tisdag 26 juli 2011

Alice slår tillbaka

Det finns ganska få TV- och dataspel som jag har några känslor för. De flesta spel är slit-och-slängprodukter som är roliga så länge de varar men så fort eftertexterna börjar rulla börjar minnena av spelupplevelsen försvinna. Sen finns det förstås undantag, spel som man aldrig riktigt kan släppa och som dyker upp i tankarna trots att det vara många år sedan man spelade dem. För mig kommer exempelvis Zelda: A Link to the Past och Chrono Trigger alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Ett annat spel som jag omöjligt kan glömma och som alltid frambringar varma känslor är American McGee’s Alice från år 2000. Inte för att det nödvändigtvis var ett bra spel, men för att det var så fascinerande och häftigt. När jag första gången, som 13-åring, fick testa American McGee’s Alice var min enda relation till Lewis Carrolls klassiska barnbok Alice i Underlandet den skittråkiga Disneytolkningen och jag hade ingen aning om bokens storhet. Därför kom spelet som en chock. Det var det sjukaste som jag någonsin jag hade testat i spelväg och det kändes så coolt och vackert att jag knappt kunde tänka på annat under några dagar. Tyvärr var min kompis Andreas den enda i min bekantskapskrets som hade en tillräckligt kraftfull dator för att kunna spela det krävande spelet och det var med illa dold avundssjuka som jag hörde honom berätta om sina många spännande äventyr med Alice i det vansinniga Underlandet. Det dröjde flera år innan jag fick möjlighet att spela igenom American McGee’s Alice själv och då kändes spelet både tråkigt och föråldrat, men fortfarande märkligt förtrollande. Hade det inte varit för speldesignern American McGee hade jag kanske aldrig läst Alice i Underlandet och jag håller fortfarande hans tolkning av Underlandet som den bästa och trognaste tolkningen av Lewis Carrolls fantasier. Ingen har framgångsrikt lyckats filmatisera Alice i Underlandet men American McGee lyckades där Tim Burton och alla andra som har försökt att tolka boken misslyckats så katastrofalt. När det tidigare i somras kom en uppföljare till American McGee’s Alice, efter mer än tio år, var jag självklart tvungen att spela det nya spelet.

Handlingen i det nya Alicespelet, Alice: Madness Returns, är i princip den samma som handlingen i det första spelet, men mer utvecklad och komplicerad. American McGee låter oss lära känna en vuxen Alice, med allvarliga psykiska problem. Grundidén med spelet är att den unga Alice använde Underlandet som en tillflykt från vardagen och att Underlandets många konstiga invånare var hennes fantasivänner, och att när hon i vuxen ålder ställs inför jobbiga och mentalt krävande situationer flyr till sina gamla fantasier. Men Underlandet präglas av Alice psykiska tillstånd och är betydligt mörkare och mer ogästvänligt än i boken. Alice har varit med om jobbiga och otäcka händelser och Underlandet har också påverkats av dessa. För att reda ut sina problem måste Alice kämpa sig genom Underlandet. När hon slåss mot fiender i spelet bekämpar hon sitt eget psyke.

En anledning till att Alice i Underlandet är så svår att filmatisera är att det inte finns någon tydlig story i boken. Det är en bok där de konstiga händelserna och de bisarra karaktärerna byter av varandra i ett rasande tempo, men där en röd tråd ofta saknas, lite som ett TV-spel faktiskt. Därför blir det nästan alltid tråkigt och ihåligt när filmen ska filmatiseras. Det som fungerar i boken fungerar inte alls på filmduken. Därför är det genialt att American McGee har utvecklat storyn och hittat på sin egen historia. Till skillnad från Tim Burton, som ju försökte göra samma sak med ett pinsamt resultat, är American McGee väldigt trogen Lewis Carrolls förlaga och jag har svårt att se hur några Carrollfans skulle kunna vara missnöjda med hur Alice och Underlandet skildras i spelet. Även om Alice har mörkt hår och ständigt attackeras av våldsamma fiender. Alice: Madness Returns innehåller en fungerande story, finurligt språk och trovärdigt återgivna karaktärer från böckerna, i en något mörkare och mindre oskyldig tolkning.

