torsdag 31 maj 2012

Jag och Max Payne

Jag minns det första mötet med Max Payne kristallklart, nästan som om det vore igår. Jag var fjorton år gammal och en eftermiddag efter skolan visade min kompis Andreas entusiastiskt upp det senaste dataspelet som han och storebrorsan hade fått. Det finskutvecklade actionspelet var en stenhård våldsfest och vi hade aldrig sett eller spelat något liknande. Serietidningsestetiken och slow motion-sekvenserna gjorde Max Payne till en unik och cool spelupplevelse och man visste redan då att man hade med en klassiker att göra. Andreas hade en ny dator och kunde njuta av Max Payne på de högsta inställningarna medan datorn som stod hemma hos mig inte ens klarade av att starta spelet. Jag fick avundssjukt titta på och provspela valda delar av spelet, men hade aldrig möjlighet att uppleva hela May Payne genom mina egna ögon. Några år senare kom uppföljaren The Fall of Max Payne och då hade jag äntligen en ny dator och kunde också spela spelet. Max Payne 2 är ett av mina absoluta favoritspel och ett av de spel som jag har spelat igenom flest gånger, senast för några månader sedan. Spelet har verkligen allt: en cool story med mycket serietidningskänsla, kraftigt influerad av de hårdaste noirfilmerna, häftiga karaktärer och (åtminstone när det kom) oslagbar grafik. Viktigast av allt var dock att Max Payne 2 var fantastiskt kul att spela. Spelet tog bara dryga fyra timmar att klara av, men varje minut var underbart rolig och full av spänning och action. Inget annat spel har fått mig att känna mig lika cool som när jag i rollen som Max Payne slänger mig in i ett rum med gangsters, slår på slow motion-funktionen och graciöst skjuter ner mina motståndare en efter en medan kulorna viner runt mig. Våld har aldrig varit coolare eller mer underhållande än i Max Payne 2. När spelet kom för nio år sedan var det ett mästerverk och så känns det fortfarande när man spelar det, trots allt som har hänt (och inte har hänt) på spelfronten. För två veckor sedan släpptes Max Payne 3, efter nio långa år av väntan, många turer och en hel del tvivel. De finska utvecklarna Remedy övergav Max till förmån för andra spelhjältar och istället tog speljättarna Rockstar Games, mest kända för de fantastiska GTA-spelen, över utvecklingen av det tredje Max Payne-spelet. Spelet har varit på gång i många år och ofta varit omgivet av illvilliga rykten om att spelet ser dåligt ut och att Rockstar helt har frångått spelets noirkärna. Många har varit skeptiska, men själv har jag mest varit sugen på ett nytt Max Payne-spel, och efter att ha klarat av spelet kan jag glatt konstatera att Rockstar lyckats mycket väl med att förvalta världens coolaste spelhjälte. Max Payne är fortfarande Max Payne, och han gör fortfarande sitt jobb bättre än någon annan.

När vi träffar Max Payne igen befinner han sig i  storstaden São Paulo, Brasilien, där han tagit jobb som livvakt åt en rik familj. Han plågas av det förflutna och befinner sig i ett ständigt töcken av alkohol och piller. När en kvinna som han skulle beskydda blir kidnappad är det upptakten på ett brutalt och spännande actiondrama som tar oss genom hela  São Paulo, från de lyxiga skyskraporna till de fattiga människorna i stadens favelor, men också tillbaka i Max minnen. Rockstar har tagit sig friheter med storyn, och inte helt oväntat är många fans sura och upprörda. TV-spelsfans är ofta en väldigt konservativ och trångsynt grupp förvuxna 14-åringar som hatar när saker förändras och någon skulle förstöra de, ofta ytliga och tråkiga, berättelser som de älskar. När det gäller Max Payne var dock oron befogad. De två tidigare Max Payne-spelen var väldigt genomtänkta och välskrivna och förmedlade en speciell stämning som få andra spel kommit i närheten av. Det var mörkt, spännande och häftigt. När Rockstar flyttar Max Payne till Brasilien är han fortfarande samma plågade man som tidigare, men en stor del av noirkänslan som präglade de tidigare spelen är utbytt mot något annat, som får storyn att ta en annan väg och berätta annat, och mycket mer, än tidigare. För egen del tycker jag inte att det är något dåligt och från första stund är jag fast i Max Payne 3 och dess story. Manuset är välskrivet och intensivt, karaktärerna fascinerar och storyn griper tag. Att Rockstar har haft modet att förlägga spelet i  São Paulo var ett lysande drag, och det gör spelet bra mycket coolare än alla spel som utspelar sig i amerikanska städer. Staden i spelet känns spännande, intressant och verklighetstrogen. Trots all action och intensiva skjutande och dödande känns aldrig Max Payne 3 som ett särskilt orealistiskt spel. Den story som Rockstar har valt att berätta känns nämligen tyngd av allvar och verklighet. Visst är det först och främst ett actionspel men för första gången får jag uppleva ett storspel som vågar diskutera frågor som klass och samhälle. Det orättvisa  São Paulo med sina enorma klasskillnader är den perfekta skådeplatsen för Max Paynes inre och yttre kamp. Spelet har flera likheter med den fantastiska filmen Guds stad som handlar om unga människor i ett våldsamt och fattigt Rio de Janeiro. Till skillnad från de Rockstarspel som vi är vana att spela är Max Payne 3 varken fritt eller öppet. Här finns inga valmöjligheter och allt som du gör i spelet är hårt styrt och regisserat. För mig, som alltid har föredragit intensiva och snyggt strukturerade spel, passar det perfekt. Jag saknar inte friheten och lutar mig tillbaka i soffan och följer med i den filmiska berättelsen.

