tisdag 26 juni 2012

Finpop går ner sig med bröderna Dardenne

Belgien. Ett land som får mig att tänka på Tintin, pommes, våfflor och jordgubbar och annat mys. Jag åkte ner till Bryssel några dagar för två år sedan och hade det riktigt trevligt. Mitt intryck av Belgien var alltså ganska sorglöst och mysigt. Bilden man får av Belgien när man tittar på belgisk film är raka motsatsen. Belgarnas bidrag till den senaste Oscarsgalan, dramat Bullhead, är exempelvis en otroligt rå och obehaglig film och innehåller en av de värsta scenerna som jag någonsin har sett i en spelfilm. The Misfortunates från 2009 är en annan jobbig belgisk film med många fula och snuskiga, men också ganska underhållande, scener och en av de mest tragiska barndomsskildringar som jag har sett. De mesta kända belgiska filmskaparna är förstås bröderna Dardenne. Jean-Pierre och Luc Dardenne föddes i början av 50-talet i den östbelgiska industristaden Liège och är några av världens mest prisade filmskapare. De började göra dokumentärfilmer tillsammans på 70-talet men sedan mitten av 90-talet har de skrivit, producerat och regisserat spelfilmer tillsammans. Alla deras filmer skildrar utsatta och fattiga människor ur underklassen som hamnar i extrema situationer där deras, och publikens, moral och värderingar prövas. Filmerna har ett tydligt samhällsperspektiv och brödernas vänstersympatier är alltid tydliga. Bröderna Dardenne gör avskalade och enkla filmer, med handkameror och tillgängligt ljus, och använder (nästan) aldrig pålagd musik. Vi får sällan några förklaringar till hur människorna de skildrar har hamnat där de hamnat och tittarna tvingas hela tiden tänka själva. Skådespelarna är inga snygga Hollywoodskådisar utan känns helt trovärdiga i sina roller. Miljöerna är fattiga belgiska industristäder med hög arbetslöshet och svåra levnadsförhållanden, som den nu nedgångna staden Liège där bröderna växte upp. Dardennebröderna är oöverträffade när det gäller angelägen socialrealism och deras filmer får alltid mig som tittare att tänka till och försöka sympatisera med de utsatta huvudpersonerna.

Det här med socialrealism är svårt. När jag var yngre hatade jag verkligen socialrealism och tyckte det var jobbigt att ställas inför jobbiga saker från verkligheten på ett så direkt sätt. Det är tusen gånger otäckare än alla världens skräckfilmer när det man ser faktiskt är på riktigt. Sen, någon gång i början på gymnasiet, såg jag Ken Loachs fantastiska Sweet Sixteen och insåg att socialrealism faktiskt kan vara riktigt bra och när den är lyckad också kan beröra mer än vilket tillrättalagt Hollywooddrama som helst. De senaste åren har mitt intresse för socialrealism ökat ordentligt och med många filmer om samhällsproblem och trasiga människor i bagaget har jag insett vad som gör bra och dålig socialrealism. Dålig socialrealism frossar i misär och tragiska händelser på ett nästan pornografiskt sätt utan att lyckas adressera några samhällsfrågor, diskutera några problem eller beröra, annat än att äckla. Regissörer som har noll känsla för människor och inte riktigt vet vad de vill berätta ska inte försöka sig på socialrealism. Det blir bara otäckt och genomskinligt. Bra socialrealism får tittaren att tänka kring samhällsfrågor och politik, utan att agera för pekpinneaktigt, och presenterar en historia och karaktärer som känns mänskliga och gripande. På senare år är brittiska Fish Tank och This Is England lysande exempel på det som jag anser vara fulländad socialrealism. Ni förstår säkert vart jag vill komma, nämligen till att bröderna Dardenne också är socialrealistiska mästare.

Min första Dardennefilm var Barnet (L’enfant) från 2005 och jag såg den, lite motvilligt, tillsammans med mina föräldrar kort efter att den hade kommit på DVD. Jag minns att jag blev imponerad av den avskalade filmtekniken och berördes av den tragiska historien om en ung pappa som säljer sin nyfödda son till några kriminella. Trots att han beter sig som ett stort svin mot sin son och flickvän är Barnet filmad och berättad på ett sätt som får oss att känna med den kringdrivande kriminella pappan. Bröderna Dardenne varken ger några förklaringar eller ursäkter men låter tittaren komma nära inpå huvudpersonerna och deras tankar. Skådespelarna i Barnet är lysande och storyn är berättad på enkelt och effektivt sätt, hela tiden jordnära och med ett outtalat budskap som hela tiden ligger och gnager i bakgrunden till allt vi ser. Trots att Barnet imponerade dröjde det länge innan jag såg nästa Dardennefilm.

För några månader sedan såg jag brödernas senaste film Pojken med cykeln (Le gamin au vélo) och blev fullständigt knockad. Filmen är nog bröderna Dardennes snällaste hittills och den enda som innehåller pålagd musik. Den innehåller visserligen mycket sorg och tragik men slutet är förhållandevis optimistiskt och lämnade åtminstone mig ganska hoppfull och glad. Filmen handlar om en 12-årig pojke – suveränt spelad! – som blir övergiven av sin pappa och lämnas på ett barnhem. Sveket mot pojken är enormt och det gör ont i hjärtat när man får följa hur han försöker acceptera att han inte längre är önskad. Till skillnad från de andra Dardennefilmerna innehåller dock Pojken med cykeln en motvikt till allt som gör ont, nämligen en snäll och älskvärd hårfrisörska som oväntat tar sig an pojken. Det gör filmen till en fin och värmande historia och ger hopp om att det trots all misär och elände ändå kan dyka upp räddande ljus ibland.

