tisdag 31 juli 2012

Klovn – En dansk clown

Med Curb Your Enthusiasm har Larry David gjort en av mina absoluta favoritserier. Han är verkligen pinsamheternas mästare och många av avsnitten från serien hör till det roligaste som jag någonsin har sett. Larry Davids humor är lika sofistikerad som enkel och direkt. Han lyckas alltid försätta sig i jobbiga situationer som alltid förvärras och utvecklas till stor komik. Tillsammans med britterna som gjort suveräna Peep Show finns det ingen som är bättre på pinsamhetshumor – som för mig är den ädlaste och bästa formen av komedi – än Larry David. Jag har sett många av Curb Your Enthusiasm-avsnitten flera gånger och eftersom den nionde säsongen verkar dröja har jag känt av en viss abstinens nu i sommar. För några veckor sedan blev jag tipsad om en dansk komediserie, Klovn, av en av mina bloggläsare, ”Stekspaden”, som gett mig flera lysande tips genom åren. Klovn, som förstås är det danska ordet för clown, är en serie som jag aldrig hade hört talas om tidigare men eftersom den skulle påminna starkt om just Curb Your Enthusiasm närmade jag mig serien med entusiasm. Jag har alltid varit positivt inställd till danska film- och TV-produktioner då danskarna ofta är överlägsna oss svenskar på det området och Klovn är verkligen inget undantag. Det finns ingen svensk komediserie som ens har varit i närheten av att vara lika bra och rolig och jag har haft det skitkul med de sex säsongerna av Klovn, som är det roligaste jag har sett sedan Inbetweeners.

Har man sett Curb Your Enthusiasm är nog det första mötet med Klovn lite märkligt. Så var det för mig. För Klovn har plankat Larry Davids koncept rakt av. I centrum står den etablerade och framgångsrika komikern Frank Hvam som spelar en överdriven och skruvad version av sig själv, precis som Larry David. Han är en ganska schysst och hyfsat sympatisk kille med en ovanlig förmåga att trassla in sig i jobbiga och pinsamma situationer, precis som Larry David. Hans sambo Mia är väldigt förstående, gullig och trevlig och hon står ut med Frank trots hans många pinsamma tillkortakommanden, precis som Larry Davids fru i ”Curb”. Där Larry har sin manager Jeff, som knullar runt och ställer till det för sig själv och Larry och har en mycket påfrestande fru, har Frank komikerkollegan Casper som är en betydligt mer extrem och sjukare karaktär än Jeff men fyller exakt samma funktion och också har en jobbig fru som gör livet surt för Frank och honom. De flesta av de stora rollerna spelas av skådespelare som spelar skruvade versioner av sig själva och ofta dyker det upp danska kändisar, som man som svensk förstås inte känner till, som också får spela överdrivna versioner av sig själva, precis som i "Curb" alltså. Avsnitten av Klovn är ungefär lika långa som ”Curb”-avsnitten och upplägget och dramaturgin är densamma. Till och med musiken som används i serien påminner starkt om den i ”Curb”. De många likheterna är uppenbara men försöker aldrig döljas – Klovn är helt enkelt en dansk version av Curb Your Enthusiasm. Och det känns lite konfunderande i ungefär ett avsnitt. Därefter börjar man uppskatta Klovn för vad det är – en fantastiskt rolig och galet underhållande TV-serie som får mig att skratta långt efter att avsnitten tagit slut.

