torsdag 29 april 2010

Snart hemma igen

Det här med avsked är problematiskt. Som många av er vet har jag spenderat det här läsåret på ett universitet i Kanada. Jag bytte livet i Uppsala mot något annat. Efter tre år i Uppsala började min tillvaro där kännas sliten och tråkig. Jag ville därifrån. När jag flyttade dit för att plugga var jag 19 år gammal. Jag lämnade Norrköping och började plugga på det stora Universitet. Det fanns inget annat val. Tillvaron i Norrköping var allt annat än hel, och att fortsätta plugga kändes som det enda vettiga jag kunde göra. Åren i Uppsala känns rätt bra i efterhand. Men där och då var det mycket ångest och ensamhet. Jag pluggade hårt och ägnade nästan all min fritid åt film, musik och böcker. Jag hade inte många kompisar och alla kickar kom från pop. Det var en självvald isolering och livet liknade de finaste Smiths-låtarna. Vissa helger åkte jag hem till Norrköping där det fanns ett visst socialt liv. Jag vet inte om jag hade gjort något annorlunda om jag hade fått göra om de där åren. Jag fann mig själv rätt tidigt, och de senaste åren har inte handlat om något sådant. Jag söker inte efter någonting. Att jag valde att plugga utomlands handlade ändå om att försöka bryta vanor. Jag var trött på mig själv och livet jag levde.

Det här året har varit fullt av blandade upplevelser. Jag har pluggat hårdare än någonsin och ibland har det inte varit så jävla roligt. Jag har inte levt något typiskt utbytesstudentliv med ”brudar och weed” utan har offrat rätt mycket för skolan. Ändå har jag på flera sätt levt ett ”bättre” liv än det som jag levde i Uppsala. Jag har tvingat mig själv att gå på fester, umgåtts med människor som jag annars hade ignorerat och aktiverat mig socialt på flera sätt. Utan att lägga poppen åt sidan. Jag har lyssnat otroligt mycket på musik det här läsåret, och jag börjar nästan känns mig trött på popmusik vid det här laget. Ipoden har varit min närmaste följeslagare och den har pumpat världens bästa pop flera timmar varje dag. Jag har tagit mig till New Orleans och New York på egen hand, och jag har gjort saker som jag aldrig trodde att jag skulle våga göra. Bland det roligaste som jag har gjort är att sända radioprogrammet SWEPOP! där jag har spelat och snackat svensk musik i 90 minuter varje vecka. Jag har aldrig varit lika insnöad på svensk musik, min engelska är grym och reaktionerna på programmet har varit uteslutande positiva. Förra veckan blev programmet utnämnt till ”årets bästa nya program” på radiostationen, vilket kändes otroligt kul. Jag har satt ihop en Spotifylista med svensk musik som jag tycker att alla borde lyssna på. Vi har trots allt en av världens mest intressanta popscener.

Nu är dock det oundvikliga slutet här. Imorgon lämnar jag Kingston, Ontario och jag kommer nog aldrig komma tillbaka. Det känns otroligt bisarrt att säga adjö till alla människor som jag har lärt känna och hängt med det senaste läsåret. Jag är medveten om att jag aldrig kommer träffa de flesta av dem igen. Such is life, antar jag, och de senaste åren har sett likadana ut i mitt liv. Även om man bor i samma stad är risken ganska stor att man aldrig kommer träffas igen. Men den här gången känns det mer påtagligt än vanligt. Det är en märklig känsla, och avskeden känns absurda och konstiga. Det är lite sorgset att behöva säga hej då, och tankarna kretsar kring sakerna som man aldrig gjorde tillsammans och allt som kunde ha varit men aldrig blir. Mycket märkligt. Jag tror att Plura Jonsson har beskrivit det där bäst, i låten Blues för Bodil Malmsten: ”Det är konstigt hur folk som står en nära helt plötsligt utan ett ord bara är borta, som mannen med trumpeten, vi brukade ses mer än ofta.”

Om dryga två veckor är jag hemma igen. Jag ska resa runt lite innan dess. Känslorna är blandade och ni lär få höra mer om det när jag kommer hem. Det känns skönt att snart vara hemma igen. Norrköping och familjen kommer alltid finnas där. Trasiga och på gränsen till undergång, men ändå ganska älskvärda, och det är det enda som jag riktigt vet. Jag kommer fortsätta skriva Finpop. Det finns alltid skivor, böcker och filmer att tipsa om. Till hösten är jag tillbaka i Uppsala igen. Jag är tveksam till om jag verkligen lyckades förändra något. Vi får vänta och se.

onsdag 28 april 2010

Jag har varit där

Över jul och nyår spenderade jag två veckor i New Orleans. Jag bodde tillsammans med en kille på Rue Treme, den historiska huvudgatan i området Treme. En dag när vi skulle köra ut på landet var det problem att ta sig ut från gatan. Ett stort filmcrew hade riggat upp en massa filmkameror och det var folk överallt. De spelade in en TV-serie för HBO som skulle heta just Treme. Nu har den börjat visats och hypen är stor. Även hemma i Sverige har serien fått mycket uppmärksamhet. Det beror mest på att det är David Simon som ligger bakom serien. Han skapade The Wire, som verkar vara en av de mest älskade TV-serierna bland kulturintresserade svenska människor. Jag vet inte hur många som faktiskt har tagit sig igenom The Wire, men det är onekligen TV-serien framför alla andra om man vill vara kreddig. Jag ska medge att jag inte har sett hela The Wire, och därför inte kan uttrycka mig om seriens storhet. Treme hade nog inte blivit verklighet om serien inte haft David Simons namn – en tung kvalitetsstämpel – att luta sig mot. De som har sett The Wire vet vad de har att vänta sig och deras förväntningar lär vara skyhöga. Efter tre avsnitt tycker jag att Treme känns både roligare och mer angelägen än The Wire någonsin kändes för mig. En stor del av nöjet med att se serien är förstås att kunna utbrista ”Jag har varit där!”, men jag tror att serien står sig väl även för de som aldrig har satt sin fot i New Orleans. Har man inte drömt om den legendariska staden tidigare lär man definitivt göra det efter att ha sett Treme.

