lördag 31 mars 2012

Mänsklig värme från promenaden

Markus Krunegård är tillbaka med en ny skiva, Mänsklig värme, och för mig är det årets mest efterlängtade musikhändelse. För jag gillar ju Markus. Vissa dagar skulle jag gå så långt som att säga att jag älskar honom, eller åtminstone älskar hans musik. Hans musik har bränt sig fast i min kropp och hjärna och spelas regelbundet, både i hörlurarna och i tankarna. Det är kanske inte världens bästa musik men det finns få artister som får mig att må lika bra, som får mig att känna att det mesta är okej och att livet rullar på som det ska.

För de som inte gillar Markus är det svårt att förklara hans storhet, antingen gillar man honom eller inte, men jag ska göra ett försök ändå. Markus storhet ligger i flera saker. Mest uppenbart är kanske hans personliga uttryck. Han skriver låtar på ett särskilt sätt, inte riktigt likt någon annan och är en av Sveriges absolut bästa textförfattare. Han framför och sjunger sina låtar på ett lika eget sätt som gör det omöjligt att ta miste på en Krunegårdlåt. Han formulerar sig väldigt speciellt och även om jag sedan länge är ett övertygat fan kan jag tycka att hans låtar och texter låter förbannat löjliga och töntiga första gången jag hör dem, låttexter ska liksom inte skrivas sådär, men efter ett par lyssningar har den där känslan bytts mot total fascination och kärlek och jag måste buga mig inför Markus geni. I ett par få ord lyckas han fånga så mycket, så många känslor och stämningar. En annan grej som gör Markus till en av mina favoriter är hans älskvärda personlighet. Han framstår alltid som en sympatisk, ödmjuk och snäll kille och han ger samma intryck såväl i intervjuer som på livespelningar och i låttexter. Live är han en av Sveriges trevligaste artister att gå och lyssna på eftersom han verkar gilla att stå på scen och inte har ett kyligt förhållande till sin publik, som så många andra. Publiken ger honom sin kärlek och han ger minst lika mycket kärlek tillbaka. Markus kommer, precis som jag, från Norrköping vilket alltid har fått mitt hjärta att slå extra hårt för honom och hans musik. För Markus och jag verkar känna likadant inför vår gemensamma hemstad. Även om Eldkvarn också har skrivit många fantastiska låtar med stark förankring i Norrköping sjunger Markus om ett Norrköping som jag känner bättre. Det är melankoliskt, nostalgiskt, småsorgligt och förbannat vackert. Det är utebio och cykelhjul som fastnar i spårvagnsspåren, det är cykelstölder och skoldiscon. Norrköping är ett återkommande och viktigt inslag i Markus låttexter, en grundpelare som han tryggt kan luta sig emot. Jag sympatiserar med Markus och identifierar mig med hans texter och när det känns lite jobbigt hittar jag ofta tröst i hans musik. Det är därför kanske inte någon överraskning att jag älskar hans fjärde album.

Jag tycker att Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund, som släpptes samtidigt hösten 2009, är två fantastiska album och jag håller dem högre än debuten Markusevangeliet vilken dag som helst. Det känns som att Markus fick gå loss på de två skivorna och verkligen få ur sig allt han vill säga, leka med uttryck och stilar. Album behöver inte var fokuserade och jag älskar det lekfulla och sprudlande som fanns i nästan alla låtar på de skivorna. Jag skrev ett entusiastiskt blogginlägg om de två skivorna precis när de hade släppts och när jag går tillbaka och läser det håller jag med om varje ord jag skrev då. Trots upplägget är det två skivor som har överlevt sina två och ett halvt år mycket bra och jag lyssnar fortfarande lika gärna på dem. Redan vid första lyssningen känner man att Mänsklig värme är ett betydligt mer fokuserat album. Det är mer genomtänkt, välproducerat och polerat. Lyckligtvis har Markus inte försökt tygla sin ibland ganska skeva sång utan omfamnar snarare sitt speciella uttryck och låtar rösten ta mer plats än tidigare. Man skulle kunna se Mänsklig värme som Markus ”viktiga skiva”. Han har redan slagit igenom men har en bra bit kvar tills han är lika stor som de största. Hans YouTube-videor har inte lika många visningar som man skulle kunna tro och biljetterna till hans spelningar verkar inte sälja lika fort som man skulle kunna förvänta sig.  Han har helt klart en hyfsat stor publik men ibland kan jag undra hur stor han egentligen är. För mig spelar det visserligen ingen roll, men fler borde upptäcka och älska Markus musik.  Det skulle kunna vara så att det är Mänsklig värme som kommer avgöra hans framtid i det svenska popklimatet och bestämma om han kommer bli en av de riktigt stora. Det är en fantastisk skiva, men jag tror tyvärr inte Markus kommer vinna särskilt många nya fans med den här samlingen låtar även om han säkert kommer sätta ett nytt gäng fjortonåriga tjejers hjärtan i brand.