Klovn är en av de där få TV-serierna som kan få mig att skratta högt för mig själv när jag står och diskar och tänker på vad jag sett flera dagar tidigare. Det är verkligen en fantastisk TV-serie på alla sätt och jämfört med Curb Your Enthusiasm är den betydligt galnare och mer frisläppt än vad Larry David någonsin kommer vara. Frank och Casper tänjer ständigt på gränserna och de känns så självsäkra i sin humor att de kan ta den nästan varsomhelst utan att det blir plumpt och smaklöst. Oavsett hur grovt och vulgärt det blir känns Klovn alltid som en smart serie. Frank och Casper leker med stereotyper, det normala och uppfattningar om sig själva och kändisar på ett ständigt genomtänkt sätt. Klovn känns hela tiden som en väldigt dansk serie. Förutom den ständiga danskan – som nog måste vara världens roligaste språk, åtminstone för mig som svensk – får man snabbt alla sina fördomar om Danmark bekräftade. Klovn är mer lössläppt, galen och mer politiskt inkorrekt än någon TV-serie som fått klartecken av svenska produktionsbolag. Humorn är grov och det skojas friskt om rasism (även riktad mot svenskar), eskimåer, sexism (Frank och Casper älskar strippor och porr), droger, våldtäkt, handikappade och allt annat som många komiker undviker – men aldrig på ett smaklöst sätt. Och även om Frank och Casper ofta säger och gör dumma och idiotiska saker är de ändå så sympatiska och älskvärda att man aldrig slutar heja på dem. Hade man inte känt för dem hade serien fallit platt.

Klovn gjordes i sex säsonger och totalt 60 avsnitt mellan 2005 och 2009. Det är en fantastisk serie som bjuder på fler skratt än det mesta som jag har sett. Hur kommer det sig då att det är först nu som jag har hört talas om den? Då serien är dansk finns det mycket av det som Frank och Casper gör som vi svenskar kan relatera till. De firar jul och midsommar som vilken svenne som helst och den danska kulturen skiljer sig inte väsentligt från den svenska, men liksom många andra lysande serier har Klovn slarvats bort fullständigt av de svenska kanalerna. Jag är ganska säker på att serien hade gjort succé om den hade visats på SVT eller TV4 men istället har serien tydligen fått leva en tynande tillvaro på kanalen TV4 Komedi, som ju ingen vettig människa tittar på eller ens har i sitt kanalutbud. I Danmark är serien hur stor som helst men i Sverige kommer den förbli en okänd kultpärla som en liten skara lyckliga människor fått upptäcka. Serien kan köpas billigt på nätet (ett givet köp för alla som vill skratta!) men tyvärr går den bara att få tag på med engelsk undertext vilket gör att många ändå inte kommer kunna se serien. Det tog ett tag för mig att vänja mig vid att höra danska och läsa engelska, svenska hade ju klart varit att föredra, men Klovn är så lysande att det knappast är något som stör någon längre tid.

Trots 60 avsnitt som alla har samma struktur - Frank och Casper gör något dumt och försöker rätta till det, men ställer bara till det för sig ännu mer och gör problemen olösliga – känns Klovn aldrig tråkigt eller tradigt. Frank Hvam är visserligen ingen Larry David, men han är faktiskt inte långtifrån dennes komiska geni, och han och de andra slipade snabbt Klovn-konceptet till perfektion. Det finns inte ett enda avsnitt där humorn känns trött, även om det såklart finns vissa avsnitt som är klart bättre än andra, och dialogen är alltid fantastiskt välskriven. Skådespelarna gör alla ett lysande jobb, även i de mest konstiga och absurda situationer vilket får allt att kännas trovärdigt och äkta – vilket förstås gör det hela ännu roligare. Klovn slutade på topp efter sex säsonger och även om jag förstås hade önskat mig mer känns det bra att de slutade innan serien började kännas trött. Efter serien gjordes också en långfilm med den självklara titeln Klovn - The Movie som också är sevärd. Klovn passar bättre i det kortare formatet men i filmen prövades gränserna ännu mer vilket innebär att filmen är ännu mer vulgär och grövre än TV-serien någonsin var, vilket inte automatiskt innebär att filmen är bättre även om den fick mig att skratta högt flera gånger. Klovn känns som en serie som jag kommer återkomma till och se om både en och två gånger. För mycket roligare än Klovn blir det inte.       
  

