Den svenska ångesten, Nordpolen och Hästpojken

I en tid där allt fler verkar må dåligt har det också blivit mer accepterat att må dåligt, och mycket vanligare att prata om det. Aldrig tidigare har så många kommit ut som deprimerade och bipolära, och den dåliga psykiska hälsan är inte längre nödvändigtvis något att skämmas över. Ibland känns det nästan som att det är trendigt att må dåligt. Den mysiga filmen Silver Linings Playbook gör succé världen över och i Girls, den hetaste TV-serien just nu, verkar alla må väldigt dåligt. Om ångest och psykiska problem är trendigt borde Sverige rimligen vara ett av världens trendigaste länder. Länge har landets bästa artister varit öppna med sin ångest och deppiga känslor. Håkan Hellström och Markus Krunegård är exempel på stora artister som har gjort många starka låtar om att må dåligt, men de brukar aldrig tillåta sig själv att bli helt nattsvarta. Några andra som har gjort ångesten till ett av sina främsta trademarks är Pelle Hellström, mer känd som Nordpolen, och Martin Elisson, sångare i Hästpojken. Båda är aktuella med nya skivor, och även om ångesten fortfarande är ständigt närvarande låter de lite lyckligare den här gången.

Jag bloggade om Nordpolen hösten 2008, då bloggen fortfarande var ganska nystartad, och Nordpolen precis hade släppt sitt debutalbum På Nordpolen. Jag var 21, Pelle Hellström var 23, och På Nordpolen blev en viktig skiva för mig. Det var framförallt de uppriktiga texterna om ungdomlig ångest och längtan bort från allt som fick mig att fastna för Nordpolen. När texterna fastnat började jag också älska musiken och Pelles röst. Samma höst såg jag honom spela live på en studentnation här i Uppsala. Det var en märklig spelning där inte en enda låt spelades i sin helhet. För Nordpolen var ångesten en viktig grej, även på scen, och ofta gav han upp låtar efter bara några få textrader. Några månader senare gästade han TV4 för en numer legendarisk intervju. Han klarade inte riktigt av de snuskigt svenniga programledarna och fick mycket skit för sitt sätt att hantera den jobbiga situationen. Men vi som älskade Nordpolen älskade bara honom ännu mer. Nordpolen var på riktigt, och att lyssna på hans musik fick mig alltid att må bättre. Efter den där intervjun var det länge tyst från Nordpolen. Förra året kom han tillbaka med låten När mitt blod pumpar i dej. Med sin snuskiga text och hårda sound var det inte riktigt vad jag hade väntat mig från Nordpolen. Den tillhörande videon, som faktiskt väcker lite obehag hos mig, gjorde mig väldigt tveksam till vad jag skulle tycka. Låten kan lika gärna handla om sex som dödsknark och känns dekadent på ett sätt som jag aldrig kommer vara bekväm med, men den sätter sig onekligen på skallen efter några lyssningar. Förra veckan kom till slut Nordpolens andra album, med den typiska titeln Vi är många som är vakna i natt. De krävdes några lyssningar för att jag skulle lyckas forcera Nordpolens sound som, helt olikt allt annat jag frivilligt skulle lyssna på, är väldigt elektroniskt med ett utpräglat östeuropeiskt 90-talssound som inte riktigt låter som något annat. Därefter kunde jag börja fokusera på texterna, som är enkla och direkta och lite ljusare än senast, och därmed lära mig älska skivan. Jag vet inte om jag längre vill identifiera mig med Nordpolen, men det finns inget i hans texter som inte berör och griper tag. Skivan är bara åtta låtar lång med en speltid kring en halvtimme men ingen av de minuterna känns omotiverad eller onödig. Nordpolen har gjort ett riktigt starkt andra album. Han har växt upp men det är fortfarande kille som, smärtsamt ärligt och uppriktigt, delar med sig av sina känslor.

