tisdag 28 februari 2012

Den drömmande trummisens revansch


Trummisar har aldrig haft ryktet om sig att vara rockvärldens ljushuvuden. Med några få undantag brukar trummisar ofta förknippas med testosteronstinna dumhuvuden som inte kan uppföra sig men som klarar av att dunka rytmiskt på ett tillfredsställande sätt. Trummisarna hamnar ofta i skymundan, får sällan uttala sig i intervjuer och blir senare beskyllda för att ha förstört banden med sitt dåliga sätt och inflytande. Rockhistorien har sällan varit snäll mot trummisar och vi minns snarare deras snedsteg och ofta sviniga leverne än deras musikaliska prestationer. Lite orättvist, kan tyckas. Tankarna går till Keith Moon, Topper från The Clash och alla trummisar som passerade i Spinal Tap. Eller Ringo Starr, som snällt fick ställa sig åt sidan för John Lennon och Paul McCartneys enorma egon. Och nu har turen alltså kommit till Frankie Rose. Du har förmodligen inte hört tals om henne och själv hade jag aldrig hört hennes namn förrän någon vecka sedan. Frankie Rose är en kvinnlig trummis och tidigare medlem i band som Vivian Girls och Dum Dum Girls (som ju har hyllats här på Finpop tidigare). Men nu har hon tagit sitt öde i sina egna händer och gör musik under eget namn. Och det gör hon fan rätt i, för det visar sig att Frankie Rose är väldigt uttrycksfull och faktiskt har mycket eget att säga, även om det är svårt att höra hon vad hon sjunger och viskar ibland. Redan 2010 gjorde Frankie en egen skiva under namnet Frankie Rose and the Outs. Den passerade mig obemärkt förbi men när jag nu lyssnar på den i efterhand tycker jag att det låter som något man kan förvänta sig av någon som varit medlem i skramligt rockiga tjejband – det är skevt och svängigt om vartannat. Hennes nya skiva Interstellar låter däremot helt annorlunda – magiskt, förförande och drömskt. En trummis kan inte göra en starkare revansch än så.

Trummorna har sin givna, självklara plats i de flesta av Frankie Roses låtar, men de är aldrig något som tar över utan är snarare än del av en större och fascinerande helhet. Här samsas synthar och finstämda gitarr med väldigt vacker sång. Interstellar är en lugnande skiva som kanske gör sig allra bäst i hörlurar när man är omgiven av stressade, grå och sura människor som skyndar sig fram och tillbaka mellan olika platser, omedvetna om att det mesta de gör är fullständigt meningslöst. Frankie Rose är bra på att framkalla känslor hos mig som lyssnare och det är oftast behagliga känslor. Det är lätt att ta till ord som ”drömsk” och det för några år sedan så populära begreppet ”dream pop” när man ska beskriva Frankies musik, men till skillnad från den mesta musik som belönas med sådana epitet känns inte hennes låtar särskilt flummiga. Det är visserligen musik som handlar om att drömma och som vill få lyssnaren att drömma sig bort, men samtidigt handlar det inte om att fly verkligheten utan snarare kanske att göra verkligheten lite bättre, lite ljusare. Interstellar är också en skiva som gör sig bäst i sin helhet, från början till slut. Det finns visserligen enskilda låtar här som är riktigt bra och starka – Know Me med sin kraftfulla refräng är årets hittills bästa låt – men Frankie Rose kommer till sin fulla rätt när man får höra allt hon har att säga. Soundet är retrofräscht, som om 80-talets studentrumspop mötte 2012 års Brooklyn och skapade något eget och speciellt. Och Frankie Rose kommer aldrig behöva kalla sig trummis igen. 

