lördag 31 juli 2010

Sommarens mysigaste film


Jag hade nästan gett upp hoppet om Ricky Gervais. När han gjorde The Office och Extras var Ricky min absoluta komikerfavorit. Det fanns ingen roligare än honom och världsherraväldet verkade inte långt borta. Men sen gjorde han bort sig. Efter de två skittråkiga och intetsägande Hollywoodkomedierna The Invention of Lying och Ghost Town kändes det som att Gervais hade förlorat gnistan helt och hållet. Vad hade hänt med världens roligaste kille? För några månader sedan började dock rykten om en ny TV-serie, skriven tillsammans med polaren och parhästen Stephen Merchant, florera på nätet. Än är inte mycket känt men det verkar som att Life’s Too Short kommer bli en Curb Your Enthusiasm-liknande serie om den mycket kortvuxne skådespelaren Warwick Davis. Warwick är en av de där skådespelarna som alltid kallas in när det ska göras fantasyfilm och det behövs en småväxt kille. Den första rollen han gjorde var som gullig ewok (de små björnarna med spjut som lever i harmoni med naturen på Endor) i Return of the Jedi men han är nog mest känd för att ha gjort huvudrollen i filmen Willow. Life’s Too Short har ett gyllene utgångsläge och kommer förmodligen bli fantastiskt rolig. Ricky Gervais känns plötsligt intressant igen. För några veckor sedan gjorde han ett roligt inhopp i den smått vansinniga komediserien Louie. Men det tydligaste tecknet på att Ricky Gervais är tillbaka är filmen Cemetery Junction som förgyllde min lördagsmorgon på ett otroligt fint sätt. Jag hade aldrig hört talas om Cemetery Junction när den dök upp på nätet för några dagar sedan. Egentligen är det en ganska vanlig och alldaglig film och det märks bara ett fåtal gånger att det är Gervais och Merchant som har skrivit manus och regisserat. Men för att vara en ”vanlig” film är den ovanligt fin och rörande.

Cemetery Junction utspelar sig i en brittisk småstad 1973 och kretsar kring tre killar i 22-årsåldern. De har en typiskt brittisk arbetarklassbakgrund och lever ganska vanliga liv med öl, Elton John och David Bowie i stereon och sinnessjuka egenritade tatueringar. Huvudrollen Freddie vill inte bli som sina föräldrar och lämnar jobbet i fabriken och börjat istället jobba på ett försäkringsbolag. Han vill ha pengar, en fin bil och ett stort hus. Han vill "bli något". Men sakta börjar det gå upp för honom att pengar inte kan köpa allt. Hans polare verkar istället nöja sig med vad de har. Och mycket mer än så handlar inte Cemetery Junction om. Merchant och Gervais har sagt att filmen är löst baserad på Springsteenlåten Thunder Road och den har faktiskt allt som den låten har: romantik, drömmar, självinsikt och den där mäktiga ”Its a town full of losers and Im pulling out of here to win”-känslan. Cemetery Junction är helt enkelt en väldigt bra film om att bli vuxen och komma till rätta med sig själv. Det känns skönt att den handlar om tre vanliga killar och att inget särskilt uppseendeväckande händer. De lever sina liv och försöker hitta sin plats. Skådespelarna är riktigt bra och Gervais och Merchant har givetvis roliga biroller. Eftersom filmen utspelar sig 1973 är förstås kläderna och soundtracket fantastiska. Cemetery Junction är inte någon speciell film, och det gör den heller aldrig anspråk på att vara, men för att vara en skildring av unga killars liv i en brittisk småstad är den ett mästerverk. De sista tio minuterna är ett enda stort leende.

onsdag 28 juli 2010

Scott Pilgrim och nördarna


Att vara vuxen och läsa serietidningar är inte coolt. Det är inget man skyltar med. Man har liksom ingen lust att höra folk skrika ”40 year old virgin!” efter en på stan. Gillar man serier är man ganska töntig. Det är bara att konstatera detta, och sen kan man försöka trivas i sin nördighet bäst man kan och vill. Och jag trivs rätt bra. Serier är kul – och i de allra flesta fall förbannat töntiga. Serievärlden är rätt liten. De flesta serienördar läser samma titlar och ser fram emot samma saker. De senaste åren har alla viskat och skrikit om en kille vid namn Scott Pilgrim. Scott kom från ingenstans. Han såg ut som en karaktär från Powerpuffpinglorna och bodde i Toronto. Och han lyckades mot alla odds bli alla nördars favorithjälte över en natt. Filmen om Scott Pilgrim med Michael Cera i huvudrollen har snart premiär i USA. Att döma av de trailers som har släppts kommer det bli sinnessjukt bra. Cera är perfekt i huvudrollen och filmen ser otroligt färgglad, speedad och häftig ut. Precis som serien (som visserligen är i svart-vitt, men du kommer fatta när du läser). Förra veckan släpptes den sjätte och avslutande volymen i serien om Scott Pilgrim. Den heter Scott Pilgrim’s Finest Hour och jag förhandsbokade den flera månader innan den släpptes. Är man tönt så är man.

