söndag 24 februari 2013

Cloud Atlas-filmen

Cloud Atlas-filmatiseringen hade svensk premiär i fredags och det är en film som jag, lätt oroad, hade sett fram emot ganska länge. Jag är väldigt förtjust i David Mitchells förlaga, som jag recenserade här på bloggen för några år sedan, och hade ganska svårt att föreställa mig hur filmen skulle gestalta sig. Boken är full av intressant och tänkvärt innehåll, men den känns inte särskilt lämpad som film. Då hade vilken som helst av hans andra romaner passat bättre för filmatisering. Mest önskar jag mig en finstämd filmatisering av hans bästa roman Black Swan Green, men förstås kan jag förstå charmen med att ge sig på utmaningen att filmatisera Cloud Atlas. Som boken är skriven vore det ett vansinnesprojekt att göra en ordagrann filmtolkning. En film kräver en tydligare röd tråd, en enklare ramberättelse och en annan struktur. Cloud Atlas-filmen har känts som ett spännande projekt från första början och när de tre regissörerna, Tom Tykwer och Matrix-syskonen Wachowski, presenterade den första trailern förra våren blev jag försiktigt entusiastisk. Det kändes smått otroligt att de skulle lyckas med filmatiseringen fullt ut men deras optimism och filmiska mod gjorde mig förhoppningsfull. När filmen så hade premiär i USA i höstas dog mitt intresse ganska kraftigt när filmen fick mycket ljumna recensioner och beskrevs som en av 2012 års största floppar. Oscarsnomineringar var uppenbarligen bara att glömma och utan att ha sett filmen ställde jag in mig själv på att Cloud Atlas inte skulle vara särskilt bra eller lyckad. Igår såg jag den till slut och blev, helt oväntat eftersom jag hade väntat mig en fiaskoartad tolkning av en lysande bok, väldigt positivt överraskad. Cloud Atlas lyckas inte med allt den företar sig men de tre timmarna bjuder på mer intressanta idéer och filmiskt nytänkande än någon storproduktion från Hollywood gjorde under 2012.    

De tre regissörerna har lyckats få med det mesta från David Mitchells bok på ett snyggt och väl sammanhängande sätt. Där den litterära förlagan bestod av sex avgränsade berättelser, berättade en i taget med olika stilar och tempo, har regissörerna av filmen valt att stycka upp berättelserna och klipper mellan dem i ett vansinnigt tempo. Cloud Atlas är en väldigt snyggt klippt film där vi tar del av de olika historierna i väldigt korta sekvenser, sällan mer än en minut innan det är dags att byta story och miljö igen. De tre timmarna går väldigt snabbt men, åtminstone för mig som är välbekant med storyn, är det aldrig svårt att hänga med. Det är en radikal förändring jämfört med bokens lugna tempo men en nödvändig sådan för att Cloud Atlas ska fungera som film. En annan tydlig skillnad är att bokens reinkarnationstema, som inte var så tydligt uttalat i boken och aldrig helt uppenbart, har fått en central plats i filmen. Här är det meningen att vi ska tolka hela filmens handling och dess många karaktärer som varandras reinkarnationer, att deras själar vandrat genom historien och världen. För att förstärka det här temat har man valt att låta de flesta av filmens skådespelare gestalta flera olika karaktärer i de olika delarna. Det är ett grepp som har fått en hel del kritik, men jag uppskattar det mycket. Visst ser det ibland löjligt och konstigt ut när skådespelarna totalsminkas för att ändra kön och etnicitet men det tillför filmen något speciellt och eget, som jag inte riktigt har sett tidigare. Förmodligen har den tidigare Matrix-brorsan Laurence Wachowskis, numer Lana, könsbyte mycket med det här udda beslutet att göra och det gör att filmen känns kul och aktuell också ur ett sexualpolitiskt perspektiv.