En skildring av New Orleans som inte diskuterade Katrina skulle vara mycket politiskt inkorrekt. Orkanen och vad den ledde till är en lika viktig del av New Orleans historia som musiken och maten. Treme utspelar sig tre månader efter Katrina. Folk börjar sakta återvända till sin förstörda stad. De flesta är ledsna och uppgivna. Några är arga och några är hoppfulla. Serien följer ett stort antal karaktärer, som alla känns äkta och intressanta. Som väntat är Treme extremt välgjord. Allt är otroligt snyggt, manuset är fantastiskt och samtliga skådespelare gör ett suveränt jobb. Det är omöjligt att inte bli imponerad. Jag tyckte att det första avsnittet var både segt och tråkigt, men de två följande avsnitten har varit TV-perfektion. Jag har suttit med ett leende på läpparna genom hela avsnitten och när det tar slut har jag längtat efter mer. Jag vill veta mer om karaktärerna och jag längtar tillbaka till New Orleans.

David Simon är förmodligen väl medveten om att han med Treme har gjort de senaste årens coolaste TV-serie. New Orleans är en av världens häftigaste städer och sättet som den skildras på här är både respektfullt, kunnigt och snyggt. Det känns väldigt coolt att kunna säga att jag har varit där. Jag har varit i de flesta områden som serien utspelar sig i. Det kvarter där jag bodde har synts i serien flera gånger, och när jag ser Abita-ölflaskor och hör namn på gator och områden där jag har drivit omkring blir flashbackkänslan enormt starkt. Ibland tycker jag mig till och med känna igen vissa människor som skymtar förbi. Treme har filmats på plats och det känns verkligen. Serien lever. Det finns så mycket att skriva om och hylla när det gäller Treme. Som att Melissa Leo och Steve Zahn spelar skjortan av alla andra skådespelare som syns på TV den här våren. Eller att Elvis Costello och Dr John har dykt upp som sig själva. Eller att musiken är skitbra. Jag har sett och läst mycket om New Orleans, men förutom Dumskallarnas sammansvärjning har staden aldrig skildrats på ett finare och mer trovärdigt sätt. Och det kan jag säga efter bara tre avsnitt. En andra säsong är beställd och Treme kommer hyllas överallt. Jag antar att jag kommer behöva se hela The Wire i sommar, så att jag också kan geniförklara David Simon.

måndag 26 april 2010

Just Kids – Patti Smith


Det som drog mig till Patti Smith var omslaget till Horses. Det är ett av tidernas bästa skivomslag, både enkelt och stilrent men samtidigt laddat med attityd och tung symbolism. Och Patti är svår att sätta fingret på. Androgyn, märklig och attraktiv på ett sätt som ingen annan. Det är ett omslag som tvingar betraktaren att lyssna på skivans innehåll, för att på så sätt kunna få någon slags förståelse för kvinnan på omslaget. Jag lyssnade redan på Ramones, Television, Blondie och New York Dolls och när Patti kom in i bilden kändes det nästan som att jag befann mig i New York på 70-talet. Som att jag hade fått någon slags helhetsbild. Under några månader var jag otroligt fascinerad av Patti och lyssnade nästan oavbrutet på Horses. Sedan ebbade mitt intresse ut. Jag såg filmen Patti Smith: Dream of Life för två år sedan och efter det visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om Patti Smith längre. Som artist är hon väldigt intressant, men som person verkar hon helt outhärdlig. Jag kommer dock alltid älska Horses. Det är ett mästerverk. De andra skivorna innehåller alla flera riktigt bra låtar, men hennes produktion har varit ruggigt ojämn sedan 1975. Nu har hon skrivit en självbiografi som skildrar hennes tid i 70-talets New York och hur hon fann sig själv. Jag och alla världens kulturkärringar är väldigt uppspelta. Just Kids är en riktigt bra bok. Ibland tangerar Pattis pretentioner gränsen för vad jag klarar av och det här är onekligen en gammal människas romantiserade bild av sin egentligen ganska tragiska och trasiga ungdom, men mestadels är det en väldigt kärleksfull skildring av människor och platser som aldrig kommer tillbaka. Lika mycket som Patti fokuserar på sig själv riktar hon strålkastaren mot vännen Robert Mapplethorpe som alltid fanns vid hennes sida och som dessutom fotograferade omslagsbilden till Horses. Just Kids är tillägnad honom, och även om jag under läsningen ofta frågar mig vad någon överhuvudtaget kunde se hos Mapplethorpe, är Pattis hyllning till honom väldigt fin.