För oss som gillar Markus Krunegård sedan tidigare är Mänsklig värme ett välkommet vårtecken att ta till sig och krama sönder, men de som haft svårt för honom tidigare kommer inte gilla den här skivan heller. Mänsklig värme rivstartar med tre starka låtar som Markus har matat fansen med under vintern i väntan på albumet. Det börjar således tryggt och säkert. Skivans första och längsta låt Korallreven & Vintergatan är skivans mest lågmälda låt och passar perfekt för att öppna albumet. Markus beklagar sig över det kyliga samtidsklimatet och sätter tonen för skivan när han uppgivet ber om lite mänsklig värme. Sen fortsätter det med skivans starkaste låtar, de två singlarna Everybody Hurts och Askan är den bästa jorden. Everybody Hurts är en fantastisk hit om ungdomen i Norrköping med en underbart bitterljuv och mysmelankolisk text och en refräng som sätter sig på minnet direkt. Jag har lyssnat på den i flera månader nu och har inte tröttnat än. Askan är den bästa jorden kan vara en av Markus bästa låtar. Allt klaffar och både sång, melodi och text känns helt perfekta. Textmässigt är det en låt som många andra har gjort tidigare och som alla popartister med självrespekt måste göra någon gång. Håkan Hellström kallade sin version Man måste dö några gånger innan man kan leva och Markus låt är helt klart i klass med den. Därefter fortsätter skivan med ett lite småsegt mittparti. Det är inga dåliga låtar men med Markusmått mätt känns inte Hemma börjar nästa dag, Sthml Skyline och Minusgrader rensar luften som några odödliga klassiker. Låten därefter, Vår sista dans, är däremot riktigt jävla bra med ett skönt beat och en bra och catchig text. Love of my life, nästa låt på skivan, är också en höjdare med sitt Eldkvarndoftande intro och en refräng som hade varit en katastrof för vilken annan artist som helst, men från Markus mun låter den lika självklart som allt annat han sjunger. Café de Flore är en av skivans mysigaste låtar med en 80-talsinspirerad ljudbild som påminner om de två tidigare Krunegårdalbumen. Sen kommer skivans bästa och mäktigaste låt, i alla fall för mig som känner mig hemma i varje ord Markus sjunger. På promenaden är Markus mest uppriktigt kärleksfulla Norrköpingshyllning, minst lika entusiastisk som Ulf Lundell i Jag går på promenaden om samma gata. Jag vet inte om folk som inte kommer från Norrköping får ut något av Markus låtar om staden men för mig får det förstås hans musik att kännas mer angelägen och rörande. Jag har också haft ett av de där skåpen på De Geer-gymnasiet och också sneglat in på Guskelov (som lyckligtvis stängde kort efter att jag blivit gammal nog att gå ut). Och känslan av att gå på Södra promenaden efter att ha varit borta från staden ett tag är densamma. Den bästa Norrköpingslåten som har skrivits måste vara Eldkvarns 27 men där den är uppgiven och sorgsen är På promenaden upplyftande och glad. Som att alla dåliga minnen hade suddats ut och stadens usla utsikter inte vore verkliga. Det värmer att lyssna på en sådan låt om sin hemstad och På promenaden kommer säkert bli den viktigaste temasången för många hemvändande Norrköpingsbor.  