Många kommer tycka att Cloud Atlas är det flummigaste de har sett på länge och döma ut filmen som new age-skräp, men det gör inte jag. När jag hade läst boken tyckte jag tvärtom att den var ”allt annat än flummig eller svårförståelig” och att ”David Mitchell är så långt bort från new age-floskler som man kan komma”.  Boken hade istället något viktigt att säga om mänskligheten och hur vi behandlar varandra, och jag är lite osäker på om jag tycker att regissörstrion lyckats förmedla David Mitchells budskap på ett bra sätt. Man skulle kunna säga att de berättar samma historier som honom med ett lite annat budskap och syfte. De har fokuserat på vissa detaljer i den myllrande romanen och gjort de till sina huvudsakliga budskap. Cloud Atlas är uppenbarligen en bok som kan läsas på flera sätt. Ibland, särskilt framåt slutet, känns filmen lite löjlig men större delen av den fungerar mycket bra och lyckas verkligen fängsla mig.  

Cloud Atlas är framförallt en mäktig film. Jag är ovan att se påkostade produktioner med både hjärna och hjärta och njuter därför fullt ut av de bisarra sminkningarna och de snygga miljöerna. Skådespelarna är i de flesta fall mycket bra och de klarar alla av att göra flertalet roller på ett övertygande sätt. Precis som David Mitchell använde olika litterära stilar och genrer till sina sex berättelser har varje del av filmen sin speciella stil och genretillhörighet. Jag tycker alla delar fungerar ungefär lika bra och helheten blev oväntat storslagen. Filmen fick mig att tänka på filmatiseringen av Watchmen, som ju också var en lyckad filmatisering av en svårfilmad roman. Watchmen fick inte heller särskilt bra kritik men blev lite av en kultfilm redan innan den hade haft premiär och samma öde tror jag väntar Cloud Atlas. Den kommer leva vidare som en kultfilm som en lite skara människor kommer hålla väldigt kär. Trots de oväntat fina recensionerna i de stora svenska dagstidningarna tror jag inte att Cloud Atlas kommer få något stort genomslag i Sverige och med det dör nog mitt hopp att någonsin få läsa David Mitchell översatt till svenska. Jag tycker lite synd om min mamma, som inte läser böcker på engelska, som aldrig kommer få läsa David Mitchells böcker för hon hade verkligen älskat dem. Själv ser jag fram emot hans nästa roman, den sjätte i ordningen, som ännu inte har någon titel men sägs handla om ”saker mellan livet och döden”. Dessutom kommer jag nog se Cloud Atlas några gånger till. Det känns som en film som tigger om att ses flera gånger. 

Ung och sänkt/Ung och kåt – Finpop läser två självbiografiska romaner om att växa upp under punkens guldålder

Det finns en populärkulturell period som jag alltid romantiserat, alltid hållit särskilt varm ända sedan jag på allvar började intressera mig för musik, och det är skarven mellan 1970- och 80-talet. Det började med kärleken till Ebba Grön när jag var tolv, fortsatte med The Clash och under gymnasiet och universitetstiden grävde jag ner mig totalt i musik från den perioden. Hade jag fått välja vilken tid som helst att växa upp hade jag utan tvekan tackat nej till internet, mobiltelefoner och andra bekvämligheter och skickat tillbaka mitt tolvåriga jag till 1976. 60-talet var säkert fantastiskt på alla sätt men det sena 70-talet var betydligt häftigare. Klimatet var hårdare, musiken tuffare och modet snyggare. Men man kan inte välja när man ska leva och det närmsta jag någonsin kommer en 70-talsuppväxt är att läsa om andra som faktiskt växte upp då. De senaste två veckorna har jag läst två lysande självbiografiska romaner om hur det var att vara ung i slutet av 70-talet. Ingen av dem är helt ny, och jag snubblade över dem båda på biblioteket utan att ha hört talas om dem tidigare. Trots att de utspelar sig under samma period med musik i fokus och är skrivna av två män i 40-årsåldern som ser tillbaka på sina barn- och ungdomsår är de väldigt olika. Den ena är svensk, den andra väldigt engelsk. Och där den svenska är omskakande och nästan outhärdligt jobbig att läsa är den engelska charmig och rolig. Men båda är väldigt bra, otroligt välskrivna med ett fantastisk flyt i språket, och med en enorm kärlek till musiken som drivkraft.    


