måndag 29 november 2010

Air Doll

När jag har sett en japansk film eller läst en japansk bok tänker jag ofta att japanska regissörer och författare har mycket mer att säga om vardagen än sina västerländska kollegor. Även om vardagen i japanska filmer och böcker ofta är absurd, surrealistisk och smått vansinnig känns det som att mer blir sagt. Jag tror att det kan bero på att den japanska kulturen är annorlunda i grunden. Det verkar inte som att de tycker att det är farligt att skildra vardagstristess och melankoli. När amerikanska filmskapare och författare ska göra samma sak slutar det ofta med att de slänger in en massa drogreferenser och malplacerade romanser och resultatet blir ganska platt. Japanerna vågar ofta ta tristessen på allvar. Och då blir det nästan per automatik otroligt bra. Ikväll har jag sett den japanska filmen Air Doll som får mina argument att väga ännu tyngre. Det är en bisarr nutidssaga som har förvånansvärt mycket att säga om ensamhet, vardagen och liven vi lever. Storyn är lika enkel som absurd: en sexdocka hittar ett hjärta och vaknar till liv. På dagarna vandrar hon runt på stan och hittar snart ett jobb i en liten videobutik. Hon lär känna flera människor som är lika tomma och vilsna som henne. Men till skillnad från dem har hon nyss börjat leva och har ännu inte hunnit gå sönder. En smart användare på Filmtipset beskriver filmen som en blandning mellan Lars and the Real Girl och Pinocchio, och det är en väldigt träffande beskrivning. Air Doll är stundtals riktigt mörk och lite jobbig att titta på. Man blir varken glad eller hoppfull av att se filmen. Samtidigt känns den mångbottnad och väldigt sann. Filmiskt är den nästintill fulländad med vacker scenografi, passande soundtrack och bra skådespelare. Doona Bae är fantastisk i huvudrollen som sexdockan som sakta lär sig mer och mer om världen som hon vaknat upp i. Hon lyckas nollställa sina uttryck på ett fantastiskt sätt och ser faktiskt ut som en riktig docka i vissa scener. Air Doll rör sig långsamt och eftertänksamt framåt mot det oundvikliga slutet. Det är en tänkvärd, insiktsfull och mycket vacker film om hur sorgliga och fantastiska våra liv kan vara. Se den.

torsdag 25 november 2010

Little Marbles briljerar

Håkan Hellström var med i SVTs Robins förra veckan och som vanligt sade han många smarta saker. Bland annat att i princip alla kan göra bra musik om de verkligen vill och får möjlighet att utvecklas. Jag tror faktiskt att det är så. Mitt bevis är Little Marbles. Jag kommer som bekant från Norrköping och nästan alla som sysslar med musik där får utrymme i de lokala tidningarna och får spela på olika tillställningar. För några år sedan dök Little Marbles upp. De såg helt vansinniga ut, i sinnessjukt färgglada hippiekläder och knäppa frisyrer, och dessutom var de väldigt unga – två saker som garanterade att de skulle få ganska mycket utrymme i staden som annars bara kan skryta om Eldkvarn och Markus Krunegård. Jag såg dem live för några år sedan och hade inget positivt att säga. De var nästan provocerande kycklinggulliga och deras nonsenstexter kändes bara meningslösa. De hade attityd, men det var allt. Några år senare känns det helt fel att dissa två småtjejer som försöker göra musik, men jag ursäktar mig med att jag inte heller var särskilt gammal. Lite oväntat fortsatte Little Marbles att göra musik. De harvade runt och blev ganska snabbt upptäckta av Stefan Sundström som använde dem som förband. Ibland när jag är hemma i Norrköping kan jag se tjejerna på stan. Deras färgglada kläder livar upp den tråkiga Drottninggatan och det är omöjligt att inte småle. I somras hörde jag en låt på P3 som var riktigt bra och verkligen ryckte tag. Det är sällan jag känner så när jag lyssnar på radio. När jag sedan fick höra att det var Little Marbles som hade gjort låten, som heter Jag hoppar och trampar på ditt hjärta, blev jag väldigt förvånad. Den här hösten har jag helt och hållet ändrat uppfattning om Little Marbles vilket till slut har lett fram till den här hyllningsbloggen.