Mänsklig värme släpptes i onsdags och i torsdags var jag, min flickvän och en kär gammal vän från Norrköping och såg Markus spela på Kägelbanan i Stockholm. Förutom oss bestod publiken av Mauro Scocco (med ett brett leende och solglasögon i en mörk konsertlokal) och en jävla massa kids. Jag har många gånger reflekterat över Markus publik och blir alltid lika förvånad av mina slutsatser. Av döma av den totala avsaknaden av hipsters och smala reklamare med ironiskt fula glasögon som man alltid måste stå ut med på alla andra spelningar i Stockholm verkar det som att Markus inte är särskilt hipp och het, vilket är ganska skönt. Jag har sett honom live ganska många gånger nu och varje gång har publiken bestått av förvånansvärt vanliga människor och många av dem är väldigt unga. Man får känslan av att vara på en gymnasiefest med elever från Svennegymnasiet. Jag tycker personligen att Markus texter är ganska mogna, vuxna och reflekterande och har lite svårt att se vad som är dragningskraften för alla ungdomar. Ännu mer svårförståeligt är alla småtjejer som verkar dyrka honom då han inte har något klassiskt hunkutseende och beter sig som en snäll och ödmjuk kille och inte ett rockigt svin. Jag framstår nog som en elak översittare men jag stör mig lite på publiken när jag går och ser Markus Krunegård, precis på samma sätt som jag har svårt för Håkan Hellströms publik. Hursomhelst är Kägelbanan full av massa förväntansfulla människor som har lyssnat in sig på den nya skivan på en dag för att kunna sjunga och skrika med i låttexterna. Luften tar slut snabbt och de svettiga ungdomskropparna brister nästan av förväntan och entusiasm när Markus går på scenen. Han och bandet bjuder på en tight och fokuserad spelning. Det svänger ordentligt, mellansnacket är trevligt och de drar igenom de flesta låtarna från det nya albumet. Låtarna låter riktigt bra live och som vanligt är Markus musik betydligt rockigare och rivigare på scen än på skiva. Jag har som sagt sett Markus live ganska många gånger nu och man blir lite kräsen när man vet hur bra han kan vara. Det här var visserligen en riktigt bra spelning, men samtidigt vet jag ju att han kan bättre. Alla låtar som spelas låter bra och övertygande, men samtidigt är det ingen av låtarna som verkligen lyfter stället och får det att kännas som en stor upplevelse. Det blir en ganska kort spelning, tolv låtar lång, men när vi går därifrån känns det ganska lagom och jag är glad att slippa trängseln och svetten från resten av publiken. Jag vet att jag förmodligen kommer se Markus spela många gånger till. Han är en av Sveriges bästa liveartister och att han inte är sådär superstor som Håkan gör att man fortfarande kan se honom på lagom stora scener med lagom stora publiker. Det är värt ganska mycket. Nästa gång jag ser honom får det nog bli på hemmaplan med en speedad Norrköpingspublik.
  

lördag 24 mars 2012

Min kamp 4 – Karl Ove Knausgård

Våren är här och med den en ny del av Karl Ove Knausgårds mäktiga romansvit Min kamp. Ni som brukar läsa Finpop vet att jag har varit väldigt entusiastisk över de tre tidigare delarna och den fjärde boken är definitivt inget undantag. Inte sedan Harry Potter har jag varit så spänd och förväntansfull på en ny del i en bokserie. Med den fjärde delen har vi passerat mittpunkten av Min kamp och det är bara två böcker kvar. Sex tjocka böcker om en och samma man är onekligen mycket, men när det gäller Knausgård känns det inte som att det är för mycket och jag räds nästan den dag då jag kommer ha avslutat den sjätte boken. För faktum är ju att Min kamp hör till det bästa som jag har läst. Knausgårds levande språk och förmåga att få de där små händelserna i livet att kännas viktiga och betydelsefulla – vilket de ju faktiskt är – gör honom till en av vår tids främsta författare. Den fjärde delen av Min kamp är lysande rakt igenom. Där de två första böckerna var intensiva och fyllda av stora och jobbiga inslag var den tredje boken en lugnare och mer stillsam roman där Knausgård gick tillbaka till sin barndom och skildrade åren mellan fem och tolv med noggrann skärpa och lyhördhet. Det var en bok skriven ur barnet Karl Oves ögon, utan direkt inverkan från den vuxne författaren. Del tre kändes som en paus för andhämtning och även om jag gillade det lugna tempot, den suveräna barndomsskildringen och skildringen av hur pappan kvävde hela Karl Oves uppväxt såg jag fram emot något rappare och mer händelserikt i den fjärde boken. Den här gången handlar det om Knausgård i 18-årsåldern och det är, som väntat, betydligt roligare att läsa om en kåt och sexuellt frustrerad ung man med författardrömmar än om en sjuåring som springer runt i skogen och leker. Den fjärde boken känns som ett mellanting mellan de två första böckerna och den tredje och det visar sig vara en perfekt balans.