Patti Smith är en av få kvinnliga rockstjärnor som tål att jämföras med sina manliga motsvarigheter. Men när man läser Just Kids börjar man fråga sig om hon är särskilt kvinnlig egentligen. Det figurerar nästan bara män i hennes liv. Hon har inga kvinnliga förebilder och jämför sig själv med döda poeter och manliga rocksångare. Det är nog egentligen fel att tänka i banor om manligt och kvinnligt när man diskuterar Patti Smith. Hon existerar i något slags gränsland mellan de båda könen där ingen än hon får plats. Det räcker nog att man konstaterar att Patti Smith är allt annat än vanlig eller normal – två begrepp som också tål att diskuteras. Det är omöjligt att relatera till henne eller förstå varför hon gör som hon gör. Patti Smith är ingen förebild eller någon stark kvinnofigur. Hon är ett original vars tankar inte liknar någon annans. Just Kids är på samma gång vacker och otäck – och det vore rätt tragiskt om unga människor inspirerades av de galenskaper som hon berättar om här. Det är svårt att ens romantisera.

Patti Smith gör en Juno och blir gravid när hon är ung. Hon tvingas hoppa av skolan och ger bort barnet vid födseln. Till skillnad från Juno var dock Patti 19 år, hennes familj verkar ha stöttat henne och unga mödrar kan inte ha varit särskilt ovanliga i mitten av 60-talet. Men det var nog rätt av henne att ge bort ungen. Jag tror ingen skulle må bra av att växa upp tillsammans med Patti under 70-talet. Istället ägnar hon sig åt underligheter. Hon dagdrömmer mycket och vill bli poet. Utan några egentliga planer lämnar hon hemmet i New Jersey och beger sig till New York. Där lever hon som hemlös och utan mat några sommarmånader. Det är ganska oroande läsning. Sen börjar hon känna lite folk. Hennes viktigaste bekantskap är Robert Mapplethorpe. Han påminner ganska mycket om Patti, men till skillnad från henne tar han ganska mycket droger. De flyttar ihop och spenderar de första åren i New York tillsammans. De har nästan aldrig några pengar och äter väldigt dåligt. En massa kända figurer dyker upp hela tiden, det knarkas en hel del och misären är total. Jag tycker att det är lite sorgligt att läsa om eländet men Patti verkar se tillbaka på den här tiden med värme och kärlek. Man bör vara medveten om att när Horses gavs ut 1975 var Patti 29 år gammal och hade levt ett mycket märkligt och kringflackande liv i New Yorks utfattiga konstnärskretsar i tio år. Horses är alltså inte ett debutalbum från en ung och självsäker tjej utan från en ganska förstörd och självupptagen kvinna med ett ganska tufft liv bakom sig. Den där Robert Mapplethorpe är också en lustig jävel och vurmen för hans konst är mycket svårförståelig. Patti skildrar honom som ett geni, beskriver hans piercingceremoni av bröstvårtan som något storslaget och låter oss veta hur berörd hon blev av hans fotografier av unga män som urinerar varandra i munnen. Framåt slutet blir det nästan outhärdligt pretentiöst men fram till dess är Just Kids en otroligt fascinerande bok. Det är framförallt den levande skildringen av 70-talets New York och alla människor som levde där som får mig att älska den här boken. Det är ett New York som aldrig kommer finnas igen, och det är svårt att föreställa sig att de händelser som skildras i boken faktiskt har hänt. Patti skildrar Coney Island, Chelsea Hotel, rockklubbarna och de sunkiga lunchställena med en sådan kärlek att det är omöjligt att inte bli berörd.

Just Kids kommer inte göra dig klokare på gåtan Patti Smith. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna förstå henne. Kanske är det fel att se henne som en egen person. Att döma av den här boken har hon alltid varit väldigt lättpåverkad och hon har färgats väldigt mycket av de människor som hon umgicks med, de böcker som hon läste och de skivor som hon älskade. Det är ganska märkligt när hon efter att flera år helt lyckats stå emot droger – trots att alla runtomkring henne knarkar nästan oavbrutet – börjar röka på efter att ha sett The Harder They Come. Eller när hon tar sin första LSD-tripp. Kanske borde man se henne som en otroligt komplicerad människa som består av andra personer. Patti Smith kanske är en kvinna som bitvis är Arthur Rimbaud, Jimi Hendrix, William S. Burroughs, Bob Dylan och Robert Mapplethorpe. Hon är en kvinnlig spegelbild av alla manliga rocklegender - och lyckas på så sätt bli den enda kvinnliga rocklegenden.


Jag har lyssnat rätt mycket på Patti de senaste dagarna och för de som vill bekanta sig med hennes musik har jag gjort en Spotifylista med mina tio favoritlåtar från hennes tidiga album. Och för de som inte kan få nog av rockscenen i 70-talets New York och vill läsa mer kan jag varmt rekommendera klassikern Please Kill Me! - Den ocensurerade historien om punken, som innehåller så mycket snusk, galenskaper och rockhistoria att vem som helst borde bli belåten.