Jag hoppar och trampar på ditt hjärta är en fantastisk låt. Jag skulle nog kalla det för en av årets bästa låtar. Den har verkligen allt. Och det är smått förbluffande att Little Marbles har gjort den. Melodin, sången och texten är otroligt bra och medryckande och trots att jag lyssnat på den i flera månader har jag inte tröttnat än. Låten finns med på duons senaste album Vi slutar när vi är klara. Också albumet i sin helhet är förvånansvärt bra. Little Marbles har lyckats utvecklas till något helt eget. De är unika på den svenska popscenen, och de enda som de skulle kunna jämföras med är First Aid Kit som också består av två tjejer i samma ålder. First Aid Kit är kanske mer begåvade musikaliskt, men eftersom Little Marbles skriver sina låtar på svenska känns det som att deras musik träffar hårdare. Texterna är i de flesta fall riktigt bra. Trots att det fortfarande finns en del barnsliga inslag – och det ska det fanimej göra när det är två ungdomar som har skrivit låtarna – känns det mestadels som att det är två smarta och insiktsfulla tjejer som man har att göra med här.

Vi slutar när vi är klara är också oväntat spännande rent musikaliskt. Det är utan tvekan Jag hoppar och trampar på ditt hjärta som är skivans bästa låt, men det finns flera riktigt bra låtar att hämta. Ta min ungdom känns som Lily Allen på svenska medan den fina En galning på stan känns som en Jens Lekman-schlager. Och på Du får mig att förlora får de till ett riktigt skönt Beatles-psykedeliskt gung. Låten Svart Katt är svängig och gripande, med en riktigt bra text. Tjejernas sångröster har också utvecklats och nu sjunger de bättre än de flesta svenska poptjejer. Jag är helt enkelt otroligt imponerad och tycker att alla borde lyssna. Det här är kanske Little Marbles höjdpunkt, jag är tveksam om konceptet kommer fungera när de blir äldre, men med den här skivan har de fått min eviga respekt och beundran.

Spotify

söndag 21 november 2010

My Beautiful Dark Twisted Fantasy

Det är många som förvånat har höjt på ögonbrynen när jag öppet deklarerat min kärlek till Kanye West. Men faktum är att han är en av mina favoritartister. Jag har lyssnat intensivt på honom sedan jag fick tag i demon till The College Dropout när jag var 16. Jag tycker inte han har spelat in en enda ointressant låt. Han är mer rock än någon annan rappare och hans storhet har gjort det möjligt för honom att experimentera mer än någon annan. Han är vår tids största rockstjärna. Jag älskade hans förra album 808s & Heartbreak där han gjorde nedtonad musik som satte standarden för alla autotunade hits som har följt efteråt. Det var dryga tre år sedan Kanye gjorde ett renodlat hiphopalbum senast och den långa väntan har gjort att förväntningarna har växt sig enorma. När singeln POWER släpptes i somras började snacket om det nya albumet på allvar. POWER är en fantastisk låt och förväntningarna blev ännu högre. I början av hösten drog Kanye igång sitt G.O.O.D. Fridays-projekt där han släpper en ny låt varje vecka. Det är en galen blandning av kreddiga gästartister, oväntade samplingar, grymma beats och medryckande rap. För en månad sedan kom den halvtimmeslånga musikvideon till den senaste singeln Runaway och jag tappade andan helt och hållet. Runaway-videon är otroligt häftig, konstig och snygg. Kanye West har gjort sitt bästa för att bygga upp musikhistoriens största hype kring sitt nya album. Och nu är det äntligen här. Titeln My Beautiful Dark Twisted Fantasy talar för hela albumet. Kanye har gjort en vacker och väldigt utflippad skiva. Han håller inte tillbaka på något sätt. Och han knockar all konkurrens.

Kanye är störst. Det är inget att diskutera, och han vet om det själv. Hans storhet gör att han ibland gör och säger dumma saker. Men jag bryr mig inte om det där. För framförallt resulterar det i alldeles fantastisk musik. Kanyes storhet ligger i hans känsla för musiken. Han vet vad som funkar och han vågar tänka utanför de typiska hiphopmallarna. Redan på The College Dropout blev det uppenbart att ingen skulle kunna vinna över honom. Medan de två första albumen var renodlade hiphopalbum med visst nytänkande har han de senaste åren nått en plats där han kan göra vad fan han vill. På My Beautiful Dark Twisted Fantasy exploderar han i kreativitet. Samplingarna är vilda och sträcker sig över ett enormt spektrum. Storslagen klassisk musik blandas med hårda hiphopbeats och Bon Ivers autotunelåt Woods. Det är mäktigt, kul och otroligt bra. Kanyes fingertoppskänsla för genren och insikten att han inte alls behöver hålla sig inom genrens ramar gör My Beautiful Dark Twisted Fantasy till ett fantastiskt album.