Min kamp 4 tar sin början när den 18-årige Knausgård, just klar med gymnasiet, flyttar till Nordnorge för att jobba som lärare på en skola i ett litet samhälle. Det är skola där lärarna byts ut nästan varje år och där de flesta som undervisar inte har någon större erfarenhet eller intresse av undervisning. Många av dem är bara några år äldre än barnen och ungdomarna de undervisar och har ingen avsikt att stanna någon längre tid. En fantastisk skola, med andra ord. Karl Ove har inte heller några tankar på att stanna i byn längre än ett år. Han ser det som en chans att tjäna lite pengar och fritiden tänker han använda till att skriva. Det är här han börja nära sina författardrömmar och han börjar med att skriva noveller. Han är övertygad om att han kan bli något stort och försöker hitta en egen stil. Han är dock inte helt fokuserad på skrivandet eftersom det som främst upptar hans tankar är sex, sex och sex. Karl Ove vill inget hellre än att förlora sin oskuld och hans sexuella frustration är nästan av sådana proportioner att den bryter ned hans psykiska hälsa. Tydligen har han inga som helst problem med att stöta på tjejer, han verkar vara ganska populär, och väldigt ofta får han med sig tjejer in på rummet. Det är mycket naket hångel i boken, men när han ska komma till själva sexet blir det problem. Det är pinsamt och jobbigt att läsa om hans många samlagsförsök och självklart är Knausgård lika öppet självutlämnande som vanligt. I byn dit han kommit är de flesta i hans ålder fiskare och helgerna ägnas åt ett oavbrutet supande. Knausgård har problem med supandet. Han älskar att vara full och dricker ofta för mycket. Han har många minnesluckor men kan inte sluta dricka när han väl börjat. Hans supande skrämmer honom efter det påminner honom om den hatade fadern. Han har det inte helt lätt alltså, Karl Ove.

Efter dryga hundra sidor spolar Knausgård tillbaka tiden och vi får ta del av åren innan han åker till Nordnorge. Det är en fängslande och intensiv skildring av gymnasieåren med många fyllor, svinigt beteende och tafatta försök att bli av med oskulden. Den unge Knausgård beter sig ofta som ett svin men han är ändå väldigt sympatisk och jag tappar aldrig intresset för honom. Precis som i de tidigare böckerna är han onådig mot sig själv och skriver om alla sina brister och de många pinsamheter han utsatte sig själv och sin omgivning för under de år som boken skildrar. Han är som vanligt hårdast mot sig själv men många av de människor han stod nära får sig en törn också. Han berättar många utlämnande grejer om gymnasiekompisar, tjejer han (nästan) haft ihop det med och lärarkollegor som runkar på skoltoaletten. Det är förstås kul läsning men som vanligt förbluffas jag över att Knausgård verkligen vågat skriva allt han skriver och fantiserar om hur det måste kännas att dels utlämna sig själv men också alla andra i ens närhet på det här grova, osminkade sättet. Som i de andra böckerna har Knausgårds demoniska pappa en stor roll och hans närvaro ligger som en obehaglig skugga över stora delar av boken. Vid den tid som boken tar upp separerar Karl Oves föräldrar på allvar, pappan hittar en ny kvinna och börjar supa. För oss som vet vad som kommer hända med pappan senare är det obehaglig läsning när Knausgård skildrar pappans tidiga supande och hans läskigt snabba förfall. Det bjuds till och med på några utdrag ur pappans dagböcker från tiden och det är obehagliga inlägg präglad av långt gången alkoholism som vi får ta del av.

Framförallt är Min kamp 4 en fenomenal roman. Knausgård skriver med sitt vanliga flyt och läsningen tar aldrig emot. Det är levande, starkt och fängslande. Rebecca Alsbergs översättning är som vanligt lysande den också och när jag avslutat boken blir jag genast sugen på att ta mig an den femte delen. Min kamp är onekligen något stort och har du inte bekantat dig med Karl Ove Knausgård än rekommenderar jag att du tar en sväng förbi bokhandeln eller biblioteket redan idag. I en tid av urvattnad och menlös kultur finns det inget större, mäktigare eller viktigare än det här. 


Mer Min kamp på Finpop:

tisdag 20 mars 2012

Mawaru Penguindrum – Pingviner och terrorister

Jag har skrivit om manga flera gånger på Finpop men aldrig om anime. Att döma av mitt hyfsat stora mangaintresse kan ni säkert gissa er till att jag även hyser varma känslor för anime. Jag vet att det finns många fördomar om manga och anime och många av dem är klart motiverade – den mesta anime som produceras är ganska värdelös, löjlig och tråkig – men man kan förstås inte döma ut en hel kulturform och jag skulle vilja hävda att det finns anime som alla kan gilla. Min första kontakt med anime, liksom många andra svenskar i min ålder, var när jag såg tjejklassikern Sailor Moon i sexårsåldern. Jag gillade serien och de pratande katterna, men då jag verkligen fick upp ögonen för anime och blev sugen på att se mer var när Studio Ghiblis mysmästerverk Spirited Away kom till Sverige. Jag blev intresserad av att se någon animeserie men fick leta ganska länge innan jag hittade rätt. Den mesta anime görs för en ganska nördig publik och således är de flesta serier ganska enkelspåriga med mycket stora robotar, fantasy, blyga skolflickor i korta kjolar och dåliga manus. Jag har aldrig haft något intresse för de mest populära animeserierna utan avfärdat de flesta av dem som kommersiellt skräp och därmed alienerat mig från den manga- och animecommunity som finns i Sverige. Precis som det görs väldigt mycket manga, i alla tänkbara genrer, finns det också många udda animeserier. Jag gillar anime med bra storys och starka karaktärer och under ett helt gymnasieår satt jag och såg anime nästan varje dag. Jag plöjde igenom serier och älskade mycket av det jag såg. Till skillnad från amerikanska TV-serier kändes det som att många av de animeserier som jag såg tog upp allvarligare frågor, på ett nytt sätt med annorlunda och modiga utgångspunkter, och bjöd på ett berättande som jag inte var van vid. Att ladda ned en hel animeserie och kolla igenom den kändes ofta snarare som att läsa en bra bok än att titta på TV. De flesta serier jag gillade krävde att man tittade från början till slut och gav inga chanser för nya tittare att hoppa in mitt i serien. Under det där året såg jag mycket anime som verkligen berörde mig och några av de serier som jag minns med särskild värme är Wolf’s Rain, Ergo Proxy och Kino’s Journey. Mitt animeintresse har inte dött men däremot har det varit svårt för mig att hitta serier som lyckats intressera mig de senaste åren. När jag började utforska animedjungeln hade jag aldrig sett någon anime tidigare och hade därför många års animeproduktion att utforska. Efter ett intensivt år av animetittande och sökande efter nya serier kändes det som att jag hade sett det mesta som kunde intressera mig och blev därför begränsad till nya serier. Känslan jag har fått när jag letat efter nya animeserier de senaste åren är att det inte görs lika kul och intressant anime längre (eller så är det så att jag blivit äldre och mognare, men jag tror inte att det finns någon större risk för det). Jag har sett ett fåtal serier, men mitt intresse har slocknat alltmer.

Triggad av det fantastiska tv-spelet Catherine – som till stor del består av snygg anime – och det tråkiga TV-utbudet blev jag för några veckor sedan sugen på att se någon ny anime och började leta efter en ny serie att se och älska. Det tog lite tid att hitta något, det mesta jag hittade lät som de gamla vanliga animeserierna i nya förpackningar, men efter en stunds ihärdigt letande hittade jag en ny serie som lät fullständigt egen och intressant - Mawaru Penguindrum.

Mawaru Penguindrum är tydligen skapad av en animelegend som jag inte kände igen sedan tidigare - Kunihiko Ikuhara. Han har regisserat stora delar av Sailor Moon och är mest känd för animeserien Revolutionary Girl Utena som tydligen ska vara något av ett mästerverk. Jag antar att jag blir tvungen att se den serien snart för känslan som Mawaru Penguindrum lämnat efter sig är ett sug efter mer. Mawaru Penguindrum är en fantastisk serie som jag kan rekommendera till alla som vill se något annorlunda och fräscht. Den lånar saker från många olika animegenrer men är ändå något helt eget, originellt och väldigt konstigt. Här samsas det typiskt japanska extremgulliga med underlig humor, ovanligt mycket psykologi, thrillerinslag och svårslaget drama inspirerat av grekiska tragedier. Mawaru Penguindrum är lika knäpp som den är bra. Serien handlar om tre syskon, två bröder och en syster, som bor för sig själva och tar hand om varandra. Snart får vi reda på att de är barnen till några hatade och ökända terrorister som 1995 utförde ett fruktansvärt terrordåd kraftigt inspirerat av saringasattacken i Tokyos tunnelbana, som Haruki Murakami behandlat i sin bok Underground. Det gör genast de tre barnen till intressanta och komplicerade karaktärer, nästan i klass med de i amerikanska TV-serien Homeland. Snart får de sällskap av en flicka som först bara verkar vara en bisarr stalker besatt av sin skollärare men som senare visar sig vara en yngre syster till en flicka som dog i terrorattacken. Samtidigt dör de två brödernas syster men återupplivas av en mystisk pingvinmössa (!) och de två bröderna får veta att de måste hitta någon slags pingvintrumma (!) för att kunna rädda sin syster och hindra henne från att dö igen. I samband med detta får de tre syskonen sällskap av tre lustiga pingviner som ingen annan kan se. Dessutom verkar det som att deras föräldrars terrornätverk fortfarande kan vara aktivt. Överallt syns mystiska pingvinsymboler och som tittare undrar man vad det är som egentligen pågår.