Pojken med cykeln var så bra – faktiskt en av de bättre filmer jag sett de senaste åren – att jag bestämde mig för att se resten av bröderna Dardennes filmer. Filmklimatet har varit fruktansvärt tråkigt de senaste åren och jag är obotligt trött på all meningslös Hollywoodskit som bombarderar de svenska biograferna varje vecka. Det känns som att filmbranschen är i en svår kris och dagens Hollywoodfilmer är mer innehållslösa, intetsägande och platta än någonsin tidigare. Bröderna Dardennes filmer är en uppfriskande motpol till allt vad Hollywood heter och jag har – trots de jobbiga ämnen som filmerna behandlar – haft oavbrutet trevligt när jag sugits in i deras filmvärld.


Bröderna Dardennes stora genombrott kom med filmen Ett löfte (La promesse) 1996. Tidigare hade de som sagt mest ägnat sig åt dokumentärer, men de ska också ha gjort några (enligt de själva) misslyckade försök med spelfilm. Med Ett löfte pissade bröderna in sitt revir ordentligt och visade verkligen vart skåpet ska stå. Redan då hade de sin typiska estetik och metodik genomtänkt och utarbetad. Filmen påminner starkt om de övriga Dardennefilmerna, men känns trots mycket mörker och tragik ändå ganska hoppfull. Ett löfte handlar om en ung kille som tillsammans med sin pappa utnyttjar illegala invandrare och flyktingar genom att erbjuda dem boende och arbete i utbyte mot pengar. När sonen ger ett löfte till en av flyktingarna ställs han i en situation där han måste trotsa sin pappa, som han står väldigt nära, och tvingas ifrågasätta sig själv och sin moral. Den unge killen spelas av Jérémie Renier som senare har synts i många av brödernas filmer, bland annat som huvudrollen i Barnet. Han måste vara bröderna Dardennes favoritskådespelare och jag föreställer mig att de har ett förhållande liknande det som Tim Burton har med Johnny Depp. Men Renier är en galet mycket bättre skådespelare än Depp någonsin har varit. Varenda roll han gör är så känsligt gestaltad och trovärdig att det uppstår en sällsynt intensitet mellan mig som tittar och skådespelaren i teven. I Ett löfte gjorde han sin filmdebut och redan där var han helt fantastisk. Ett löfte står sig som en av brödernas starkaste filmer och tillsammans med Pojken med cykeln är det nog den Dardennefilm som berört mig mest. Den tar upp intressanta frågor om moral och värderingar och får en att tänka på vad man skulle vara beredd att göra för en annan människa.

Efter Ett löfte gjorde bröderna Dardenne filmen Rosetta, som välförtjänt tog hem Guldpalmen i Cannes 1999. Rosetta är nog brödernas mest drabbande och förkrossande film. Den kretsar kring en stark 17-årig tjej – fantastiskt gestaltad av Émilie Dequenne som gör en enormt imponerande prestation – som bor på en sliten husvagnsparkering med sin alkoholiserade mamma och jobbar hårt för att hon och mamman ska kunna ta sig därifrån. Hon är beredd att göra mycket för ett jobb och när hon lär känna en kille, som verkligen verkar bry sig om henne, ställs hon inför jobbiga dilemman. Rosetta är en hård och skitig film som tydligare än någon annan Dardennefilm tar en politisk ställningspunkt. Det är en film som alla moderater med åsikten att alla arbetslösa är lata och att det finns jobb för alla som är villiga att arbeta borde tvingas att se. Rosetta visar hur hårt livet kan vara för människor som ofrivilligt hamnat utanför det västerländska samhällets alla trygghetssystem. Det är en hopplös och förnedrande tillvaro som målas upp och filmen väcker många ilskna tankar om samhällets jävlighet.

Efter de tunga Ett löfte och Rosetta hade man kunnat tro att bröderna Dardenne skulle vilja göra något muntrare, men nej, de jobbar inte så. Nästa film efter Rosetta blev således den nästintill plågsamma Sonen (Le fils) från 2002. Här gör Olivier Gourmet, en annan Dardennefavorit som dykt upp i flera av brödernas filmer, huvudrollen och fick priset för bästa skådespelare vid Cannesfestivalen samma år. Sonen är ett moraldrama om en snickare som tar sig an ungdomar som lärlingar. När filmen börjar beter han sig mycket märkligt när han tar emot en ny elev. Vi får snart reda på att den nya eleven, en riktigt udda kille (också han otroligt välspelad), har dödat snickarens lille son fem år tidigare. Eleven är dock inte medveten om att det var lärarens son han hade ihjäl och börjar se upp till snickaren, som låter honom tro att han bara är en välvillig mentor. Scenerna mellan lärlingen och snickaren, som utgör grundstommen i filmen, är otroligt spända och laddade. Man vet aldrig vad som ska hända och man är alltid tveksam över vad som är rätt och fel, vad som är ondska och vad som är godhet. Sonen känns ibland som en psykologisk thriller och skiljer sig på så sätt från brödernas övriga filmer, men den röda tråden som går genom resten av deras produktion är ständigt tydlig här också. Det är en intressant och gripande film och man funderar hela tiden på vad man själv skulle ha gjort om man hamnat i en liknande situation. Det är också en av styrkorna med bröderna Dardennes filmer, att vi som tittar får uppleva extrema situationer som vi aldrig kommer hamna i själva och får fundera kring dilemman där vår moral och värderingar ständigt ställs till sin spets.