DN, SvD, Aftonbladet

måndag 19 april 2010

Japanska ungdomsskildringar nu och då

Likt en nioårig bokslukare som kastar sig över Oliver Twist blir jag lika glad när jag kommer över bra manga. Jag har nyligen läst två ungdomsskildringar som har gjort väldigt starka intryck på mig. Den första, Red Colored Elegy, skriven av Seiichi Hayashi, utspelar sig i början av 70-talet medan den andra, Solanin av Inio Asano är en mer nutida historia. Den japanska kulturen verkar onekligen vara väldigt annorlunda jämfört med den svenska, men att vara ung innebär nog samma slags problem, bekymmer och glädjeämnen var man än råkar växa upp. En del tankar och frågeställningar är universella. Jag älskar ungdomsfilmer och skildringar av det tuffa livet i gränslandet mellan barn och vuxen. Snart börjar jag dock bli för gammal för att kunna kalla mig ungdom. Jag fyller 23 snart och kan känna att det finns alldeles för få bra filmer och böcker som skildrar den här perioden av livet. Det är alldeles för mycket fokus på de tidiga tonåren (svensk film) eller high-schooltiden (amerikansk film). Därför blir jag väldigt glad av de här två serieromanerna. De skildrar nämligen unga människor i min ålder vars tankar och liv är sådana som man kan relatera till. Dessutom är de båda berättade och tecknade på ett otroligt snyggt och imponerande sätt. Japan kanske inte är så annorlunda från Sverige i alla fall, men det verkar mer extremt. Ungdomarna har mer ångest, självmordsfrekvensen är betydligt högre och deras hipsters är oändligt mycket hippare än de svenska motsvarigheterna. Det här är bra serier som verkligen berör. De är båda skrivna av unga människor, och inte av gamla författare som ser tillbaka på sina ungdomsår. I backspegeln tenderar allt att te sig ljusare, men de här serierna visar hur jävligt det faktiskt kan vara att vara ung. Särskilt Solanin, med en story som är starkare och mer tänkvärd än de flesta ungdomsfilmer, är en bok som borde kunna omvända vilken seriehatare som helst.

Seiichi Hayashis Red Colored Elegy är en väldigt okonventionell serie. Den är väldigt konstnärlig och de svartvita bilderna är i många fall fantastiska, och Hayashi tar sig friheter i sättet att berätta sin historia. Jag har aldrig sett något som liknar hans upplägg tidigare, och även om det finns en ganska tydlig ramberättelse känns det som att hans främsta ambition har varit att göra seriepoesi. Näst efter att skildra sin egen generation förstås. Hayashi föddes 1945 och tillhör samma generation som min favoritjapan Haruki Murakami. Vi som har läst Murakamis böcker har förstått att det som pågick bland unga människor i Japan under slutet av 60-talet är något som har färgat hela deras generation. Vi skulle kunna jämföra det med den svenska proggrörelsen – en massa unga människor som samlades och ville förändra och påverka sin samtid – men till skillnad från i Sverige verkar det inte anses fult eller knäppt för japaner att romantisera den tiden. Hayashi var med när det begav sig och han skrev Red Colored Elegy mellan 1970 och 1971. Vid den tiden började det gå upp för många av de unga japanerna att de drömmar som de hade haft aldrig skulle kunna gå i uppfyllelse. Red Colored Elegy handlar om ett ganska olyckligt ungt par som kämpar med sina liv och försöker leva med tryck från olika håll. Det är en melankolisk berättelse om att vara ung och inte riktigt veta var man är på väg. Som sagt jobbar Hayashi på ett väldigt ovanligt sätt. Red Colored Elegy fick ett ganska stort genomslag när den först gavs ut i undergroundtidningen Goro och var början på Hayashis karriär, men det känns som att hans unika berättarteknik snarare kommer i vägen för berättelsen än berikar den. Det är en intressant och riktigt snygg serie, men jag skulle aldrig våga rekommendera den till någon som inte är van att läsa serier.

Solanin är däremot en serie som alla kan – och bör – läsa. Det är en väldigt träffande och rörande serie om unga människor i dagens Japan. I centrum står den 24-åriga Meiko som nyligen har tagit sin universitetsexamen och nu jobbar med meningslösa sysslor i ett grått kontor. Hon hatar sitt jobb, och en dag bestämmer hon sig för att säga upp sig. Serien handlar därefter om vad som händer under det år då hon inte jobbar. Solanin är inte en särskilt märkvärdig historia. Den känns trovärdig och handlar förutom Meiko om hennes kompisar, hennes pojkvän och hans rockband. Alla driver runt hela dagarna utan något egentligt mål eller mening. Många av dem är arbetslösa och utan hopp att kunna ta sig in på arbetsmarknaden. De ställer alla de jobbiga frågor om framtiden och livet som alla andra unga människor plågas av. Det är mycket ångest och depp. Men också en del glädje. Det är väldigt lätt att känna igen sig och relatera till karaktärerna. Författaren och tecknaren Inio Asano har gjort ett otroligt bra jobb. I efterordet skriver han att han skrev Solanin när han också var 24 år och precis hade tagit sin universitetsexamen. Att han tvivlade på sig själv och sin förmåga, och bestämde sig för att skildra sin generation på ett trovärdigt sätt. Solanin är en berättelse utan hjältar och något tydligt slut. Det är en berättelse från livet och att den känns så äkta gör den väldigt gripande. Asanos teckningar är otroligt snygga och serien är väldigt välskriven. Trots att serien handlar om allvarliga saker drar han sig inte för att vara rolig, och han slänger in väldigt absurda inslag i annars seriösa situationer. Jag gillar verkligen Solanin och kan rekommendera den varmt till alla som vill läsa en riktigt bra serieroman i vår.

lördag 17 april 2010

Kick-Ass


Ibland – det är inte ofta, men ibland – ser man helt hjärndöda filmer som lyckas göra en väldigt glad. Jag är inne i en ganska påfrestande tre veckor lång tentaperiod. Dagarna spenderas i biblioteket och på kvällarna är jag helt slut i huvudet. Då lyssnar jag på musik och ser på TV-serier eller filmer som passar mitt tillstånd. Den senaste tiden är det den fullständigt lysande tredje säsongen av The Sarah Silverman Program som har fått mig på bäst humör. Ibland gillar jag att slappna av med idiotkomedier eller actionfilmer, men det finns alldeles för få som är sevärda. Superhjältefilmen Kick-Ass lyckas kombinera det bästa av de båda världarna. Tänk dig en blandning av Superbad och Kill Bill. Det fanns mycket som talade för Kick-Ass. Jag följde – och uppskattade – serietidningen från att den gavs ut och jag har sett trailern fler gånger än vad som borde anses hälsosamt. Därför måste jag medge att jag blev lite frustrerad när filmen hade premiär hemma i Sverige innan den gick upp i Nordamerika. En av de få fördelarna med att bo här borta är ju att de amerikanska filmerna vanligtvis går upp på bio flera månader tidigare än i Europa. Jag gillar att vara först, men den här gången tvingades jag läsa flera halvdana svenska recensioner innan jag fick möjlighet att se filmen själv. Hemkommen från biografen känner jag mig dock mest glad. Kick-Ass är en riktigt härlig film. Hysterisk, rolig och våldsam. Och sin förlaga trogen.