söndag 19 februari 2012

Scorsese och Hugo

Martin Scorsese är min favoritregissör. Förutom min absoluta favoritfilm Taxi Driver har han i 40 års tid gjort riktigt bra och fascinerande filmer. Från rörande Alice bor inte här längre, världens bästa rockfilm The Last Waltz, tunga Tjuren från Bronx och absurda komedin After Hours till nyare mästerverk som The Departed har han satt ett starkt avtryck på filmvärlden. De flesta verkar förknippa Scorsese med tunga och våldsamma dramer men faktum är att det inte finns någon regissör som har gjort mer varierade filmer och rört sig över fler genrer. Han har testat nästan allt, och gjort det med förvånansvärt bra resultat, oavsett om det har varit psykologiskt drama, komedi eller musikal.  Att hans senaste film Hugo är en smått sentimental familjefilm är därför inget direkt överraskande. Att den också har blivit höjd till skyarna och fått oerhört bra kritik (Scorsese fick en Golden Globe för bästa regi och filmen är nominerad i nästan alla kategorier på årets Oscarsgala) är inte heller något som förvånar. Hugo är en av de mest underhållande filmer jag sett den senaste tiden och trots att jag visste vad jag hade att vänta blev jag positivt överraskad.

När jag fick höra att Scorsese skulle göra film av Brian Selznicks bok En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret blev jag förvånad. Jag skrev om boken här på Finpop för tre år sedan och trots att det är en bra bok trodde jag aldrig att den skulle filmatiseras. Jag trodde inte att den hade fått det genomslag som skulle behövas för att det skulle bli en storfilm av berättelsen om den lilla pojken på tågstationen i 30-talets Paris. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret  är en mycket speciell bok som förlitar sig lika mycket på sina bilder som texten. Ibland tar bilderna över helt och formen är mycket speciell och filmisk. En stor del av boken handlar också om de filmer som gjordes i filmens barndom och pionjären George Méliès har en betydande roll. Jag har nog aldrig läst en bok som känts mer filmisk än ”Hugo Cabret”, ofta känns boken som en film i formen av en bok, men trots det kändes det konstigt att det skulle komma en film baserat på boken. Varför göra film av något som redan är som en film? Men Scorsese har lyckats med filmatiseringen. Filmen känns passionerad och kärleksfull. Det är en sorts tidlös film som jag inte trodde producerades längre och Scorsese får mig att hoppas på filmen som konstform och medium igen.

Filmer kan vara underbara och fantastiska. Det är poängen och budskapet med Hugo, som faktiskt lyckas med bedriften att vara både underbar och fantastisk. Det första man möts av är otroligt snygga bilder på 30-talets Paris och filmen fortsätter, under dess två timmar, att bjuda på det senaste årets snyggaste filmbilder (i hård konkurrens med Cary Fukunagas Jane Eyre-filmatisering, som konstigt nog har blivit helt ignorerad vid de stora filmgalorna till förmån för mycket skit).  Det är snyggt, charmigt och förförande och det blir bara snyggare och snyggare ju längre filmen fortgår. Färgerna, kompositionerna, kameraåkningar och allt annat är helt perfekt. Den förhållandevis lågmälda storyn får utrymme att sakta blomma ut till något storslaget och vackert. I jämförelse med nästan alla andra familjefilmer som görs nuförtiden har Hugo en riktig story med känslor, budskap och starka karaktärer. Det blir inte mycket action, men jag tror de flesta barn borde fascineras av filmen ändå. Man ska inte underskatta en bra historia.


För Scorsese har Hugo varit en möjlighet för honom att få uppmärksamma och återskapa några vackra ögonblick från filmens barndom, och det finns några scener här som är otroligt häftiga och snygga. Hans kärlek till tidiga filmer skiner igenom och gör Hugo till något speciellt och fint. Scorseses bild av 30-talets snöiga Paris får Woody Allens småtråkiga Midnatt i Paris, som konstigt nog också är Oscarnominerad i klassen bästa film, att framstå som ett skämt. Den skådespelarensamble han har samlat ihop gör alla att riktigt bra jobb, och det ser ut som att de har väldigt kul framför kameran. 14-åriga Asa Butterfield är grym i huvudrollen (trots hans sorgsna Hollywoodbarnsuppsyn känner jag med honom) och Ben Kingsley och Sacha Baron Cohen (Borat, ni vet) gör två perfekta biroller. Allra bäst är dock Chloë Moretz, som tidigare har imponerat som Hit-Girl i fantastiska Kick-Ass, i rollen som Hugos tjejkompis. Hon briljerar i sin roll och är otroligt charmig. Det känns som att hon borde vara en utmärkt förebild för alla småtjejer och förhoppningsvis har hon en lysande karriär framför sig. Hugo är en mysig film, inte någon av Scorseses bästa men han visar att han också klarar av att göra fantastiska familjefilmer. Nuförtiden verkar det inte betyda någonting alls om en film blir nominerad till bästa film-klassen på Oscarsgalen, kolla bara på alla medelmåttiga filmer som har belönats med en nominering i år, men för min del får Hugo gärna ta hem hela skiten.   

