Igår satte jag mig på bussen och åkte ut till ett enormt biografkomplex en bra bit utanför Kingston. Det var jag, min kompis och en massa småbarn. Och jag var mest upphetsad av dem alla. Mitt ansikte gjorde nästan ont av det ihärdiga leendet när sluttexterna började rulla. Fantastic Mr. Fox är verkligen så fantastisk som titeln gör anspråk på. Den är allt – och lite till – som jag hoppats på. Fantastiskt!

George Clooney spelar den fantastiska räven i manchesterkostym. Han är en ryktbar hönstjuv men när fru Räv – vars röst görs av Meryl Streep - blir gravid lägger han sin kriminella karriär på hyllan och börjar jobba på den lokala tidningen. Några år senare känner han sig lite tom. Han vill uträtta något stort och längtar tillbaks till den spännande tiden som hönstjuv. Med hjälp av sin vimsiga polare pungråttan gör han inbrott hos bönderna Boggis, Bunce och Bean som är kända som ondskefulla svin. När de inser att de har rävproblem bestämmer de sig för att döda den fantastiska räven och de tar till extrema medel. Mr. Fox backas upp av de andra djuren – som först är väldigt motvilliga – och snart är ett fullskaligt krig mellan djuren och bönderna igång.

Storyn i Fantastic Mr. Fox är egentligen inte särskilt avancerad. Det är en klassisk heistberättelse med skruvade karaktärer och utflippade händelser, inte helt olik en Jönssonliganfilm. Men genomförandet är på alla sätt fantastiskt. Filmen är intensiv men ändå stillsam. Karaktärerna känns levande trots att de är djur med ganska stereotypa mänskliga drag. Rävarnas trotsiga son Ash som inte riktigt passar in någonstans spelas av en lysande Jason Schwartzman. När kusinen Kristofferson (vilket fantastiskt namn!) flyttar in och visar sig vara raka motsatsen till Ash – atletisk och ädel – blir det väldigt spänt. Relationen mellan Ash och Kristofferson är det bästa med hela filmen. Men det är svårt att välja – allt är fantastiskt! Rösterna är som väntat otroligt bra. Under åren har Wes Anderson byggt upp ett stort stall med trogna skådespelare och många av dem dyker upp i roliga biroller. Mest minnesvärda är Willem Dafoes sköna värstingråtta och Bill Murrays grävlingsadvokat. Som vanligt när det gäller Wes Anderson är soundtracket otroligt genomtänkt och bra. Specialskriven musik samsas med klassiska rocklåtar av Beach Boys och Rolling Stones. Dessutom spelar Jarvis Cocker en (mänsklig) folkmusiker som gör en hyllande låt om den fantastiska räven – i samma anda som Bob Dylans låtar om kända kriminella som John Wesley Hardin och Joey Gallo – till böndernas stora förtret.

Men vad som framförallt gör Fantastic Mr. Fox fantastisk är den underbara animationen. Filmen är helt gjord med dockor och stopmotionteknik som får mig att tänka på de östeuropeiska dockfilmer som inte längre verkar sändas på svensk TV. Det är otroligt snyggt och detaljerat. Till en början känns det lite ryckigt och eftersom många av dockorna är pälsiga ser det ut som pälsen blåser omkring hela tiden. En del teknikfascister kanske tycker att det är onödigt att göra den här typen av filmer nuförtiden. Men Fantastic Mr. Fox känns många gånger mer äkta och levande än de flesta dataanimerade filmer. Animationen är otroligt charmig och imponerande. De mer fartfyllda actionscenerna gör sig också extremt bra i formatet. Det är omöjligt att sluta le. Dockorna känns så levande. Filmen målas i härligt höstiga färger och jag har sällan sett något lika vackert. Det var många år sedan jag läste Den fantastiska räven men så gott som jag kan minnas har Wes Anderson varit förlagan trogen. Ändå får jag ingen Roald Dahl-känsla av filmen. Det är helt och hållet Wes Andersons film. Jag har inga problem med det. Det är så här filmatiseringar av böcker ska göras. Jag är mållös och ler fortfarande.