Vi börjar med den otäcka svenska boken, och får hemskheterna överstakade så att vi kan avsluta inlägget med ett leende och lite positiva tankar istället. Bosse Löthéns ”Jag älskar den pojken” gavs ut 2010, men det verkar som att den aldrig fick särskilt mycket uppmärksamhet. Jag minns att jag skymtat omslaget i någon bokhandel men när jag googlar efter boken verkar det som att den inte recenserats i så många av de stora tidningarna. Det är förvånande eftersom det inte bara är en intressant och välskriven roman men också bland det mest chockerande och upprörande som getts ut på svenska på väldigt länge. Bosse Löthén är född 1964 och var 12 år gammal när punken kom till Sverige och Stockholm. Punken får en stor plats i Bosses liv och helt oväntat blir han en av de mest inflytelserika punkarna i den tidiga svenska punkscenen. Han spelar trummor i bandet Skabb som till en början är större än Ebba Grön, intervjuas i DN och blir den svenska punkens unga representant. Men priset han betalar för sin popularitet och nya identitet är högt och fruktansvärt. Hans mentor, J (Janne Bergstrand, aldrig namngiven i boken), som är nyckeln till hela hans nya liv är en manipulativ ung pedofil som håller Bosse i ett järngrepp. Övergreppen, som är mycket grova och omfattande, sträcker sig över flera år och blir allt mer obehagliga. Bosse som har det tufft hemma med en alkoholiserad pappa och blir mobbad i skolan känner att han inte kan offra allt det som J kan ge honom, och låter därför övergreppen och våldtäkterna fortsätta. Det är smärtsamt och jobbigt att läsa om en liten musikintresserad kille, egentligen som vem som helst, som hamnar i ett sådant underläge där han blir fullständigt utnyttjad och nedbruten utan förmågan eller styrkan att kunna ta sig ur situationen. Jag älskar den pojken är en obehaglig bok från början till slut, och lämnar en mycket bitter eftersmak. Men att den är skriven, och att Bosse Löthén överhuvudtaget lever, måste ses som en seger och den bästa tänkbara hämnden. Den nakna och gripande skildringen av en ung grabb som säljer sin själ är dessutom otroligt välskriven och jag hade svårt att släppa boken när jag väl börjat läsa den. Trots alla hemskheter är den väldigt lättläst och språket flyter fint. För den som är intresserad av den tidiga svenska punken är boken förstås extra intressant eftersom Bosse var med överallt där det hände viktiga saker. Han går på alla viktiga spelningar, träffar alla viktiga personer och hänger mycket med Thåström och de andra i Ebba Grön. Dessutom får man en mycket blodig inblick i konflikten mellan raggare och punkare som jag aldrig riktigt har tagit på allvar, utan mest trott varit en överdriven skröna. Men här inser man hur sinnessjukt det faktiskt var och vilka obegripliga våldsamheter de svenska punkarna blev utsatta för, bara för att de såg annorlunda ut. Bosse blir brutalt misshandlad flera gånger och boken innehåller nog de värsta fall av skolgårdsbrutalitet som jag någonsin hört talas om. Jag älskar den pojken är alltså en jobbig bok på flera sätt, och då har jag inte ens gått in på Bosses situation hemma i Stockholmsförorten, men samtidigt är den förbannat bra och väldigt läsvärd. Det är en viktig bok som gör ont att läsa, men samtidigt känns det som en bok man måste läsa.