Efter Max Payne 3 känns alla världens actionfilmer överflödiga. Storyn slår vilken Hollywoodactionfilm som helst och snyggare och mer intensiv action än den som det bjuds på här finns inte. Miljöerna är fantastiska, röstskådespelarna är duktiga och spelmusiken är genomtänkt och passande. Rent spelmässigt är det också ett lysande spel. Spelet fungerar i stort som de tidigare Max Payne-spelen och slow motion-funktionen, som tillåter spelaren att sakta ned på tempot i tuffa situationer, är lika central som förrut. Den stora skillnaden för mig är att jag spelar Max Payne 3 på x-boxen medan jag spelade de tidigare spelen på datorn, och med handkontroll är det som vanligt mycket svårare att sikta än med musen. Spelet har olika funktioner som förenklar siktandet, vilket visar sig vara nödvändigt för min överlevnad. Jämfört med de flesta moderna storspel är Max Payne 3 riktigt utmanande emellanåt och trots hjälpmedel som sikthjälp och slow motion dör jag oftare än i många andra spel. Gränsen mellan rolig utmaning och frustrerande prövning är hårfin i TV-spel men när jag spelar Max Payne 3 har jag inget emot att få spela om vissa partier många gånger. Eldstriderna är så maffiga och imponerande att jag gärna upplever dem igen. Hela tiden känns det som ett spel som jag vill återkomma till, många gånger. Efter att man har klarat av spelet (som är förvånansvärt långt jämfört med de tidigare spelen) kan man ge sig på det förvånansvärt roliga och lyckade multiplayerläget som förlänger spelets livslängd avsevärt. Max Payne 3 är ett fantastiskt spel på alla sätt och utan tvekan det bästa som jag har spelat i år. Mina enda invändningar är att Rockstar övergivit de snygga serietidningssekvenserna som skötte mycket av berättandet i de tidigare spelen, till förmån för mer konventionella (visserligen skitsnygga och välregisserade) videosekvenser och att man ungefär halvvägs i spelet inte längre förstår Max motivation att fortsätta slåss. Kanske är det så enkelt att han inte längre har något att leva för och hellre slutar på topp – i tidernas snyggaste actionsekvenser – än med en flaska sprit i ett sunkigt hotellrum. Jag hoppas att Max Payne kommer tillbaka, och att vi inte behöver vänta nio år den här gången, men man vet aldrig med Rockstar. Hur det än blir med eventuella uppföljare vet jag att jag kommer träffa Max många gånger till, för jag är knappast klar med de spel där han röjer och dödar. 

torsdag 17 maj 2012

Några kära återseenden

De senaste veckorna har bjudit på några trevliga musikaliska återseenden. Först var det Love Antell som släppte sin första skiva under eget namn, Gatorna tillhör oss, där det ändå känns som att han håller kvar i allt det som gjorde Florence Valentin så bra och angelägna. Den här gången låter det mindre Clash och istället går tankarna till en Håkan Hellström och Billy Bragg-hybrid. Det är sorgset uppgiven musik som träffar lyssnaren på rätt ställe och verkligen berör och fortsätter växa med antalet lyssningar. Love Antell lyckas skildra dagens Sverige i sina låttexter bättre än de flesta och det känns som att han verkligen bryr sig om vad som pågår i samhället. Titelspåret Gatorna tillhör oss är en av årets finaste låtar och när Love spelar på Kafé 44 i Stockholm på tisdag kommer jag vara där och lyssna.