2005 var det alltså dags för Barnet och bröderna Dardenne fick sin andra Guldpalm för den filmen och blev därmed några av världens officiellt mest kreddiga filmskapare. Brödernas nästa film därefter var Lornas tystnad (Le silence de Lorna) som kom 2008. Återigen adresserades tunga och jobbiga frågor. Lorna är en ung albansk kvinna med stora drömmar men få möjligheter. Hon står utanför samhället och tvingas ta till hemska metoder för att nå sina mål. För att få belgiskt medborgarskap ingår Lorna ett skenäktenskap med en missbrukare (återigen den duktiga Jérémie Renier som gör ett väldigt rörande och hudnära porträtt av en trasig ung man). Snart ska de skiljas så att Lorna, med hjälp av sina kriminella bekanta, ska kunna gifta sig med utlänningar som också är ute efter belgiskt medborgarskap, i utbyte mot stora pengar. Lornas gangsterkumpaner vill dock skynda på skilsmässan och vill döda Lornas nyblivna make genom att ge honom en överdos. Detta försätter Lorna i en svår situation och det är uppenbart att vad hon än gör kan det omöjligt sluta lyckligt. Lornas tystnad är en riktigt bra film, men jämfört med de övriga Dardennefilmerna framstår den som den svagaste, med en mycket bättre första hälft och ett ojämnt slut. Bröderna jobbar hårt enligt sina principer och filmen är rak och enkel, men för första och enda gången tar de ut berättarsvängarna. Genom att hoppa framåt i tiden och på olika sätt göra tittaren osäker på vad som händer och sker försöker de skildra hur Lorna hanterar sin väldigt pressande livssituation och hur hon sakta börjar förlora fattningen. Det är skickligt gjort och väldigt övertygande, men blir aldrig riktigt lika gripande som de övriga Dardennefilmerna. Efter Lornas tystnad var bröderna Dardennes nästa film Pojken med cykeln och med det är vi framme idag.

Genomgående jobbar bröderna Dardenne med väldigt enkla medel. De använder gärna handkamera och låter oss ta del av sina rollfigurers liv i detalj. Det hade kunnat vara segt, men filmerna är aldrig särskilt långa och varje scen känns fullt motiverad. Skådespelarna är uteslutande fantastiska och helt trovärdiga i sina roller och oavsett vad de gör framför kameran känns det viktigt och angeläget även om det skulle vara helt vardagliga sysslor. Varje sekund har en mening och på något konstigt sätt förblir jag helt fokuserad från början till slut när jag ser brödernas filmer. Trots den totala avsaknaden av filmmusik, effekter eller häftiga kameraåkningar sugs jag in totalt vilket ju är ett tecken på att bröderna Dardenne verkligen vet vad de gör. De lyckas få till en nästintill dokumentär och väldigt hudnära känsla men man inser hela tiden hur noggrant allt är planerat – det känns inte som att något har lämnats åt slumpen. 

Bröderna Dardenne öppnar en sällan öppnad dörr och låter oss beskåda de människor som nästan aldrig skildras på film – och de gör det på ett fascinerande och ständigt angeläget sätt. Genom att låta oss som tittar ta del av hur utsatta och utlämnade människor hanterar de extrema situationer som de ställs inför får vi rannsaka oss själva och verkligen tvingas tänka på våra värderingar och våra roller i samhället. Det finns ingen i Hollywood som vågar ställa samma frågor som bröderna Dardenne och när det känns som att resten av världen blundar för verkligheten känns det tryggt att veta att det fortfarande finns de som vill diskutera det som faktiskt betyder något.  

lördag 16 juni 2012

Dexys oväntade revansch

Come On Eileen är en av mina absoluta favoritlåtar. Det är verkligen en helt fantastisk låt, ren popperfektion från början till slut. Oavsett humör lyckas ”Eileen” få mig att le. Det är omöjligt för mig att inte bli glad när jag hör den låten. Jag blir full i skratt av det effektiva ”too-rye-ay”-partiet, tankarna på den lustiga videon och hur låten användes i ett avsnitt av den brittiska komediserien Spaced. ”Eileen” är en av få låtar som har förmågan att vända på en dålig dag. Jag älskar verkligen den där låten och då den var min första kontakt med bandet Dexys Midnight Runners blev mina förväntningar på resten av bandets katalog orimligt höga och jag lyckades aldrig fastna för dem på samma sätt som jag har förlorat mig själv i många andra brittiska band från skarven mellan 70- och 80-talet (som tillsammans med andra hälften av 60-talet måste betraktas som pop- och rockmusikens verkliga guldålder). Därför är det lite oväntat att bandets senaste skiva, den första på 27 år, är bland det bästa som jag har hört i år. Det är faktiskt möjligt att det är årets bästa album. One Day I’m Going To Soar, som skivan heter, är en musikalisk revansch för bandets frontman Kevin Rowland som nästan är lika stark som Johnny Cash och Joe Strummers återkomster. Skulle han dö nu kan han dö som en pophjälte på topp, utan att behöva bli ihågkommen som en föredetting. Oavsett vad som har hänt tidigare, och som kommer att hända, är det den här skivan som vi kommer minnas.