Den engelska boken är betydligt mysigare och istället för rå socialrealism med extra allt känns den snarare som ett avsnitt av Freaks and Geeks. I ”The Modfather – My Life With Paul Weller” från 2006 skriver David Lines, född 1967, om sin uppväxt och sitt förhållande till The Jam-sångaren Paul Weller. Jag har gillat The Jam sedan jag första gången hörde Town Called Malice och har under många år haft ett nära förhållande till deras musik. De var ett ganska ojämnt band men om man rensar lite bland låtarna blir det uppenbart att de är ett av de allra bästa brittiska rockbanden från punkeran, utan att de aldrig var särskilt mycket punk. Det finns få artister som känns lika brittisk som Paul Weller, och han har blivit en symbol för engelsk populärkultur av det coolare slaget. ”The Modfather”, som är ett ganska allmänt smeknamn för Weller, är en oväntat rolig och gripande bok. Jag hade inte direkt väntat mig något litterärt mästerverk utan valde att läsa den mest på grund av den roliga titeln och det trevliga temat, men jag insåg snabbt att jag hade underskattat den totalt. David Lines har skrivit en ganska klassisk uppväxtskildring med många av de typiska ingredienserna. Han är rolig och självutlämnande och skriver väldigt bra. Det påminner en hel del om Nick Hornby och andra lättsamma och musikintresserade brittiska författare. Men vad som skiljer David Lines från alla andra är att han var fullständigt besatt av The Jam och Paul Weller under sin tonårstid. När han och familjen flyttar från Nottingham till en förort utanför Leeds i bokens inledning känner han sig ensam och vilsen men i The Jam hittar han sig själv och ett stort självförtroende. Han bygger hela sin stil och identitet kring The Jam och försöker efterlikna Weller på alla tänkbara sätt, ofta med pinsamma och förödmjukande resultat. David Lines lyckas verkligen fånga hur det är att vara 13-14 och fullständigt älska ett band. Det hade egentligen kunnat vara vilket band som helst men nu handlar det om The Jam och det gör förstås boken särskilt bra och rolig att läsa. Lines skriver om bandets låtar, Wellers stil, politiken och kulten kring bandet på ett sätt som får mig att uppskatta The Jam ännu mer. Man får en intressant inblick i många av de häftiga brittiska subkulturer som fanns kring den här tiden och särskilt spännande är det när man inser hur stora The Jam faktiskt var i England kring år 1980. Jag har alltid trott att ”mod revival”-kulturen som i stort kretsade kring The Jam var något väldigt smalt och nördigt men David Lines får mig att inse att det, åtminstone under en kort period, var en väldigt populär och utbredd rörelse. The Modfather är en intressant och trevlig bok som kan läsas med stor behållning av flera anledningar, men framförallt är det en väldigt underhållande uppväxtskildring som gör en väldigt sugen på att lyssna på The Jam

lördag 2 februari 2013

Januari revisited

Årets första månad passerade lika snabbt som den dök upp, och det har inte blivit särskilt mycket skrivet här på Finpop. Med det här inlägget tänkte jag ta igen allt som jag inte skrev om i januari och det kommer bli en rörig blandning av tips om skivor, böcker, filmer och TV-serier. Kanske blir sådana här månadsinlägg, där jag skriver om allt som inte riktigt förtjänade egna och långa inlägg, ett återkommande inslag på bloggen.

Låt oss börja med skivorna, som är två till antalet. Det första tipset är min favoritknarkare Christopher Owens solodebut Lysandre. Som ni kanske vet frontade Christopher Owens det amerikanska rockbandet Girls, av mig hållet som vår tids bästa rockband, som väldigt plötsligt splittrades i somras. Splittringen av Girls, som bara gett ut två album och en EP, var ett riktigt sorgebesked för mig, men jag blev lättad när jag fick veta att Christopher Owens snart skulle släppa en soloskiva. Lysandre är en temaskiva om den första Girls-turnén och titeln syftar på en tjej som Owens träffade i Frankrike och förälskade sig i. Själv tycker jag att Lysandre låter som titeln på en medeltida legend, i stil med Lancelot, och delar av skivan låter förvånansvärt mycket medeltid med sköna flöjter och en återkommande Ivanhoedoftande melodi som knyter ihop den halvtimmeslånga skivan på ett snyggt sätt. Till och med kalligrafitypsnittet som Owens valt till omslaget är väldigt mycket medeltid. För de som hatar medeltid och heroinmissbrukande riddare är kanske inte Lysandre någon större hit, men jag fastnade för den omedelbart. Det är en trevlig och personlig skiva full av bra låtar, varav ingen riktigt lever upp till den höga Girlsnivån. Att Girls inte längre existerar är sorgligt, men jag är övertygad om att Christopher Owens kommer fortsätta leverera bra och fascinerande musik många år till. Han är en av vår tids största rockikoner och allt han gör känns genast intressant och angeläget. Som alla andra föredrar jag mina rockhjältar trasiga och sorgsna.