Den främsta anledningen att spela Alice: Madness Returns är det fantastiska konceptet och den otroligt snygga designen. Spelmässigt är inte Alice: Madness Returns ett revolutionerande spel på något sätt. Faktum är att det ofta känns lite daterat, med en hel del styltiga strider, alldeles för mycket plattformshoppande (vilket inte förekommer i några moderna actionspel) och pussel och problemlösning som känns väldigt mycket 90-tal. Men Underlandet ser så fantastiskt ut att det är omöjligt att sluta spela. Det är sällan man spelar ett spel nuförtiden som verkligen känns eget och speciellt, och även om Alice liknar många andra spel vad det gäller gameplay känns det hela tiden som att man är med om något väldigt speciellt när man hoppar och slår sig fram genom Underlandet. Miljöerna och karaktärerna är vackra och fascinerande och det finns inget annat kommersiellt spel på marknaden som kan matcha Alice: Madness Returns på det planet. Jag kan stå ut med haltande spelmekanik när jag slipper tråkig spelsexism och utdragna eldstrider mot utomjordingar och gangsters. Det var väldigt länge sedan som jag stannade upp i ett spel och bara såg mig omkring, men när jag spelar Alice: Madness Returns händer det hela tiden att jag bara går omkring och detaljstuderar de häftiga miljöerna. När jag, efter dryga 14 timmar, var klar med Alice: Madness Returns och såg eftertexterna rulla förbi var det med glädje och en liten klump i halsen. Alice: Madness Returns är ett spel som fick mig att känna, och som fick mig att minnas hur spel egentligen borde vara.

tisdag 19 juli 2011

Något att titta på

Jag insåg häromdagen att Finpop har fyllt tre år. Tiden går fort, särskilt på internet. Det känns som att bloggvågen har ebbat ut totalt. Många av de intressanta bloggar som jag brukade läsa har försvunnit eller stagnerat. Det beror sannolikt på flera saker. Kanske främst att det faktiskt inte är så många som läser bra bloggar. De flesta bloggläsare är uppenbarligen ute efter något annat. Det är en utmaning att komma på nya saker att skriva om, när det mesta redan känns avverkat och det inte finns så många som bryr sig. Finpop riskerar att gå samma öde till mötes som många andra popkulturella bloggar. Jag skriver inte alls lika mycket som tidigare och det krävs allt mer av en skiva, film, bok eller TV-serie för att jag ska känna mig motiverad att skriva om den. Samtidigt finns det ju ett behov av bloggar som tipsar om den popkultur som de flesta tidningar och andra medier fullständigt skiter i. Så länge jag känner att det där behovet finns, och ingen annan är villig att skriva angelägna bloggar, kommer Finpop finnas kvar. Idag hade jag tänkt tipsa om några bra och nya filmer och TV-serier som kan förgylla dina tråkiga sommardagar. Det här året har varit osedvanligt tråkigt på TV- och filmfronten men den senaste tiden har jag faktiskt sett en hel del bra grejer som jag känner att jag borde tipsa om.

Vi börjar med tre filmer, som alla har fått svensk biodistribution men som vi förmodligen inte kommer få läsa eller höra så mycket om. Tyvärr är det ju så att det i Sverige bara finns utrymme för extrema blockbusters, typ Harry Potter, eller groteska och övertydliga ”alternativfilmer”, typ överskattade skräpfilmen Dog Tooth, medan de bästa och finaste filmerna alltid hamnar i skymundan.

Den första filmen jag hade tänkt tipsa om är årets hittills bästa film, den italienska La prima cosa bella. Den lanseras med originaltiteln även i Sverige, vilket kan tyckas lite lustigt och dömt att misslyckas. Och jag måste medge att jag först var lite skeptisk. Modern italiensk film känns sällan särskilt roligt eller upphetsande. Men vet vad man oftast har att vänta: klyschiga berättelser med alldeles för många karaktärer och sjukt skrikiga skådespelare. Men La prima cosa bella är en ovanligt smakfull och gripande italiensk film om en instabil mamma och hennes två barn. Skådespelarna är suveräna, storyn är riktigt stark och berättad på ett imponerande enkelt sätt. Du missar La prima cosa bella på egen risk. Visas den inte på bio där du bor, vilket den förmodligen inte gör, får du helt enkelt ta saken i egna händer.