Kevin Rowland bildade Dexys Midnight Runners tillsammans med en kompis 1978 i Birmingham. Bandnamnet refererar till effekten som dexedrin (amfetamin) gav på northern soul-dansgolven i slutet av 70-talet. Som oskuldsfull och naiv svensk trodde jag först att bandet valt namnet för att det lät coolt och häftigt och att Dexys var smeknamnet på Kevin Rowland, men så var det alltså inte. Bandet släppte tre album, det sista 1985, och hade några hits, varav den största självklart var Come On Eileen som låg först på topplistorna både i England och USA. Dexys Midnight Runners hade ett speciellt och väldigt brittiskt sound där rock mötte soul och folkmusik. Efter 1985 har det varit hyfsat tyst från både Kevin Rowland och Dexys Midnight Runners. Jag är inte särskilt påläst om Rowlands liv under de senaste 27 åren men har dragit slutsatsen att han inte har haft det särskilt lätt och att det ofta har varit tungt, jobbigt och på väg utför för honom, vilket gör den nya skivan One Day I’m Going To Soar till en ännu större bedrift. För det är en skiva som inte är bra på samma sätt som när man säger att Beach Boys, New York Dolls eller Rolling Stones gjort en bra skiva, när man mest är förvånad över att det fortfarande låter okej och ger dem kredd för att de fortfarande klarar av att stå på benen och leverera, utan en skiva som är bra på riktigt. One Day I’m Going To Soar känns hela tiden som ett klassiskt album av den typ som vi sällan får höra idag. Jag tycker Kevin Rowland låter bättre nu än någonsin tidigare. Varje låt både svänger och berör och jag kan inte sluta lyssna.

Ordet ”soul” används sällan för att beskriva ny musik nuförtiden. När det används är det mest för att beskriva någon gammal soulsångare på pensionärsturné med ny skiva i bagaget eller någon yngre kopia av de gamla soulsångarna, som Michael Kiwanuka som blev ordentligt hajpad i våras för en visserligen ganska lyckad skiva. Kanske har mycket av den själ och autenticitet som präglade många av pophistoriens största hjältar gått förlorad i en tid då musik ofta handlar om andra saker än att vara äkta och trovärdig, men för att beskriva Dexys nya skiva kan jag inte komma på ett bättre ord än ”soul”. Den snart 60-åriga Kevin Rowlands musik är definitionen av soul, både musikaliskt och textmässigt. När det gäller den musikaliska biten är One Day I’m Going To Soar helt perfekt. Varje låt svänger och bandet låter otroligt bra. Produktionen är fantastisk och bandet har lyckats hitta en utmärkt balans mellan perfektion och skevhet. Kevin Rowland sjunger bättre än någonsin. Han vågar leka med sin röst och provar på olika sångstilar, och lyckas verkligen med allt som han åtar sig. Nuförtiden kallar han bandet Dexys kort och gott, eftersom det inte riktigt är samma band som tidigare, och de gamla och nya bandmedlemmarna verkar fungera perfekt ihop. Sångerskan Madeleine Hyland gästar på några av skivans bästa låtar och hennes brittiska sångröst bidrar ytterligare till att göra skivan till det mästerverk som det är. Framförallt är det Kevin Rowlands fantastiska texter som gör att jag inte kan sluta lyssna på albumet. De känns uteslutande väldigt personliga och Kevin låter oss komma väldigt nära. Som han sjunger i en av låtarna, den avslutande It’s O.K. John Joe, är han tillbakadragen i vardagliga situationer men öppnar sig totalt i sin musik. Hela tiden känns det väldigt ärligt och uppriktigt, han vill verkligen dela med sig av sina personliga erfarenheter och syn på olika saker, och det gör skivan väldigt drabbande och gripande. Det finns ingen artist som har berört mig lika mycket som Kevin Rowland i år. Hans texter är både tröstande och melankoliska och det känns väldigt speciellt och intimt att höra den här 58-åriga gubben (Kevin Rowland är två veckor yngre än min pappa) sjunga om hur han fortfarande känner sig vilsen, inte kan känna sig hemma någonstans och sin oförmåga att älska. Ibland låter Kevin som en väldigt trasig människa men till slut lyckas han ändå övertyga mig om att allt kommer bli okej och på så sätt är det i slutändan ett väldigt upplyftande album.

