torsdag 26 januari 2012

The Swap – Antony Moore

Om det är något som vi har lärt oss av populärkulturen de senaste tio åren så är det att nördar inte är töntiga. Eller snarare, man kan ha nördiga intressen och ändå vara cool. I vissa extrema fall verkar det som att nördiga intressen faktiskt kan tillföra ett visst mått coolhet nuförtiden (inom rimliga gränser förstås). Inom film, musik och litteratur är det ofta nördar som har dominerat under 2000-talet. Två Pulitzerprisvinnare, Junot Díaz och Michael Chabon, har skrivit fantastiska romaner där serietidningar, av allmänheten betraktat som det nördigaste som finns, har en central roll. Jag älskar när nördar lyckas åstadkomma lysande finkultur med utgångspunkt i den töntiga och förbisedda fulkultur som de älskar så innerligt. En annan kille med nördiga intressen som har lyckats skriva en bra roman är Antony Moore. I hans debutroman The Swap från 2008 äger huvudpersonen en serietidningsaffär och drömmer om det första numret av Stålmannen.

När han var i tolvårsåldern på 80-talet ägde faktiskte Harvey Briscow det allra första numret av serietidningen Superman. Han hade hittat den på någon slags loppmarknad och eftersom han varken förstod tidningens värde eller uppskattade dess tråkiga innehåll (Superman är, som alla vet, den tråkigaste av de tråkiga superhjältarna) bytte han tidningen, i en stund av medkänsla, mot något betydligt mindre värdefullt med skolans största mobboffer. När han dryga 20 år senare äger en serietidningsaffär – serier är hans största och enda passion här i livet – kan han inte släppa tankarna på vad som kunde ha varit om han inte hade bytt bort tidningen, som nu är värd otroligt mycket pengar. Han är allmänt sur, bitter och småfet. Men när han blir inbjuden till en återföreningsfest med sin gamla högstadieklass tänds en gnista hos Harvey. Tänk om mobboffret som fick tidningen fortfarande har kvar den? Tänk om han, på något sätt, skulle kunna få tillbaka den?

Det visar sig snart att tidningen mycket riktigt finns kvar i mobboffrets ägo, men det blir inte lika lätt som Harvey hade trott att återerövra den. Snart är han indragen i en väldigt jobbig situation och hans liv börjar likna en halvt galen thriller. The Swap har trots sin utgångspunkt i nördig kultur inte särskilt mycket med serier eller nördar att göra. Istället handlar det mycket om att växa upp och lämna barndomen bakom sig, vilket ju inte alltid är så lätt. The Swap är en välskriven och rolig thriller med starka karaktärer. Vem som ligger bakom den ganska hemska gärningen som inträffar dagen efter klassåterträffen är uppenbart redan från början, det finns inte ens så många att misstänka, men det spelar knappast någon roll eftersom det inte är någon konventionell deckare vi har att göra med här. Snarare är det så att det som händer försätter vår huvudperson i nya, svåra situationer där han blir tvungen att tänka i nya banor och bryta gamla mönster. Antony Moore har skrivit en smart och tänkvärd bok som lockar till många skratt och hade det inte varit för det väldigt plötsliga slutet hade det kunnat bli en ny favorit i ”nörd noir”-genren.

söndag 22 januari 2012

First Aid Kit tar över

Det skrivs mycket om First Aid Kit nu. Klara och Johanna Söderberg har blivit stora. Obegripligt stora. Större än vad någon hade väntat sig. Det är ju framförallt det som är coolt och imponerande med First Aid Kit – att de har blivit så stora. De hyllas i nästan alla recensioner. Får högsta betyg överallt. Men ändå känns det som att kritikerna är lite kyliga och avståndstagande i sina hyllningar. Det som det skrivs om är musiken och hur bra, tidlös och fantastisk den är. Och visst, jag håller med – First Aid Kit låter väldigt bra. De kan sin typiskt osvenska genre utantill och behandlar den på ett lika respektfullt som vackert sätt. Det känns vuxet, värdigt och bra. Precis som det känns vuxet att fokusera på musiken i recensionerna av deras nya skiva The Lion’s Roar. För egentligen borde ju First Aid Kit hyllas för vilka de är, vad de har åstadkommit och hur de har åstadkommit det.