Förra veckan släpptes Joel Almes senaste skiva A Tender Trap och det var ett av de skivsläpp som jag hade sett fram emot mest under våren. Jag vet inte riktigt om skivan levde upp till mina höga förväntningar för även om Joel är så känslosam och skev som jag vill ha honom känns det som att något saknas jämfört med hans två tidigare album, som ju är bland det starkaste och mest gripande som har släppts i Sverige de senaste fem åren. A Tender Trap är full av bra låtar men problemet med Joel Alme är, som för många andra svenska artister, att han alltid kommer tävla med sig själv och det han gjort tidigare. Produktionen och texterna är lite tråkigare den här gången och jag blir inte lika berörd som jag blev av låtar som A young summer’s youth och If you got somebody waiting. Joel Alme är lite mer tillbakahållen på den nya skivan och undviker de stora och yviga gesterna och då känns det som att något av det som gör honom så speciell går förlorat. Det hindrar mig självklart inte från att förälska mig i hans nya låtar och i The Coast och Take a Better Look har jag hittat nya favoriter. Jag tror att A Tender Trap kommer växa med tiden och jag förutspår att den kommer följa mig igenom sommarens ljusa kvällar och nätter.

För några dagar sedan landade den nya skivan, Bloom, från prettoduon Beach House som jag och alla andra popnördar förälskade oss i för två år sedan när de släppte den drömlika och fluffigt svävande skivan Teen Dream. Jag minns det som ett riktigt trevligt album som verkligen definierade musikvåren 2010 och på allvar satte det sofistikerade flummet på musikkartan igen. Jag hade en intensiv men ganska kort romans med Beach House och lät dem falla i glömska, där de kanske hörde hemma, men som sig bör har jag självklart lyssnat på deras nya album och läst några tillhörande (ganska skitnödiga) intervjuer. Bloom är en bra skiva. Det låter väldigt mycket som Teen Dream, vilket är både ett problem och en tillgång. Beach House är musikaliskt duktiga och Victoria Legrand  har en fantastisk sångröst men de har inte snickrat lika trevliga sånger den här gången och medan det mesta på skivan låter riktigt bra och kompetent är det få låtar som verkligen fastnar, även efter flera lyssningar. Bloom känns som en skiva att mysa och somna till, och det kanske är meningen, även om jag misstänker att Beach House-duon förstärker myseffekten med diverse kemiska substanser som gör dem allmänt outhärdliga på kuppen. Man blir både lite irriterad (emellanåt vill jag ge Beach House-killen en smäll på käften) och fascinerad av den här sortens människor och artister och jag förhåller mig splittrad till musiken.

En annan flummare, som dock känns mer älskvärd och rak, är Bethany Cosentino i Best Coast som är aktuell med en ny skiva. Jag bekantade mig med Best Coast sommaren 2010 och till en början fattade jag inte riktigt grejen med bandet men efter ett tag lossnade det och allt tvivel ersattes med kärlek och beundran. Musikaliskt var Best Coast smittsamt avskalade och enkla med en skön och skramlig ljudbild, raka motsatsen till band som Beach House, och det enkla har ofta en direkt charm och dragningskraft när det gäller musik. Bethanys texter var också enkla och omedelbart direkta och ekade av 50- och 60-talets bästa amerikanska tjejgrupper. Även om hon ofta framstod som både lat och dum, och också framställde sig själv på det sättet, förstod man direkt att det fanns något mer bakom de enkla låttexterna och den dryga fasaden. Kanske finns det ibland mer djup och sanning att hämta i det enkla och okomplicerade? För snart brydde jag mig verkligen om Bethany. Hon kändes mer verklig och äkta än de flesta andra artister och hennes texter, hur dumma och enkelspåriga de än var, berörde faktiskt på djupet. Nu har hon och den betydligt äldre bandkompisen Bobb Bruno släppt bandets andra skiva The Only Place och det är en betydligt mer välproducerad och mindre skramlig skiva än debuten Crazy For You. Det är förstås ett väntat resultat, jag tror ingen hade velat se en direkt kopia på den hyllade debuten. Att göra mer genomarbetad pop känns därför som den självklara riktningen. The Only Place är en bra skiva. Bandet låter bra och Bethany får utforska sin grymma sångröst över sina charmiga texter. Men det går inte att förneka att de lät bättre förr. Låtarna på debuten var bättre och den skeva ljudbilden passade bandet bättre. Texterna, som fortfarande är spektakulärt simpla, var också bättre förr. Bethany skriver speciella låtar med sig själv i fokus. Texterna pendlar ofta mellan att kännas smarta och fyndiga och enkelspåriga och smått idiotiska. Trots att det mesta handlar om Bethany känns det aldrig som att hon är överdrivet självupptagen. Hon vet att vi som lyssnar är intresserade av henne som person. Hon känns fortfarande som en kompis och jag är intresserad av vad hon gör och hur hon mår. Bethany är, precis som tidigare, den stora behållningen med Best Coast och det är hon som får mig att lyssna om och om igen och ju fler gånger jag lyssnar desto bättre känns de enkla låtarna. Jag hoppas att Best Coast kommer fortsätta spela in skivor för jag vill inte förlora kontakten med Bethany.