One Day I’m Going To Soar känns som en modern klassiker, trots att jag ofta hävdat att klassikernas tid är över. Skivan ger en unik inblick i en väldigt intressant människas liv och som album är det bättre sammanhållet och mer enhetligt än det mesta som släpps idag. Trots att de flesta låtarna är helt lysande och klarar sig perfekt på egen hand (börja med I’m Always Going To Love You!) känns det som ett album menat att lyssna på från början till slut. Jag älskar den här skivan av hela mitt hjärta och nu måste jag nog utforska Dexys Midnight Runners tidigare skivor mer noggrant än vad jag hittills gjort. One Day I’m Going To Soar är årtiondets revansch och jag hoppas verkligen att Kevin Rowland kommer spela in mer med Dexys.   

lördag 9 juni 2012

Författarna bakom The Wire

En stor del av styrkan i TV-serien The Wire, som jag nyligen har sett klart och skrivit om här på bloggen, ligger i de välskrivna manusen. Serien är skriven på ett sätt som liknar en invecklad roman i högre utsträckning än de flesta andra TV-serier. Karaktärerna är väl sammansatta och även om de inte har mycket tid framför kameran var för sig känns det som att man får en bra känsla för deras personligheter och drivkrafter, även om de bara skulle ha några få repliker. The Wire står och faller med den starka dialogen och det känns som att alla som har varit inblandade i manusarbetet har en perfekt känsla för hur de olika karaktärerna pratar och beter sig. Seriens skapare David Simon är tidigare journalist och har spenderat mycket tid ute på Baltimores gator och med stadens poliser och till sin hjälp att bygga storyn hade han den tidigare polisen och skolläraren Ed Burns. De använde sina erfarenheter för att skriva en trovärdig och realistisk serie. Även om David Simon lär ha hållit hårt i tyglarna när det gäller storyn genom hela The Wire och bestämt det mesta själv har han inte skrivit manus till samtliga avsnitt. Jag vet inte om det finns någon amerikansk dramaserie där samma person står bakom manus till samtliga avsnitt och David Simon tog hjälp av flera duktiga författare för att få till The Wire. Det känns som att de olika manusförfattarna valdes ut med stor noggrannhet utifrån deras tidigare arbete och de flesta av dem har tidigare jobbat som journalister eller författare.

Den mest kända av manusförfattarna till The Wire är förmodligen Dennis Lehane som skrivit flera kända romaner varav flertalet har blivit riktigt lyckade filmer. Lehane står bakom böckerna Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island som alla blivit suveräna filmer regisserade av tunga regissörer som Sean Penn och Martin Scorsese. Jag har läst några av Lehanes böcker och håller hans mäktiga Ett land i gryningen (The Given Day) högst av de som jag har läst. Som de flesta andra av Lehanes böcker utspelar den sig i Boston men är mer ambitiös än de andra böckerna då det är en historisk roman som utspelar sig strax efter första världskrigets slut och tar sig an stora frågor om ras, klass och samhälle. Dennis Lehane är en intressant och duktig författare som alltid känns väldigt sympatisk och han passar perfekt som manusförfattare till The Wire. Faktum är att det var hans inblandning i serien som var en av de bidragande faktorerna till att jag till slut bestämde mig för att börja se The Wire. Hans böcker utspelar sig ofta bland fattiga och utsatta människor i Bostons fattigare områden vilket gör att han klarar av att skriva den dialog som behövdes i The Wire på ett trovärdigt och äkta sätt.

Förutom David Simon och Ed Burns är den författare som har skrivit flest avsnitt av The Wire deckarförfattaren George Pelecanos. Som svensk och litteraturintresserad är jag ytterst misstänksam mot deckare och skyr de flesta svenska deckare. Ofta ser jag ner på de svenska deckarförfattarna och deras böcker och är av åsikten att det de skriver inte är ”riktig litteratur”.  Jag har alltså väldigt svårt för deckare men har egentligen inget emot mer renodlad kriminallitteratur så länge författarna har större ambitioner än Camilla Läckberg. Ibland händer det att jag läser deckare men då är de nästan aldrig skrivna av svenska författare och ska ha fått väldigt bra kritik och gärna ha en stor portion socialrealism. Efter att ha fastnat för The Wire fick jag således upp ögonen för George Pelecanos och började försiktigt närma mig hans författarskap. Jag plockade upp en av hans senare romaner, Nattlig skörd (The Night Gardener), på biblioteket och till en början tyckte jag den var riktigt bra, trots att det inte riktigt kändes optimalt att läsa en sådan författare som Pelecanos som skriver hårdkokt dialog med mycket slang i svensk översättning. Där David Simon har Baltimore och Dennis Lehane har Boston har Pelecanos Washington D.C. och omedelbart känner man igen många av miljöerna och karaktärerna från The Wire trots att det handlar om en annan stad. I Nattlig skörd skildrar Pelecanos uppgivna poliser, ungdomar på glid, kriminella utan valmöjligheter och kommunala skolor från helvetet. Det börjar bra och starkt och karaktärerna känns riktigt intressanta och väl sammansatta, men ungefär halvvägs in i boken inser man att det inte är något litterärt mästerverk man har att göra med. Intrigen börjar alltmer likna en klassisk deckare och historien tar kanske inte den riktning den borde ha gjort för att riktigt beröra och gripa tag. Pelecanos är betydligt snällare än David Simon och trots att det är en ganska mörk och rå bok med flera otäcka händelser och tragiska människoöden är karaktärerna mer sympatiska och lättare att tycka om än de ofta splittrade personerna i The Wire. Nattlig skörd är en bra och välskriven deckare för de som gillar The Wire och är ute efter en deckare med lite mer bett och innehåll än vanligt och rekommenderas till alla som vill ha något lättläst med bra flyt att läsa i sommar.