För ärligt talat, deras musik är varken speciell eller nyskapande. Den är skitbra, men om man jämför med de amerikanska förlagorna hittar man snart bättre låtar och skivor. Däremot är det svårt att hitta ett coolare band. Det jag gillar mest med First Aid Kit är att de har blivit stora helt på sina egna premisser. Vad vi snackar om här är två tjejer som knappast är några klassiska skönheter, men ändå har lyckats bli stjärnor. De klär sig i konstiga hippieklänningar och känns allmänt sympatiska.
Bara det är värt att hyllas. De har aldrig horat ut sig i Idol eller varit halvnakna på scen. De posar inte med öppen mun och stönar inte i micken. År 2012 när allt handlar om sex känns First Aid Kit som ett sundhetstecken på att tiden inte är helt ur led. Nuförtiden är det heller inget konstigt med unga musikaliska giganter, men de unga popstjärnor som vi oftast får se är beräknade skivbolagsprodukter – lika falska som äckliga. På det området blir First Aid Kit också en symbol för något speciellt och unikt. Deras tidlösa, uråldriga gubbmusik borde förstås inte spelas av två knappt myndiga svenska tjejer. De känns äkta rakt igenom, det finns inget som klingar falskt hos First Aid Kit, varken i deras musik eller i deras personligheter. Och kanske är det därför First Aid Kit har blivit så enormt stora – för att de påminner oss om, och får oss att drömma, om en bättre värld där allt inte handlar om pengar, sex och status. De två tjejerna får symbolisera det rena, oskuldsfulla och vackra som fortfarande finns kvar här i världen.

I en First Aid Kit-hyllning måste man också nämna den enorma triumf det måste vara att få spela in en skiva hos Mike Mogis i Omaha. Och hur stort det måste vara att få spela in en låt tillsammans med sin största idol, Bright Eyes. Det är större än vad jag tror att någon av oss kan förstå. Och grejen med First Aid Kit är att vi storartat unnar dem alla deras framgångar. Eftersom de känns så genomsympatiska finns det ingen som är missunnsam eller avundssjuk när det gäller First Aid Kit. Alla vill att det ska gå sjukt bra för de här tjejerna och, så länge de själva vill, kommer de nå längre än vad som egentligen vore möjligt. Det här är nog bara början.

torsdag 19 januari 2012

King Dork – Frank Portman

Det känns inte riktigt som att ungdomar tas helt på allvar i Sverige. Det finns ingen levande eller bra ungdomskultur för svenska tonåringar, de förväntas gilla Idol och Melodifestivalen, och ”romaner för unga vuxna” är något synnerligen ogynnsamt och okreddigt som svenska författare inte verkar ha något större intresse att skriva. I USA verkar däremot ”young-adult fiction” vara betydligt större och bättre ansett. Det finns flera amerikanska young adult-klassiker, varav den mest klassiska förmodligen är J.D. Salingers The Catcher in the Rye (Räddaren i nöden). Den senaste veckan har jag bekantat mig med en nyare young adult-favorit, Frank Portmans debutroman King Dork från 2006. Det är en fantastisk bok och jag är förvånad över att jag inte hade hört talas om den tidigare och också förvånad över att den inte finns översatt till svenska. King Dork är en vansinnigt rolig bok som också lyckas beröra och ge mig flashbacks från mina egna tonår. Det är den bästa high school-skildringen sedan Freaks and Geeks och jag vill att alla (alla!) ska läsa den.