Jag fastnade för Hästpojken när de släppte sitt förra album, Från där jag ropar, för tre år sedan. Det var ett fantastiskt ångestladdat popalbum med starka melodier och drabbande texter. Det kändes som bandets sångare Martin Elisson verkligen visste vad han snackade om och våren 2010 var det Hästpojken som gällde om jag behövde bli på bättre humör. Hösten det året såg jag dem live, också det på en studentnation, och imponerades av deras driv på scenen. Jag slogs också av att de såg oväntat slitna ut, när musiken ändå låter så energisk, men det ger bara musiken extra tyngd och får textrader om ”benzo varje dag” att kännas på riktigt. I höstas kom Hästpojken tillbaka med den underbart vemodiga singeln Samma himlar som jag genast tog till mig. Nu är äntligen deras nya skiva, En magisk tanke, här och precis som förra gången är den laddad med många riktigt trevliga låtar. Den här gången är låtarna präglade av en lite vuxnare ångest och svårmod. Det är fortfarande mörkt, men inte utan ett ljus som väger upp och får oss att inse att männen i Hästpojken har tagit sig vidare, utvecklats och närmat sig nya insikter, även om de kanske aldrig är särskilt långt från utgångspunkten. Melodierna och soundet är lika fulländat som vanligt. Jag har inte riktigt kunna bestämma mig för om En magisk tanke är bättre än Från där jag ropar, men ge mig några veckor så kanske jag håller den nya skivan varmare. På låtar som Cruisers och Huset vid ån kan jag höra fragment av både tidiga Eldkvarn och The Clash och det är en utveckling som jag verkligen gillar. Musikaliskt låtar Martin Elisson och de andra starkare än någonsin och förhoppningsvis får de sitt stora genombrott med den här skivan. Det förtjänar de.  

Romanen om Olof – Eyvind Johnson

När jag i höstas började intressera mig för svensk arbetarlitteratur från 1930-talet och läste på om periodens största och mest inflytelserika författare kom jag för första gången i kontakt med Eyvind Johnson och hans omfattande Romanen om Olof. Eyvind Johnson fick, tillsammans med Harry Martinson, Nobelpriset i litteratur 1974 och är omtalad som en av den svenska arbetarlitteraturens verkliga mästare. I högre grad än de andra författarna som var verksamma under samma tid hämtade han inspiration från moderna europeiska författare och testade, för Sverige, nya litterära grepp. Som många av de andra arbetarförfattarna skrev han många kortare romaner och, den delvis självbiografiska, Romanen om Olof består av fyra böcker som gavs ut mellan 1934 och 1937. Från vad jag hade läst om Romanen om Olof var jag övertygad om att jag skulle älska den, men samtidigt drog jag mig lite för att börja läsa den. Det slitna och tunga biblioteksexemplar jag lånat hem kändes både inbjudande och avskräckande med sina 650 sidor. Förra veckan bestämde jag mig slutligen för att jag var redo att följa med in i Norrbottens djupa skogar och det har varit en både fascinerande och givande resa att läsa om Olof och hans väg till självständighet och frihet.

Romanen om Olof börjar förbannat starkt. Man känner direkt att man läser stor litteratur. De första meningarna är laddade med så mycket känslor, tankar och ledsamhet att man omedelbart vet att man har en mäktig och omtumlande upplevelse framför sig. Det är 1914 och Olof vandrar längs med järnvägen, åtföljd av hans fostermor. Han är 14 år och har bestämt sig för att lämna fosterföräldrarna och hitta sin egen plats i tillvaron. Först gör han ett besök i föräldrahemmet, där fattigdomen är svår och pappan ligger dödssjuk i sängen. Han har sedan länge insett att han inte har någon framtid där och drar vidare mot sitt första arbete som timmerflottare vid älven. Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket kring flottning men de mäktiga bilder som Eyvind Johnson målar upp om flottningen och flottarnas arbetsvillkor är otroligt fascinerande. Folk dör på löpande band och det är svårt att tro att det som skildras hände för bara 100 år sedan. Olof börjar snart känna att han inte hör hemma som flottare och bryter upp mot nya arbeten och en ljusare framtid. Han tar nya jobb, men känner aldrig riktigt att han hör hemma, och så fortsätter bokens 600 sidor. Olof hoppar från det ena tunga arbetet till det andra, reflekterar över livet och sin framtid, och känner aldrig riktigt att han passar in, att livet måste innehålla mer än arbete och fattigdom. Som de andra arbetarförfattare jag läst ställer sig Eyvind Johnson kritisk till meningen och syftet med arbetet, och funderar mycket över arbetarens roll i det framtida samhället. Det socialistiska budskapet är tydligt genom hela boken och löftet om den kommande revolutionen är en av Olofs starkaste drivkrafter.

