Junot Díaz är äntligen tillbaka med en ny bok som rimligtvis borde vara en av årets stora litterära händelser. Oscar Waos korta förunderliga liv, som fick Pulitzerpriset år 2008 och gavs ut på svenska året därpå, är en av de bästa böcker jag läst. Den hade något speciellt och fungerade verkligen på alla plan. ”Oscar Wao” kändes på många sätt som den perfekta boken. Den hade en angelägen story, engagerande och trovärdiga karaktärer och var dessutom skriven på ett fantastiskt, och väldigt eget, språk. Det var litteratur på hög nivå trots envisa referenser till superhjälteserier och fantasyböcker och ett språk fullt av slang och en massa spanska som läsaren inte var ämnad att förstå. ”Oscar Wao” var en otroligt cool bok som verkligen förtjänade alla lovord och utmärkelser som den fick. Junot Díaz blev en litterär storstjärna och förväntningarna på hans kommande böcker blev enorma. Jag har längtat och när jag för några månader sedan fick höra att han var på väg med en ny bok blev jag förstås otroligt förväntansfull och glad. Jag hade hoppats på en saftig roman med en utvecklad historia och intressanta karaktärer. Istället fick jag en novellsamling i samma stil som Díaz debut Drown (Sjunk på svenska) från 1996. This is how you lose her, som den nya boken heter, kan faktiskt ses som en direkt uppföljare till debuten och vi får återse flera av karaktärerna därifrån. Den här gången handlar det uteslutande om sviniga dominikanska killar med trassliga förhållanden. Junot Díaz är en riktigt grym författare med en helt egen röst. Gillade man ”Oscar Wao” ska man självklart läsa hans novellsamlingar också, men det är svårt att dölja min besvikelse. This is how you lose her är helt okej som novellsamling och även om språket, miljöerna och många av karaktärerna känns igen från ”Oscar Wao” saknar den nästan allt som gjorde den boken så bra. Tyvärr känns This is how you lose her som ett ganska långt steg bakåt för Junot Díaz. Tydligen är han på gång med en andra roman också, den här gången går han hela vägen och skriver sci-fi med en dominikansk tonårstjej i huvudrollen, och jag hoppas att han då kan leva upp till sitt namn.
De som har läst Sjunk och ”Oscar Wao” känner redan Yunior. Han är en dominikansk New Jersey-kille som tjänar som något slags alterego för Junot Díaz. De har samma bakgrund, båda flyttade från Dominikanska republiken till USA när de var små för att återförenas med sina osympatiska farsor, och båda jobbar numer som lärare på MIT i Boston. De har båda gjort otroliga resor och har lyckats osannolikt bra här i livet. Det är dock osäkert hur mycket Yunior och Junot verkligen liknar varandra och jag hoppas verkligen att de är ganska olika. För Yunior är inte direkt någon supersympatisk kille. Han knullar runt, beter sig som ett svin och känns allmänt ganska otrevlig. I This is how you lose her är Yunior den centrala figuren och berättaren som håller ihop de nio novellerna. Det handlar om hans brorsa, flytten till USA och livet i allmänhet. Men framförallt handlar det om tjejer och relationer som inte riktigt fungerar av olika anledningar, men oftast därför att Yunior, brorsan eller någon annan dominikansk man är konstant otrogna svin som aldrig riktigt brytt sig om sina flickvänner. De föredrar att sitta i någon fuktig källare och röka på istället. Junot Díaz vill säga något med de här novellerna, men jag är osäker på vad. Jag tror han vill skapa en diskussion om vad det innebär att vara man och hur män tänker och beter sig i förhållanden till kvinnor och sig själva. Som vanligt slänger han spanska fraser och oförståeliga referenser omkring sig i ett rasande tempo och det har samma häftiga effekt som i ”Oscar Wao” men känns betydligt mindre motiverat och mer utestängande den här gången.
Det är säkert lättare att skriva en novellsamling än vad det är att skriva en roman. Samtidigt är det nog svårare att skriva en riktigt bra novellsamling än vad det är att skriva en bra roman. Jag har aldrig läst en novellsamling som skulle kunna mäta sig med en riktigt bra roman. Noveller känns ofta som korta och intetsägande fragment som hade kunnat vara något mycket större och bättre. När varje novell slutar och en ny tar vid förutsätter man att läsaren villigt ska kasta sig in i en ny berättelse. Men det tar energi att sätta sig in i nya noveller hela tiden och när de aldrig börjar lika starkt som en bra roman känns det ofta ganska meningslöst och tråkigt att ta sig igenom novellsamlingar. Junot Díaz är betydligt bättre som romanförfattare än vad han är på att skriva noveller. Jag förstår inte riktigt varför han har skrivit This is how you lose her. Den lever verkligen inte upp till ”Oscar Wao” och även om flera av novellerna är riktigt bra känner jag ofta att han hade kunnat göra något mycket bättre. Det är sällan han når fram till mig med de här novellerna och efter att jag läst klart den ganska korta samlingen (drygt 200 sidor) känns det väldigt snopet. Jag fortsätter hoppas på en riktigt bra framtida Díazroman. Jag vet ju att han har det i sig.