När Tom Henderson börjar på high school har han ingen aning om att de kommande månaderna kommer vara de mest händelsefulla i hans liv. Han är ett klassiskt mobboffer som gör sitt bästa för att överleva vardagen och slippa undan sadistiska mobbare (en ganska stor skara som dessutom inkluderar några av lärarna på skolan). För att liva upp tillvaron har Tom och hans bästa kompis ett band som hela tiden byter namn och inriktning (de hinner med hela 25 namnbyten under de fyra månader som boken utspelar sig). Tom är en rolig jävel och har lustiga uppfattningar och starka åsikter om allt och alla. När han hittar sin döda pappas anteckningar börjar han en liten utredning för att lära sig mer om pappans ungdom. Utredningen leder till flera oväntade händelser och snart får Tom uppleva hångel, psykologbesök, märkliga avslöjanden och en och annan avsugning.

Frank Portman är hur kul som helst. Han formulerar sig på ett lysande och roligt sätt och skriver otroligt bra. Det är en fröjd att läsa King Dork. I grunden är det en stark high school-skildring om en ung kille som vill lära känna den pappa som han förlorade alldeles för tidigt, men Frank Portman har gjort boken till så väldigt mycket mer. Hans kunskaper om rockmusik skiner igenom hela tiden och han låter Tom diskutera världens bästa (The Who) och sämsta (The Doors) band till förbannelse. Det är väldigt kul läsning. Det verkar som att Portman har tillbringat hela sitt liv med att lyssna på rock och iaktta ungdomar och människor, och hans slutsatser är lika roliga som insiktsfulla. Allt från veganmat, hippies, fake-mods (som förstås är irriterande men ändå lättare att uthärda en fake-hippies på grund av den betydligt trevligare musiksmaken), dåliga band (The Doors!) till mobbare, frånvarande föräldrar och skolsystemet får sig en rejäl (och rolig) känga. En typisk mening ser ut så här: ”The guy who wrote The Door of Perception got off way easier, though, especially since the worst band in the world, the Doors, named themselves after it.” En bok med 300 sidor fulla av sådana meningar och som avslutas med världens kanske lustigaste, och förmodligen mest riktiga och sanna, gloslista kan inte vara annat än genial. Tom Henderson rör sig genom en konstig värld, han försöker överleva bäst han kan genom att iaktta, dissa och göra sig lustig över allt som är fel och konstigt. Han känns väldigt sympatisk och jag hade gärna varit kompis med honom som 15-åring. Jag skulle också gärna ta ett snack med Frank Portman. Det hade nog varit både roligt och givande. Men jag antar att jag istället får ta och vänta på uppföljaren till King Dork som sägs vara på väg. Den har den Bob Dylan-doftande titeln King Dork, Approximately och bara det gör mig otroligt förväntansfull. King Dork kommer aldrig bli lika stor och betydelsefull som The Catcher in the Rye (vars medelålders fans beskrivs som en hjärntvättad kult i King Dork) men för mig kommer den alltid vara bättre och mycket roligare.

måndag 16 januari 2012

Brittiska Channel 4 regerar - Finpop tipsar om tre lysande miniserier

Jag antar att ni håller med om att brittisk kvalitets-TV är det bästa som finns. Serierna är föredömligt korta, välspelade, smarta, snygga och betydligt mindre insmickrande och publikfriande än sina amerikanska motsvarigheter. Jag laddar ner mängder av TV-serier och i den ganska starka community som finns kring nedladdade TV-serier i Sverige är det tråkigt nog amerikanska serier som dominerar totalt. Idag tänkte jag därför tipsa om tre riktigt starka serier som har visats på brittiska Channel 4 de senaste månader. För mig har Channel 4 bjudit på några av mina finaste TV-stunder de senaste åren. Deras komediserier (Peep Show, Inbetweeners med flera) är grova, smarta och sjukt roliga. Skådespelarna ser ut som riktiga människor och jag föredrar helt klart sex superroliga avsnitt framför 22 halvroliga som ju är standard i USA. De dramaserier som visas på Channel 4 är allt som oftast riktigt bra de också - välspelade, intressanta och tankeväckande. De tre serier jag tipsar om idag kan man lätt se på en kväll eller två och jag tror att de kan Channel 4-frälsa vem som helst.