Serien om Scott Pilgrim är skriven och tecknad av Bryan Lee O’Malley. Han verkar jättetöntig. Precis som den unge herr Pilgrim. Scott Pilgrim bor i Kanadas största stad Toronto och de allra flesta skulle nog kalla honom för loser. När serien börjar är han 23 år gammal och arbetslös. Han dejtar en 17-årig asiatisk tjej lite halvhjärtat och spelar bas i ett dåligt rockband. På en fest möter han Ramona Flowers och blir förälskad. Ramona är riktigt cool. Men får att få henne måste han slåss mot hennes sju onda före detta pojkvänner. Och Scott är en jävel på att slåss. Storyn är egentligen skitdålig. Det hjälper inte att serien är proppfylld med töntiga och tråkiga TV-spelsreferenser, typ ”Scott får ett extraliv”, och torr nördhumor. Det finns inget värre än nördhumor. Jag avskyr TV-serier som The Big Bang Theory. Men ändå gillar jag Scott Pilgrim. För som serie fungerar det otroligt bra. Den enkla och avskalade mangainspirerade teckningsstilen är perfekt för serien och dess rytm. Scott Pilgrim är på många sätt en rätt bisarr och absurd serie. Större delen av serien är en skildring av hur det är att vara ung, vilsen och kär. Då är det väldigt nedtonat och realistiskt. Karaktärerna är lätta att känna med. Sen börjar de slåss. Fighterna är uppblåsta och extrema. Och när de är slut är det som om inget hade hänt. Scott Pilgrim påminner väldigt mycket om min gamla TV-favorit Buffy the Vampire Slayer. Det är samma blandning av ungdomsdrama och action, och humorn är i många fall densamma. Buffy-skaparen Joss Whedon har inte helt oväntat kallat Scott Pilgrim för ”the best book ever written”. Vad jag gillar allra mest med Bryan Lee O’Malleys serie är dock att den utspelar sig i Toronto. Under mitt utbytesår i Kanada var jag i Toronto rätt många gånger och jag känner ofta igen mig i serien. Toronto som stad är en viktig del av Scott Pilgrim-serien, och Scott och hans vänner besöker många typiska Torontoplatser. Jag känner igen affärer, caféer, gatunamn och det gör förstås serien mycket roligare att läsa. Scott Pilgrim är värd hajpen. Låt dig själv vara lite nördig och följ med Scott till Toronto!

söndag 25 juli 2010

Cloud Atlas – David Mitchell


Årets hittills största läsupplevelse är The Thousand Autumns of Jacob De Zoet av David Mitchell, som jag skrev om för några veckor sedan. Den har fortfarande inte släppt taget och under långtråkiga dagar på jobbet brukar jag i tankarna försvinna till 1800-talets Japan. ”The Thousand Autumns…” var mitt första möte med David Mitchell. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare men fascinerades av hans fantastiska sätt att skriva och blev genast sugen på att läsa mer av honom. Direkt efter att jag hade läst den sista sidan i ”The Thousand Autumns…” lade jag en beställning på Mitchells Cloud Atlas från 2004. Cloud Atlas visade sig också vara en fantastisk roman, och jag känner på mig att jag kommer läsa alla Mitchells böcker under de kommande månaderna. Mitchells stil påminner om mina favoriter Haruki Murakami och Paul Auster och hans sätt att skriva är på en helt egen nivå. David Mitchell har snabbt blivit en ny favoritförfattare för mig och jag hoppas att fler svenskar upptäcker honom, så att någon av hans böcker kan bli översatt till svenska.

Cloud Atlas är en riktigt spännande bok, inte minst till formen. Den består av sex löst sammanhållna berättelser som alla rör sig kring samma teman. Förutom den sjätte berättelsen är de olika historierna uppdelade i två delar. Den första berättelsen börjar och avslutar boken medan den andra berättelsen också är den näst sista. Den sjätte berättelsen återfinns i mitten av boken, och man skulle alltså kunna beskriva upplägget med talserien 1,2,3,4,5,6,5,4,3,2,1. Det låter klurigt och märkligt, men när man läser boken känns det hela väldigt självklart. De olika berättelserna utspelar sig i olika delar av världen och i olika tider. Språket och stilen är helt olika mellan de olika berättelserna. Den första är en berättelse om livet till sjöss på 1800-talet där människans värsta sidor visas upp medan den andra berättelsen handlar om en ung och plågad kompositör som skriver ett mäktigt stycke musik med samma struktur som boken i 1930-talets Belgien. Den tredje berättelsen utspelar sig i 70-talets Kalifornien och är en riktigt spännande deckarhistoria som handlar om en ung journalist som försöker sätta dit männen bakom ett kärnkraftverk. Den fjärde berättelsen är en ganska komisk nutida historia om en förläggare som mot sin vilja blir inlåst på ett märkligt ålderdomshem. Berättelsen därefter utspelar sig i framtiden och är skriven som en intervju med en av alla kloner som människorna utnyttjar som arbetskraft i denna dystopiska framtid. Den sjätte berättelsen utspelar sig ännu längre in i framtiden när den mänskliga civilisationen har fallit, men sakta har börjat byggas upp igen. Det finns några återkommande teman mellan de olika berättelserna, men i princip skulle de kunna läsas som fristående kortromaner. Då skulle man dock gå miste om den mäktiga helheten. De olika berättelserna dyker upp i varandra, antingen som filmer eller böcker, och huvudpersonerna blir på olika sätt väldigt känslomässigt berörda av de föregående berättelserna. David Mitchell har skrivit boken som att de olika huvudpersonerna är varandras reinkarnationer, vilket inte påverkar berättelserna i någon större omfattning, mer än att man förstår att vad Mitchell vill säga med Cloud Atlas är att människans natur aldrig kommer förändras. Vi är dömda till vår egen undergång, utan att framtiden för den sakens skull är helt utan hopp.