Kick-Ass har en enkel story. Alla kan följa med och det finns inget i filmen som tvingar en att tänka. Det är bara att göra sig beredd på två väldigt underhållande timmar av våld, coola repliker och high school-kids. Serien bygger på en serietidning av Mark Millar som började ges ut av Marvel Comics för två år sedan. Planerna på en film fanns redan från första numret, och vi som har följt serien har kunnat följa filmprocessen sedan dag ett. Millars serie utspelar sig – till skillnad från de flesta andra Marvelserier - i en värld fri från superhjältar där en kåt high school-kille får för sig att bli världens första superhjälte. Han får ordentligt med stryk, men ger sig inte. Han kallar sig Kick-Ass och blir snabbt väldigt populär. Snart gör superhjälteduon Big Daddy och Hit-Girl entré och allt blir ännu roligare – och våldsammare.

Jag tycker att Kick-Ass är sjukt underhållande. Filmen fungerar faktiskt bättre än serien. När jag läste serien kunde jag ibland känna att Mark Millar kändes lite väl självgod och förutsägbar i sitt sätt att skriva. Han var väl medveten om att serien var otroligt cool på alla sätt – och det sken igenom. Den stora behållningen med serien är John Romita Jr.s fantastiska teckningar. Han är en av mina favorittecknare och har bland annat tecknat några av mina favoritserier med Spider-Man. Filmen är också väldigt snygg. Jag har inte sett så välgjort underhållningsvåld sedan Inglourious Basterds och Watchmen förra året. Det är snyggt och skickligt genomfört, och läskigt njutbart. Filmen är omtalad för att vara väldigt våldsam, men så farlig är den faktiskt inte. Jämfört med koreanska Thirst som jag såg för någon månad sedan är det här ingenting. Det är snarare det faktum att de grövsta våldsamheterna utförs av Hit-Girl – en tjej i mellanstadieåldern - som kan vara ett problem för många. Hon spelas av Chloe Moretz och är filmens absoluta höjdpunkt. Hit-Girl är så häftig som alla säger och när hon dödar gangsters på löpande band till tonerna av Joan Jetts Bad Reputation känns Kick-Ass som världens för stunden bästa film. Förutom Hit-Girl bjuder förstås filmen på Kick-Ass själv som spelas av den framtida storstjärnan Aaron Johnson, gangsterungen Red Mist som gestaltas av ingen mindre än McLovin (Christopher Mintz-Plasse) och Nicolas Cage i sin bästa roll på evigheter som den psykotiske Big Daddy. I genren superhjältefilmer är Kick-Ass ett extremt underhållande litet mästerverk. Skådespelarna är hyfsade, storyn är rolig och allt är väldigt skickligt utfört. Slutscenerna utlovar en eller flera uppföljare och jag borde kanske inte vara entusiastisk, men det är precis vad jag är. Kick-Ass var precis det som jag behövde, och jag säger inte nej till mer av samma vara.



DN, SvD, Aftonbladet

onsdag 14 april 2010

20th Century Boys – Naoki Urasawa


Det är lätt att vara fördomsfull mot manga. Även inbitna seriefantaster kan få för sig att all manga är massproducerad skit för barn och ungdomar utan djup. Så är det givetvis inte. Det senaste året har jag på allvar fått upp ögonen för mangakulturen och insett hur brett utbudet faktiskt är. Manga är så mycket mer än Naruto, Dragonball och twistad porr med kattöron och extrema utlösningar. Det produceras en enorm mängd serier i Japan och japanerna verkar förstå storheten och styrkan hos seriemediet. De senaste två veckorna har jag varit fast i en manga med titeln 20th Century Boys. Titeln kommer förstås från den klassiska – och supersvängiga – rocklåten 20th Century Boy med T-Rex. Jag hittade den första volymen av serien på biblioteket. Det var det snygga omslaget som fick mig att ta upp boken och börja bläddra. På insidan av pärmen fanns ett citat som fick alla tvivel att försvinna. ”Urasawa is a national treasure in Japan, and if you ain’t afraid of picture books, you’ll see why.” Det är Junot Díaz, författaren av en av de senaste årens allra bästa böcker, Oscar Waos korta förunderliga liv, som har sagt det där. Jag kände mig tvungen att läsa 20th Century Boys och efter de två första volymerna var jag fast. Efter att jag hade läst sex volymer insåg jag att det inte fanns mer av serien på engelska, och blev lite ledsen. Men precis som med anime (japanska tecknade filmer och TV-serier) verkar det vanligt att mangafans översätter serierna på egen hand. De här översättningarna håller ofta mycket hög klass och det finns speciell mjukvara för att läsandet av serier på datorskärmen ska vara så njutbar som möjligt. Det är förmodligen inte lagligt, men lagen kommer aldrig kunna stoppa mig från att ta del av populärkultur som annars hade varit utom räckhåll. Jag har läst serier i hela mitt liv, men 20th Century Boys är ändå en av de bästa serier som jag har läst. Den har allt, och det var länge sedan som jag kände mig så engagerad i en serie. Naoki Urasawa har skapat en intressant och mångbottnad berättelse som aldrig upphör att vara spännande – och som dessutom är otroligt snyggt tecknad och komponerad. 20th Century Boys är en av de mäktigaste serier som jag har läst. Berättelsen tappar aldrig fokus och sträcker sig över nästan 5000 seriesidor. Det är nästan ännu mer spännande än LOST.