Jag börjar med den bästa serien först. Den socialrealistiska serien Top Boy sändes i fyra avsnitt, fyra kvällar i rad i början av november. Det utspelar sig bland knarklangare och andra utsatta människor i ett typiskt brittiskt betongghetto i östra London. Det är ett London långt borta från det man får se och uppleva som turist och det enda som påminner oss som tittar om att det faktiskt utspelar sig i den engelska huvudstaden är de många och symboliska bilderna på stadens skyline i horisonten. Serien skildrar människor som levar utanför storstaden, och i en vidare bemärkelse också utanför samhället, och för många människor lär serien ha varit en chock då den skildrar en verklighet som de flesta väljer att blunda inför. Top Boy är en otroligt välgjord och trovärdig serie där berättandet är rakt och osentimentalt. I centrum står en ung svart grabb (nästan alla karaktärer i serien är svarta, och miljöerna i serien påminner ofta om de i Brixton där jag spenderade några dagar förra sommaren) som lever med sin deprimerade mamma. När mamman skrivs in på mentalsjukhus måste han ta hand om sig själv och hålla sig borta från de gäng som styr och ställer i området. Vi får också bekanta oss med de skoningslösa knarklangarna och ta del av deras högst osäkra och jobbiga vardag. Serien ger inget glamoröst gangsterporträtt men väljer heller inte att moralisera. Istället vilar kameran på skådespelarnas ansikten några sekunder extra, för att vi ska kunna uppfatta hur dåligt de mår och hur trasiga de faktiskt är. Top Boy är en hård, otäck och jobbig serie. Misären är total och flera gånger under tittandet kände jag mig illamående av det som pågick framför mina ögon. Samtidigt finns det en del ljusglimtar i ghettot som gör att det hela inte känns helt nattsvart. Balansen är perfekt och helheten känns otroligt gripande. Manuset är välskrivet, skådespelarna är fantastiska och serien väcker många tankar och känslor. Lyckligtvis är en andra säsong på väg. Jag kan knappt vänta.

Den andra serien jag tänkte tipsa om heter Black Mirror och är något så ovanligt som intressant och sevärd science fiction. Serien består av tre avsnitt, skrivna av olika manusförfattare och regisserade av olika regissörer, som är helt fristående och dessutom utspelar sig i olika verkligheter. Det gemensamma temat för de tre avsnitten är modern teknik och vad den gör med oss som använder den. Det handlar om vad som skulle kunna hända om vårt förhållande till den moderna teknik som alltid finns runtomkring oss – smartphones, internet, TV och Facebook – skulle drivas till sin absoluta spets och få en större inverkan än vad vi egentligen skulle vilja på våra liv. Black Mirror ger en riktigt dyster framtidsbild som nästan får mig att vilja stänga av min telefon och dator och bara leva mitt liv utan någon onödig teknik. De tre avsnitten är alla intressanta, underhållande och tankeväckande. Det känns som den mest kreddiga science- fiction för TV som någonsin har gjorts, det finns inget som känns nördigt eller töntigt över Black Mirror, och de skådespelare som de har lyckats få tag på till de olika avsnitten är uteslutande lysande i sina roller. Mitt favoritavsnitt är det tredje och avslutande avsnittet som är skrivit av Peep Show-författaren Jesse Armstrong och bjuder på fenomenalt skådespel. Jag tänker inte gå in mer på vad de olika avsnitten handlar om, det får ni upptäcka själva, men jag kan flagga för att särskilt det första avsnittet kändes väldigt chockerande och oväntat.