lördag 28 november 2009

Timber Timbre


Förutom att det är tungt att vara borta från de man bryr sig om – och de som bryr sig tillbaka – är det jobbigaste med att vara långt hemifrån allt som man missar på hemmaplan. Man kan invända att jag får vara med om en massa häftiga grejer härborta. Saker som jag aldrig hade fått uppleva annars. Häromkvällen såg jag min första skunk, till exempel. Den var helt vit (!) och gjorde underliga läten när jag upphetsat försökte närma mig den. Men när det gäller konserter och popkultur har jag hamnat i ett riktigt wasteland. Jag hade hemskt gärna sett Monsters of Folks kyrkospelning och Markus Krunegårds spelningar där han framförde sina nya album. Och den kommande veckan har ni möjligheten att se Peter Doherty. De som bor i Stockholm – och tycker att allt är bättre i Berlin - förstår inte hur lyckliga de är. Nästan allt och alla som man vill se passerar där förr eller senare. Här får man nöja sig med det lilla. För några timmar sedan spelade Kristin Lundell-hajpade Timber Timbre på en liten klubb här i Kingston. De har gjort en hygglig höstdeppskiva, som funkar rätt bra när man behöver en paus från The Cures deppklassiker Disintegration. Det självbetitlade albumet innehåller några helgjutna låtar, men jag tycker att albumet känns lite ansträngt och tråkigt när man lyssnar på det i sin helhet. Live fungerar det oväntat bra, även om det blir segt emellanåt. När popdecenniet ska summeras inom några veckor kommer den flanellklädda skäggrocken hamna högt upp på listorna. Jag börjar dock tröttna. Fleet Foxes och Bon Iver var nödvändiga, men det känns som ett överstökat kapitel. Jag vill inte ha mer. Men det Timber Timbre har att erbjuda är lite mer av samma vara. Fast ganska mycket sämre. Jag vill ha Clashrock och arbetarklass, men det får vänta.

När jag och min svenska kompis närmar oss klubben känner vi hur marijuanalukten blir starkare och starkare. Här i Kanada är det inte mer än en axelryckning att röka på emellanåt (dagligen). Mitt förakt mot den drogliberala delen av lokalbefolkningen växer sig starkare för varje dag. De inte bara klär sig som utvecklingsstörda dagisbarn utan har också enorma problem med att resonera och prata som vuxna människor. När vi kommer in på klubben är det nära att jag kokar över av ilska. Det överpretentiösa förbandet Snow Blink har redan börjat spela och på golvet framför scenen sitter publiken och tittar frånvarande på den pissiga duon. De blundar och lever sig in i musiken. Jag går ut och tar lite luft för att lugna mig. När Timber Timbre går på scenen blir det genast bättre. Sångaren Taylor Kirk har en riktigt bra röst och i låtar som Lay Down in the Tall Grass, I Get Low och Trouble Comes Knocking känns det nästan lite magiskt. Stundtals är spelningen lysande. Med ett album bakom sig finns det dock ingen större låtskatt att snacka om, och bandet spelar igenom sin katalog rätt snabbt. Ändå känns det som en lång och utdragen spelning. Låtarna är långa. Det är väldigt mörkt i lokalen och bandet sitter ner utan några som helst ansatser till coola moves. Jag lutar mig mot en vägg och känner att sömnen inte är långt borta. När spelningen är över blir det inga extranummer. Hippietöntarna framme vid scenen skingras och går hem. Det är en dag imorgon också.

torsdag 19 november 2009

Döden är stillsam, vacker och rolig


Ibland behöver man inte leta efter de där underbara filmerna. De kommer till en istället. Jag ska ärligt säga att jag inte ser mycket asiatisk film. Det är inte så att jag har något emot filmer från Asien, men jag har mest kommit att förknippa asiatiska filmer med plågsamt pretentiösa kinesiska dramer, uttjatade japanska skräckfilmer och hysteriska koreanska romantiska komedier. Har man sett en av varje har man sett alla (typ). Därför hade jag inte sett – eller ens brytt mig om - den senaste Oscar-vinnaren för bästa utländska film. En av mina nya kompisar hade två fribiljetter till The Screening Room – stadens enda utpost för finkultur – och eftersom jag redan hade sett The Burning Plain gick vi och såg den andra filmen som visades. Jag visste ingenting om Departures (som heter Avsked på svenska) mer än att den hade fått en Oscar – vilket förstås stod stort och tydligt på filmaffischen. Det var länge sedan som jag blev så överraskad av en film. Departures är smart, välspelad, snygg och sjukt rolig. Det känns uppfriskande att se en film som är så långt från Hollywood man kan komma.