fredag 27 juli 2012

Batman kommer alltid tillbaka

När jag var liten var Batman nummer ett. Jag och brorsan kollade alltid på den tecknade Batmanserien på lördagsmorgnarna och lekte med Batmanleksaker hela tiden (både leksakerna och TV-serien har åldrats med mer värdighet än mycket annan kommersiell barnkultur från det tidiga 90-talet) . När vi var några år äldre fortsatte vårt förhållande till Läderlappen med Tim Burtons Batmanfilmer och Batman Forever-filmen med Val Kilmer som Batman. På födelsedagarna gjorde mamma Batmantårtor med fladdermussymbolen i marsipan och hon sydde oss fina svarta mantlar med samma symbol i gult på ryggen. Batman var på något sätt alltid närvarande när jag växte upp och som tonåring och besatt av superhjälteserier stiftade jag åter bekantskap med Bruce Wayne, Jokern och de andra. Jag har läst mycket Batmanserier, sett samtliga Batmanfilmer och spelat de senaste årens suveräna tv-spel med Batman i huvudrollen. Vid det här laget har jag bra koll på mytologin kring seriefiguren och hans universum. Batman är nog den superhjälte som skrivits och framställts på flest olika sätt. Hans bakgrundshistoria från 30-talet är så pass enkel att olika författare har kunnat skriva karaktären på ett sätt som passar dem och den tänkta målgruppen. Därför är det nog många som har sin högst personliga bild av Batman och föredrar honom på olika sätt. Vi har allt från den töntiga Läderlappen från 60-talets TV-serie och mer barnvänliga versioner till skarpa detektiver och den hårda mörka riddaren, som definitivt är den tolkning som dominerar idag. Som vuxen Batmanfantast föredrar jag de mörkare serierna med mycket noirkänsla och stort fokus på hjältens mentala hälsa. Även om jag gillar Christopher Nolans två tidigare Batmanfilmer har jag aldrig varit överdrivet entusiastisk och var därför inte särskilt förväntansfull inför hans tredje och sista (?) film om Läderlappen – The Dark Knight Rises.

Jag har inget emot Christopher Nolan. Inte alls. Han är en väldigt skicklig regissör och hans filmer är ofta sevärda och häftiga. Hans Batmanfilmer är de mest seriösa och ambitiösa tolkningarna av Batman som vi har fått se på film, och förmodligen kommer hans efterföljare (för vare sig vi vill det eller inte kommer det garanterat pumpas ut många fler Batmanfilmer) aldrig komma i närheten av vad han lyckats prestera. Både Batman Begins och The Dark Knight är två riktigt bra superhjältefilmer. Ändå tycker jag att de är otroligt överskattade. Särskilt The Dark Knight fick överdrivet positiv respons när den kom för fyra år sedan. Att filmkritiker börjat hylla actionfilmer om superhjältar ser jag som ett tecken på en filmbransch i kris. När en Batmanfilm är det bästa man kan se på bio är det något som är allvarligt fel. Och då är jag ändå ett stort Batfan. Jag förstod aldrig riktigt hyllningarna av filmen och kunde inte sluta tänka på alla Batmanserier som jag läst genom åren som var så otroligt mycket djupare och mer intressanta. The Dark Knight var på många sätt en märklig film och jag har aldrig riktigt kunnat acceptera den som det mästerverk alla andra verkar tycka att det är. Jag har sett filmen flera gånger men stör mig fortfarande på den jobbiga filmmusiken som aldrig slutar rulla i bakgrunden och den styltiga storyn som så ihärdigt försöker vara avancerad och banbrytande (för en superhjältefilm). När nördar diskuterar djupet i filmen avfärdar jag det som nonsens – det var en bra actionfilm, men längre än så sträcker jag mig inte. Varför kan inte nördar intressera sig för There Will Be Blood istället? Jag håller Batman Begins som en bättre film och blev förvånad när Watchmen, som på alla sätt är en bättre och djupare superhjältefilm än The Dark Knight, fick svalare kritik när den kom ett knappt år senare. The Dark Knight är och förblir en av 2000-talets mest överskattade filmer och för mig är det framförallt den film som fick mig att inse att Hollywoods filmfabrik börjat gå sönder på allvar.