Mawaru Penguindrum är en serie som ändrar karaktär och uttryck flera gånger. Efter det första avsnittet visste jag inte riktigt vad jag skulle tro och tycka. Det var helt klart en uppfriskande annorlunda serie med flera roliga inslag och ovanligt snygg animation och väldigt högt produktionsvärde (för att vara anime), men den kändes inte särskilt engagerande. Jag fortsatte och titta, och underhölls av den bisarra humorn, de absurda händelserna och det svängiga soundtracket som med sina trallvänliga låtar ofta kommer upp i samma klass som förra årets japanska idiothit PonPonPon (i somras gick den ofta på repeat om kvällarna hemma hos mig), men det var inte förrän efter hälften av seriens 24 avsnitt som det verkligen lossnade för mig och jag började gilla serien på riktigt. Som mycket annan anime är Mawaru Penguindrum dramatisk och väldigt känslosam. De har verkligen inte sparat på de stora känslorna och ibland drar de skickliga röstskådisarna på utav helvete och till synes små och obetydliga scener utvecklas till melodramatiska explosioner. De avsnitt där det fokuseras på enstaka karaktärer och deras bakgrund är de allra bästa och framåt slutet av serien består avsnitten av mer eller mindre oavbruten dialog för att alla trådar ska kunna knytas ihop. Det är konstigt, men av någon anledning blev jag väldigt berörd av Mawaru Penguindrum och de känslor som jag utvecklade för karaktärerna under seriens gång är starkare än de jag brukar känna när jag ser bra amerikanska serier. Ibland blev jag nästan lite blödig och seriens tema, att offra allt för de man älskar, kändes så otroligt fint och vackert att det var omöjligt att inte investera känslomässigt i karaktärerna och deras öden. Kanske krävs det att man har sett en del anime tidigare och är bekant med formen för att man ska kunna uppskatta Mawaru Penguindrum fullt ut men jag skulle uppmana alla som vill se något nytt och bra att ge serien en chans. Nedladdning av anime verkar vara lite av en gråzon, och har så varit hela tiden jag varit intresserad av anime, och så länge serierna inte har blivit licenserande av något amerikanskt bolag är det väldigt enkelt att hitta och ladda ned serier med engelska undertexter översatta av fans (så kallade fansubs). Vill du se Mawaru Penguindrum är det således bara att ge sig ut på Google och leta. Survival strategy!

fredag 16 mars 2012

Monster - Naoki Urasawa

En av de senaste årens mäktigaste läsupplevelser har för mig varit Naoki Urasawas manga 20th Century Boys, som jag skrev om här på Finpop för två år sedan. 20th Century Boys var en komplicerad och spännande serie med fantastiska karaktärer, otroligt snygga teckningar och imponerande berättande som sträckte sig över tusentals sidor och dryga 20 volymer. 20th Century Boys är en av de mest engagerande och gripande serier som jag har läst, och då har jag ändå tillbringat stora delar av mitt liv framför olika serietidningar. 20th Century Boys hade något väldigt speciellt och ända sedan jag blev klar med serien har jag längtat efter något liknande. Den senaste veckan har jag tillbringat med en annan serie av Naoki Urasawa, Monster, som han gjorde innan 20th Century Boys mellan åren 1994 och 2001. Det är en nästan lika omfattande serie, som består av 18 volymer på dryga 200 sidor, och nästan lika bra. Naoki Urasawa är ett geni inte bara när det gäller serier utan också berättande i allmänhet. Det finns få författare som på ett lika skickligt sätt kan lägga upp en komplicerad berättelse och suga in sina läsare så att de blir som hypnotiserade och inte kan sluta läsa.

Monster tar sin början i det sena 80-talets Düsseldorf på ett sjukhus där den unga och begåvade japanska hjärnkirurgen Kenzo Tenma slits mellan sina egna värderingar om alla patienters lika värde och en omoralisk sjukhusledning som inte alls tycker likadant. När han bryter mot sina chefers order och räddar en pojke som blivit skjuten i huvudet istället för en mer prioriterad patient sätter han igång ett komplicerat och oväntat händelseflöde. Den mystiska pojke som Tenma räddar visar sig vara ett litet monster med en ondska av mytologiska proportioner. Nio år senare, när pojken har växt upp och mördat ett stort antal människor, blir Tenma indragen igen och finner sig anklagad för flera olösta mord. Tenma blir tvungen att fly och börjar leta efter pojken som han kanske aldrig borde ha räddat.