När jag läser det föregående stycket inser jag snabbt att det här är det mest flummiga och svårförståeliga inlägget som jag har skrivit på Finpop. Det känns svårt att göra Cloud Atlas rättvisa med en recension. Det är fantastisk roman, som är alltid annat än flummig eller svårförståelig. David Mitchell är så långt bort från new age-floskler som man kan komma. Jag är otroligt imponerad av hans förmåga att variera sin stil och sitt språk. Vare sig det handlar om deckare, sci-fi eller brev från 1800-talet känns det trovärdigt och spännande. Han har uppenbarligen gjort omfattande research för alla berättelserna och dessutom måste han ha läst ett stort antal böcker för att greppa de olika stilarna som han använder sig av. Jag har inte läst någon bok där de olika delarna är lika snyggt sammanlänkade (och samtidigt inte) sedan Paul Austers New York-trilogi. Cloud Atlas är lite av ett mästerverk och det är sällan jag läser böcker som ger mig som läsare lika mycket som den här. Jag kommer kasta mig över David Mitchells övriga böcker, och jag hoppas att du gör detsamma.

torsdag 22 juli 2010

Mina drömmars sommarfilm

Vi lever i en fruktansvärd tid där allt ska gå att sälja. När det gäller populärkultur kommer musik och litteratur alltid klara sig relativt lindrigt undan från detta – det är förhållandevis billigt att spela in en skiva eller att ge ut en bok, och det blir allt lättare att genomföra allt på egen hand. Men när det gäller film, som nästan alltid kostar enorma summor att producera, blir den konstnärliga friheten alltmer begränsad. Det är sälja eller dö som gäller. Det har alltid gjorts kommersiella filmer och filmbolag har alltid gillat att tjäna pengar, men att döma av filmutbudet 2010 och planerade filmpremiärer det närmaste halvåret har det sällan sett mer dystert ut. En film kostar så pass mycket pengar att manusförfattare och producenter måste kunna ge filmbolagen någon slags garanti att filmen kommer ses av många människor. Och ju större publiken är desto mer slätstruken blir filmen. Det är ytterst få filmer som släpps nuförtiden som överhuvudtaget känns intressanta. Sverige är ännu värre än USA, för de enda filmer som går upp här är de som gick bra därborta, vilket innebär att utbudet blir ännu tunnare. Och samtidigt svalnar intresset för smalare film, konstigt nog. Sommaren är värre än resten av året. Då är det nästan uteslutande helt hjärndöda filmer som får premiär i Sverige. Men den här sommaren finns ett undantag. Den underbart komplicerade och snygga Inception går emot alla blockbusterkonventioner, och låter tittaren tänka själv, och kommer därför locka en större publik en någon annan av sommarens storfilmer. Inception är en Matrix för 10-talet och Christopher Nolans hittills bästa film.

Hypen inför Inception har sakta byggts upp under det senaste halvåret. Jag har varit svältfödd på bra film och längtan efter Inception hann växa till något enormt i takt med att nya trailers släpptes. Samtidigt visste jag inte mycket om filmen innan jag satte mig i biografen. Jag visste att Leonardo DiCaprio – som mer och mer framstår som sin generations största skådespelare – hade huvudrollen och att Ellen ”Juno” Page och Joseph Gordon-Levitt hade intressanta biroller. Och sen visste jag förstås att drömmar – och drömvärldar - skulle ha en central roll i filmen. Men mer än det visste jag inte. Och jag tänker inte skriva mer om filmens handling än så. För jag tror att Inception fungerar allra bäst om man inte vet vad man har att vänta sig. Det är en fascinerande film som leker med roliga idéer och tankar. Nolan drar i trådarna på ett snyggt och säkert sätt. Det hade lätt kunnat bli rörigt, flummigt och obegripligt – men det blir det aldrig. Det är aldrig svårt att hänga med eller förstå vad som händer. Den breda publiken kommer kunna tillgodogöra sig allt det som Nolan vill säga, utan att filmen för den sakens skull är tramsig eller Hollywoodurvattnad. Flera gånger under filmen tänker jag på LOST, och att Inception är som ett långt, påkostat och välgjort avsnitt av den nu avslutade serien. Bildspråket är otroligt genomtänkt och några av scenerna är det snyggaste jag har sett på flera år. Inception har både hjärta och hjärna, samtidigt som det är en helt unik film, och jag var väldigt tillfredställd när jag gick ut ur biografen. Nolan har överträffat sig själv och jag kommer nog drömma om Inception i natt. Det är filmer som Inception som får mig att inte helt ge upp hoppet om Hollywoodfilmen. Med killar som Nolan kommer det aldrig kunna gå helt fel.


SvD, IMDb

söndag 18 juli 2010

Congratulations

Jag vet inte om det gör mig till en dryg jävel, men när vissa band får sjukt mycket uppmärksamhet blir jag genast misstänksam. Jag kan ha gillat dem tidigare, men om de plötsligt börjar hajpas och spelas ute på dansgolven vänder jag mig ofta emot banden. Min tidiga välvilja byts ut mot något slags förakt. Av någon anledning förlorar mycket musik sin charm när man inte får ha den för sig själv längre. Bland annat därför känner jag mig alltid splittrad när jag går på spelningar. Musikens personliga betydelse försvinner när alla andra också ska gilla den. Det är förstås extremt barnsligt och fånigt att tänka och bete sig såhär, och det tar emot att erkänna det, men det är lite så jag fungerar. På senare år är ett typexempel på ett sådant här band New York-bandet MGMT. Jag tyckte också att de var jättekul när Oracular Spectacular kom för snart tre år sedan. Men sen skulle alla fotbollskillar och Uppsalaposörer också haka på och då var det plötsligt inte lika kul längre. Glädjen byttes ut mot äckel. Men nu har den allmänna MGMT-vurmen svalnat lite och jag har vågat mig tillbaka. Bandets senaste skiva Congratulations släpptes för några månader sedan och jag känner mig otroligt glad över att jag gav MGMT en ny chans. För Congratulations är en av årets absolut bästa skivor, vida överlägsen den dansvänligare föregångaren.