Åter till The Dark Knight Rises, filmen med den något märkliga titeln, och den film som avslutar Nolans trilogi  om Batman. Jag satte mig för att se filmen utan några stora förväntningar. Jag visste förstås att filmen skulle vara bra, Nolan verkar inte riktigt kunna misslyckas, men jag hade faktiskt inte väntat mig att den skulle vara så bra som den faktiskt är. The Dark Knight Rises känns som Nolans bästa Batmanfilm och överglänser hans två tidigare Batfilmer på alla punkter. Först och främst för att det i grunden är en rak och enkel hjältehistoria. Filmen utspelar sig åtta år efter händelserna i The Dark Knight. Bruce Wayne har dragit sig undan och hängt slängkappan i garderoben men när Gothman börjar terroriseras av det hiskeliga muskelberget Bane (vars röst är ännu mer skrattretande än Batmans patenterade väsande) tvingas Batman ut på gatorna igen. Pålästa serienördar känner igen delar av storyn från (bland annat) Frank Millers klassiska 80-talsserie The Dark Knight Returns där en pensionerad Batman måste dra på sig manteln igen. Det blir mycket action och domedagskänslor när Batman kämpar för sin stads överlevnad. Det är pampigt och storslaget och laddat med religiös symbolik. Nolan klipper snabbt mellan olika scener och trots speltiden på nästan tre timmar går allt i ett rasande tempo. Det är väldigt bra och underhållande och föredömligt enkelt. Nolan försöker inte låtsas som att The Dark Knight Rises är något mer än en superhjältefilm. Om än en fantastiskt bra sådan.  

Det finns väldigt mycket som är väldigt bra i The Dark Knight Rises. Dels är det en otroligt snygg film. Nolan vet verkligen vad han gör och det känns bra att en sådan gigant vägrar 3D och kör sitt eget race. Det finns inga actionfilmer som har släppts nyligen som kan jämföras med The Dark Knight Rises. De storslagna scenerna avlöser varandra på ett grymt sätt och filmen tappar aldrig sitt flyt. Allt är sjukt snyggt och smakfullt filmat. Samtidigt som det känns tillbakahållet och nedtonat känns allt väldigt generöst och episkt. Filmen är helt enkelt en fröjd för ögat och tål nog att ses flera gånger. Dels gör skådespelarna ett väldigt bra jobb. Christian Bale gör som vanligt en bra Bruce Wayne och Batman. Han känns aldrig så djup och komplex som han borde vara, men i en stor Hollywoodproduktion kanske det inte hade fungerat. Valet av skurk är smart eftersom Bane är en karaktär som få av tittarna har någon relation till. När man i de tidigare filmerna har valt mer klassiska skurkar som Jokern och Two-Face har man befunnit sig på trygg mark men inte riktigt bjudit på något nytt eller intressant. Bane är inte någon särskilt spännande fiende till Batman men han känns som ett fräscht nytillskott till ett något trött karaktärsgalleri och tillför mycket till filmen. Tom Hardy som fått äran att göra den väldigt osmickrande rollen gör ett bra jobb, även om han sällan känns direkt otäck. Mer bekant är Catwoman, som alltid varit en av mina absoluta favoriter i Batmanmytologin, som har en stor och viktigt roll i filmen. Här spelas hon av den lysande Anne Hathaway som gör den bästa Catwomantolkningen som setts på film. Hon är suverän i rollen och får karaktären att kännas äkta och levande, precis som hon gör i många av serierna. Catwoman är en häftig kvinnlig karaktär och mycket mer än ännu ett fånigt sexobjekt i tight latexdräkt och Hathaway är verkligen ett perfekt val för rollen. Michael Caine, Gary Oldman och Morgan Freeman gör repriser på sina roller från de tidigare filmerna – och de gör alla ett riktigt bra jobb. Det är många kända ansikten som dyker upp i olika roller under filmen men det mest lyckade nytillskottet är ändå Joseph Gordon-Levitt som spelar en Batmanbeundrande polis. Gordon-Levitt är en lika sympatisk som duktig skådis och han glänser i de flesta roller han gör och i The Dark Knight Rises tillför han väldigt mycket hjärta. Hans karaktär får mig att bry mig om det som händer på duken och han bidrar starkt till att filmen känns engagerande och angelägen.