En ung kvinna har dött. En gammal man och hans yngre kollega utför en stillsam och väldigt högtidlig dödsritual inför den dödas familj. De tvättar henne och gör henne fin inför begravningen. För en svensk känns det väldigt märkligt. När skrevet ska tvättas upptäcker de att något inte står rätt till. Kvinnan har en penis. Fram till detta ögonblick har det varit väldigt lugnt och värdigt, och lugnet fortsätter även efter upptäckten. Ur stillheten uppstår en väldigt speciell humor och det var länge sedan som jag skrattade så högt. Filmen spolar tillbaka tiden två månader. En ung mans stora dröm har gått i uppfyllelse. Han spelar cello i en stor orkester. Men efter första konserten kommer den katastrofala nyheten om att orkestern ska läggas ned. Cellon kostade en förmögenhet och orkesterjobben är få. Mannen flyttar tillbaka – tillsammans med sin väldigt förstående fru – till sin lilla hemstad. När han får se en annons om ett jobb i en tidning tror han att det handlar om ett jobb på en resebyrå. Lönen är bra och han får jobbet direkt. Men det visar sig att han istället för att sälja semesterresor ska förbereda döda kroppar inför den sista resan. Detta görs på ett omständigt och stillsamt sätt inför de dödas släkt och familj. Från att först ha varit äcklad av de döda inser mannen vilket viktigt jobb han faktiskt gör, och han finner samma tillfredställelse i sitt nya jobb som ur cellospelandet.

Departures är en väldigt vacker film. Bildspråket är poetiskt och målande. Allt berättas i ett extremt lugnt och sansat tempo. Handlingen känns väldigt intressant och den bild som filmen ger av döden känns fin och sund. Departures handlar lika mycket om livet, drömmar och ambitioner och om att hitta sin plats som om döden. Skådespelarna är lysande, och skådespelet är väldigt annorlunda jämfört med vad som är standard i amerikanska filmer. Rollerna är väldigt känslosamma och jämfört med västerländsk film spelar alla över något enormt. Det är väldigt uppfriskande. Men det som gör Departures till en fantastisk film är den underliga humor som sakta byggs upp ur stillheten. Man skulle nästan kunna kalla det för en komedi. Den galna humorn närvarar i nästan alla scener. Det är en väldigt barnslig och primitiv humor som gör sig perfekt i den här filmen. Det känns nästan som en slump att jag såg Departures, men jag är väldigt glad över att ha sett den. Jag är övertygad om att den kommer gör dig lika glad.

söndag 15 november 2009

The Men Who Stare at Goats


En långhårig Jeff Bridges, en skön titel och en tvålfager Ewan McGregor gjorde mig genast sugen på att se The Men Who Stare at Goats. Trailern var rolig och lagom utflippad och när jag fick reda på att boken som filmen bygger på var baserad på verkliga händelser var det inte längre något som kunna hålla mig från att se filmen. The Men Who Stare at Goats är bättre än vad jag hade väntat mig. Skådespelarna är grymma, humorn är skön och handlingen är oväntat bra och pårökt. Att något som försiggår här skulle ha någon som helst förankring i verkligheten känns osannolikt och otroligt. Direkt efter att jag kommit hem från biografen lade jag en beställning på boken The Men Who Stare at Goats. Filmen tar sig vissa uppenbara friheter, för att göra det hela ännu galnare, och det ska bli spännande att se vad boken har att säga.

The Men Who Stare at Goats stirrar på getter. Och genom att kanalisera sin psykiska energi får de getternas hjärtan att stanna. Ewan McGregor spelar en misslyckad journalist som nyss blivit dumpad av sin fru för en enarmad arbetskamrat. Hans liv suger och när Bush får den goda idén att invadera Irak bestämmer han sig för att åka dit som reporter. Han vill bidra med något och skildra den hemska verkligheten. Istället stöter han ihop med en mystisk mustaschprydd herre spelad av en lysande George Clooney . Han berättar övertygande att han är en Jedi-krigare, en soldat specialiserad inom det paranormala, på ett hemligt uppdrag. Journalisten har svårt att tro honom men snart har det börjat hända konstiga grejer, och han tvingas ifrågasätta verkligheten. Det visar sig att den åldrade soldaten tillhörde en hemlig division inom den amerikanska armén som efter fiaskot med Vietnamkriget faktiskt började jobba med flummiga hippieteorier om psykisk energi och paranormala fenomen. I ett gäng härliga flashbacks får man se divisionens uppgång och fall. Ledda av en New Age-insnöad och långhårig Jeff Bridges tränar de upp sig inom märkliga – och skrattretande – områden. Och många år senare får storyn sin upplösning medan Ewan McGregors journalist hittar sin plats i livet.