Romanen om Olof är en väldigt stark uppväxtskildring men också mycket mer än så. Även om Olof är huvudpersonen och hans kamp för självständighet det som boken kretsar kring är det uppenbart att Eyvind Johnson ville berätta mycket mer. För det är också en storslagen skildring av Norrbotten och folket som bodde där. Olofs berättelse avbryts emellanåt av sånger och några längre sagor som berättar om andra människor och deras, ofta tragiska, öden. Vi får bland annat läsa sagorna om Dimman och lungsoten, Johanna och Brasiliens land och helheten är väldigt fascinerande och omfattande. Utöver Olof får man lära känna många andra starka karaktärer som den hemvändande Brasilienutvandraren Ek, Skratt-Fredrik som drabbas av den hemska ”den asiatiska” efter sitt första samlag och skjutbanedrottningen Oliva med ärr efter knivhugg över bröstet. Eyvind Johnson skildrar ett landskap där de flesta människor lever i stor fattigdom och med usla framtidsutsikter och där allt är omgivet av de stora och mörka skogarna. För mig känns det ofta som att det är en helt annan värld som skildras, och det är svindlande att tänka att det faktiskt handlar om Sverige under första världskriget. Romanen om Olof är på flera sätt en drabbande och gripande bok och det känns förskräckligt att tänka att den skulle glömmas bort. Boken ger en ovärderlig bild av ett försvunnet och bortglömt, men inte särskilt avlägset, Sverige men är också ett stycke stor litteratur. Språket är självklart och lättläst och Eyvind Johnson behärskar de för 30-talets Sverige nya litterära greppen på ett lysande sätt. För mig känns Romanen som Olof som ett av de självklara mästerverken i den svenska litteraturen och jag hoppas verkligen att den kommer få leva kvar som en klassiker och inte falla i glömska.   

Sugen på mer svensk arbetarlitteratur? Kolla då in Finpops hyllningar av Moa Martinson och Jan Fridegård!

My Mat Fat Diary

Brittiska Channel 4 går från klarhet till klarhet. Efter lysande komedi- och dramaserier som The Inbetweeners, Fresh Meat, Black Mirror, Peep Show, This is England, Top Boy, Utopia och många andra har de under de senaste åren visat att England återigen är den främsta TV-nationen. Channel 4-serierna slår amerikanska HBO och AMC om och om igen. Hjärta och kvalitet är nyckelorden när det gäller Channel 4 och jämfört med de amerikanska TV-bolagen som pumpar ut sina serier i ett ofta rasande tempo är det väldigt lätt att gilla dem. I år har Channel 4 redan gett mig två fantastiska TV-upplevelser, den utflippade Utopia och den andra säsongen av smarta Black Mirror, och i helgen hittade jag ytterligare en favorit. Via svenska tv-bloggen Weird Science fick jag tipset om den nya ungdomsserien My Mad Fat Diary, i sex avsnitt, som visades under januari och februari i brittisk TV. Serien, som kan beskrivas som en dramakomedi, bygger på författaren Rae Earls dagböcker från 1980-talet. Serien utspelar sig dock under 90-talet, med tillhörande mode och musik. Som ungdomsserie känns den väldigt äkta och annorlunda då den både vågar ställa riktigt jobbiga frågor och samtidigt vara rolig. Jag förälskade mig i serien omedelbart och såg klart de sex avsnitten på väldigt kort tid. Lyckligtvis är andra säsong på gång och jag kan knappast vänta på att få se mer av den här fantastiska serien.