I slutet av 1960-talet skriver en grupp pojkar en bok full av profetior som en del av sina lekar. Snart har rock’n’roll och tjejer gjort entré i deras liv och pojkarna växer upp. Boken glöms bort. I slutet av 90-talet lever de tråkiga och vanliga liv. Deras drömmar har gått i kras, och den framtid som de drömde om blev aldrig av. Men snart börjar konstiga saker hända. En av de gamla vännerna dör under mystiska omständigheter. När huvudpersonen Kenji börjar undersöka sin väns död upptäcker han något mycket konstigt. En sekt ledda av en man i mask som alla kallar ”Friend” använder den bok som Kenji och hans kompisar skrev när de var små som en religiös skrift. Det verkar som att de barnsliga fantasierna kommer att genomföras på riktigt. Världen kommer gå under och Kenji och hans vänner tar sitt ansvar och bestämmer sig för att stoppa den ondska som de själva en gång skapade. Men allt går åt helvete.

20th Century Boys har en riktigt bra story. Karaktärerna är starka och berättelsen blir aldrig för komplicerad eller tappar tråden. Urasawa skapar förutsättningarna för serien i de första två volymerna och sen följer han sina utgångspunkter ända fram till slutet på ett otroligt snyggt och skickligt sätt. I grunden är det en väldigt spännande thriller, med flera mysterier som aldrig får några tydliga svar. En av de stora styrkorna med serien är oförutsägbarheten. Man vet aldrig riktigt vad som ska hända. Serien är dock mycket mer än en thriller. De genomgående teman som serien kretsar kring är vänskap, utanförskap och samhället, och även om seriens ton inte är överdrivet tung får Urasawa mig ofta att tänka till på ett sätt som få författare lyckas med. Till min stora glädje är serien full av referenser till populärkultur. Dels får man en rejäl portion japansk pophistoria genom att läsa serien, och det finns massvis med referenser till historiska händelser, TV-serier och annan manga. Dels droppas det mycket referenser till västerländsk populärkultur, och särskilt rockmusik från 60-talet. Huvudpersonen Kenji ville bli rockstjärna som ung, och det är mycket snack om Woodstock, Jimi Hendrix, Janis Joplin, fred och kärlek. Snyggast är nog de sidor som berättar den legendariska historien om Robert Johnson. 20th Century Boys är också den snyggaste manga som jag någonsin har läst. Naoki Urasawa är otroligt säker på handen och hans bilder är både detaljerade och enkla, actionfyllda och stillsamma. Hans stil är fulländad och inte en enda av serierutorna känns slarvigt utförd. Han tar god tid på sig att berätta sin historia och lägger sitt pussel sakta. Under tiden uppstår äkta känslor för karaktärerna. 20th Century Boys är helt enkelt perfekt. Jag är berörd, omskakad och lyssnar på T-Rex för första gången på flera år.

lördag 10 april 2010

The Clash på film

Jag älskar The Clash. För mig är de faktiskt ”det enda bandet som betyder något”. Ingen kommer kunna ersätta dem. De är bäst och kommer så alltid vara. Häromdagen passerade jag 10000 spelade Clash-låtar på last.fm. Jag kanske borde se det som en varningssignal men istället firar jag med ett Clash-relaterat blogginlägg. Jag har bloggat om världens bästa band flera gånger tidigare och den här gången hade jag tänkt skriva om The Clash på film. Förutom lysande dokumentärer som The Clash: Westway to the World och Joe Strummer: The Future Is Unwritten finns det två filmer som enbart tilltalar de mest insnöade fansen – Rude Boy och Hell W10. Det är två filmer som egentligen inte är bra i traditionell mening men de är ovärderliga för de som vill se snygga bilder på världens coolaste band och höra klassiska låtar i nya sammanhang. Egentligen är det bara en tidsfråga innan det kommer en spelfilm om The Clash och Joe Strummer; när filmbolagens idéer sinar och varje rockikons liv ska filmatiseras känns inte historien om de här grabbarna särskilt långt borta. För mig finns det inte något mer ikoniskt rockband. Den romantiserade bild som jag har av bandet skulle kunna göra sig väldigt bra på film, även om den inte nödvändigtvis är sann, för verkligheten var givetvis inte särskilt glamorös eller idealistisk. En spelfilm om The Clash skulle kunna bli väldigt lyckad, alla beståndsdelar till en bra rockfilm finns där, men samtidigt finns det alldeles för mycket som kan gå fel. Jag hoppas nog att det aldrig blir en spelfilm, och istället ser jag Rude Boy och Hell W10 några gånger till. Hur skulle någon kunna gestalta Joe Strummer?