The Dark Knight Rises är en riktigt bra film. För att vara en actionfilm om superhjältar är den ovanligt mångbottnad och har flera intressanta karaktärer. Jämfört med den nya Spider-man-filmen, som är sjukt onödig men sevärd, har Nolan gjort en oändligt mycket bättre film. Det är överhuvudtaget få moderna biofilmer som kan mäta sig med det här. Men ändå, det är långt ifrån något filmiskt mästerverk och jag har svårt att acceptera att det här är det bästa man kan se på en biograf 2012. Den stora publiken, den mainstreammålgrupp som all ny film verkar vara tänkt för, föredrar storslagna actionfilmer med mycket effekter och billiga storys och då är The Dark Knight Rises självklart att föredra eftersom det faktiskt är en film med innehåll. Men det är ändå lite skrämmande när man börjar tänka på hur få verkligt bra filmer som produceras idag. Mina hittills starkaste filmupplevelser i år har varit raka motsatsen till storslagna actionfilmer. Det blir allt tydigare att filmer som Elena, Pojken med cykeln och Tomboy behövs men de blir allt färre och får allt mindre uppmärksamhet. Även de flesta kritiker verkar ha hakat på 3D-trenden och delar ut höga betyg till ihåliga storproduktioner. The Dark Knight Rises, och Nolans tidigare Batmanfilmer, står dock ut bland de nyare storfilmerna. Det är filmer förklädda till actionfilmer som jobbar hårt på att vara både filmiskt intressanta och få tittaren att tänka. Christopher Nolan var det bästa som kunde hända Batman. Även om The Dark Knight Rises slutar med en cliffhanger så tror jag inte att vi kommer få se fler Batmanfilmer från Nolan. Den regissör som tar över manteln har mycket att leva upp till, men som utvecklingen ser ut idag känns det sannolikt att nästa Batmanfilm blir ett innehållslöst effektfyrverki. Helst hade jag sett en Catwoman film där Hathaway fick fortsätta utveckla rollen, men jag antar att det är uteslutet. Hursomhelst är det ganska självklart att Batman alltid återvänder. Han känns som en av populärkulturens mest nödvändiga stöttepelare och jag tror inte det dröjer många år innan han kommer tillbaka på ett eller annat sätt.           



tisdag 10 juli 2012

Världens tuffaste transa och annan ny brittisk TV

Efter en seg och tråkig TV-vår med få sevärdheter verkar sommaren bjuda på oväntat roliga TV-händelser. Den bisarrt unika komediserien Louie har redan påbörjat sin tredje säsong full av obekväma och avväpnande situationer berättade i ett träffsäkert lunkande tempo och Louis C.K. befäster sin position som en av vår tids bästa komiker. Förra veckans avsnitt där en av Finpops favoriter i kategorin ”mogna kvinnliga skådespelare”, Melissa Leo, gästade var en vansinnig höjdare. I väntan på nya avsnitt av favoritserierna Damages och Breaking Bad, som båda drar igång nya säsonger den här veckan, har jag tittat på två brittiska dramaserier som jag kan rekommendera alla att se.

Först ut är advokatserien Silk som nyss har avslutat sin andra säsong. Jag och min flickvän, som passande nog studerar juridik, såg den första säsongen i höstas och har ihärdigt väntat på nya avsnitt. Utan vår vetskap hade den andra säsongen plötsligt visats i sin helhet och vi såg samtliga sex avsnitt förra helgen och satt som fastnaglade framför teven. Egentligen finns det inte så mycket att säga om Silk. Det är helt enkelt världens bästa advokatserie, med otroligt välskrivna manus och karaktärer, trovärdiga och angelägna fall och suveräna skådespelare i alla roller. Huvudrollen Martha Costello spelas av den fantastiskt coola Maxine Peake som verkligen får rollen att kännas levande och äkta. Silk är en TV-serie som vi verkligen fastnat för och hela serien andas klassisk BBC-kvalitet. Serien kör med det beprövade sex-täta-avsnitt- per-säsong-konceptet, som de flesta andra brittiska TV-serier, och även om man önskar att det hade funnits mer känns det kul att se en TV-serie där varje minut känns så otroligt välplanerad och snyggt genomförd. En tredje säsong är på väg och den lär vara värd att vänta på. TV blir knappast bättre.