Den andra januariskivan som jag tänkt tipsa om har den sköna titeln We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic, som genast får mig att tänka på The Kinks och deras The Kinks Are the Village Green Preservation Society. Bandet heter Foxygen och är en duo bestående av två 22-åringar från Los Angeles och att de inspirerats av The Kinks är självklart efter att man har lyssnat några få sekunder. Foxygen är till skillnad från de flesta andra unga band inte några ängsliga hipsters utan de stoltserar med sina kunskaper om 60- och 70-talsrock och låter sina inspirationskällor höras, samtidigt som de gör sin helt egna grej. Ofta går tankarna till just The Kinks, vilket för mig är ytterst angenämt, och i en låt får sångaren Sam France till en perfekt Mick Jagger-imitation. Jag är väldigt imponerad av Foxygen och deras sound. De känns som ett av de roligare nyare band som jag stiftat bekantskap med de senaste åren, och att de delar min musiksmak gör det hela ännu roligare. Jag håller tummarna för Foxygen och hoppas de fortsätter leverera skön musik. För dig som trots allt känner dig lite tveksam till att två ynglingar från den amerikanska västkusten skulle kunna göra bra ”klassisk rock” av engelskt snitt ordinerar jag deras trevligaste låt Shuggie några gånger på repeat. 


Efter skivtipsen går vi raskt vidare till några boktips. I januari har jag bland annat fortsatt med förra årets uppenbarelse, svensk arbetarlitteratur, och läst Harry Martinsons självbiografiska debutroman Nässlorna blomma från 1935. Den var bra, men inte alls lika bra som Moa Martinsons självbiografiska romaner. Därefter läste jag Madeline Millers The Song of Achilles som fick det prestigefulla Orange Prize (som nyligen bytt namn till Women's Prize for Fiction, vilket ju ger en bättre uppfattning om vad för slags pris det är) förra året. Det är en mycket ambitiös modern tolkning av den grekiska myten om Akilles som är förvånansvärt lättläst och spännande. Från början till slut känns det som en modig och enormt episk Hollywoodfilm som innehåller mycket känslor och substans, alltså sådant som Hollywood alltid skyggar för nuförtiden. Bland annat innehåller den stora mängder homoerotik och avväpnande bögsex mellan Akilles och hans älskare och livskamrat Patroklos, som tjänar som bokens berättare. Det är en fascinerande bok som lyckas med nästan allt den företar sig, och förhoppningsvis får den en svensk översättning snart. Månadens bästa bok var dock Finpopfavoriten Richard Prices andra roman Bloodbrothers från 1976, som kretsar kring en italiensk arbetarfamilj i Bronx. Det är en våldsam, grov och rå roman men som vanligt när det gäller Price innehåller den stora mängder mänsklig värme och kärlek. Framförallt är den otroligt rolig att läsa med ett fantastisk flyt i språket och underbara dialoger. Richard Price har blivit en av mina absoluta favoriter och jag kan varmt rekommendera hans böcker till alla som vill läsa något omtumlande och riktigt bra. Som vanligt har jag också läst en hel del serier men här hade jag tänkt begränsa mig till en serie som är särskilt bra och förtjänar utnämningen ”månadens serie”, nämligen Wizzywig av Ed Piskor. Det är en väldigt gripande serieroman om en ung hacker som växer upp i 80-talets USA och lär sig allt om datorer, nätverk och allmänt fuffens. Wizzywig är intressant och fascinerande och suger in läsaren på ett som få andra serier förmår. Piskors snygga svartvita teckningar är verkligen perfekta och serien är lika rörande som rolig. För alla som gillar serier är Wizzywig helt enkelt ett måste.