Monster är en speciell manga eftersom den inte känns särskilt japansk. Hela handlingen är förlagd i 80- och 90-talets Tyskland och Tjeckien och serien är skonad från övernaturliga inslag. Det är en realistisk och rak berättelse med hemska barnhem, godhjärtade turkar, prostituerade, onda barnboksförfattare och fantastiska karaktärer. Det är den tredje mangan jag läser av Urasawa, förutom 20th Century Boys har jag också läst Pluto tidigare. Pluto är en mindre omfattande manga på åtta volymer som är en slags ambitiös uppdatering av Osamu Tezukas Astro Boy, en av de mest klassiska mangorna. Även om Pluto är en lysande manga den också tycker jag att Urasawa kommer till sin fulla rätt när han får berätta en längre och mer invecklad historia som i Monster och 20th Century Boys. En av de saker som är mest imponerande med de serierna är ju att de är så otroligt stora och omfattande. Jag tycker det är väldigt fascinerande att en och samma man sitter och tecknar tusentals sidor under flera år för att berätta sina egna historier. Det är ett sätt att arbeta som skiljer sig väsentligt från de flesta amerikanska och västerländska serieskapare där de flesta serier görs i team och det sällan är samma personer som tecknar och skriver manus. Även om många amerikanska serier pågår under väldigt många år brukar de oftast vara uppdelade i flera kortare avsnitt, ungefär som säsonger av TV-serier. Så är inte fallet med Urasawas mangor, här utgör hela serien en sömlös helhet. Det går inte att hoppa in i serien om man missat inledningen, allt hänger ihop på ett sätt som gör att hans serier har större litterära kvaliteter än de flesta amerikanska serier. Trots att Monster är en väldigt lång serie är kvaliteten jämn och väldigt hög. Teckningarna är alltid av högsta kvalitet, liksom berättandet. Man märker aldrig att Urasawas motivation skulle ha flackat vid någon punkt av arbetet, det känns alltid genomtänkt och genomarbetat. 

Urasawa har ett mycket speciellt sätt att göra serier. Handlingen rör sig egentligen framåt i ett ganska långsamt tempo, han hade kunnat få sin berättelse berättad på betydligt färre sidor, men då hade en dimension av serien försvunnit. För även om det inte händer jättemycket känns det som att det händer något viktigt hela tiden, spänningen avtar aldrig och man fortsätter spänt och ihärdigt att läsa vidare. Hans sätt att lägga upp en story borde studeras i detalj av alla manusförfattare av TV-serier. Urasawa presenterar nya karaktärer och nya viktiga händelser på ett mycket begåvat sätt som känns lika genialt som självklart. Hans karaktärer är genomarbetade och intressanta, och betydligt djupare än de flesta karaktärer vi vanligen får bekanta oss med i serietidningar och TV-serier. Här finns både psykoligiskt och filosofiskt djup, utan att det för den sakens skulle någonsin blir pretentiöst eller tungt. Han ger sin karaktärer utrymme att växa och ger dem lika mycket plats som storyn, och det är kanske kärnan till att allt han gör blir så lyckat. Monster finns också som animeserie på 74 avsnitt. Jag har sett ett tiotal avsnitt och antar att jag kommer avsluta serien någon dag men det känns som att Urasawas berättelser gör sig bäst i serieform. Manga ligger allmänt närmare filmens bildspråk än västerländska serier och eftersom ett flyt i läsandet är centralt i de flesta mangor jag har läst (ofta består de flesta mangor av betydligt färre antal ord per sida än amerikanska serier och serierutornas komposition gör att man vändor sidor väldigt fort) känns det ofta som man läser en film, varför filmatiseringar av bra mangor ofta känns överflödiga. För tillfället jobbar Urasawa med en manga som heter Billy Bat och den verkar otroligt lovande. Jag har läst lite av serien, men tänker vänta tills den är slutförd så att jag kan sträckläsa den. Det är inte många serieskapare vars (långa) serier tål att sträckläsas men i Urasawas fall har det aldrig varit något problem för mig. Monster finns utgiven på engelska, men liksom med 20th Century Boys har jag läst serien som inscannade och ”fanöversatta” (den språkliga kvaliteten är förvånansvärt hög hos de flesta mangor som översätts av fans, liksom med många animeserier finns det stora grupper som gör ett bra jobb med att översätta och sprida japansk popkultur), den här gången på en läsplatta. Urasawas serier är egentligen värda att köpas men då det rör sig om så många volymer skulle det bli en så stor investering att många, inklusive mig, inte skulle ha råd att läsa serierna, vilket hade varit synd. Så vill du läsa Monster och 20th Century Boys skulle jag tipsa dig att ge dig ut på internet och leta, så kan du köpa Pluto som ”bara” består av åtta volymer istället! 