En TV-serie som man kan skriva desto mer om är Hit & Miss som nyligen har avslutat sin första säsong.  Duktiga amerikanskan Chloë Sevigny spelar brittiska Mia, som är en penisoperation från att kunna kalla sig kvinna. För tio år sedan, när Mia försökte leva som man, gjorde hon en kvinna gravid. Hon är lyckligt ovetande om sin tioårige sons existens men när mamman går bort i cancer tar hon modigt över rollen som förmyndare åt sonen, och mammans tre andra barn. Hon flyttar in på familjens gård i Yorkshire och försöker få familjen att fungera igen. Hit & Miss är inte bara en nordengelsk version av den trevliga filmen Transamerica utan har en twist som snarare får serien att påminna om en bröderna Coen-film. Mia är nämligen en rutinerad yrkesmördare och varje avsnitt innehåller därför flertalet blodiga avrättningar. Dessutom hotas familjens gård av tidernas vidrigaste granne och en av byns mest attraktiva män förälskar sig i Mia. Det låter förstås bisarrt och konstigt, men seriens största styrka är faktiskt att den lyckas balansera alla dessa olika inslag och få det hela att kännas hyfsat trovärdigt och äkta. Hit & Miss är inte heller någon komediserie utan håller hela tiden en tydlig dramalinje. Mias blodiga jobb tar aldrig över för mycket och behandlas sällan som något mer än vilket vanligt jobb som helst. Istället är det den kniviga familjesituationen som står i centrum. Barnen, i olika åldrar från småbarn till tonåringar, är alla mycket duktiga i sina roller och serien gör helt rätt när den fokuserar på hur Mia försöker vinna deras förtroenden. Att Mia är transsexuell är förstås också något som serien ägnar mycket tid. Konceptet ”snygg tjej med snopp” har aldrig varit så lyckat som här och eftersom vi alla är medvetna om att snoppen är av gummi innehåller varje avsnitt flera scener där Mia granskar sin kropp och könsorgan. Bitvis blir det lite tröttsamt. Säsongen består av sex 45-minuters avsnitt men känns ändå inte helt fokuserad och ibland blir det tyvärr lite segt. Trots att de flesta av skådespelarna gör ett bra jobb och det är gripande öden som skildras är det ändå lite svårt att känna för rollfigurerna. Hit & Miss är ändå en väldigt sevärd serie. Framförallt det första och sista avsnittet är riktigt bra och soundtracket är genomgående svängigt och rockigt, med många lysande låtar. Dessutom är det en väldigt snygg serie med många vackra bilder på dystra brittiska landskap. Familjens farm fick mig omedelbart att tänka på Wuthering Heights och dess omgivande hedar. Hit & Miss är helt klart en serie som alla som vill bekanta sig med något nytt och annorlunda borde ge en chans.

Vill man ha något muntrare än Silk och Hit & Miss, men ändå något brittiskt, rekommenderar jag den nya komediserien Dead Boss om en kvinna som blir oskyldigt dömd för mordet på sin chef och hamnar på ett kvinnofängelse. Det är en bisarr och rolig komediserie som levererar mainstreamhumor som känns både smart och träffsäker. Dead Boss är oändligt mycket bättre än alla de vidriga amerikanska sitcoms som har förstört det amerikanska TV-klimatet för bra komediserier under det senaste åren. I Dead Boss är skämten välskrivna, merparten av skådespelarna charmigt skitfula och trots att man riktar sig mot den breda publiken är det bitvis ovanligt grovt och bisarrt – och det är omöjligt att inte älska det.