Tillsammans med 2 steg från paradise är det här den överlägset bästa skivan som jag har hört i år. Musiken är så varierad och gripande att jag har svårt att tro att jag någonsin skulle kunna tröttna. Blivande radiohits samsas med lågmälda och konstiga låtar och helhetsupplevelsen blir jämn och häftig. Kanye är ett geni. Förmodligen ett galet sådant. Hans musik är oavbrutet fascinerande och intressant. Jag intresserar mig främst för musiken men det är omöjligt att inte också fascineras av Kanye som person. Han är en produkt av vår tid mer än någon annan artist. På My Beautiful Dark Twisted Fantasy verkar det som att han öppnar upp lite ibland. Han verkar kritisera sig själv och är uppenbarligen inte stolt över en del händelser, men samtidigt hymlar han inte med vetskapen om sin egen storhet. Kanye är komplicerad, och precis så ska det vara. Det finns ingen annan modern artist som är lika intressant. Jag lyssnar fortfarande på The College Dropout och det skulle inte förvåna mig om jag sitter och lyssnar på My Beautiful Dark Twisted Fantasy om tio år. Oavsett vad som händer med populärmusiken kommer den här skivan leva kvar som det mästerverk den är.

söndag 14 november 2010

Håkan Hellström på Hovet

Jag har varit ganska glad och förväntansfull de senaste dagarna. 2 steg från paradise känns fortfarande som årets bästa skiva och jag har inte tröttnat på någon av låtarna än. Jag har lärt mig låttexterna utantill i väntan på den stora dagen då jag äntligen skulle få höra de nya låtarna live. Och igår var det dags. Håkan spelade inför ett fullsatt Hovet och jag var där. Jag kom några timmar innan spelningen och fick äran att trängas med svettiga och lyckliga tonårstjejer längst framme vid scenen. Tidigare har jag aldrig riktigt förstått vad småtjejerna ser hos Håkan och varför de älskar hans musik så intensivt, men nu börjar jag faktiskt förstå. Det verkar som att alla (bortsett från några få haters, som blir allt färre till antalet) älskar Håkan. Han skulle kunna förena hela det svenska folket. Och beroende på vem man är hittar man självklart olika saker hos honom. Jag tror inte att jag har samma relation till Håkan som de unga tjejerna. Men jag respekterar dem och har inget emot att stå och hoppa framme vid kravallstaketet tillsammans med dem. Det var länge sedan jag såg Håkan senast och mina förväntningar på den här spelningen var förstås extremt höga, men Håkan och bandet lyckades infria alla mina förhoppningar. Det var en fantastisk spelning och de dryga två timmar som bandet höll på kändes som ett kort euforiskt ögonblick.

Håkan är stor. Helt sinnessjukt stor. När man sitter hemma och lyssnar på Håkans skivor känns han väldigt nära och relationen till honom blir ganska intim. Det är först när man ser honom live som man förstår hur stor han faktiskt är. För mig har det alltid varit problematiskt att dela mina idoler med andra människor, men när det gäller Håkan måste man försöka lägga det åt sidan. Alla älskar honom. Gensvaret från publiken är nästan bisarrt. Håkans samspel med publiken kan bara jämföras med Bruce Springsteen, fast det är mer intensivt och kärleksfullt än vad bossen har kunnat åstadkomma de senaste 30 åren. Det verkar som att alla i publiken kan alla Håkans låttexter utantill. Håkan älskar gensvaret och låter publiken sjunga varannan textrad. Det är väldigt häftigt och mäktigt, men samtidigt tar det lite fokus från bandet och Håkans egen sånginsats. För Håkan är det relationen till publiken som är det centrala. Han älskar oss och vill ge tillbaka av all den kärlek som vi har gett honom de senaste tio åren. Han upprepar flera gånger att det är tack vare oss som han står där. När spelningen är över sätter han sig på scenkanten och tittar på oss och ler.