En kul grej med MGMT är att de – innan de blev kända – bodde i det hus i Brooklyn där jag bodde två veckor den här våren. Killarna som jag bodde med var enormt uppspelta över detta. Med den vetskapen blev deras ganska slitna och snuskiga hus väldigt coolt. När jag kom dit i början av maj var en av killarna helt besatt av det nya MGMT-albumet. Han kallade det för ett mästerverk, men jag tog honom aldrig riktigt på allvar, utan avfärdade det mest som en stenad grabbs fascination över att bo i samma hus som en gång hade bebotts av Brooklyns numer största rockhjältar. Men när jag på allvar började lyssna på Congratulations förra helgen insåg jag att han hade rätt. Congratulions är en jävligt bra skiva. När jag hade lyssnat igenom albumet första gången började jag omedelbart om från början. Den här gången känns det som att MGMT har vågat gå sin egen väg. De har redan en fanbase och behöver inte tillfredställa någon med dansiga hitlåtar längre. Här har de istället satsat på det de gör bäst: modern psykedelisk pop med sköna, drömska melodier. Med en rad trevliga skivsläpp de senaste två åren känns det som att den psykedeliska popmusiken har fått en rejäl renässans och att den mår bättre nu än vad den har gjort på 40 år. MGMT vågar också visa upp sig som de extrema musiknördar de faktiskt är – på skivan finns hyllningslåtar till både Brian Eno och Television Personalities-mannen Dan Treacy. På Congratulations bevisar Ben Goldwasser och Andrew VanWyngarden vad de går för som musiker. Låtarna är inåtvända och kommer knappast spelas på många dansgolv. Och det är så jag vill ha det.

Sandie Shaw

Sommaren 1983 får den något bortglömda popstjärnan Sandie Shaw ett brev från två ”obotliga fans” där det står att ”The Sandie Shaw legend cannot be over yet — there is more to be done." Brevet var skrivet av Morrissey och Johnny Marr, två märkliga unga män från Manchester som nyligen hade blivit alla inåtvända brittiska ungdomars nya favoriter med bandet The Smiths. De ville att hon skulle spela in några låtar med dem. Låten I Don't Owe You Anything hade till och med skrivits med henne i tankarna. Sandie Shaw var dock inte helt övertygad om att det var ett smart karriärsdrag att sjunga tillsammans med det konstiga bandet. Det gick liksom inte att sätta fingret på deras musik och Morrisseys uppenbarelse, och de tidiga låtarna fick inte uteslutande positiva recensioner. När hon får Hand in Glove-singeln hemskickad blir hon chockad och utbrister "He's started sending me pictures of naked men with their bums showing!". Till slut gav hon med sig – vem kan stå emot Morrisseys smicker? – och gick in i studion med bandet och spelade in tre av deras tidiga låtar; förutom I Don't Owe You Anything spelade hon också in Hand in Glove och Jeane. Hand in Glove blev Sandies första hitsingel på över tio år och tillsammans med bandet gjorde hon ett legendariskt framträdande i det klassiska TV-programmet Top of the Pops. För att hedra Sandie uppträdde bandet barfota, för det var som ”barfotaflickan” Sandie hade slagit igenom 20 år tidigare. Dryga 20 år senare är jag inne i min mest insnöade Smiths-period. Jag kan alla låtar utantill och spenderar kvällarna med att se klipp med Morrissey på YouTube. När jag sedan snubblar över Sandie Shaws inspelningar av de här tidiga Smiths-låtarna blir jag otroligt fascinerad. Hennes röst gör sig perfekt på de här låtarna och särskilt Jeane är overkligt vacker och gripande. Jag började läsa in mig på Sandie Shaw och blev ännu mer fascinerad.

Sandie Shaw heter egentligen Sandra Goodrich och innan hon slog igenom som sångerska jobbade hon på Fordfabriken i Londonförorten Dagenham. När hon sedan slog igenom, efter att ha vunnit en lokal talangtävling (det var så det gick till back in the days), blev hon en symbol för Swinging London men fick också kredd för sin arbetarklassbakgrund och blev kallad ” the ultimate working-class 'it' girl". Sandie Shaw uppträdde nästan alltid utan skor vilket älskades av publiken och definitivt har bidragit till hennes kultrykte. För att slå igenom internationellt spelades Sandies låtar in på många olika språk, vilket känns lite underligt nuförtiden. Idag ter sig inte Sandie Shaws musik särskilt spännande men hennes största hits (There's) Always Something There to Remind Me, Girl Don’t Come och Long Live Love (söt video!) är fortfarande rejält svängiga och fina. Sandie känns på många sätt som en brittisk motsvarighet till Françoise Hardy. De gjorde liknande musik och marknadsfördes på samma sätt. Båda har blivit halvstora 60-talsikoner. 1967 tog Sandie Shaw hem Eurovisionschlagerfinalen med låten Puppet on a String – som hon hade blandade känslor inför – och blev Storbrittaniens första vinnare. Sen svalnade karriären och när hon fick det där brevet från Morrissey och Marr var hon inte särskilt het längre. Jag tycker att hennes Smiths-inspelningar är det bästa som hon har gjort. Tydligen ska Sandie Shaws gamla låt Heaven Knows I’m Missing Him Now ha varit Morrisseys inspirationskälla till den betydligt mer sorgliga Heaven Knows I’m Miserable Now. Jag tycker dessutom att Moz och Sandie är rätt lika varandra, deras hakpartier är lika ståtliga. Hursomhelst, när jag för två år sedan skulle göra en snygg ”header” till den då nystartade bloggen Finpop började jag leta efter passande bilder. Efter en liten stund hittade jag en snygg bild på Sandie Shaw som kändes helt rätt. Hon var lagom okänd och bilden hade en magisk dragningskraft. Jag tycker att Sandie Shaw ser märklig ut på många fotografier (hon hade förmodligen inte slagit igenom som popstjärna i dagens karga popklimat), men på den där bilden ser hon helt fantastisk ut. Hennes eftertänksamma och lätt melankoliska utseende symboliserar vad jag vill säga med den här bloggen på ett utomordentligt sätt.

