Januaripop

Musikåret 2011 har börjat bra, med riktigt skön pop som får mitt pophjärta att slå dubbla volter. Jag gör min sista termin på universitet och ägnar dagarna åt ensamarbete där popmusiken blir mitt främsta sällskap. Då är det viktigt med bra skivor. Och det verkar som att 2011 inte kommer göra mig besviken på den fronten. Den här veckan är det framförallt två skivor som har gjort mig glad.

The Decemberists – The King Is Dead
Ibland inser man inte hur mycket man har saknat någon förrän man återförenas. Sedan jag låg på min säng och lyssnade på The Hazards of Love våren 2009 har jag inte ägnat The Decemberists många tankar. Men nu är de tillbaka, och efter en vecka tillsammans med den nya skivan The King Is Dead inser jag hur mycket jag verkligen älskar The Decemberists. Det känns riktigt bra att ha Colin Meloys fantastiska röst tillbaka i mitt liv. Rockoperan The Hazards of Love var en väldigt bra skiva och jag imponerades verkligen av hur bra albumet höll ihop. Det var en skön skiva att lyssna på. Men att The Decemberists nya skiva är ett klassiskt rockalbum gör mig faktiskt gladare än vad jag hade blivit om bandet bestämt sig för att göra ännu ett temaalbum. På The King Is Dead satsar Colin och de andra på att göra riktigt starka låtar. Det finns verkligen inga svaga spår och det sjungs och spelas med en ovanlig intensitet och glöd. The Decemberists musik har alltid känts väldigt levande, och för mig är det omöjligt att inte ryckas med fullständigt i de här nya låtarna. Det är tveksamt om The Decemberists någonsin har låtit bättre. Att January Hymn är månadens låt borde vara uppenbart för alla.

Smith Westerns – Dye It Blonde
Smith Westerns har med Dye It Blonde gjort en skiva som få kommer kunna bräcka det här året. Det låter så sjukt jävla bra att det känns som att det är de här låtarna som borde definiera begreppet ”bra musik”. Förra gången Smith Westerns var i farten brydde jag mig inte särskilt mycket. Den självbetitlade debuten innehöll skramlig lo-fi som inte kändes överdrivet intressant. Bandmedlemmarna var alla yngre än kidsen i The xx och jag tror inte att det fanns någon som kunde ana vad bandet skulle prestera bara ett år senare. Dye It Blonde är en helt fantastisk skiva, med en förvånansvärt ren ljudbild. Smith Westerns har tydligen haft möjligheten att spela in ett mycket dyrare album än senast och de bevisar det vi alla redan visste – att lo-fimusiker har förstått meningen med musik bättre än några andra. Varenda låt är helt fantastisk. Det är rockigt storslaget, men samtidigt inåtvänt och reflekterande, och hela tiden oerhört gripande. All bra rock och pop som någonsin har gjorts finns samlad i bandets uttryck men samtidigt känns det som att de gör något nytt. Jag tycker att de står över alla jämförelser och istället för att söka tråkiga liknelser rekommenderar jag dig helt enkelt att lyssna istället. Smith Westerns får mig att tro på varje ord i låttexterna och jag kan inte sluta lyssna. Just nu känns det som att det här är ett av de absolut bästa rockalbum som har släppts de senaste åren. Om Dye It Blonde inte får en topplacering på årsbästalistorna i december kommer 2011 ha varit tidernas bästa musikår. För mycket bättre än så här blir det inte. Årets bästa album är alltså redan här.

Strychnine Dandelion

Jag konsumerar enorma mängder populärkultur. Det är nya filmer, skivor, böcker och TV-serier som ska tillgodogöras hela tiden. Emellanåt blir jag dock trött på Allting. Det känns som att jag har sett varje film och hört varje låt många gånger tidigare. Jag får känslan av att det inte finns några nya berättelser att berätta. Ändå fortsätter jag, lite halvhjärtat, att leta efter ny pop. December och januari är bra månader för eftertanke för alla popnördar, mest för att det i princip inte kommer några nya grejer. Jag sitter och tittar på gamla Cassavetesfilmer, tar mig igenom småroliga An Idiot Abroad och lyssnar på de skivor som jag missade förra året. Bandet The Parting Gifts får mig att inse vad jag egentligen gillar med musik. Utan att egentligen göra något revolutionerande. Deras första skiva Strychnine Dandelion gavs ut lite anonymt i slutet av 2010 och överskuggades ganska ordentligt av alla årsbästalistor. Jag brukar vanligtvis inte lyssna på musik från det föregående året redan i januari – ”ut med det gamla, in med det nya!” – men det finns flera anledningar att lyssna på The Parting Gifts.