När jag kollade igenom listan på manusförfattarna till The Wire fastnade jag framförallt för ett namn - Richard Price (bilden). Han verkade ha skrivit flera intressanta böcker med många olika teman och verkade vara den som låg The Wire närmast i sitt författarskap. Romanen Clockers från 1992 kändes som den naturliga ingångspunkten då omslaget pryddes av David Simon-citatet ”The Wire wouldn’t exist without Clockers”. Och visst, man känner igen sig omedelbart i den hårda skildringen av livet på gatan. Clockers känns som The Wire i bokform och trots att boken är runt 600 sidor lång och går ganska långsamt att läsa är den svår att släppa ifrån sig. Boken utspelar sig i den fiktiva staden Dempsey i New Jersey och behandlar klassiska The Wire-teman. Vartannat kapitel handlar om den deprimerade medelålders polisen Rocco Klein som har blivit desillusionerad av jobbet och drömmer om andra, större saker samtidigt som han dricker för mycket och tillbringar för lite tid med sin betydligt yngre fru och deras lilla dotter. Vartannat kapitel handlar om den 19-åriga knarklangaren Strike som knappt klarar av stressen från det otrygga jobbet på parkbänkarna och pressas av en manipulerande äldre knarkboss. Deras öden kommer förstås korsas varpå alla typiska teman i The Wire kommer diskuteras och behandlas. Clockers är en fantastisk bok, förmodligen den bästa kriminalroman som jag har läst och någonsin kommer läsa. Dialogen är suverän och handlingen är både spännande och intressant. Här finns ingen klassisk deckarintrig utan boken känns mest som en tät och intensiv skildring av de ganska tunga liven för de två huvudpersonerna. Richard Price känns som en oerhört sympatisk författare och Clockers är en väldigt insiktsfull och smart bok. Trots att den är 20 år gammal känns den inte det minsta föråldrad. Det gör däremot den filmatisering av boken som gjordes 1995 av Spike Lee, som jag försökte se häromkvällen efter att ha läst klart boken. Den var så osammanhängande, ryckig och märkligt 90-talsaktig att jag tvingades stänga av halvvägs. Den stora skillnaden mellan The Wire och Clockers är att vi i Clockers får lära känna karaktärerna på ett helt annat sätt. Dels finns det bara två huvudpersoner i boken jämfört med myllret av karaktärer i TV-serien och dels låter Richard Price oss komma karaktärerna nära och ta del av deras tankar till skillnad från i The Wire där vi aldrig släpps nära inpå karaktärerna och den dokumentära känslan dominerar. Det gör att Richard Prices huvudpersoner känns mer älskvärda och sympatiska än någon av The Wire-karaktärerna. Det är förstås både på gott och ont, men ska jag orka följa romanfigurer genom långa böcker vill jag helst tycka om dem och det gör man verkligen i Clockers. Richard Price låter oss förstå orsakerna till varför saker är som de är, men liksom David Simon ger han inga lösningar. Price är en trevlig ny bekantskap och jag kommer definitivt läsa fler av hans böcker. För er som saknar The Wire är Clockers given sommarläsning.   
   

torsdag 7 juni 2012

Moonrise Kingdom

Wes Anderson är tillbaka och det är bara att kapitulera inför den charmiga storyn, de mysiga detaljerna och de fantastiska scoutuniformerna i Moonrise Kingdom. Det är fem år sedan som vi senast fick se en spelfilm, Darjeeling Limited, från Wes Anderson och många har säkert väntat otåligt och entusiastiskt på något nytt med Bill Murray och Jason Schwartzman i lustiga roller. Efter ”Darjeeling” gjorde Wes den fantastiska dockfilmen Fantastic Mr. Fox baserad på Roald Dahls klassiska barnbok med samma namn. Lite oväntat blev det en av hans allra bästa filmer. Även om storyn var lite enklare än vanligt var den otroligt snygg, charmig och lyckad på alla sätt. Jag tycker bara att genombrottsfilmen Rushmore är bättre. I Moonrise Kingdom får alla Wes Anderson-fans vad de vill ha. Filmen överraskar egentligen inte på något sätt och Wes fortsätter att bygga sitta starka varumärke. Han har utvecklat sitt eget bildspråk till perfektion och även om man skulle kunna ha invändningar om att det blir lite ytligt ibland känns det skönt och tryggt att se en typisk Wes Anderson-film. Jag gillar Wes Anderson och tycker att det är fint att han aldrig har sålt sig. Han har nått sin position på sina helt egna villkor och fortsätter göra filmer på sitt eget mysiga sätt. Wes Anderson är väldigt älskvärd (till skillnad från hans mest inbitna fans, men jag har lovat mig själv att inte gnälla på dem den här gången) och har med Moonrise Kingdom levererat årets mysigaste bioupplevelse.