Vi börjar med Rude Boy, en film som har fått sitt namn efter ett av de coolaste begreppen från reggae- och skakulturen. Den regisserades av Jack Hazan och David Mingay och är en mystisk blandning mellan spelfilm och dokumentär. Filmen spelades in under 1978 och 1979 och innehåller enorma mängder fina bilder på The Clash när de uppträder eller jobbar i studion – under den här tiden spelades deras andra album, Give 'Em Enough Rope, in – men också i vardagliga situationer. Filmen tar ett lite konstigt grepp och istället för att fokusera på bandet är huvudpersonen en ung Londonkille som lämnar sitt jobb i en Soho-sexshop och följer med sitt favoritband på turné som roddare. Det finns mycket att reta sig på när man ser Rude Boy. The Clash var allt annat än nöjda med resultatet och beställde en massa knappar med texten ”I don't want Rude Boy Clash Film” för att visa sitt missnöje. Det är lätt att se vad som retade dem. Trots beundransvärda ambitioner är Rude Boy inte en bra film. Den känns mest platt och seg, och första gången jag såg filmen var jag väldigt besviken. Det stora problemet är Ray Gange som spelar roddaren. Han är fruktansvärt tråkig och okarismatisk. Min bästa internetpolare Elliot, som också älskar The Clash, tycker att Ray ”ser ut som Tommy Körberg”, och i vår värld är inte det något positivt. Han är dessutom en usel skådespelare, och med sin blotta närvaro lyckas han sänka alla sina scener ordentligt. Det är lätt att förstå vad som var syftet med Rays karaktär. Han symboliserar den likgiltiga och förbisedda ungdomen i Thatchers England, utan vare sig hopp eller ambitioner. Genom att följa med The Clash på turné vaknar han ur sin medvetslösa sömn och ser hur verkligheten ser ut. The Clash är ett band som gjorde musik som förändrade människor och deras sätt att tänka. Genom att lyssna på The Clash känner man sig delaktig och levande. Hade allt det här gått att gestalta hade Rude Boy kunnat bli en fantastisk film. Tyvärr funkade det inte. Men Rude Boy är ändå inte helt värdelös. Ju fler gånger jag ser den desto mer gillar jag den. För vi har trots allt med mitt favoritband att göra här. Förutom att vara ett småroligt tidsdokument som på halvt misslyckat sätt lyckas fånga tidsandan innehåller filmen några av de allra bästa bilderna på The Clash som jag har sett. De framträdanden som syns i filmen är välfilmade och slagkraftiga. Kamerateamet har onekligen gjort ett bra jobb och det känns nästan som att man är där. Det är svettigt, intensivt och otroligt jävla bra. Du hittar inte bättre livebilder på The Clash än här. Dessutom finns det ett stort antal underbara scener med bandmedlemmarna fångade i mer eller mindre vardagliga situationer. Scenen där Joe Strummer (filmen filmades innan Joe hade skaffat sina löständer, och några scener skulle lätt kunna användas som skrämselpropaganda för tandläkare) snackar politik med Ray på en sjaskig pub är riktigt fin. Likaså när Topper tränar boxning iklädd en sådan där gul jumpsuit som Bruce Lee hade på sig i Game of Death. Eller när Paul Simonon drar av sig tröjan (flickidol!), lägger sig på sängen och lyssnar på Johnny Too Bad. Och musiken i filmen är förstås den bästa som finns. Det är förmodligen en väldigt dålig idé att lära känna The Clash genom Rude Boy, men är du redan frälst känns den lite som ett måste.

Rude Boy finns på DVD och på YouTube.

Hell W10 är en mycket bättre film än Rudy Boy. Om du inte gillar The Clash känns den nog meningslös och tråkig, men om du som jag älskar det här bandet av hela ditt hjärta är Hell W10 en av de trevligaste filmer som någonsin har spelats in. Hell W10 är till skillnad från Rude Boy bandets egen film på alla sätt. Joe Strummer skrev manus och bandmedlemmarna och deras vänner spelar alla roller. Det är en svartvit stumfilm på 50 minuter om gangsters, småtjuvar, porr och knark i London. Hell W10 spelades in 1983, Topper hade precis kickats från bandet på grund av sitt heroinmissbruk och bandet tog en paus i turnerandet. Det som är kul med Hell W10 är att man verkligen kan se hur kul bandet hade under inspelningen och hur mycket de älskade att göra filmen. Hell W10 är amatörmässig men otroligt rolig att se. I princip kan man se filmen som en enda lång musikvideo. Bandets musik används på ett snyggt och effektivt sätt för att berätta historien. Mick Jones spelar den stora gangstern Socrates, Paul Simonen är småtjuven med stora drömmar och Joe Strummer spelar polis (!). Samtliga medverkande verkar brinna för det de gör och den glädjen smittar av sig på tittaren. Storyn är egentligen inget speciellt, men filmen är mer spännande och underhållande än vad du förväntar dig. För fans är filmen intressant eftersom man får en liten inblick i hur livet utanför studion och borta från scenen kunde se ut för de här populärkultursälskande grabbarna. Lägenheterna och de miljöer där filmerna spelades in och birollerna – särskilt tjejerna och deras fantastiska frisyrer – skapar en märklig känsla av trovärdighet. Och inte i den bemärkelsen att storyn och filmen är trovärdiga utan att den bild man får av bandmedlemmarnas liv och intressen känns väldigt äkta. Det är nog därför som Hell W10 känns som en bra och viktig film för mig. Jag kan omöjligt åka tillbaka i tiden och det här är det närmsta jag kan komma det tidiga 80-talets London.

Hell W10 finns med som extramaterial på den fenomenala DVDn The Essential Clash men går också att se på YouTube.