torsdag 16 februari 2012

Beväpna dig med raspig röst

Thåström har gjort mig riktigt besviken en gång och jag kan inte glömma det. Jag var 14 år gammal och dyrkade honom. Han var störst, coolast och bäst. Jag hade lyssnat sönder samtliga skivor med Ebba Grön och Imperiet och memorerat alla låtar från hans soloskivor. Sen kom Mannen som blev en gris. Jag var entusiastisk, sugen på att höra nya Thåströmlåtar, och efter skolan gick jag och köpte skivan på releasedagen. På den här tiden hade jag 300 spänn att disponera fritt varje månad och en nyutgiven skiva sågs som en ganska stor utgift. Hemma i sovrummet, framför den billiga bergsprängaren var dock besvikelsen ett faktum. Mannen som blev en gris var tråkig, osvängig och menlös och förpassades snart till en plats längst ned i skivhögen. Efter den där skivan har jag alltid dragit ned mina förväntningar inför ett nytt skivsläpp från Thåström. Jag vill inte bli besviken igen. Men hans senaste två album har varit helt och hållet fantastiska, definitivt bland det bästa han gjort. Skebokvarnsv. 209 är möjligen den bästa svenskspråkiga skiva som har spelats in. Den medelålders Thåström är ett reflekterande Dan Andersson-geni som aldrig har förlorat sin värdighet och fortsatt leverera. Jag måste erkänna att jag var lite orolig inför det nya albumet Beväpna dig med vingar, förstasingeln med samma namn lät inte helt övertygande de första lyssningarna, men efter några lyssningar på skivan kan jag lyckligtvis konstatera att oron var obefogad. Thåström håller fortfarande, och kanske var det dumt av mig att någonsin tvivla.

Thåström är ju som bekant helt galet stor. Störst i Sverige, antar jag, tillsammans med Håkan Hellström. Hans stundande vårturné är slutsåld och den nya skivan har redan recenserats överallt. Jag vet inte om jag har så mycket att tillföra till diskussionen om Beväpna dig med vingar. Först och främst: det är en bra skiva. Det är vi alla överrens om. Riktigt bra på sina ställen. De första lyssningarna var jag inte helt förtjust i ljudbilden, hela skivan kändes som en förlängning av låtarna Axel Landquists park och Linnéa från förra albumet Kärlek är för dom. Visserligen två bra låtar, men det kändes som att man borde balansera det dova mörkret med något lite ljusare. Men den där känslan släppte efter ett tag och jag började ta in texterna istället. Och texterna är bra. Inte Skebokvarnsvägen-bra, inte på långa vägar, men betydligt bättre än vad de flesta svenska textförfattare ens kan drömma om. Trots det finns det en del låtar på skivan som inte gjort något starkt intryck, exempelvis Nere på Maskinisten och Låt dom regna som varken känns särskilt intressanta eller medryckande. Beväpna dig med vingar känns som en skiva som kommer växa, och därför kanske det vore mer rättvist att recensera albumet om ett halvår när det har fått sjunka in, och inte nu. Jag har dock en känsla av att jag kommer lyssna på den här skivan betydligt mindre än både Skebokvarnsvägen och Kärlek är för dom, det var helt enkelt två bättre skivor, på alla sätt. Jag saknar melodierna, det personliga och Dan Andersson. Avslutningsvis, något som fortfarande ter sig obegripligt för mig är albumomslaget. Det känns lite äckligt och motbjudande på något sätt. Jag förstår inte riktigt varför Thåström vill ge sken av att vara äckligare och osundare än vad han är. Sanningen är ju att han är betydligt fräschare än vad som egentligen borde vara möjligt för en gammel rocker i hans ålder med Einstürzende Neubauten-tatuering och ständig mössa på huvudet. Om omslaget är ett klassiskt Thåström-försök att skrämma iväg folk och framställa sig själv som mindre folklig tycker jag han kan ge upp. Det är lönlöst. Sedan We’re only in it for the drugs har han varit Sveriges största, och enda riktiga, rockstjärna. Och det kommer han fortsätta vara, så länge han lever.