Håkan och hans fantastiska band spelade en skön blandning av de bästa låtarna från den nya skivan och gamla favoriter. Jag fick höra nästan alla låtar som jag ville höra och jag kan inte tänka mig en bättre låtlista. Håkan sjöng riktigt bra och mellansnacket var sympatiskt. Hans ödmjukhet blir nästan provocerande i sammanhanget. Det känns fel att någon ska stå och vara så snäll och eftertanksam inför en fullsatt arena. Men Håkan är inte som alla andra och det är omöjligt att inte älska honom. Det var en fantastisk spelning på alla sätt. Ändå tycker jag att Håkan gör sig bättre på skiva. Jag har svårt att få ihop den Håkan som jag lyssnar på när jag är hemma med den Håkan som springer runt på Hovets scen. Det gör bara min bild av honom alltmer komplicerad. När Håkan på sina skivor framstår som något unikt och livsviktigt känns Håkan live mer som Sveriges svar på Bruce Springsteen. Det är inget fel med det, den här spelningen var bättre än någon Springsteenspelning som jag någonsin kommer få se, men samtidigt känns det som att något går förlorat när låtarna spelas inför den enorma publiken. Låtarna får en annan karaktär – de blir inte sämre, men annorlunda. Det känns inte längre som att budskapet är detsamma. Men framförallt är det kul att få se Håkan så glad och lycklig. Egentligen borde han förbjudas att spela River en vacker dröm. Bland rökmaskinerna och konfettiregnet blir det uppenbart att Håkan inte har nått sin högsta punkt än. Han är störst, men ändå känns det som att det här bara är början.

lördag 6 november 2010

The Moviegoer – Walker Percy

För tio månader sedan var jag i New Orleans. När jag tittar på bilderna därifrån fylls jag av en konstig känsla av både sorg och glädje. Det var en fantastisk resa, på många sätt märklig och fylld av oväntade händelser samtidigt som vissa dagar var helt händelselösa. Jag känner att jag måste tillbaka till New Orleans någon gång innan jag dör. Det finns ingen annan stad som har fått mig att känna och tänka på samma sätt. För att tänka mig tillbaka till de där veckorna i Louisiana brukar jag lyssna på musik därifrån. Den här hösten har jag varit besatt av Aaron Nevilles tidiga inspelningar. Den senaste veckan har jag dessutom förlorat mig i en väldigt fascinerande roman som utspelar sig i New Orleans, nämligen Walker Percys The Moviegoer. Boken är en amerikansk klassiker och vann National Book Award 1962. Tillsammans med den betydligt lättsammare Dumskallarnas sammansvärjning är det den mest kända och älskade romanen som utspelar sig i NOLA. Jag kommer alltid hålla Ignatius J. Reilly vansinniga äventyr närmare hjärtat än den existentiella vandring genom New Orleans gator som Walker Percy erbjuder, men The Moviegoer är onekligen en riktigt bra bok som tvingar läsaren att tänka jobbiga tankar.

The Moviegoer är en av de mest melankoliska böcker som jag någonsin har läst. För att kunna uppskatta den måste man nog ha tänkt en del deppiga tankar om livet, framtiden, kärleken och meningen med allting. Walker Percy sätter stämningen för boken genom att inleda med ett tungt Kierkegardcitat om hopplöshet: ”the specific character of despair is precisely this: it is unaware of being despair”. Huvudpersonen Binx Bolling har ett stabilt jobb och bor i en trygg New Orleans-förort. Han var med i Koreakriget och hans rika familj har en massa problem. Binx börjar närma sig 30 år och vet inte riktigt vad han ska göra med sitt liv. Han alienerar sig och spenderar sina lediga stunder framför filmer – dåliga eller bra, det spelar ingen roll – på New Orleans olika biografer. Binx ser inte värdet i sitt eget liv och påstår att hans finaste och mest värdefulla minnen kommer från de filmer som han har sett. Han lever i ett vakuum och är rätt nöjd med det. Trots att han inte lider känner han att något saknas och börjar leta efter detta i New Orleans med omnejd. Han vandrar genom de kvarter där jag befann mig i början av året och letar efter detta något. Som alla andra som har gett upp nästan allt hopp om sina liv har han ingen aning om vad han letar efter. ”What is the nature of the search? you ask. Really it is very simple; at least for a fellow like me. So simple that it is easily overlooked. The search is what anyone would undertake if he were not sunk in the everydayness of his own life." Det hade kunnat bli tungt, men Walker Percy skriver på ett lätt och elegant sätt, och ibland blir det sorgliga ganska roligt. Eftersom jag också är en ”moviegoer” hittar jag många beröringspunkter med Binx och hans tankar om jakten efter mening känns därför oerhört intressanta och angelägna. Jämfört med John Kennedy Tooles levande skildring av New Orleans i Dumskallarnas sammansvärjning är Percy ganska kylig och distanserad när han skildrar världens mest spännande stad. Hos honom bär hela staden ett dystert skimmer. Det är en utmärkt plats för grubblande, melankoliska vandringar. The Moviegoer handlar om de tyngsta frågorna och om hur man aldrig kommer kunna hitta svaren på dessa. Men den handlar också om att allt inte är förlorat. Att alla kanske kan hitta sin plats ändå.