Att förlägga ungdomsserier i sedan länge passerad tid är ofta ett genidrag. Det gör att serien kan ses och uppskattas av fler än de som är unga idag, alltså den vanliga publiken för ungdomsserier. Istället kommer serien också ses både av de som var unga när det begav sig, och känner sig allmänt nostalgiska, och dels alla som någon gång varit unga och gått igenom alla de klassiska ungdomsserieproblemen. Att låta en ungdomsserie utspela sig i dåtiden gör den mer allmängiltig och får det snarare att kännas som en litterär uppväxtskildring. Inte minst har mina favoritserier Freaks and Geeks (utspelar sig 1980) och Puberty Blues (utspelar sig under 70-talet) visat att det är rätt väg att gå. De som har följt Finpop ett tag vet att jag älskar bra uppväxtskildringar och därför välkomnade jag Rae Earl och hennes galna dagbok med öppna armar. Det behövdes bara några sekunder av Sharon Rooneys (som spelar Rae) feta uppenbarelse, iklädd flanellskjorta och Stone Roses-tröja, i väntrummet hos psykologen för att jag skulle vara fast.

Rae Earl är 16 år gammal, kraftigt överviktig och rejält trasig. När serien börjar har hon precis lämnat psyket, efter några månaders vård, och ska flytta hem till sin mamma igen. Mamman har skaffat en tunisisk pojkvän utan uppehållstillstånd, som därför måste hålla sig gömd hemma hos dem, och Raes gamla kompisgäng vet inte om att hon har varit inlagd på psyk. Istället tror de att hon tillbringat några månader i Frankrike. Rae har alltså inte de bästa förutsättningarna för att bli frisk igen, men skaffar sig ändå nya kompisar ganska snabbt. Hon försöker leva ett normalt tonårsliv samtidigt som hon käkar mediciner och ofta besöker sin trevliga psykolog. My Mad Fat Diary innehåller alla klassiska ungdomsserieingredienser och är betydligt roligare än de flesta ungdomsserier, men Raes psykiska problem gör att serien samtidigt är ganska mörk och allvarlig. Manuset balanserar perfekt mellan humor och allvar och lyckas belysa väldigt svåra och jobbiga problem på ett roligt och smart sätt. Skådespelarna är helt fantastiska och klarar av att leverera både komedi och drama på ett lysande sätt. Särskilt duktig är förstås Sharon Rooney som gör huvudrollen. Hon gör en väldigt imponerande prestation och känns väldigt älskvärd och charmig. I amerikanska filmer och TV-serier får tjocka tjejer vara med som roliga men stereotypa biroller man här låter man istället en rejält överviktig tjej dominera totalt. Det känns fräscht och rätt på alla sätt.

My Mad Fat Diary utspelar sig 1996 och serieskaparna har utnyttjat 90-talets möjligheter fullt ut. Musiken är viktig för Rae och hennes kompisar och soundtracket är fullproppat med - förvånansvärt bra - 90-talspop. Det är Oasis, Blur och Stone Roses i nästan varje scen och musiken ger verkligen serien den rätta 90-talskänslan. Jag var bara nio år gammal 1996 och 90-talet påverkade varken min stil eller musiksmak i någon större utsträckning men det är kul att se 90-talet på det här sättet igen. De fula kläderna känns nästan snygga på Rae och hennes kompisar och 90-talet framstår nästan som coolt och spännande, vilket jag aldrig har känt tidigare. My Mad Fat Diary är en av de bästa ungdomsserier jag sett och alla som gillar bra uppväxtskildringar bör självklart kolla in den.    