Film nummer två är den mysiga Beginners med den alltid duktige Ewan McGregor i huvudrollen. Hans pappa, som spelas av en mycket övertygande Christopher Plummer, kommer ut som homosexuell vid 75 års ålder. Några år senare har han dött i cancer. Sonen försöker komma över pappans död, och bearbetar sorgen tillsammans med pappans söta hund och en fransk skådespelerska som han förälskar sig i. Beginners är en bra film med bra skådespelare och hel del trevliga, och ovanliga, inslag men avsaknaden av en stark story gör att den inte stannar kvar i minnet särskilt länge. Men det är definitivt en film som är värd att ses.

Den tredje filmen är den charmiga Submarine, som baseras på en bok av Joe Dunthorne. Filmen handlar om en ganska udda walesisk 15-årig pojke och hans första romans, men också om hans kamp att rädda föräldrarnas äktenskap. Det är lätt att döma ut Submarine som ”quirky” och substanslös, men det är faktiskt en helt okej film. Storyn är hyfsat stark, skådespelarna är bra och soundtracket av Alex Turner från Arctic Monkeys är fint. Men framförallt är det en väldigt snygg film, med många vackra bilder och en hel del roliga bildlösningar. Närmast till hands ligger Wes Andersons genomslag, och hittills bästa film, Rushmore men Submarine känns ändå som en fräsch och rolig film. Det urbrittiska och finstämda samsas med bisarra karaktärer som hämtade från Napoleon Dynamite. Finns det någon rättvisa blir Submarine en framtida indieklassiker och regissören och manusförfattaren Richard Ayoade borde ha en lysande karriär framför sig.

Finpop har alltid handlat om långa, informativa inlägg. Redan från starten ville jag få till den där fanzinekänslan. Syftet var att besökaren snarare skulle få känslan av att läsa en intressant tidning än en tråkig och självupptagen blogg. Därför finns det ingen anledning att sluta än och härnäst kommer ett gäng heta TV-tips.

Vi börjar med dramaserierna. Under vintern och våren var jag svältfödd på bra dramaserier och jag tycker egentligen bara det var Lights Out som höll måttet. Men under den sena våren och tidiga sommaren har det faktiskt visats en hel del bra grejer. Treme hade till exempel en mycket stark andra säsong. Jag kan inte riktigt förstå varför, men det känns inte som att det finns någon annan i Sverige som har hyllat Treme. Jag tycker däremot att den andra säsongen var lika lysande som den första. Treme är en mycket engagerande serie med ett stort och fascinerande karaktärsgalleri där ingen känns mindre intressant än någon annan. Några avsnitt in i säsongen satt jag som klistrad framför teven varje vecka. Bra skådespelare, välskrivna karaktärer med intressanta livsöden och sjukt bra musik gör Treme till en av mina absoluta favoritserier. Jag är oerhört glad över att serien får en tredje säsong och hoppas att jag någon dag ska kunna återvända till New Orleans, städernas stad.

Men of a Certain Age hade också en mycket stark andra säsong. Jag vet inte riktigt hur de får till det, men Men of a Certain Age är en sjukt effektiv och välgjord serie som verkligen får tittaren att känna för karaktärerna. Varje avsnitt bjuder på många skratt och lika många starka känslor. Det är synd att serien, likt de flesta andra amerikanska höjdarserier från de senaste åren, har slarvats bort fullständigt i de svenska TV-tablåerna. Jag vet inte riktigt hur de tänker på de svenska kanalerna (varför köper SVT aldrig in hyllade amerikanska serier, det kan ju inte handla om pengar när serierna istället slarvas bort på konstiga tider sena vardagskvällar på TV6 och Kanal 9?) men Men of a Certain Age hade verkligen kunnat bli hur stort som helst här i Sverige. Det är synd att serien tvingas gå det här ödet till mötes när man vet hur många som verkligen hade älskat serien.