onsdag 15 februari 2012

Gaza: Fotnoter till ett krig – Joe Sacco

Folk som läser mycket tenderar att vara smarta. Åtminstone ger de sken av att vara smarta. Genom att läsa böcker lär man sig saker som man inte får lära sig genom att gå i skolan, läsa tidningar och titta på TV. Man får nya perspektiv och lär sig nya saker om världen vi lever i. Man lär sig förmodligen något från alla böcker man läser, men det finns vissa böcker som är mer än underhållning och lämnar djupa avtryck. Jag värderar självklart sådana läsupplevelser högst. De senaste dagarna har jag tillbringat med en väldigt drabbande och lärorik seriebok som har gett mig ökad förståelse för en av vår tids otäckaste och vidrigaste konflikter – konflikten på Gazaremsan. Jag har trott mig ha koll tidigare, jag har uttalat mig kritiskt mot Israel och demonstrerat för palestiniernas rättigheter. Men det finns så lite man har koll på egentligen, så mycket man inte vet. Jag kan ärligt säga att jag inte har särskilt mycket koll på vad som händer i världen. Jag har ett hum, en uppfattning om saker och deras tillstånd men det är väldigt lite som jag verkligen vet. Böcker kan hjälpa oss att stärka förståelsen och föra oss närmare sanningen än vad tidningar och TV någonsin klarar av och där har litteraturen en väldig kraft och potential. Joe Sacco har med Gaza – Fotnoter till ett krig tagit sig väldigt nära kärnan till Gazakonflikten. Han berättar sakligt, ingående och personligt om ett av världens vidrigaste krig. Jag har känt mig illa berörd och äcklad av Israels beteende tidigare men Joe Sacco lyckas skapa starkare känslor av avsmak, vemod och uppgivenhet än vad jag trodde var möjligt. På nästan 400 otroligt vältecknade seriesidor skildrar han en konflikt som i stort sett har sett likadan ut i nästan 60 år, och som inte verkar närma sig en lösning.

Staten Israel uppstod efter andra världskriget. Judarna, ett folk som hade blivit fruktansvärt illa behandlade, blev tilldelade en del av dåvarande Palestina. Människorna som bodde där då uppskattade självklart inte detta historiskt idiotiska beslut och gjorde motstånd. Israel slog förstås ned allt motstånd och 200 000 palestinska flyktingar hamnade i Gaza – ett bisarrt litet landområde, bara 40 km lång och 12 km brett. Från att ha levt i ett frodande landskap i många generationer fann sig plötsligt ett helt folk i en torr öken, utan möjlighet att någonsin vända tillbaka till sina hem. Flyktinglägren växte till städer och Gaza är idag ett av världens mest tättbefolkade områden. När arga palestinier har försökt göra motstånd har Israel alltid slagit tillbaka så hårt de bara har kunnat och blodet har ofta färgat Gazas sand röd. Gazakonflikten verkar inte ha ett slut och det är lätt att bli arg och upprörd när man läser om de orättvisor som Gazas befolkning utsätts för. Det vidriga i situationen att judarna, som bara några år innan Israel utropade sig som självständigt hade varit med om en av historiens värsta folkmord, upprepar vad som gjorts med dem gör att Gazakonflikten gör mig lika upprörd som jag blir av att läsa om Förintelsen.