fredag 16 juli 2010

Finpop fyller år och firar med tidernas bästa lista

För tillfället känns det som att allt är stillastående. Norrköping på sommaren är en öken och om man någon gång skulle tro sig se något hända är det bara en hägring. Men tiden går onekligen. Saker händer och det som hände ter sig allt mer avlägset. Jag blir äldre, kompisar blir äldre och Finpop blir äldre. Idag är det två år sedan som jag startade den här bloggen. Då ville jag skriva den där bloggen som jag själv ville läsa, men inte kunde hitta. Jag tycker att det har gått rätt bra. Varje inlägg har varit kul att skriva, responsen har varit uteslutande positiv och jag tycker att jag emellanåt har lyckats fylla det där tomrummet som jag önskade fylla för två år sedan. Jag är dock medveten om att populärkultur inte kan fylla alla tomrum. Man lever inte nödvändigtvis ett bra liv bara för att man lyssnar på bättre musik och ser bättre filmer än alla andra. ”Livet är inte bara TV-serier, Henrik. Det är mer”, som min pappa så vist uttryckte sig häromkvällen när jag beklagade mig över den populärkulturella sommartorkan. Men film, musik och böcker gör, och har alltid gjort, mitt liv oändligt mycket bättre än vad det hade varit utan. Jag gillar Finpop. Hade det varit någon annan som skrev bloggen hade jag också gillat den. Jag är en väldigt blygsam kille med ett sviktande självförtroende, men Finpop är en av få grejer som jag faktiskt känner mig stolt över. Finpop är en bra blogg. Just nu känns det lite trögt att hitta saker värda att skriva om, men Finpop kommer leva vidare. Idag firar jag med en lista som var otroligt svår att göra: mina tio absoluta favoritlåtar. Det är en väldigt förutsägbar lista. Trots att jag alltid är på jakt efter ny och spännande musik hör nästan alla mina favoriter till en länge svunnen tid. De flesta som gillar rock och pop hade säkert satt ihop en liknande lista. Samtidigt är det en lista som verkligen definierar min musiksmak. Det är tio låtar som jag alltid kommer utgå ifrån när jag diskuterar ”bra musik”, så för er som läser den här bloggen kan den säkert vara värdefull. Antingen håller ni med eller så avfärdar ni mig som den 23-åriga gubbjävel jag faktiskt är.

1. Bob Dylan – Like A Rolling Stone
Bob Dylan är tidernas bästa sångare och textförfattare. Och Like a Rolling Stone är hans främsta mästerverk. Vad som gör den här låten till låtarnas låt behöver egentligen inte någon förklaring – det är bara att lyssna. Det här är grundpelaren som bär upp all modern popmusik som över huvudtaget är något att ha.

2. The Clash – London Calling
London Calling slog in alla dörrar. När jag, 14 år gammal, för första gången hörde den här låten var det något fundamentalt inom mig som förändrades för all framtid. The Clash blev mitt favoritband och jag kommer aldrig kunna älska en annan grupp på samma sätt som jag har älskat dem. Joe Strummer och grabbarna förändrade mitt sätt att se på musik. De fixade till min attityd och ändrade min världsbild. Och varje gång jag återvänder till deras musik får slagkraften i deras låtar mig att tycka att ”all annan musik är skit”. Och allt började med de inledande ackorden till London Calling – världens bästa rocklåt.

3. The Beatles - A Day in the Life
Alla som har något som helst intresse för popmusik hittar förr eller senare till The Beatles. Det går inte att avfärda deras musik och dess betydelse för all efterföljande popmusik. När man har betat av de självklara klassikerna och börjar lyssna på albumen inser man hur flummig och märklig större delen av deras låtskatt faktiskt är. The Beatles förhöjde sin kreativitet med en inte oansenlig mängd droger. De lekte med och utmanade popmusikens konventioner, och än idag finns det ingen som riktigt har kunnat matcha deras fantasi och uppfinningsrikedom. Deras mest fascinerande och märkliga låt är A Day in the Life som avslutar Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band-skivan. Jag kan lyssna hur många gånger som helst på den här låten utan att tröttna. Den fortsätter att fascinera och förtrolla med sin otroligt starka text och konstiga struktur.

4. The Beach Boys – Good Vibrations
I jakten på den perfekta popmusiken blev Brian Wilson galen, men det var det fan värt. Good Vibrations är den mest perfekta poplåt som någonsin har spelats in. Lager på lager, harmonier, konstiga ljud, en medryckande melodi, ovanlig låtstruktur och en skön text – allt samverkar på ett fantastiskt sätt som lyfter The Beach Boys över alla andra band som har försökt att göra samma sak. När jag tänker på 60-talet – det årtionde som jag helst hade velat uppleva – tänker jag på strandpojkarna och deras Good Vibrations.