Den senaste veckan har de hett efterlängtade fjärde säsongerna av Finpopfavoriterna Damages och Breaking Bad börjat visas i USA. Säsongspremiärna lovade extremt gott och jag tror inte att de här serierna kommer göra mig besviken det här året heller. Särskilt Damages hade ett ruggigt spännande första avsnitt där säsongens story började byggas upp på ett otroligt effektivt och snyggt sätt. Otroligt tight berättande.

TV-tittande vore dock inte mycket utan några sköna komediserier och lyckligtvis finns det några nya sådana att följa också. Min absoluta favoritserie för tillfället är den brittiska dramakomediserien Sirens, och det efter endast fyra sända avsnitt. Sirens handlar om tre ambulansförare i Leeds och deras liv på och utanför jobbet. De avsnitt som visats hittills har varit väldigt roliga och mysiga. Karaktärerna är älskvärda och roliga och när varje avsnitt är slut längtar jag genast efter mer. Den första säsongen får sex avsnitt, som nästan alla andra grymma brittiska komediserier, men det lär komma mer.

En annan rolig serie som är inne på sin första (och förmodligen enda) säsong är den australiensiska Angry Boys som görs av samma geni, Chris Lilley, som gjorde den suveräna Summer Heights High, en av de roligaste TV-serier som jag någonsin har sett. Liksom i Summer Heights High spelar Lilley en rad olika karaktärer, den här gången kretsar det kring unga arga män (och deras jobbiga mammor och övervakare), och karaktärerna är betydligt fler än senast. Det bidrar till att Angry Boys är betydligt ojämnare än Summer Heights High och inte alls lika kul. Några av karaktärerna är lysande och allt de säger och gör är skitroligt, medan andra karaktärer inte fungerar särskilt bra. Har du inte sett Summer Heights High än tycker jag att du ska se den först, men Angry Boys är också väl värd att se. Chris Lilley är en sjukt begåvad komiker och jag kommer aldrig sluta imponeras över alla hans olika roller, och hur han lyckas få väldigt olika karaktärer att kännas roliga och trovärdiga.

Till sist måste jag också påminna om att Larry David är tillbaka med en åttonde säsong av Curb Your Enthusiasm, en av mina absoluta favoritserier och bland det roligaste jag vet. Den åttonde säsongen har hittills varit väldigt bra och bjuder på klassiska Larry David-eskapader och missöden. Som vanligt blir det pinsamt, jobbigt och ohållbart för den stackars Larry.

Nu har du ganska många anledningar att stanna hemma framför teven istället för att gå ut i solen. Det ska bli spännande att se hur Finpops fjärde år gestaltar sig. Klicka dig hit någon gång i veckan så lovar jag att inte sluta skriva. Jag kommer nog alltid ha något att tipsa om.

söndag 10 juli 2011

Lucky Jim – Kingsley Amis


För några dagar sedan hade jag aldrig hört talas om Kingsley Amis och hans debutroman Lucky Jim från 1954. Nu sitter jag fascinerad och läser om ”young angry men” och tänker på Lucky Jim som en av mina nya favoritböcker. Jag är för första gången på flera år ledig en längre tid. Jag är inte särskilt bra på att hantera ledigheter. Helst vill jag ha något att göra, och jag blir lätt rastlös när det inte finns några krav. För att få tiden att gå läser jag böcker. Det känns ofta mer meningsfullt än att plöja TV-serier eller hetsspela TV-spel. När jag tidigare i veckan kände mig fast i en ovanligt tråkig och långrandig bok började jag helt enkelt söka efter ”roliga böcker”. Med roliga böcker menar jag då inte några svenniga nöjesromaner eller vitssamlingar, utan riktiga böcker i stil med Dumskallarnas sammansvärjning eller den Finpophyllade Paul Murrays två romaner. Jag hittade flera intressanta böcker men den som kändes mest angelägen var alltså romanen Lucky Jim från 1954 skriven av engelsmannen Kingsley Amis. Uppsala stadsbibliotek hade en brittisk utgåva av boken från 1957 med nästintill söndervittrade sidor och en mycket säregen lukt inne och jag började genast läsa boken efter att jag hade lånat den. Jag hade inga förväntningar och blev omedelbart överraskad över hur otroligt bra Lucky Jim faktiskt är. Språket är fantastiskt och boken känns aldrig förlegad eller gammal. Snarare är den rolig och oväntat aktuell. Lucky Jim är skriven på ett väldigt enkelt och elegant sätt och handlar om något som aldrig kommer förändras, nämligen universitet och människorna som befolkar dessa.