Regissören Grant Heslov har hittat ett perfekt tonläge med The Men Who Stare at Goats. Det finns en viss seriositet i filmen och New Age-fraktionen inom den amerikanska armén känns ibland inte helt otrolig. Samtidigt tillåtar han sig själv och skådespelarna att flippa ur hur mycket som helst. Det märks att skådespelarna hade kul när de spelade in den här vansinniga filmen, och det gör det också väldigt kul att se den. Det är absurt, bisarrt och mestadels väldigt roligt. Skådespelarna är perfekta i sina roller och det är många stora namn som gör grymma roller. En intressant aspekt av filmen är att det inte finns en enda kvinnlig roll. The Men Who Stare at Goats är freaks och utstötta som aldrig hade passat in någonstans. Av någon anledning hamnade de i armén där de om möjligt passade in ännu mindre. När de sedan blev upptagna i den paranormala fraktionen kändes det som att de hade hittat hem. För första gången var de lyckliga. De är män som skapar sig ett sammanhang och en gemenskap när världen sviker. The Men Who Stare at Goats har faktiskt något viktigt att säga på den punkten. Jag hade väldigt kul när jag såg The Men Who Stare at Goats, och hoppas att boken är lika underhållande.

lördag 14 november 2009

Roliga människor


När jag åkte över till Kanada tänkte jag att ”hur dåligt det än blir kommer jag få se Funny People flera månader innan den går upp i Sverige”. Det var den enda tröstande tanken. Men när jag kom hit hade den precis slutat visats på biograferna. Besvikelsen var ganska stor. Det var längesen som jag längtade efter en film lika mycket som med Funny People. Jag räknade dagarna till premiären och såg trailern ohälsosamt många gånger. Men jag fick vänta tills filmen dök upp på nätet för att få se den. Tragiskt nog var det samma dag som den gick upp på svenska biografer. Men nu har jag äntligen fått se den. Och jag älskar den. Funny People är lika bra som jag hade hoppats på. Judd Apatow har gjort det igen. Trots en speltid på två och en halv timme sitter allt där det ska. Tonen är allvarsam, Seth Rogen gör sin kanske bästa roll någonsin, humorn blandar högt och lågt, soundtracket är lysande och jag blir riktigt berörd. Jag tar fram kalendern och börjar räkna dagarna tills Judd Apotows nästa film har premiär.

Det har varit mycket snack om att Funny People är Judd Apatows mest personliga film hittills. Visserligen har alla hans filmer varit ganska personliga. Han har visat att han har förståelse för en viss grupp människor som jag identifierar mig väldigt starkt med, och mycket av detta måste vara självupplevt. Apatow är alltid träffsäker, insiktsfull och förstående men här tar han det hela ett steg längre. Hans gamla polare Adam Sandlar spelar något som jag antar är en mardrömsversion av Apatow själv. Han är en framgångsrik och svinig komiker som totalt har tappat kontakten med verkligheten. När han får reda på att han har en dödlig sjukdom och med största sannolikhet inte kommer leva länge till inser han att han varken har familj eller vänner att berätta det för. På en standupklubb träffar han en ung komiker spelad av Seth Rogen. Han är motsatsen till Sandlers karaktär och symboliserar antagligen den unga och oförstörda Apatow. Han är blyg, charmig och väldigt snäll. Dessutom skriver han bra skämt, vilket får Sandler att anställa honom som assistent. Ett jobb som innebär allt från att skriva skämt till att sitta bredvid Sandlers säng och tala honom till sömns. Deras relation är inte okomplicerad, och den osympatiska stjärnan mjuknar aldrig. Men han öppnar sig. Som i Knocked Up har Judd Apatows fru Leslie Mann och hans två döttrar stora och betydelsefulla roller, vilket får det hela att kännas ännu närmre Apatow. Han försöker verkligen säga något med den här filmen. Samtidigt som han försöker vara rolig. Det fungerar väldigt bra.