5. The Rolling Stones - Sympathy for the Devil
Michail Bulgakov skrev världens bästa bok. Mick Jagger läste den och skrev sedan 60-talets bästa rocklåt. Sympathy for the Devil är Stones när de är som bäst. Det är en snyggt uppbyggd låt med en magisk text, ett fantastiskt gitarrsolo och en otroligt gripande sångprestation från Jagger. Rockmusik blir inte bättre.

6. David Bowie – Life on Mars?
David Bowie är en av popmusikens mest fascinerande figurer. Han har spelat många olika roller och bytt skepnad fler gånger än någon annan. Han har också skrivit några av världens bästa låtar. Bowie gjorde under 70-talet flera album som jag aldrig kommer tröttna på. Life on Mars är hans finaste låt. Det är en otroligt snyggt konstruerad låt med en stark melodi och en av tidernas finaste poptexter. Bowie har aldrig sjungit bättre eller mer övertygande. Den här låten är ett löfte om att det finns något mer och något större där ute.

7. Bruce Springsteen - Born to Run
Efter förra årets Stockholmsspelning med Bruce Springsteen har jag fortfarande problem att lyssna på hans musik utan att känna mig lite illamående. Men jag får nog släppa folkhemshjälten Springsteen och förtränga alla hans skivor efter Born in the USA. Springsteen på 70-talet var en helt annan man än den han är idag. När Springsteen var ung var han världens mest sympatiska rockstjärna och det finns ingen annan artist vars texter jag har kunnat relatera till på samma sätt. Den unge Springsteen lyckades fånga känslan av att vara ung på ett bättre och mer träffande sätt och någon annan rocker. Born to Run – och vad den skivan symboliserar – kommer alltid vara enormt viktig för mig. Det är på många sätt min bibel och Born to Run är låten som alltid kommer driva mig framåt. "Tramps like us, baby we were born to run!"

8. Håkan Hellström - Gårdakvarnar och Skit
Det är tio år sedan Håkan gjorde entré i mitt liv och för varje dag som går känns hans musik alltmer viktig och angelägen. Jag sover med Ett kolikbarns bekännelser under kudden och jag ser fram emot den kommande skivan Två steg från paradise (den titeln hade inte fungerat för någon annan än Hellström) otroligt mycket. Håkan är kung och det finns helt enkelt ingen som han. Gårdakvarnar och Skit är hans allra bästa låt. Den har hans bästa text, den finaste Björn Olsson-melodin och en otrolig sångprestation. Jag får fan gåshud varje gång.

9. Jimi Hendrix - Little Wing
När jag var yngre älskade jag att spela gitarr. Min gud hette Jimi Hendrix och drömmen var att kunna spela hans Little Wing på det där tillbakalutade och självklara sättet som bara Jimi klarade av. Som så många andra drömmar dog drömmen om att bli gitarrhjälte, men kärleken till Jimi Hendrix består. Ibland lyssnar jag på Little Wing och sluter ögonen. Jimis små vingar tar mig till en plats där allt är möjligt och inga drömmar dör. Little Wing är otroligt kraftfull och varken innan eller efter har någon spelat gitarr som Jimi Hendrix.

10. The Kinks - Waterloo Sunset
Varje dag ser jag världen genom mitt fönster. Jag vet inte om jag gillar vad jag ser. Det känns som att det här är en värld där jag aldrig riktigt komma höra hemma. Jag stannar ofta hemma om kvällarna. Men jag är sällan rädd. Och om jag skulle vara det sätter jag bara på Waterloo Sunset. Det är låten som får alla problem att kännas avlägsna. Ray Davies röst tröstar och får världen att kännas som en bättre plats. Allt kommer att lösa sig.

Jag har skrivit flera inlägg om de flesta av de här banden och artisterna tidigare, om någon skulle vara intresserad. Använd sökfunktionen!


Killen på bilden är förstås er käre bloggare, Henrik Valentin. Det är typ sådär jag ser ut. Tjejen på Finpop-bilden högst upp på sidan är alltså inte jag, vilket några verkar ha trott (trots mitt ganska grabbiga namn). Vem hon är får ni reda på i nästa inlägg. På återseende.

lördag 3 juli 2010

King of the Beach

Helvete vad varmt det är! Jag är inget större fan av sommaren. Särskilt när man måste arbeta är sommaren årets mest överskattade årstid. Nio timmar om dagen befinner jag mig i ett lab och kontrollerar vattenkvalitet. Genom fönstret ser jag solen skina och svetten rinner nedför ryggen. För mig som popkulturnörd är sommaren extra hård. Det släpps bara ett fåtal intressanta skivor, biograferna visar nästan uteslutande skit, bokförlagen ger inte ut särskilt många nya böcker och TV-tablåerna ekar tomma. Finpop blir lidande och allt är sommarens fel. Men det finns de som gillar sommaren och aldrig vill att den ska ta slut. Förra sommaren var det superstenade och superskramliga kaliforniska rockbandet Wavves bland det coolaste och somrigaste man kunde lyssna på. Jag var otroligt splittrad. Skivan Wavvves hade ett tjusigt omslag och några fantastiska låtar. Och frontmannen Nathan Williams var rätt cool, på sitt barnsliga och pårökta sätt. Han var den typen som du inte förväntar dig att kunna ha ett vettigt samtal med, men som funkar väldigt bra som sångare i röjigt band. Merparten av låtarna på Wavvves var uppriktigt sagt helt värdelösa. Det var mestadels skrammel och öronplågeri. Men Wavves hyllades nästan överallt. De var hippa och alla ville ta del av deras oljud. Wavves gav sig ut på turné. Men Nathan Williams klarade inte riktigt av turnélivet och följderna blev rätt pinsamma. När de spelade i Barcelona hade Nathan tryckt i sig både valium och ecstasy (en obegriplig mix, kan tyckas) och slogs med sin trummis på scen och förolämpade den spanska publiken. Varpå de började kasta skor och flaskor på honom. Turnén ställdes in och jag trodde att jag aldrig mer skulle få höra något från Wavves igen. Men nu är de tillbaka...