söndag 23 september 2012
lördag 22 september 2012
Min kamp 5 – Karl Ove Knausgård
Den fjärde
delen av Karl Ove Knausgårds fantastiska romansvit slutade ju i triumf i ett
snuskigt tält på Roskildefestivalen och mitt sug på den femte delen har
därefter varit enormt. För även om den fjärde delen av Min kamp kanske inte var
den bästa i serien hittills var det den som var roligast och mest underhållande
att läsa. Flytet var nästan bättre än tidigare och det var otroligt kul att
läsa, skratta och våndas över den unge Karl Oves äventyr i norra Norge. Min
kamp 4 var en fantastisk roman om en ung man som desperat försökte hitta sin plats
i tillvaron, och få lite sex på kuppen. Man skulle kunna läsa den helt
fristående med stor behållning och kanske är det den bok som skulle fungera
bäst som inkörsport till serien, åtminstone för den som tvivlar och räds det
enorma omfånget. Skulle jag få min lillebror som aldrig läser böcker att fastna
för Knausgård skulle jag ge honom den fjärde boken, helt klart. Min kamp 5 tar
sin början precis där den fjärde boken slutade. Det är sommar, Karl Ove är
nitton år och ger sig ut i Europa tillsammans med en kompis. Till hösten börjar
han plugga på en författarskola i Bergen och stannar sedan i den norska
studentstaden i fjorton år fram tills händelserna i Min kamp 2. Men redan på
den första sidan låter han oss veta att det inte var några lätta år. Dagboken
har han bränt, de flesta fotografier har han slängt och när han läser breven
från den tiden ”gör det mig nedstämd, det var en sådan förfärlig tid. Jag
visste så lite, ville så mycket, lyckades inte med någonting”. Kampen har
kanske aldrig varit mer påtaglig.
Karl Ove vill bli författare. Det är det enda han vill här i livet. Han vill
bli en legend, finna sin egen röst och påverka och beröra andra med det han
skriver. Han vill bli författare och däri ligger kampen. Men kampen handlar
också om att växa upp, om att bli en man och kanske framförallt om att bli en
god människa. Karl Oves kamp har aldrig varit lätt. Den är svår och tung och
verkar aldrig ta slut. När han flyttar till Bergen och börjar på skrivarskolan
vet han att han har potential, annars hade han aldrig blivit antagen. Han
bygger upp hela sin identitet kring författardrömmen. Men det lossnar aldrig
riktigt och det är inte framåt slutet av boken som han till slut blir
publicerad, efter många år av tvivel och spruckna drömmar.
Karl Ove Knausgård
är onekligen en konstig människa. Han har gjort många märkliga saker, och det
ofta svårt att förstå vad som driver och har drivit honom genom åren. Han har
en mörk och väldigt destruktiv sida som ofta kommer upp till ytan i Min kamp 5.
Det är framförallt under de avgrundsdjupa fyllorna som mörkret vaknar och han
utför den ena självutplånande handlingen efter den andra. Ibland blir det
otäckt och obehagligt och ofta känner man sig ganska omskakad när man läser om
hans vansinniga nätter. Inte minst när den obehagligaste händelsen i Min kamp 2
upprepar sig. Samtidigt är han en lysande författare. Det finns ingen nu
levande människa som skriver bättre och allt han skriver känns lika medryckande
och gripande. Den unga Karl Ove som han har skrivit om i den fjärde och femte
boken är ingen perfekt människa. Snarare är han en plågad och svårt prövad ung
man som försöker hitta sig själv. Även om han ofta beter sig fullständigt
osympatiskt sympatiserar jag alltid med honom. Trots alla konstigheter och de
mindre charmiga dragen är det mesta Karl Ove tänker och skriver så allmänt att
jag ändå kan identifiera mig med mycket i böckerna. Han känns så nära och
riktig och man glädjer sig åt hans segrar och våndas när han mår dåligt och gör
bort sig. Det är en stor bedrift från Knausgårds sida. Även om vi får läsa om
många av hans mörkare stunder finns det gott om glada och lyckliga ögonblick i
Min kamp 5. Bland annat skriver han om ett par förälskelser på ett väldigt fint
och rörande sätt. Han kan uppenbarligen vara gullig och mysig också, även om
det alltid verkar vara ett snabbt övergående tillstånd.