Till skillnad från de tidigare Wes Anderson-filmerna är det barn som står i centrum den här gången. Storyn är enkel och rak och säger egentligen inte särskilt mycket om någonting. En föräldralös scoutpojke rymmer från scoutlägret på ön i New England tillsammans med en söt tjej med en massa personliga problem och en resväska full av stulna biblioteksböcker. Föräldrar, poliser och scoutledare letar efter de unga älskande medan en stor storm närmar sig ön. Har man sett Wes Andersons tidigare filmer vet man vad man har att vänta. Som vanligt känns det som Hal Ashby-light med fantastiska detaljer och mästerligt kameraarbete.  Det känns varken som en djup, smart eller viktig film. Istället är den charmig och mysig hela tiden och det räcker lång våg. Kärlekshistorien är söt och de två barnen är väldigt duktiga och gulliga tillsammans. Det känns som att de hör ihop och tankarna går både till fina Hugo från tidigare i år och svenska klassikern En kärlekshistoria. I de vuxna rollerna syns Bill Murray, Edward Norton, Bill Murray, Jason Schwartsman, Frances McDormand och flera andra riktigt stora skådespelare. Ingen av dem gör någon särskilt minnesvärd eller övertygande prestation men de funkar i sina roller och har säkert haft det kul under inspelningen. Scoutgänget, med Edward Norton i spetsen, ser fantastiska ut i sina gulliga scoutuniformer. Soundtracket är som vanligt genomtänkt och filmen innehåller bland annat busig dans till en av Francoise Hardys (den lilla tjejens favoritartist!) finaste låtar.

Wes Anderson blir allt säkrare bakom kameran för varje film han gör. Hans filmer blir bara snyggare och snyggare och Moonrise Kingdom ser helt fantastisk ut. Färgskalan går i brunt och gult, liksom scouternas uniformer, och nästan alla bildlösningar känns genomtänkta och smarta. Filmen är filmad på ett finurligt och roligt sätt från början till slut. Ofta ser det ut som att man tittar på Fantastic Mr. Fox, fast med riktiga människor istället för dockor. Jag har sett varenda en av Wes Andersons filmer på bio sedan The Royal Tenenbaums och precis som hans andra filmer känns Moonrise Kingdom som en film som bör ses på bio. Det finns de som gnäller på att Wes Anderson är ytlig, och det stämmer ju till viss del, men i hans fall spelar det faktiskt ingen roll. Det finns få regissörer som gör så snygga filmer. Wes Anderson verkar vända moderna trender som 3D och dyra specialeffekter ryggen och satsar istället på att göra snygga filmer på ett klassiskt och gammeldags sätt. Det finns ingen i Hollywood som kan mäta sig med hans fingertoppskänsla för snygga bilder som i Moonrise Kingdom ligger närmare perfektion än någonsin tidigare.  

onsdag 6 juni 2012

Nu har jag också sett The Wire


”Du måste se The Wire!”. ”The Wire är världens bästa TV-serie”. ”Hur kan du kalla en TV-serie bra när du inte har sett The Wire?”. ”The Wire är det största, mäktigaste och viktigaste som någonsin har visats på TV”. Jag har hört variationer av de där uttalandena länge nu. David Simons polis- och samhällsserie har nått en status som nästan inga andra TV-serier har varit i närheten av. Tillsammans med Mad Men är det den mest omskrivna TV-serien hos svenska kulturjournalister, faktiskt en av få serier som de överhuvudtaget har brytt sig om. Det känns inte som en serie som fått något större genomslag hos de vanliga TV-tittarna, men hos de som är passionerat TV-intresserade har den alltid verkat vara en av de stora favoriterna - en serie om förändrar tittarnas förhållande till hur TV-serier, och i förlängningen också samhället, ser ut. The Wire dyker ofta upp på bloggar och olika forum och många har rekommenderat serien till mig. Men länge tog det emot att se The Wire. Serien har legat och vilat på hårddisken i många år och trots att jag älskat The Wire-skaparens övriga serier (The Corner, Generation Kill och Treme) kändes avståndet till att faktiskt börja titta på The Wire stort. Jag tror att jag blev trött på alla hyllningar och tänkte att serien knappast kan vara så bra som alla påstår, varför nämner de aldrig några andra serier? TV-kritikerna i DN och andra svenska tidningar hade gjort mig trött på The Wire innan jag hade sett ett enda avsnitt. För fem-sex år sedan gav jag serien en chans och kollade igenom den första säsongen under en trött helg. Jag tyckte visserligen att det The Wire var en bra och genomtänkt serie, men inte särskilt underhållande och gick vidare till andra serier med åsikten att The Wire var en grovt överskattad serie. För några månader sedan tyckte jag att det var dags att ta mig an The Wire igen, och se hela serien den här gången. TV-klimatet under våren har varit riktigt dystert och av de serier som jag följer har det egentligen bara varit Mad Men och nykomlingen Girls som har varit sevärda. Jag är van att se ganska mycket TV men plötsligt fanns det inte längre något som kändes kul eller angeläget att se och då dök The Wire upp i tankarna. Under dryga två månader har jag tagit mig igenom de fem Wire-säsongerna och den här gången föll jag också för serien. Under de senaste fem åren, sedan jag senast såg The Wire, har mitt intresse för socialrealism ökat enormt och det är främst som en socialrealistisk skildring av en trasig amerikansk stad som The Wire briljerar.