...och helvete vad bra det låter! Det nya albumet King of the Beach är betydligt mindre skramligt än föregångaren. Nathan har lagt större energi på att snickra melodier och riktiga låtar och resultatet låter riktigt bra. Wavves har fått tillökning från den nyligen avlidne Jay Reatards gamla band. Och det låter oändligt mer kompetent och samspelt än på det förra albumet. King of the Beach är ett riktigt bra album. Tonläget är fortfarande vilt, stenat och somrigt. Nathan Williams är inte den mest intelligenta och pålästa rocksångaren i världen. Men han är ung och kommer från San Diego. Och det är ungefär det som man vill ha på sommaren. King of the Beach innehållet många helgjutna strandhits. Den fina When Will You Come lånar fritt från den gamla Ronettes-klassikern Be Me Baby. Låtarna Idiot, Post Acid och Green Eyes är fina typexempel på det nya Wavves-soundet. Det är fortfarande skramligt och dissat men melodierna har en mer framträdande roll och det låter mycket, mycket bättre. Nathan sjunger bättre och han låter gladare. Wavves gör musik som definierar sommaren. Min favoritlåt på skivan är den avslutande Baby Say Goodbye. Den är nedtonad och poppig. King of the Beach och ordentligt med väl kylda drycker är egentligen det enda som behövs för att överleva sommarens varmaste och mest outhärdliga dagar.

Tankar kring första säsongen av Treme

Jag måste tillbaka. Jag vet inte när, men någon gång innan det här livet tar slut måste jag vandra på New Orleans gator igen. För två månader sedan skrev jag om den nya HBO-serien Treme. Jag var entusiastisk och lycklig. För första gången någonsin såg jag en TV-serie där jag kände igen mig nästan överallt. Efter dryga två veckor i NOLA hade jag täckt större delen av staden till fots, besökt caféer, restauranger och jazzklubbar och fått se världens vackraste stad från sina bästa sidor. När jag skrev det förra Treme-inlägget hade jag sett tre avsnitt. Sen lämnade jag Kanada, reste runt lite i USA och kom hem till Sverige igen. Och av någon anledning kändes inte Treme lika angelägen längre. Jag kastade mig inte över de nya avsnitten. Kanske blev jag motvilligt påverkad om den oförståeligt negativa kritik av serien som har förekommit på nätet, inte minst på min svenska favorit-TV-blogg Weirdscience. Det dröjde fram till förra helgen innan jag tog mig samman och såg det fjärde avsnittet. Jag tvivlade aldrig på Tremes storhet och när jag tog upp serien igen var jag återigen fast. Jag såg de resterande avsnitten i en följd. Nu när LOST-finalen har hunnit sjunka in och den effektiva säsongsavslutningen av Breaking Bad hamnat någonstans i bakhuvudet framstår Treme alltmer som TV-årets hittills största händelse. Treme är ett mästervek och förtjänar en stor publik. För alla som någonsin har drömt om New Orleans borde Treme var det finaste och mest angelägna som man kan se. Serien kommer tydligen börja visas på Canal+ i slutet av augusti, vilket känns lite tråkigt. Jag vill att alla ska kunna se den här serien. Det är på tiden att SVT rycker upp sig och börjar ha koll på vilka amerikanska TV-serier som de borde köpa in. För mina föräldrar och alla andra som inte tar det för givet att ladda ned alla TV-serier blir det allt svårare att få se bra TV. Det känns lite tråkigt att se hur SVT har slarvat bort de senaste årens allra bästa serier. De missade Mad Men, Sons of Anarchy och Breaking Bad som istället har visats på kanaler och sändningstider där ett fåtal hade möjlighet att upptäcka dem. Och nu missar de alltså Treme. Om de inte gör som med True Blood (som jag av uppenbara skäl har slutet följa) och visar Treme efter att Canal+ redan har visat alla avsnitt, något år för sent.

Men tillbaka till Treme. Mitt hjärta bultar för den här serien. Den kritik som har förekommit mot serien är framförallt att karaktärsgalleriet är för stort för att man ska kunna ha en överskådlig blick över händelserna och de olika rollerna. Några tycker att serien känns splittrad och oengagerande. Jag håller inte med. Treme är minst lika engagerande som LOST, som ju också hade en mängd olika karaktärer. Det stora antalet karaktärer är snarare en av seriens stora styrkor. Treme skildrar staden New Orleans och det finns karaktärer som representerar stadens olika sidor. De är musiker, restaurangägare, akademiker, advokater, arbetare och vanliga människor. Karaktärerna får serien att kännas levande. Dessutom är de alla otroligt välskrivna. Det är sällan deras öden korsas utan alla rör sig i sina egna små världar i den ganska lilla staden där döden ses som en självklar del av livet. Det har inte funnits en enda karaktär som inte har känts intressant och det har varit lika gripande att följa dem alla. Skådespelarna gör uteslutande lysande prestationer. Det är svårt att välja ut några favoriter, jag gillar dem alla lika mycket. Men det är särskilt svårt att värja sig mot Steve Zahns pårökta, NOLA-vurmande mångsysslande rollfigur Davis McAlary. Mitt hjärta slår extra hårt för honom. Men det jag har gillat mest med Treme är förstås möjligheten att få återbesöka och minnas New Orleans - den häftigaste stad som jag någonsin har varit i. New Orleans-borna älskar sin egen kultur och hade det varit någon annan stad som det handlade om hade kanske Treme känts kitschigt. Men alla jag träffade där nere vara lika entusiastiska över jazzklubbarna, maten och stadsdelarna. Som tittare är det otroligt kul att känna igen caféer, musiker, parkeringsplatser, färjeterminaler, gator och torg. Jag älskar New Orleans. Och jag älskar Treme.