Min kamp
framstår som det slutliga beviset för att fantasin, det påhittade, aldrig
kommer kunna vinna över verkligheten. De relationer och händelser som Knausgård
skildrar hade aldrig varit lika fascinerande och gripande, i all sin enkelhet,
om de hade varit påhittade. Hur skulle man kunna hitta på en figur som hans
pappa? Eller hans morbror Kjartan? Allt i Min kamp känns väldigt påtagligt och
riktigt, och det är därför böckerna känns så viktiga. Jag har nog aldrig läst
något bättre och jag är tveksam om någon överhuvudtaget kommer kunna skriva
något som skulle vara bättre än det här. Min kamp skildrar livet, och då är
sidantalet befogat. Jag är oerhört förväntansfull inför den sjätte och
avslutande boken i sviten som kommer på svenska lagom till våren. Egentligen
skulle jag gärna införskaffa den på norska och sträckläsa den direkt, men
eftersom jag inte vet vad jag ska ta mig till när Min kamp är slut inser jag
att det nog är bästa att vänta tålmodigt och bygga upp mina förväntningar inför
finalen. Oavsett hur det slutar har Karl Ove Knausgård skrivit in sig i
litteraturhistorien.
Jag har recenserat varje del av Min kamp här på Finpop. Recensionerna hittar du nedan:
söndag 9 september 2012
Dylan och Lekman
Och så var
det höst igen. Den (åtminstone vädermässigt) sämsta sommaren i mitt liv är över
och det är dags att ta nya tag igen. Jag har varit tillbaka på jobbet några
veckor och de långa pendelresorna dit och hem hade varit outhärdliga utan bra
böcker och trevlig musik i hörlurarna. Den här veckan har jag framförallt
lyssnat på två halvt efterlängtade, men överraskande bra, album från två
legender - Bod Dylans 35e album Tempest och Jens Lekmans tredje skiva I Know What Love Isn’t.
Vi kan börja
med Dylan, han kommer alltid komma först i sådana här sammanhang. Alla som
känner mig vet att jag älskar Bob Dylan och hans musik. Jag håller honom som
tidernas bästa artist och textförfattare. Jag har bra koll på större delen av
hans diskografi, åtminstone fram till slutet av 70-talet och början på de
kristna utflykterna. Hans fem bästa skivor är, i tur och ordning, Highway 61 Revisited, Blonde on Blonde, Blood on the Tracks, Desire och John Wesley Harding. Jag lär ha spenderat månader med hans musik. Därför är det tråkigt och
lite sorgligt att jag har ett så splittrat förhållande till den nutida Bob
Dylan. För dels är han den där charmiga gubben som fortfarande levererar
(Modern Times är exempelvis en suverän skiva), gör härligt entusiastisk radio
och spelar in knasiga musikvideor. En skön gubbe helt enkelt, precis som han
borde vara, med den karriär som han har bakom sig. Men samtidigt är han också den
där snikna skitgubben som turnerar världen runt och ger skrattretande dåliga
spelningar som känns som ett direkt hån mot publiken. Jag har sett Dylan live
två gånger de senaste fyra åren och båda gångerna har jag blivit förvånad över
hur arrogant och sur den lilla gubben långt borta på scenen har känts. Han
fyller stora arenor med folk som betalar stora pengar för att se sin hjälte
spela men istället för att vara glad och tacksam över att folk fortfarande bryr
sig står han som förstenad på scenen (trots de enorma arenorna verkar han vägra
storbildsskärmar så man vet inte ens om det är Dylan man ser på scenen) och
harklar sig igenom knappt igenkännbara hits. Det är både sövande och
oförståeligt, och gör mig lite förbannad. Man kan undra varför han
överhuvudtaget envisas med att turnera när han uppenbarligen inte gillar att
spela för publik? Är det för att håna alla ”idioter” som tycker han är bra?
Eller lider han av samma sjukdom som Woody Allen och tror att han kommer dö om
han skulle ta det lugnt en vecka eller två?
Efter den
katastrofspelning som jag fick bevittna med Dylan i november förra året var jag
inte direkt förväntansfull inför Tempest ( vars officiella release är imorgon,
måndag), men laddade pliktskyldigt ned den och började lyssna. Och det visade
sig att skivan är oväntat bra och slagkraftig. En riktig överraskning, på flera
plan. En del kritiker har nämnt att skivan känns mörk men det är inget som jag
känner av. Snarare känns den stark och livfull. Det låter som Dylan borde låta,
med förvånande mycket energi och pondus. Här låter det som att Dylan har det
ganska kul i studion och som att han gillar det han gör. Det känns som en helt
annan person än den man kan se live. Tempest är en riktigt bra skiva. Inte lika
bra som Modern Times, men den kommer han nog aldrig kunna toppa. Precis som han
har gjort de senaste 20 åren ägnar han sig åt ett gammaldags sound, som låter
som något som var på modet innan Dylan ens hade blivit Dylan. Ett sound som var
populärt innan rock’n’rollen och popmusiken. Dylan fortsätter gräva i den
amerikanska musikhistorien och framstår återigen som en musikalisk arkeolog.