The Parting Gifts musik är så långt bort från Kanye West och uschliga Robyn som man kan komma. Och det känns rätt befriande att få börja 2011 på det sättet. The Parting Gifts är ett destillat av den bästa pop- och rockmusiken från 60-talet. Låtarna är korta, raka och effektiva. Speltiden sträcker sig sällan längre än två minuter och texterna är lika enkla som självklara. Jag hör ekon av såväl Rolling Stones som Shangri-Las. Några av spåren får mig att tänka på The Hives i deras nervigaste stunder. Det är helt enkelt riktigt trevlig musik. Stark och fri från pretentioner. Att bandet dessutom har både en manlig och kvinnlig röst - Greg Cartwright och Coco Hames – som klarar av hela rockspektrumet gör det hela ännu bättre. Strychnine Dandelions blir aldrig en tråkig skiva och den enkla musiken känns alltid tillräckligt varierad. De 15 låtarna sträcker sig över 35 mysiga minuter och de känns alla väl avvägda och snärtiga. Det är uppfriskande att börja musikåret med lite klassisk rockmusik i sällsynt fin tappning. Om man gillar The Parting Gifts finns det dessutom mycket mer att upptäcka. Både Greg Cartwright och Coco Hames har gjort grym musik tidigare. Greg har bland annat frontat det rockigare Reigning Sound och han hjälpte Shangri-Las-sångerskan (!) Mary Weiss med hennes comebackalbum Dangerous Game. Och Coco sjunger i det supertrevliga bandet The Ettes. Det känns som att det finns bra musik från de här två att lyssna på i flera veckor. Jag har ingen aning om hur 2011 kommer låta – även om jag misstänker att mycket kommer bli Kanyemäktigt, pampigt och elektroniskt – men att tillbringa några timmar i Greg Cartwright och Coco Hames fina sällskap är ett bra sätt att nollställa sig själv och sina förväntningar. Lita på att Finpop kommer fortsätta rapportera om den senaste och bästa pop- och rockmusiken även 2011.

Finpop tar en titt på det tidiga filmåret

Med risk att låta tjatig måste jag än en gång konstatera att 2010 var ett hemskt filmår. Ett år med få ljusglimtar och förmodligen det sämsta sedan jag på allvar började intressera mig för film. Men nu är vi alltså inne på 2011 som förhoppningsvis blir bättre. Tyvärr kan vi inte lägga 2010 bakom oss än eftersom vi har alla stora filmgalor kvar. Som vanligt går många av de mest intressanta filmerna upp på bio vid slutet av året i USA för att de ska vara färska i minnet när Oscarssnacket drar igång. I Sverige får vi alltid se filmerna några månader senare (eller ett halvår, ett år eller inte alls). De senaste åren har det dock varit lätt att få tag på de här filmerna då det alltid brukar dyka upp ”screeners” av varierande kvalitet omkring årsskiftet. ”For award considerations only”. När Oscarsgalan går av stapeln är det inte sällan man har sett de flesta av de nominerade filmerna, vare sig de har gått upp på svensk bio eller inte. Jag tänkte börja bloggåret med fyra korta recensioner på filmer som vi förmodligen kommer höra mycket om de kommande månaderna. De fyra filmerna är alla mycket sevärda och du hittar dem där du vanligtvis hittar film.

True Grit
Jag har svårt för bröderna Coen. Jävligt svårt. De har gjort en av mina absoluta favoritfilmer, The Big Lebowski, men annars tycker jag att de väldigt sällan har varit övertygande i sitt filmskapande. Deras två senaste filmer Burn After Reading och A Serious Man var inte några bra filmer. Inte alls. De är lika produktiva som Woody Allen och bajsar ut filmer nästan varje år. Kanske borde de tänka efter lite innan de gör sina filmer? Det var alltså inte med några stora förväntningar som jag satte mig för att se brödernas nya film True Grit. Filmen är en filmatisering av en westernroman från 60-talet som har filmatiserats tidigare med John Wayne i en av de stora rollerna. Jag har inte sett den gamla filmen men det känns inte som att man tittar på en remake när man ser True Grit, och det är åtminstone positivt. Storyn är förvånansvärt enkel och rak. En 14-årig flicka anställer en ovanligt hård Jeff Bridges med ögonlapp för att leta upp hennes pappas mördare. De ger sig ut i vildmarken och vi får också träffa Matt Damon och Josh Brolin i fulsköna frisyrer och med dåliga tänder. Skådespelet övertygar och eftersom storyn är så simpel gör det inte mycket att man knappt hör vad någon säger, det gör bara filmen roligare. True Grit är en brutal och snygg film och för en gångs skull tycker jag att bröderna Coen gör något imponerande. Den här gången gör de inte några tråkiga utsvävningar utan håller sig istället till genrens ganska strikta ramar. True Grit är en westernfilm av den gamla skolan: småseg och mäktig. Jag kommer garanterat gå och se den när den går upp på de svenska biograferna, inte för att storyn är särskilt bra eller gripande, utan för att filmen är så pass snygg och vacker. Bröderna Coen har inte utnyttjat naturen på samma sätt sedan de gjorde Fargo och True Grit är en film som förtjänar att ses på en så stor duk som möjligt.