Funny People är, jämfört med de flesta komedier, en väldigt lång film. Många kritiker har klagat på speltiden. Jag – som älskar Apatow och de flesta skådespelarna – tycker snarare att den långa speltiden är till filmens fördel. Storyn hade kanske kunnat vara ännu vassare, och en del av birollerna får inte visa upp hela sin potential. Det hade gått att få många filmer ur Funny People. Seth Rogens karaktär bor tillsammans med Jonah Hill och Jason Schwartzman, och det lilla man får se av dem är sjukt roligt. Aubrey Plaza och Aziz Ansari från Parks and Recreation (som blir bättre för varje avsnitt) gör två bra roller som unga komiker. Judd Apatows dotter Maude gör en fantastisk version av Memory från Cats, Eric Bana är skitrolig och dessutom dyker Eminem och många andra upp som sig själva i roliga scener. Det finns så mycket bra i Funny People att jag utan problem kommer kunna se den flera gånger. Adam Sandler gör sin roll väldigt bra. Jag har alltid gillat honom, och även om jag inte längre finner någon större underhållning i hans barnsliga komedier, tycker jag alltid att han är grymt bra när han gör mer seriösa roller. Men bäst är ändå Seth Rogen. Så mycket har hänt i hans liv sedan han var med i Freaks and Geeks för tio år sedan men han verkar ta kändisskapet på ett bra sätt. I Funny People gör han sin kanske bästa roll hittills. Han utstrålar så mycket värme att det är omöjligt att inte bli berörd. Seth Rogen är absolut inte en skådespelare i samma liga som Daniel Day-Lewis men han är ändå en av mina absoluta favoritskådisar. Han har något speciellt och Judd Apatow är den som är bäst på att få fram det. Jag antar – och hoppas – att Seth Rogen kommer ha en stor roll i Judd Apatows nästa film.



DN, SvD, Aftonbladet

tisdag 10 november 2009

Rädda Morrissey!


Morrissey skulle aldrig skada någon (bortsett från Jamie Oliver). Han är ingen Thomas Di Leva och verkar vara äkta vara. En älskvärd och sympatisk man som faktiskt har räddat många med sin musik. Han är ett skyddshelgon och ska som ett sådant behandlas. Men han har haft det tufft den senaste tiden. Häromdagen var det någon som kastade en ölflaska på honom under en spelning i Liverpool. Samma sak hände i Norge för mindre än ett halvår sedan. Och för några veckor sedan kollapsade han på scenen och fick föras till sjukhus. Dessutom har kritikerna vänt honom ryggen. Jag tycker fortfarande att Years of Refusal är ett av årets bästa album och sommarens spelning i Borås hör till det bästa som jag någonsin har sett. Jag förstår verkligen inte vad folk har emot Morrissey. Han verkar älska sina fans lika mycket som vi älskar honom. Men det verkar finnas många som inte kan tolerera honom. Det gör mig orolig. Jag kommer nog behöva trycka upp knappar med texten ”Rädda Morrissey!” och dra igång en räddningskampanj. Som om det inte vore nog med otur verkar det som att ingen har lagt märke till att det nyligen har släppts en ny Moz-skiva med b-sidor och annat fint. Samlingen har den lite underliga titeln Swords och på omslaget ses en bekymrad Morrissey ute i en skog. Det är lite märkligt, men det är ändå så att man blir lite varm av att se det. När man börjar lyssna blir man ännu varmare. Allt är kanske inte jättebra, men det är mycket möjligt att det är de här låtarna som kommer ta mig genom november. Morrissey behövs, och jag kan aldrig få för mycket av honom.

Den här typen av skivor riktar sig enbart till redan insnöade fans. Har man inte lyssnat särskilt mycket på Morrissey finns det många andra skivor som man borde lyssna på istället. Vauxhall and I till exempel. För vissa band och artister – The Clash, Håkan Hellström och The Smiths – känns b-sidesamlingar som något absolut nödvändigt, och de ger en ökad inblick och förståelse för musiken och människorna som vi älskar. Swords känns tyvärr aldrig riktigt helt oumbärlig. Albumet innehåller b-sidorna från Morrisseys tre senaste album, You Are the Quarry, Ringleader of the Tormentors och Years of Refusal, och representerar således 2000-talets och återkomstens Morrissey. Det är tre bra album, men inte bättre än de tidigare soloalbumen. Jag har aldrig köpt singlar och alla låtarna på albumet är därför nya för mig. Det känns väldigt kul och mysigt med Moz-material som jag inte har hört tidigare. Tyvärr får jag dock känslan av att de här låtarna blev b-sidor av en anledning. De var i många fall kanske inte tillräckligt bra för att få vara med på albumen. Lite som när man köpt sin favoritfilm på DVD och ser de borttagna scenerna och inser precis varför de blev borttagna – för att de hade dragit ner helheten. Men som sagt, jag kan inte få nog av Morrissey och därför fyller Swords en funktion. Det är få låtar på albumet som jag verkligen fastnar för, men inget känns heller överflödigt eller dåligt. Några trevliga låtar är The Never-Played Symphonies, Shame Is The Name och en fint omskriven version av Bowies Drive-In Saturday sprängfylld med New York Dolls-referenser. Bättre än b-sidorna är de livelåtar som spelades in i Warszawa tidigare i år. De är laddade med energi och inlevelse och får mig att tänka tillbaka på sommarens spelning och årets bästa dag.Under de hopplösa eftermiddagarna i biblioteket är det bara Morrissey som kan få mig att le.