Joe Sacco har gjort sig ett namn både som journalist och serietecknare. Som serieskapare är han unik då han gör tunga, ingående journalistiska serier. Hans serier är dokumentära, sakliga och matiga. Som journalist är han också speciell eftersom han låter sig själv ta stor plats i det han skriver, om än med sig själv i en iakttagande roll. Sacco föddes på Malta 1960 och har sedan sent 80-tal sysslat med serier. Han började med satirserier men gick ganska snabbt över till journalistiska serier efter en resa till Palestina och Israel. Sacco har gett ut flera journalistiska serier, alla med fokus på krig. Han är flitigt översatt till svenska, och fler borde definitivt upptäcka de snygga och väl översatta svenska utgåvorna av hans serier. Innan Gaza - Fotnoter till ett krig hade jag läst och gillat hans tidigare serie Fixaren: en historia från Sarajevo, en personlig och upplysande skildring av kriget i Bosnien. Fixaren var en otroligt välgjord och imponerande serie, men Gazaserien är större och erbjuder mer av allt. Att Sacco har valt seriemediet för att skildra sina berättelser är det som gör honom speciell och får honom att stå ut från alla andra krigsjournalister. Han gör inga hafsiga teckningar utan allt känns otroligt genomarbetat, genomtänkt och snyggt konstruerat. Hans bilder är väldigt detaljerade, levande och snygga. Han har en egen, men ändå helt realistisk och övertygande teckningsstil som låter läsaren ta del av sådant som aldrig har filmats eller fotograferats. För de flesta ter det sig säkert bisarrt att någon skulle vara villig att offra flera år av sitt liv på seriejournalistik, när man lika gärna skulle kunna skriva ner sin berättelse på traditionellt sätt och bifoga några fotografier, men Sacco har flera poänger med att använda seriemediet. Genom att skildra de hemska händelserna i serieform känns det som att Sacco är mer eftertänksam än de flesta andra krigsskildrare. Varje serieruta lär ha tagit flera timmar i anspråk och under den processen lär Sacco hela tiden, nästan meditativt, ha tänkt över vad och varför han vill skildra det han tecknar och hur han ska få fram sin berättelse på bästa sätt. Gaza - Fotnoter till ett krig är en fenomenal serie och en levande och gripande skildring av en hemsk konflikt.

Saccos utgångspunkt är två blodiga massakrar i två palestinska flyktingläger 1956 under Suezkrisen. Hans tes är att konflikten i Gaza inte har förändrats sedan 50-talet, att israelerna och palestinierna fortfarande står och stampar på samma ställe, och för att komma konflikten närmare, och verkligen förstå dess orsaker och natur, vill han reda ut dessa historiska händelser, vilka det inte finns mycket alls skrivna om på engelska. Grunden för hans serie om Gaza är en mängd intervjuer som Sacco gjorde med de som var med, både gazabor och israeler, under några månader 2002-2003 strax innan Irakkriget bröt ut. Han går sakligt igenom fakta, väger olika källor mot varandra och berättar en obehagligt vidrig berättelse om övergrepp och mord. Han skildrar också dagens Gaza, pratar med ungdomar, terroriststämplade motståndare, människor som får sina hus rivna av israeliska bulldozers och många andra. Det är mycket ilska, hat och uppgivenhet men även en del glädje. Vi får träffa allt från övertygade framtida självmordsbombare till bittra gamla tanter och busiga barn. Med sina 400 sidor är Gaza - Fotnoter till ett krig den tyngsta och jobbigaste serie som jag har läst. Den är väldigt dokumentär och faktabaserad, och det finns ingen större story att hänga upp sig på. Bäst blir det när man läser några få sidor i taget och förfäras i rimliga doser. Joe Sacco har gjort ett bra jobb, men det blir lätt för mycket elände, även om det är viktigt elände som ingen borde blunda för. Hans serie om Gaza är något som alla borde läsa. En bok som lär oss något om världen.