Slutligen måste jag också rekommendera This is England ’88 som ju tidigare har nämnts här på Finpop. Miniserien i tre delar utgör den tredje delen av den fantastiska socialrealistiska berättelsen om några fattiga arbetarklassungdomar i Thatchers 80-tals-England. ”88” tar vid dryga två år efter att vi senast träffade ungdomarna i This is England ’86. Skådespelarna är fortfarande lika bra, miljöerna är fortfarande lika gråa och det är fortfarande lika känslomässigt jobbigt att behöva ta del av deras öden. ”88” är nog den mörkaste delen av This is England-sagan hittills och bjuder på få ljusglimtar. Serien sändes i England strax innan jul och utspelar sig under julhelgen 1988. Det är nog den dystraste och mest ångestframkallande julskildring som jag har sett och en välbehövlig kontrast mot allt gull och mys som annars dominerar den tiden av året. Shane Meadows har skapat något stort, mäktigt och ovanligt med This is England. Han skildrar bortglömda människor från en bortglömd tid som sällan får synas på TV och han gör det med solidaritet och värme. När This is England ’88 slutar lämnas inte många öppna trådar, men jag hoppas ändå att Meadows och de andra bestämmer sig för att besöka karaktärerna igen.

söndag 15 januari 2012

A Better Life

Filmklimatet har varit ganska tråkigt de senaste åren, med få riktigt bra filmer som har blivit snackisar, men ändå lyckas en hel del sevärda filmer passera obemärkt förbi. En sådan film, som jag kanske aldrig hade fått möjlighet att se om det inte vore för nedladdning, är A Better Life, trots att den är regisserad av den förhållandevis kända Chris Weitz som bland annat gjort Om en pojke. A Better Life är en riktigt stark och tankeväckande film om illegala mexikanska immigranter i Los Angeles och deras hemska levnadsförhållanden. Det är en film som stannar kvar efter att man har sett den och jag hoppas att den kommer få mer uppmärksamhet.

A Better Life handlar om två papperslösa mexikaner, en pappa och en son, som lever i Los Angeles. Pappan sliter hårt som trädgårdsarbetare åt rika amerikaner och gör allt för att hans son ska ha det bra och få ett bättre liv än vad han själv har haft. Sonen ser istället bara hur pappan utnyttjas och lever ett hårt liv. Istället för att stötta pappan dras han till gängkulturen. När pappan får möjlighet att köpa en pickup ser han en möjlighet att bli sin egen arbetsgivare och börjar lyckligt fantisera om en ljusare framtid. A Better Life är dock ingen lycklig film och istället tar filmen en vändning som känns inspirerad av klassikern Cykeltjuven. Eftersom det här är ”på riktigt” känns det ofta mer spännande än de mest extrema thrillers, samtidigt som det också är rörande och gripande.

A Better Life är en film med många förtjänster. Den centrala storyn om konflikten mellan en pappa, vars hela liv kretsar kring sin son, och en son, som verkligen inte vill bli som sin pappa, är lika klassisk som intressant. Det är en konflikt som gör sig väldigt bra på film, ett lysande exempel är I faderns namn, och här gestaltas den väldigt bra. Skådespelarna är riktigt bra även om de kanske inte är riktigt lika slitna och härdade till utseendet som deras verkliga motsvarigheter skulle vara. A Better Life ger också en viktig, och smärtsam, inblick i de illegala immigranternas vardag där det aldrig finns någon trygghet. Vem som helst kan lura dem, de går aldrig säkra och skulle de bli sjuka kan de förlora allt. Det är en intressant kontrast till det rika och välmående Kalifornien som vi är vana vid från filmer och TV-serier, där den största politiska frågan är om cannabis ska legaliseras eller inte, och inte vad man ska göra med alla de mexikaner som utnyttjas under den amerikanska flaggan. Sorgligt nog är det här en problematik som finns i Sverige också och ofta under filmen går tankarna till Kristian Lundbergs suveräna bok Yarden, där han beskriver hur illegala flyktingar utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden. A Better Life ger också en inblick i den mexikanska gängkulturen som frodas i Los Angeles och det är tragiskt att se hur unga killar dras till gängen. Ännu mer tragiskt blir det när man inser att de ofta inte har något annat val, att gängen är den enda rimliga framtidsutsikten när man saknar pengar och möjligheter. Skildringen av de mexikanska gängen påminner ofta om den i Jane Eyre-regissören Cary Fukunagas lysande Sin Nombre. A Better Life är en på flera sätt viktig och upprörande film som gör mig både arg och ledsen. Men det är också en varm och kärleksfull film om en pappa och en son. Det är få filmer som klarar av att balansera spänning och samhällskritik med rörande familjedrama och därför är A Better Life en av de bättre filmer som jag har sett på senare tid.