Den här tiden på året, när det är galatider och allmän hypehysteri, brukar vara den bästa filmsäsongen och så har det varit även i år. Jag har inte tänkt skriva om alla filmer jag sett och gillat i januari men här får ni åtminstone ett urval av de filmer jag gillat mest. Det första tipset är Ursula Meiers schweiziska (!) socialrealistiska film Syster som innehåller allt som en film behöver för att hyllas här på Finpop: misär, utsatta barn med attityd, snyggt foto och allmän bröderna Dardenne-känsla och skotten Martin Compston i en viktig biroll. Den är rörande, välspelad och riktigt bra. Därefter vill jag tipsa om den omtalade Paperboy som helt oväntat visade sig vara en riktigt hit. Den är fullständigt bisarr och galen, med en oväntat bra prestation från Zac Efron, Nicole Kidman i sin mest utflippade roll och John Cusack äckligare än vi någonsin sett honom tidigare. Filmen har både sågats och hyllats men jag uppskattade den råa och opolerade stilen och tyckte den kändes fräsch och uppfriskande. Vill du istället se en bra dokumentär kan jag rekommendera den starka 5 Broken Cameras som ger en unik inblick i det tuffa livet i en liten palestinsk by på Västbanken. Trots ett långsamt tempo är den otroligt fängslande och gripande. Som vanligt när det gäller Israels förtryck mot palestinierna blir jag upprörd och förbannad, och ännu mer så än tidigare när jag såg den här filmen. Desto gladare blev jag av Judd Apatows nya This is 40, som är en slags spin-off på hans bästa film Knocked Up. Filmen har halvsågats i USA men för mig var det en liten högtidsstund att få se en ny Apatowfilm. This is 40 innehåller alla de vanliga ingredienserna och många av de vanliga skådespelarna, inklusive fru Apatow och deras två barn, som här är charmigare än någonsin. This is 40 är en trevlig film för oss som älskar Apatow, och han ger precis vad man vill ha utan några större överraskningar. Dessutom har han här gjort decenniets kulturgärning när han låter new wave-stjärnan Graham Parker (en av mina stora favoriter) och hans musik få en stor roll i filmen. Så jävla rätt på alla sätt. Månadens största filmöverraskning stod Quentin Tarantino för. Jag var inte det minsta sugen på Django Unchained men det visade sig vara en otroligt trevlig och opretentiös film. Rå, underhållande och väldigt snygg. Jag har egentligen aldrig haft något emot Tarantino, utan snarare har jag haft väldigt svårt för hans stereotypa fans, men i fortsättningen kommer jag våga hoppas på bra filmer från honom.


På TV-fronten tänkte jag nämna tre serier. Den serie som får mest uppmärksamhet på nätet för tillfället är utan tvekan Girls och den andra säsongen har börjat väldigt övertygande. Det är en serie som jag har en del problem med och jag gillar den lika mycket som jag tycker den är irriterande, provocerande och störande. Det som stör mig med serien är framförallt karaktärerna den skildrar, och hur de skildras. För er som är obekanta med serien handlar den om några bortskämda unga vuxna med rika föräldrar och egna New York-lägenheter. Det är snuskig amerikansk överklass rakt igenom, men karaktärerna är alla slappa hipsters med väldigt märkliga problem. Den svenska motsvarigheten hade varit unga Stockholmare med fina lägenheter på Söder och ironiska mustascher. Jag kan omöjligt titta på Girls utan att bli förbannad. Det senaste avsnittet som innehöll vansinnig kokainromantik till svensk dussinpop var nog det mest upprörande hittills. Samtidigt är det en väldigt underhållande och charmig serie med en hel del lysande dialoger och udda karaktärer. Judd Apatow har ju producerat och då är det tydligen omöjligt för mig att ogilla skiten. En annan serie som jag tycker förtjänar att nämnas är den nya brittiska dramaserien Utopia som handlar om en mystisk serietidning som visar sig innehålla en del obehagliga hemligheter. Utopia är en bisarr och extremt våldsam serie som jag hittills, efter tre avsnitt, har lite svårt att förhålla mig till. Det första avsnittet var suveränt men därefter har jag inte riktigt kunnat digga serien fullt ut. Den är fullt av konstnärligt våld och en del spännande karaktärer, men det är något som saknas för att jag ska känna mig helt engagerad. Det är dock en unik serie och jag kommer definitivt fortsätta följa den. Slutligen tänkte jag tipsa om den franska spökserien Gengångare som SVT förlagt helt och hållet till SVT Play. Sorgligt nog verkar många vara överrens om att kvalitets-TV inte längre har någon plats i den vanliga TV-tablån, och hellre då att serierna blir tillgängliga på nätet än inte alls. Gengångare är i alla fall en riktigt spännande och intressant serie, med betydligt mer substans än de flesta serier med fokus på övernaturliga händelser. Jag har än så länge bara sett de första avsnitten, men ser fram emot att se fortsättningen.