Spotify

tisdag 3 november 2009

Paper Heart


Som filmintresserad är man alltid intresserad av att se ny och spännande film. De filmerna hittas inte alltid hos de stora biograferna, och man tvingas leta på andra ställen. Fristående biografer fyller därför en viktig funktion. Alla medelstora svenska städer har någon slags biograf som visar ”finare” film. I Norrköping finns Harlekinen och i Uppsala finns Fyrisbiografen. Ibland kan man ifrågasätta urvalet hos dessa biografer och salongerna känns ofta bristfälliga. Men att de överhuvudtaget finns är väldigt betydelsefullt. Det behövs ett alternativ till filmer från Hollywood. Igår besökte jag Kingstons motsvarighet till Harlekinen - The Screening Room. Det är nog den bästa fristående biograf som jag har besökt. Salongen var stor, bilden var skarp och ljudet var hyfsat. Dessutom var biljettpriset väldigt överkomligt. Filmen som visades var Paper Heart, en film som jag hade velat se sedan jag såg den charmiga trailern ett halvår tidigare. Jag trodde aldrig att jag skulle få möjligheten att se den på en biograf. Paper Heart är en film som känns gjord speciellt för mig – och alla andra – som gillar Judd Apotow-filmer, och särskilt de mer intelligenta och varma beståndsdelarna i dessa. Den är mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas, och jag gick ut från biografen med ett stort leende på läpparna.

Charlyne Yi är inte särskilt känd, men har man sett henne en gång är det svårt att glömma henne. Hon är liten, underlig och ful på ett snyggt sätt. Dessutom är hon charmig och rolig. Därför borde hon ha en given karriär som birollsinnehavare i samtliga Judd Apatow-filmer. Charlyne är en amerikansk komiker med polare som Seth Rogen och Demetri Martin. Hon hade en liten roll i Knocked Up, som den underliga tjejen som hänger med det slappa grabbgänget. I Paper Heart är hon däremot med hela tiden. Filmen passar in i de senaste årens våg av quirky indiefilmer, men formen är något som jag inte har sett tidigare. Filmen utger sig för att vara en dokumentär – och delvis är det nog också det – men med flera partier, och en huvudstory, som är uppenbart spelade. I Paper Heart gör Charlyne Yi en dokumentär om sig själv och kärleken, tillsammans med några polare. Charlyne tror inte på kärleken och tror aldrig att hon kommer kunna älska någon. De åker runt i USA och intervjuar olika människor om kärleken. Deras berättelser illustreras sedan med charmiga pappdockor. Under arbetet med filmen träffar Charlyne Michael Cera. Honom förväntar jag mig att ni känner igen. Han har hunnit bli upptäckt, älskad och överexploaterad även på hemmaplan. Här gör han dock bättre ifrån sig än på länge. Michael Cera har spelat sig själv i varje film som han har varit med i, men här får han spela rollen under sitt eget namn. Och då blir det plötsligt jävligt bra. Charlyne och Michael blir kära. Men det är svårt att ha en normal relation när man ständigt blir förföljd av ett kamerateam. Paper Heart blir aldrig särskilt dramatisk och dokumentärkänslan är närvarande genom hela filmen. Alla spelar sig själva, och jag vill gärna tro att allt är på riktigt.

Paper Heart är en rolig och underhållande film. Charlyne Yi är väldigt speciell och sätter sin prägel på hela filmen. Stundtals blir det väldigt rörande. Jag har sällan tålamodet att uppskatta långfilmslånga dokumentärer men Paper Heart hade gärna fått vara ännu längre. Egentligen spelar det ingen roll om det vi får se är på riktigt eller inte. Hur många dokumentärer är egentligen ”sanna”? Formen gör Paper Heart mycket mer intressant än om det hade varit en vanlig spelfilm, och det är det enda som känns viktigt i sammanhanget. Jag hoppas att Charlyne Yi får något slags genomslag med den här filmen, och jag skulle gärna se henne göra återkommande roller i Apatow-producerade filmer.