måndag 5 mars 2012

Drömmarna om Catherine

Jag spelar mycket TV-spel och ganska ofta känner jag mig trött och less på spelutbudet. För hur man än vrider och vänder på det är det alltid samma grej hela tiden: action eller rollspel i fantasy-, scifi- eller gangstermiljö där målet är att kötta sig fram genom ett oändligt antal fiender och däremellan ta del av medelmåttig dialog som leder till mer köttande. Det är visserligen ett koncept som håller och i takt med att spel blir allt dyrare att producera för att garantera spelarna en häftig upplevelse är det inte förvånande att spelutvecklarna rör sig i samma riktning. De flesta nya storspel påminner ganska mycket om varandra, på gott och ont eftersom det ju ofta leder till bra och underhållande spel men där det inte finns särskilt stor variation mellan de olika titlarna. Det finns visserligen små indiespel där utvecklarna vågar vara modigare i val av ämne och upplägg, men de är ofta så små, korta och anspråkslösa att de aldrig på allvar kan utmana de stora spelen. Detta har självklart lett till att en mängd spelare suktar efter något nytt och annorlunda, ett spel som man inte har sett eller spelat tidigare. Det japanska spelet Catherine är ett sådant spel. Varken spelets upplägg, stil eller handling är något som man vanligen ser bland TV-spel och spelet har välkomnats med öppna armar av en entusiastisk spelpublik. Catherine har lanserats (åtminstone här i väst) som ett erotiskt skräckspel – en benämning som både kan locka och skrämma iväg spelare. Själv var jag skeptisk tills dess att jag hade läst ett par recensioner och kände mig tvungen att spela igenom spelet. Jag har spenderat den senaste veckan i Catherines sällskap och kan konstatera att spelet varken är särskilt erotiskt eller otäckt, inte mer än något annat TV-spel. Däremot är det ett roligt, frustrerande, engagerande och annorlunda spel som hållit mig vaken om nätterna och berört mig mer än vad de flesta spel lyckats med under de senaste åren.

Huvudpersonen i Catherine heter Vincent och är 32 år gammal. Han har ett tråkigt och halvtaskigt betalt kontorsjobb och har varit tillsammans med sin flickvän Katherine i flera år utan att ha flyttat ihop eller tagit på sig något större ansvar. Katherine börjar prata om att ta förhållandet vidare, om att gifta sig och bli vuxna på riktigt. Efter en kväll på den lokala stamkrogen vaknar Vincent upp bredvid en annan tjej – Catherine. Han har ingen aning om hur hon hamnade där och minns inget av den gångna natten. Han får panik och försöker ta sig ur den knipa han hamnat i. Samtidigt plågas han av märkliga mardrömmar där han, tillsammans med en grupp får, klättar upp för märkliga strukturer uppbyggda av kubiska block. Handlingen i Catherine är väldigt speciell för att vara ett TV-spel. Det låter, och verkar inledningsvis, som en banal och löjlig handling men efter ett tag har det utvecklat sig till ett engagerande och snyggt berättat relationsdrama. I brist på hyggliga dramaserier på TV för tillfället har Catherine en given plats hos alla som vill ta del av en bra berättelse. Med alla får, relationsproblem och udda inslag känns det ofta som någon av Haruki Murakamis bättre romaner i spelform. 

Upplägget i Catherine är lika enkelt som udda. Vi får följa Vincent under en dryg vecka. Dagarna skildras med snyggt animerade scener i bästa animestil. Det var länge sedan jag såg lika engagerande och stilren anime och filmsekvenserna är båda långa och välregisserade vilket gör att berättelsen får gott om plats och tid att utveckla sig. Om kvällarna får vi styra Vincent när han hänger på sitt stamställe Stray Sheep och pratar med sina kompisar och andra gäster. Det är underhållande och intressanta diskussioner som man får ta del av. När spelaren har fått nog av kroghäng är det dags för Vincent att gå hem där han, så fort han somnat in, möts av jobbiga mardrömmar. Det är mardrömmarna som är kärnan i Catherine. Varje natt är uppdelad i flera delar där målet är att klättra uppför pyramidliknande strukturer genom att bilda trappor av olika block. Det är klurigt och svårt redan från början och det blir bara värre och värre ju längre spelet pågår. Ibland kunde jag känna att spelet var lite väl svårt och krävande och det hjälpte inte att det hela går på tid och att man ibland får börja om därför att man mer eller mindre slumpmässigt har blivit mördad av bisarra monster eller andra får som inte vill att man ska ta sig upp till toppen. Catherine är ett frustrerande spel men det är förlåtet med tanke på hur bra det faktiskt är. Det känns väldigt belönande och roligt när man har tagit sig igenom ännu en natt och får fortsätta ta del av den intressanta berättelsen. Catherine är, trots sina uppenbara brister, ett av de bästa och mest givande spel som jag har spelet de senaste åren. Det känns som att den japanska spelindustrin har fått ge vika för den amerikanska Hollywoodliknande spelfabriken de senaste åren, vilket är synd då de flesta av mina absoluta favoritspel är japanska. Men Catherine är ett bevis på att annorlunda spel fortfarande görs och kan slå igenom. Jag har nyss vaknat upp ur mardrömmen men längtar redan tillbaka.