Tempest är full av bra låtar. Jag har inte orkat sätta mig in i texterna helt
än, men efter ett tiotal lyssningar känns det inte som att skivan har några
uppenbart svaga spår. Ett bedöma en ny Dylanskiva är svårt. Dels har han så
mycket fantastiska låtar bakom sig att det blir orättvist att jämföra med
tidigare skivor och dels är han så pass gammal att det är ett smärre mirakel
att han fortfarande gör musik. Men Tempest står sig faktiskt bland de andra
skivorna i hans katalog. Det är inget mästerverk och av de 35 skivorna kan den
nog inte rankas som en av de 20 bästa, men jag måste ändå säga att jag är
imponerad. Dylan fortsätter att leverera och med Tempest blir det uppenbart att
hans karriär är långtifrån slut. Dylan kommer fortsätta göra musik livet ut.
Kanske är det musiken som får honom att stå på benen vilket skulle kunna
berättiga det eviga turnerandet, även om jag önskar honom ett skönt och
avslappnat liv där han bara kan fokusera på det som faktiskt är kul och
meningsfullt. Together Through Life var en skiva som jag snabbt glömde bort och
aldrig har återvänt till men Tempest känns faktiskt som en skiva som jag kommer
fortsätta lyssna på ibland, trots att det alltid kommer finnas mer uppenbara
val när man vill ha sig en Dylandos.
Efter Dylan
tar vi oss an Jens Lekman, en artist som inte har särskilt mycket gemensamt med
den store Bob, även om hans nya skiva I Know What Love Isn’t skulle kunna ses
som hans Blood on the Tracks (Dylans legendariska skilsmässo- och
uppbrottsskiva från 1975). Annars brukar Jens snarare jämföras med Jonathan Richman och Paul Simon. Jag fastnade för Jens Lekman hösten 2007, för fem år
sådan, när hans andra album Night Falls Over Kortedala släpptes. Tidigare hade
jag mest flinat åt hans töntiga artistnamn Rocky Dennis och inte gett hans
musik någon ärlig chans. Men Night Falls Over Kortedala blev en betydelsefull
skiva för mig. Jag älskade Jens sorgset roliga texter och hans svängigt föråldrade
schlagersound. Trots att han sjöng på engelska och gick hem även utanför
Sverige fanns det något otroligt svenskt över honom. Ofta brukar jag tycka att
det är en svaghet när svenska artister envisas med att sjunga och skriva på
engelska men för Jens Lekman har det alltid känts som det enda alternativet. Efter
Night Falls Over Kortedala flyttade Jens till Melbourne. Jag har alltid upplevt
Australien som ett av världens mest ointressanta länder och brukar ofta döma ut
de som åker dit som ytliga och ointelligenta, så jag fattade aldrig vad Jens
hade där att göra. Ibland har man fått små livstecken från Jens. Förra året
släppte han en schysst EP men det har varit lite för lite nyheter från honom
för att jag skulle orka hålla intresset uppe under de här fem åren. Så nu när
det äntligen kom en ny skiva i veckan var jag inte supersugen. De första
gångerna jag lyssnade igenom I Know What Love Isn’t kändes den inte jättekul,
men efter några lyssningar lossnade det och jag var redo att välkomna Jens med
öppna armar.
På I Know
What Love Isn’t får vi återstifta bekantskapen med Jens Lekman. Jag har saknat
honom, men inser snabbt att det inte riktigt är samma kille som vi har att göra
med den här gången. Han känns inte lika glad och skämtsam. Även om han bjuder
på stolliga textrader och knasiga låttitlar finns det ett ganska mörkt vemod
över hela skivan. Jens har varit lycklig och kär, men nu har han förlorat
kärleken och verkar må ganska dåligt. ”You don't get over a broken heart, you just
learn how to carry it gracefully”, heter det tydligen. Hela skivan handlar om det där – att
gå vidare efter ett jobbigt uppbrott som gör ont i hela kroppen och själen. Men
Jens tar sig upp ur skiten med stil. Och lär sig att göra 100 (!) armhävningar
på kuppen. I Know What
Love Isn’t är den av hans skivor som känns mest som ett album, ämnat att lyssna
på från början till slut. Det är sammanhållet och ganska nedtonat jämfört med
den förra skivan. Den är inte lika kul att lyssna på, men vemodet klär
onekligen Jens bra. Den avslutande Every Little Hair Knows Your Name är en av
hans starkaste låtar och sammanfattar skivan på ett fint sätt. Nu hoppas jag
att Jens antingen finner sig till rätta i ensamheten eller att han hittar en ny
tjej att dela livet med och att han inte tar fem år på sig med nästa skiva. Det
är jobbigt att vänta så länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)