tisdag 2 november 2010

PS. Lycka till ikväll


Jag har tappat räkningen på alla intervjuer som jag har sett och läst med Håkan Hellström den senaste månaden. Trots att han säger samma sak i varje intervju känner jag ändå för att läsa mer. Håkan lyckas alltid vara underhållande, ett proffs på att intervjuas. Han lyckas släppa in utan att släppa in alls. Det känns som att jag känner honom men egentligen känner jag honom inte alls. När jag lyssnar på Håkans låtar känns det som att jag kommer otroligt nära honom. Varje gång jag lyssnar på Bara dårar rusar in känns det som att Håkan öppnar dörren, räcker mig en öl och berättar sina innersta hemligheter. Jag vill gärna tro att jag vet allt om honom, att hans låtar är den absoluta sanningen. Men så är det förstås inte. Samtidigt som han skriver extremt personliga låtar har han lyckats stänga ute stora delar av sitt privatliv från strålkastarljuset. Det ska han ha respeket för. I sina låtar har han byggt upp en mytologi om knarkare, förlorare och romantiker – och för lyssnaren är det förstås omöjligt att skilja på myt och sanning. Och egentligen ska man väl inte nödvändigtvis behöva göra det. En bra låt är en bra låt, och det räcker egentligen så. Men Håkan känns otroligt intressant som person och det finns ett sug hos mig att få veta mer om honom. Därför är Håkans egen bok PS. Lycka till ikväll högintressant. Det är en märklig blandning av personligt fotoalbum och självbiografi. För första gången skriver Håkan om sig själv och några korta stunder känns det faktiskt som att man kommer riktigt nära honom.

PS. Lycka till ikväll består mestadels av fotografier på Håkan, hans vänner, föräldrar, barn och fans. De flesta av bilderna känns väldigt personliga och det känns lite konstigt att titta på bilder av Håkan som bebis och som full tonåring. Det är en naken inblick i min stora idols liv och det tar ner honom bland alla andra människor. Samtidigt är det alltid självklart att Håkan inte är som alla andra. I bokens förord skriver han – ödmjukt som vanligt – att han bestämde sig för att göra den här boken för att hans barn ska kunna se att han ”var något en gång” när de växer upp. Det är en väldigt fin bok och det är kul att bläddra mellan de olika bilderna. Att Håkan frivilligt visar de här fotografierna för sina fans förstärker bara bilden av honom som Sveriges snällaste och mest sympatiska popartist. Samtidigt finns det ingen annan svensk artist som hade kunnat göra en bok av den här typen. Han är helt enkelt det största vi har i det här landet. Bilderna i PS. Lycka till ikväll är kanske inte de bilder som fansen helst hade sett utan de bilder som betyder mest för Håkan. De symboliserar stunder i hans liv som han minns med värme. Händelser och personer som har betytt mycket för honom: Henrik Berggren, pappan, Daniel Gilbert och tonårstjejer i sjömansskjortor. PS. Lycka till ikväll värmer min trötta själ i höstmörkret.

Det som är mest intressant med PS. Lycka till ikväll är dock de självbiografiska texter som Håkan har skrivit för att beskriva vad som syns på bilderna. Det här är inte någon överdrivet utlämnande självbiografi eller Håkans motsvarighet till Bob Dylans Memoarer, men som läsare får man precis det man vill ha. Håkan skriver ödmjukt om sig själv, sin uppväxt, kärleken till musiken och karriären. Många av de historier som ryms här har jag hört tidigare men det är fint att få höra dem direkt från Håkan och inte omskrivna av någon journalist. Rörande berättelser från barndomen blandas med pinsamma avslöjanden som att Håkan sket på sig på scen under en spelning i Eskilstuna sommaren 2001. Han erkänner också att han rökte en hel del gräs när han var i Brasilien och skrev För sent för edelweiss. Jag tycker knarkdiskussionen om Håkan är ganska bajsnödig – och jag är lite förvånad över att han väljer att skriva om sitt drogbruk här. För konstigt nog känns det fortfarande som att Håkan inte riktigt släpper in. Ibland vaggar han in mig i tron om att jag verkligen ska få lära känna honom. Men efter att jag har läst klart PS. Lycka till ikväll känns det fortfarande som att han är en ganska mystisk och avlägsen popstjärna. Håkan kommer förmodligen aldrig att prata om sina låttexter. Och egentligen är det nog bäst så. För alla som älskar Håkan och hans musik är dock PS. Lycka till ikväll än väldigt värdefull bok. Det är kul att bläddra i den när man lyssnar på hans fantastiska musik. ”När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån”.