Det känns som att jag är den sista i världen att se The Wire och serien har diskuterats så mycket att jag inte vet om jag kan tillföra så mycket till diskussionen om serien. För er som inte har sett serien handlar The Wire om staden Baltimore på den amerikanska östkusten och under fem säsonger får vi följa människorna i staden. Ett stort fokus ligger på poliser och kriminella och kriget mot knarket, men seriens skapare David Simon har haft ambitionen att skildra hela staden med dess olika institutioner och under seriens gång får vi stifta bekantskap med politiker, hamnarbetare, skollärare och journalister. Det är mäktigt och nyanserat, utan några egentliga hjältar eller pekpinnar. Ingen av människorna som skildras i The Wire gör allt rätt, och vem som är ond och god är inte alltid självklart. Den hårda verkligheten skildras på ett väldigt osentimentalt sätt. När en karaktär som man lärt känna under flera säsonger dör (blir mördad) är det plötsligt och direkt och får sällan några direkta konsekvenser eller uppföljning. The Wire är faktiskt så bra som alla har påstått. Karaktärerna är starka och intressanta och manuset är fantastiskt välskrivet. Det mesta känns äkta och realistiskt. Strukturen skiljer sig väsentligt från de flesta andra serier och påminner mer om uppbyggnaden av en roman. Det myllrar av intressanta karaktärer som ofta bara dyker upp några få minuter per avsnitt. Nästan alltid känner jag att jag vill ha mer av allt när jag ser The Wire.

The Wire har ofta kallats för en smart TV-serie och många hävdar att man som tittare måste vara mer uppmärksam och lyhörd när man ser The Wire än andra TV-serier. På det sättet känns The Wire återigen mer som än en roman än som konventionell TV. Jag vet inte om det är David Simon och The Wire som är smarta eller om nästan alla andra serier är dumma. The Wire förutsätter att tittaren faktiskt tittar och underskattar inte tittarnas intelligens. De bygger upp ett drama med många karaktärer och parallella handlingar som utspelar sig på flera nivåer och de gör det på ett snyggt och effektivt sätt, utan att fördumma tittarna med överdrivet tydliga förklaringar och refererande fram och tillbaka. Det finns inte många TV-serier som The Wire och med tanke på hur TV-klimatet ser ut idag är det inte troligt att det kommer göras särskilt många fler TV-serier med samma djup och känsla för struktur och karaktärer. 

En grej som jag ofta kommer att tänka på när jag ser The Wire är att serien knappast är underhållande, åtminstone inte i ordets traditionella mening. Serien är hård, mörk och uppgiven i tonen. Det finns flera anledningar att gilla och hylla The Wire. Många verkar ha fastnat för serien därför att den är just så hård och osentimental i skildringen av våld, orättvisor och elände. Skildringen av livet på gatorna och i polisbilarna känns mer autentisk och äkta än i någon annan serie och film. Allt med The Wire känns som ett genidrag och det som känns mest lysande är att David Simon såg till att de som skrev manus verkligen kunde skriva, och dessutom hade känsla för snacket på Baltimores gator. Det känns aldrig tillgjort eller falskt. Dialogen är fantastisk genom hela serien och det som främst bidrar till att jag faktiskt tror på det jag ser. Inom kort kommer jag skriva ett blogginlägg där jag tar en närmare titt på några av The Wire-författarna.   

Vad jag fastnade för i The Wire var framförallt David Simons uppenbara samhällsengagemang. Socialrealism har sällan varit bättre och den hårda skildringen av individernas kamp mot de olika samhällsinstitutionerna griper tag på djupet. The Wire är på många sätt en sorglig och jobbig serie eftersom budskapen är så självklara och direkta. Precis som i Gökboet slås allt motstånd ned demonstrativt och effektivt. De fattiga och obetydliga har sällan eller aldrig någon ärlig chans att förändra sina liv och om de mot förmodan skulle försöka blir konsekvenserna allvarliga. Serien lämnar en ytterst bitter eftersmak. Trots allt mörker behöver man aldrig tvivla på David Simons sympatier. Seriens största hjälte är heroinmissbrukaren Bubbles och jag tror aldrig att jag sett en amerikansk dramaproduktion som varit så uppenbart vänster. Kanske är det mina egna vänstersympatier som gör att jag ser The Wire som en oerhört politisk serie. Många The Wire-fans verkar mest se våldet, det hårda snacket och de ”coola” karaktärerna men för mig är det omöjligt att se serien som något annat än en både uppgiven och arg politisk skildring av ett samhälle i spillror. Seriens politiska kärna får mitt hjärta att slå hårt för serien och för min del är det seriens budskap som får den att stå högre i kurs än några andra amerikanska dramaserier. Det finns tanke, hjärna och hjärta bakom The Wire som sträcker sig betydligt längre än bra manus och skickligt skådespel. Det politiska budskapet går som en röd tråd genom hela serien och färger allt som händer och skildras i de 60 avsnitten. The Wire spottar på all vålds- och drogromantik och fokuserar på de viktiga och centrala frågorna som bygger en stad och ett samhälle.

Är The Wire då världens bästa TV-serie? Ja, det är den nog. Jag har varit mer underhållen och road av många andra serier, men när det kommer till manus, skådespel, regi och produktion finns det egentligen ingenting som kan mäta sig med The Wire. Serien är inte bara välgjord utan dessutom viktig eftersom det hela tiden känns som att det finns en större mening bakom det man ser. Att The Wire blev så stor, populär och hyllad som den faktiskt blev är faktiskt lite överraskande men det gör mig samtidigt väldigt hoppfull. Jag tror det dröjer innan jag får se en serie av The Wires kaliber igen och har du inte tagit dig an David Simons mästerverk än har du definitivt något storslaget framför dig.