onsdag 11 januari 2012

Årets första skivor

Nytt år, nya skivor. Dags att lämna det gamla bakom sig och ge sig ut på jakt efter ny musik igen. Året har knappt börjat men ändå har jag hittat två riktigt trevliga mysskivor som livar upp årets kanske tråkigaste månad. Det är två nästan bortglömda bekantskaper som har gett ut varsin skiva, nämligen Chicagorapparen Common och malmöbandet Vit Päls.

Jag bekantade mig först med Common år 2005 när han släppte albumet Be. Det var ganska kort efter det att Kanye West hade fått mitt hiphopintresse att blomstra igen och jag tog emot Common med öppna armar. Be är fortfarande en av mina absoluta hiphopfavoriter och 2005 var det precis vad jag letade efter. Common framstod som Kanye Wests musikaliska storebror, hans smarta och gripande texter var så långt bort från gangsta som man kunde komma och låtar som Go! Och The Corner spelades oavbrutet hemma i pojkrummet. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men Common kändes inte särskilt intressant efter Be. Han var uppenbarligen sugen på att vara mer än den kreddiga mysrappare han varit tidigare och gjorde några felsteg ut i ett mer kommersiellt sound. Det kändes som att han var mer intresserad av att gnälla om piratkopiering än att skildra vad som händer ute på gatorna. Strax innan jul släppte Common sitt senaste, och nionde, album The Dreamer/The Believer och där låter det faktiskt som att han har hittat tillbaka till sig själv. Det är inte en sensationell skiva på något sätt, Commons bästa dagar är förbi, men det är ändå den mysigaste hiphop jag har hört på länge. Common rappar riktigt bra, produktionen är snygg och texterna känns angelägna. Soundet är souligt och trevligt och jag känner mig lite gladare när jag lyssnar på hur Common rappar om saker som verkar betyda något för honom. Han verkar inte vara lika angelägen om att gå hem kommersiellt längre och det gör den här skivan mycket trevligare att lyssna på än de andra skivor Common gjort de senaste åren. Det är nästan så att jag blir sugen på att läsa den självbiografi som Common gav ut förra året, där han skriver om det betydelsefulla förhållandet till sin mamma.

Jag lyssnade mycket på Vit Päls när jag var i Kanada för två år sen och var mer insnöad än någonsin på svensk musik. Skivan Nu var det i alla fall så bestod av tokmysig och proggig lo-fi som gjorde ett starkt intryck på mig med sina härligt öppna och ärliga texter och skeva sång. Det var en skiva som spelades mycket under några veckor för att sedan glömmas bort. Nu är Carl Johan Lundgren tillbaka med en ny skiva med Vit Päls, som för övrigt måste vara ett av Sveriges bästa bandnamn. Den nya skivan Nånstans ska man va låter som man kan förvänta sig. Det är en skiva full av mysiga, roliga och utlämnande vardagsbetraktelser hämtade från Lundgrens eget liv. Det är som att lyssna på hur någon läser högt ur sin dagbok. Det är nära och intimt. Soundet är detsamma som tidigare. Lite halvtrasigt och skramligt, men uppenbarligen genomtänkt och musikaliskt. Nånstans ska man va känns bättre än föregångaren. Texterna är bättre, bandet spelar bättre och låtarna känns mer sammanhållna. Det finns många som inte kommer gilla det här, men skit i dem, de har ingen själ. Carl Johan Lundgren tar över rollen som Sveriges svar på Jonathan Richman efter Jens Lekman och i mig har han ett evigt fan. Vit Päls gör musik som får vardagen att kännas lite roligare och ljusare.