torsdag 1 juli 2010

The Thousand Autumns of Jacob De Zoet – David Mitchell

Det finns få litterära genrer som jag gillar att läsa lika mycket som historiska romaner. En bra historisk roman är bland det bästa som finns – samtidigt som man får ta del av en gripande berättelse lär man sig otroligt mycket. Tyvärr är det med historiska romaner som med deckare – det går 20 urusla historiska romaner på varje läsvärd historisk roman. Jag har vid oräkneligt antal tillfällen tvingat mig igenom fruktansvärda och illa skrivna böcker placerade i mer eller mindre intressanta historiska miljöer. Det verkar som att historiska romaner bedöms utifrån andra kriterier än ”vanliga” romaner. Kanske är det ingen som förväntar sig att en historisk roman ska vara bra på riktigt – ”man kan inte få det bästa av två världar”. Med The Thousand Autumns of Jacob De Zoet har dock David Mitchell motbevisat alla tvivlare. Det är en otroligt välskriven och fascinerande roman placerad i Japan i början av 1800-talet. Jag visste inte mycket alls om Japan vid den här tiden och jag hade aldrig hört talas om att Japan var ett slutet land – vilket boken fokuserar på – men när jag läste The Thousand Autumns of Jacob De Zoet lärde jag mig otroligt mycket, samtidigt som jag blev sugen på att få veta mer. David Mitchell har skrivit en av årets stora läsupplevelser. The Thousand Autumns of Jacob De Zoet har inte bara årets vackraste titel utan är också den snyggaste boken som jag har hållit i det här året. Det snygga omslaget (tygpärm med glitter!) och de fina illustrationerna ökar entusiasmen ytterligare och det är sällan som jag rycks med på det här sättet av en roman. Stundtals känns det som att man faktiskt är där, i ett av världens mest spännande länder för över 200 år sedan.

Japan år 1800 var ett slutet och isolerat land. Japanerna hade ytterst liten kontakt med omvärlden och klarade sig på egen hand. Kristendom var inte tillåtet, utlänningar fick inte lära sig japanska och de japaner som lämnade landet var inte välkomna tillbaka. All handel sköttes från ön Dejima utanför Nagasaki och utlänningar kunde inte ta sig längre in i landet. Till Dejima kommer den unge holländaren Jacob De Zoet. Han ska jobba där i fem år innan han kan återvända till Holland och sin blivande fru. Men ödet vill annorlunda. Jacob fascineras av den japanska kulturen och förälskar sig i en japanska barnmorska med ett sönderbränt ansikte. Han dras in i ett komplicerat nät av intriger, lögner och mord och får en större inblick i det främmande landets kultur och samhällssystem än vad han kanske hade önskat sig.

David Mitchell är en jävel på att skriva. Språket i The Thousand Autumns of Jacob De Zoet är fantastiskt. Mitchell skriver på ett medryckande och levande sätt, och hans beskrivningar av miljöer, människor och händelser känns på något sätt mer lediga och naturliga än de flesta andra författare jag har bekantat mig med de senaste åren. Hemma i England verkar han vara hur stor som helst och kritikerna tar i så att de nästan skiter på sig när de ska lovorda honom. Att döma av citaten som pryder baksidan av The Thousand Autumns… är han allmänt betraktad som ett litterärt geni. Konstigt nog finns inga av hans böcker översatta till svenska och jag hoppas verkligen att något svenskt förlag tar sitt förnuft till fånga och ger ut det här mästerverket. Det måste finnas en marknad för The Thousand Autumns… även i Sverige. Annars vill jag gråta. Mitchell har potential att bli en av mina nya favoritförfattare. Han nämner mina husgudar Haruki Murakami, Paul Auster, Italo Calvino och Mikhail Bulgakov som referenser och hans kritikerrosade roman Cloud Atlas ligger i högen med böcker som ska läsas i sommar. The Thousand Autumns… är en fantastisk historisk roman och det bästa som jag har läst i genren på flera år. Karaktärerna och storyn är otroligt starka och hade fungerat i vilken tid och miljö som helst. Men att Mitchell har valt det isolerade Japan som skådeplats gör allt mycket starkare. Det är en så fascinerande och märklig plats att jag efter att ha läst ut boken sitter och läser om Japan på Wikipedia tills mina ögon gör ont. Jag kan inte få nog. Mitchells historiska kunnande är imponerande. Hans research måste ha varit enormt omfattande och till skillnad från många andra historiska författare verkar han ha en lyhördhet för vilka detaljer som intresserar läsarna. Jag har inga onda ord om David Mitchell eller The Thousand Autumns of Jacob De Zoet. Ingen borde gå miste om den här romanen. Det är intressant historia presenterad på ett lysande sätt.