The Fighter
Boxning är en sport som är laddad med symbolik. Jag gillar inte sporten i sig, utan tycker mest att det känns obehagligt och onödigt brutalt när jag ser en boxningsmatch, men jag måste säga att jag uppskattar symbolismen. Det går att göra riktigt bra underdogfilmer om boxare, vilket det finns flera klassiska exempel på. Det är något speciellt med boxare och när det gäller boxare på film kommer de nästan alltid från den absoluta botten. Jag kan inte föreställa mig en boxningsfilm som skildrar en boxare från överklassen, då skulle all symbolism i sporten gå förlorad. The Fighter tar också avstamp från botten. Filmen, som förstås bygger på verkliga händelser, handlar om två bröder från den irländsk-amerikanska arbetarklassen. Den ena av bröderna, lysande gestaltad av Christian Bale i en av sina bästa roller, misslyckades med sin boxarkarriär och lever nu som crackmissbrukare. Den andra brodern, som spelas av en övertygande Mark Wahlberg, har länge levt i brorsans skugga men är också en lovande boxare. Filmen skildrar brödernas relation till varandra, och på sina ställen blir den riktigt rörande. Den främsta anledningen att se filmen är det imponerande skådespelet, för storyn som sådan känns varken ny eller särskilt spännande. En annan anledning att se filmen är de ruffigt snygga miljöerna och eftersom filmen utspelar sig på 80-talet får man också ta del av autentiskt fula 80-talsfrisyrer och riktigt fula kläder. Det är sådana småsaker som livar upp den mörka crackmisären.

Rabbit Hole
Av de fyra filmer som jag skriver om här är Rabbit Hole den som jag gillar mest. Det är en av de bästa filmerna som jag såg under 2010 och jag hoppas verkligen att den får den uppmärksamhet som den förtjänar. Men risken är stor att den försvinner bland de andra filmerna som jag skriver om här. Trots att den är bättre. Handlingen är enkel och drabbande. Nicole Kidman och Aaron Eckhart har förlorat sin fyraåriga son och filmen handlar om hur de hanterar sorgen. Regissören John Cameron Mitchell har tidigare gjort två filmer som jag verkligen avskyr, Shortbus och Hedwig and the Angry Inch, men med Rabbit Hole knockar han mig totalt. Han jobbar med små och enkla medel och låter skådespelarna briljera. Jag har haft svårt för Nicole Kidman de senaste åren, men i Rabbit Hole är hon verkligen fantastisk. Hon gör rollen som den förstörda mamman på ett väldigt övertygande och gripande sätt. Ingen skådespelerska har varit i närheten av en sådan rolltolkning under 2010. Om Kidman inte får en Oscar kommer jag att bojkotta Oscarsgalan en gång för alla. Aaron Eckhart gör också han en riktigt bra roll, och dessutom gör Dianne West och det unga stjärnskottet Miles Teller starka insatser. En bra film helt enkelt.


Black Swan
Med sin senaste film The Wrestler fick Darren Aronofsky mig att ändra uppfattning om honom som regissör. The Wrestler var rak, ärlig och gripande, till skillnad från Aronofskys tidigare prettofilmer. Hans nya film Black Swan påminner inte mycket om det råa och enkla i The Wrestler utan är mer konstnärlig och svår. Natalie Portman spelar en balettdansös med överdrivna ambitioner och en skitjobbig morsa. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig och blev därför extremt rädd. Black Swan är en psykiskt jobbig filmupplevelse och jag har inte varit så rädd sedan jag såg The Shining och Repulsion. Jag satt och vred på mig hela tiden jag såg filmen och väntade mest på att lidandet skulle upphöra. Det var nästan så jobbigt att det började göra fysiskt ont också. Black Swan är alltså en film som berör. Visserligen på ett jobbigt sätt, men ändå, det är inte många filmer som alls har berört under 2010. Det är också en mycket snygg film. Aronofsky gör ett bra jobb med regin. Hans största bedrift är att han för första gången får Natalie Portman att kännas som en otäck person. Annars brukar hon alltid vara söt och beskedlig. En drömtjej för de intellektuella. Men i Black Swan känns hon aldrig attraktiv. Bara otäck. Hon gör en strålande prestation och även om handlingen i Black Swan inte är särskilt intressant är den värd att se bara därför att Natalie Portman gör något som hon aldrig har gjort tidigare. Aronofskys nästa jobb blir att regissera filmatiseringen av de Wolverineserier där Järven går loss i Japan. Det kommer förmodligen bli en lysande superhjältefilm.