Jag kan omöjligt sätta ihop en spellista med de tio bästa Clash-låtarna – de spelade enbart in bra låtar – men om du vill göra dig bekant med bandet har jag slängt ihop en spellista med de tio Clash-låtar som jag har lyssnat allra mest på de senaste åren. Det känns väldigt bra att kunna säga att The Clash är mitt favoritband. Remember to kick it over!

lördag 3 april 2010

Zigenarromantik

Jag har alltid gillat zigenare. Jag vet inte hur eller varför det började, men så länge som jag kan minnas har jag alltid haft varma känslor för det resande folket. Kanske var det när jag såg den gamla TV-serien om Katitzi som barn. Mitt zigenarintresse eskalerade någon gång på högstadiet. Jag brukade glida omkring i en glittrig ”zigenarskjorta”, lånade skivor med Django Reinhardt på biblioteket, memorerade Svart katt, vitt katt, försökte smyga in zigenarrelaterade saker i alla mina skolarbeten och drömde om att någon söt zigenartjej, typ Esmeralda från Ringaren i Notre Dame, skulle ta mig långt bort från Norrköping. Jag minns att jag en fredagskväll gick och såg en romsk konsert. Jag gick själv – vem hade velat följa med? – och jag var den enda svensken där. Jag kände mig väldigt speciell – och lite rädd. Även om jag på många sätt ville vara en av dem var det en önskan som aldrig skulle kunna bli verklighet. Det är därför man har romantik. Ska man göra en amatörmässig psykoanalys av min zigenarkärlek kommer man förr eller senare fram till det alltid lika angelägna ämnet ”utanförskap”. Det finns inte många sammanhang där jag har känt mig hemma eller delaktig. Större delen av mitt liv har jag gått omkring och känt mig utanför. Och finns det några som kan förstå den där utanförskapen är det zigenarna, tänker jag. De har aldrig riktigt passat in någonstans, även om gemenskapen med de egna säkert är tillräckligt stor för att i många fall kompensera för utanförskapen från samhället och resten av världen, och jag har alltid sympatiserat med dem. Samtidigt är den romska kulturen väldigt fascinerande och lätt att fastna förr. Där finns egentligen allt som jag tycker om: medryckande musik, häftiga kläder, ständig rörelse och levande legender. Den här våren har min zigenarromantik blommat upp igen.

Bob Dylan är och kommer alltid vara nummer ett. Han är den störste och mest fascinerande musiker som har vandrat på den här jorden. Hans Never Ending Tour kan mycket väl vara inspirerad av zigenarnas kringflackande livsstil. Dylan verkar vara rotlös, och spelningarna blir en ursäkt för honom att kunna vara i ständig rörelse. Jag lyssnar på hans musik hela tiden. Olika perioder är det olika album som står i fokus. Det senaste året har jag lyssnat allra mest på Desire från 1976, skivan som innehåller klassiska låtar som Hurricane och One More Cup of Coffee (Valley Below). Där finns också den elva minuter långa romantiska skildringen av gangstern Joey Gallos liv och den underbara Sara, som mer och mer ter sig som det vackraste som Dylan någonsin har skrivit. Och därmed också det vackraste som har skrivits av någon överhuvudtaget. På Sara öppnar han sitt hjärta och låter alla känslor komma ut. Det är otroligt gripande och fint. Jag önskar att han hade skrivit fler renodlade kärlekslåtar, men något får mig att känna att han har passerat ett stadium där det inte längre är möjligt för honom att skriva lika känslosamma texter. Sara är på alla sätt en fantastisk låt, men det var inte det jag ville skriva om egentligen. Jag ville skriva om hur Desire känns som den perfekta skivan för zigenarromantiker. Det hade egentligen räckt med skivomslaget. På omslaget ses en solbränd och glatt tårögd (?) Dylan i full zigenarmundering. Vinden har tagit tag i hans sjal och man kan nästan höra hur han tyst sjunger ”äntligen på väg, luften bor i mina steg” (ja, på svenska). Han poserar som en gypsystereotyp och ser uppriktigt glad ut – på ett sätt som han sällan har blivit fångad på bild. Låtarna på Desire har ett väldigt speciellt sound, och jag tycker inte det påminner om hur någon av hans andra skivor låter. Desire spelades in med samma musiker som Dylan hade åkt runt med på den beryktade Rolling Thunder Revue- turnén (som finns förevigad på volym fem av The Bootleg Series där man man bland annat kan höra den bästa och mest levande versionen av Sara som någonsin har spelats in) året innan. När Desire skulle spelas in var de väldigt samspelta och tighta och som ett resultat av det låter låtarna väldigt luftiga och naturliga. Melodierna är mer framträdande än vad de brukar vara på Dylans skivor och fler instrument får göra sina röster hörda. Jag vill gärna beskriva det som ett zigenarsound. Det låter som dammiga landsvägar, lägereldar, dans och glädje. Desire är en skiva som känns väldigt vårig och som framkallar ett starkt flyktbegär. Jag tycker att du ska spela Desire på hög volym tills du förstår vad jag yrar om.

En annan som får till det där perfekta zigenarsoundet är Hindi Zahra. På hennes nyligen utgivna debutalbum Handmade låter det som att hon har varit precis överallt och hämtat inspiration. Hon är född i Marocko och rör sig mellan olika språk och stilar på ett lika självsäkert som självklart sätt. Hennes röst är fantastisk och det finns inte en enda låt på Handmade som inte är medryckande och vacker. På några spår får hon till den där perfekta zigenarkänslan och då känns det inte som att Django är långt borta. Handmade är en riktigt bra skiva som nästan är värd den femma som den fick i DN tidigare i veckan. Hindi Zahra framstår som en enormt cool tjej som är kapabel att göra precis vad som helst. Handmade är en av vårens finaste skivor och den känns väldigt levande och äkta. Zigenarliv dreamin, som en annan legend hade uttryckt sig.