Jim Dixon är en ung man som föreläser i historia vid ett icke namngivet universitet i norra England. Jobbet är tråkigt och tålamodskrävande och Dixon, som har en enklare bakgrund än de flesta av sina kollegor och studenter, har problem med att passa in i det stela universitetslivet. Han riskerar att bli av med jobbet vid läsårets slut, då allt inte har gått som det borde, och för att bättra på sina chanser tvingas han ställa sig in hos sin pretentiösa och dryga professor. Det hela blir inte bättre av att han har ett märkligt förhållande, helt utan sex, med en mycket krävande kvinnlig kollega som nyligen har försökt ta sitt liv. För att överleva det tråkiga universitetslivet häller Dixon i sig stora mängder alkohol. Det blir en hel del supande, ofta med pinsamma och jobbiga konsekvenser. Boken innehåller en passage som har rykte om sig att vara den bästa bakfylleskildringen någonsin: ”His mouth had been used as a latrine by some small creature of the night, and then as its mausoleum. During the night, too, he’d somehow been on a cross-country run and then been expertly beaten up by secret police. He felt bad”. Trots det ofta omåttliga supandet har Dixon ändå min fulla sympati. Han har det inte lätt och jag kan ofta känna igen mig i den jobbiga ovissheten och osäkerheten som följer med den underordnade akademikerrollen. Det finns alltid någon professor eller handledare vars röv måste slickas. Dixon må vara historiker på 1950-talet och jag må vara kemist på 2010-talet, men nog går vi i samma skor, den gode Dixon och jag.

Lucky Jim är en satir över det pompöst tomma universitetslivet, men också över samhället i stort. Kingsley Amis blev, förmodligen lite motvilligt, förgrundsgestalt för den vänsterriktade ”young angry men”-rörelsen som under 50-talet bestod av unga, ofta ganska arga, män som skrev om ett samhälle som de varken gillade eller kände sig delaktiga i. Lucky Jim kan dock fortfarande läsas med stor behållning. Det som Kingsley Amis skriver om känns fortfarande aktuellt och så länge det inte händer något radikalt i universitetsvärlden kommer den alltid vara lika angelägen. Framförallt är det en otroligt välskriven, och rolig, roman med väl sammansatta karaktärer, en stark handling och många roliga händelser. Språket känns aldrig förlegat eller gammalt, utan boken är skriven med ett imponerande flyt och hade lätt kunnat vara skriven av en modern författare. Men det är få moderna författare som kan skriva lika bra som Kingsley Amis och Lucky Jims klassikerstatus är väldigt lätt att förstå. Det här är en bok att återkomma till många gånger. För mig är Lucky Jim en ny favorit och om du också är sugen på att läsa en rolig bok i sommar är den ett givet tips. Lucky Jim finns i svensk översättning från 1956. Då heter den Lyckliga Jim och borde gå att hitta i de flesta stadsbiblioteks dammiga magasin. Annars är det lätt att få tag i ett exemplar av boken på engelska. Men det är ändå något speciellt med att läsa en dryga 50 år gammal biblioteksbok. Jag kommer garanterat kolla upp fler av Kingsley Amis böcker, men härnäst blir det sonen Martin Amis roman Money från 1984 som ska läsas.