      

Februari revisited

Årets kortaste och kanske tråkigaste månad är över och våren, som för bara någon vecka sedan kändes som en omöjlighet, närmar sig. Jag tänkte med detta inlägg följa upp förra månadens januarisammanfattning och etablera dessa månadssammanfattningar som ett återkommande inslag på bloggen.

När det gäller musik är det framförallt två nya skivor som jag lyssnat mycket på under februari. Allra mest har jag lyssnat på Luleårapparen Zackes andra skiva Renhjärtat som lite oväntat har blivit en favorit. Jag lyssnade visserligen en hel del på hans första album Visst är det vackert också, men det var för tre år sedan och när Renhjärtat kom för några veckor sedan hade jag nästan glömt bort honom. Det är dock en så gott som fulländad skiva, med ett sound som är roligare än nästan all annan svensk hiphop. Men framförallt är det texterna och Zackes personlighet som får mig att gilla honom. Han är både rolig och allvarlig, både flamsig och politisk. Avvägningen är perfekt och texterna är alla mycket välskrivna. Mest gillar jag den svängiga Storstadsblues, som behandlar Zackes problemfyllda flytt till Stockholm, den roliga Utomlands, där Peter Morén gör refrängen, och den gripande uppväxtskildringen En skata flög. Men egentligen finns det inga svaga spår på Renhjärtat, och efter några lyssningar, när texterna satt sig, känns den ännu bättre. Zacke gör musik som kräver ens uppmärksamhet. Det är musik som inte fungerar att ha på i bakgrunden medan man göra andra saker utan får en att släppa vad man nu håller på med och bara lyssna. Zacke får mig både att skratta och fundera, och det är mer än vad de flesta lyckas med.

Den andra februariskivan som jag gillar mycket är det unga brittiska bandet Palma Violets debutalbum 180. Det är rak och enkel brittisk rock som inte direkt gjorde något starkt intryck efter första lyssningen, men efter att ha läst ett gäng hyllande recensioner var jag tvungen att ge dem en chans till och efter några lyssningar började låtarna fastna alltmer. Palma Violets är inte vad Babyshambles eller Jamie T var för brittisk rock, men de känns tillräckligt unga och fräscha för att jag ska börja intressera mig för ny brittisk musik igen. Det finns några riktigt trevliga låtar på 180. Särskilt rekommenderar jag Best Of Friends och All The Garden Birds. Annars är jag nog lika besviken på Johnny Marrs skiva The Messenger, som kom i veckan, som alla andra. Jag hade visserligen inte väntat mig några stordåd från honom, trots att han ser märkligt ung och vital ut, men med tanke på alla utmärkta riff han spottade ur sig på 80-talet hade jag väntat mig något roligare än det vi fick.

Eftersom jag pendlar till jobbet och det enda vettiga som finns att göra under de tråkiga och trånga resorna är att läsa blir det alltid ett gäng lästa böcker varje månad. Ska man se något positivt i en annars ganska själadödande situation är det väl att jag läser mycket mer än vad jag hade gjort annars. Månadens två bästa böcker, Jag älskar den pojken och The Modfather, har jag redan bloggat om men utöver det har jag läst några andra hyggliga böcker. Bland annat har jag läst förra årets Augustprisvinnare Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg som var lika drabbande som utlovat. Jag har läst de flesta av böckerna som nominerades till Augustpriset och ”Ett kort uppehåll” känns som en värdig vinnare (Johannes Anyurus En storm kom från paradiset, där författaren också behandlar förhållandet till sin far, var också mycket bra, och jag hade knappast gnällt om den fått priset istället). En stor sorg vilar över hela boken och allt som Göran Rosenberg skriver om är laddat med saknad, uppgivenhet och ledsamhet. Det handlar om hans uppväxt, om Södertälje och pappan som aldrig kunde lära sig leva med att han överlevt Auschwitz. Det är en omskakande bok som egentligen inte borde läsas på offentliga platser. Flera gånger under läsningen var jag nära tårar, men jag lyckades hålla tillbaka dem och slapp konstiga blickar på pendeltåget. En annan stark bok som jag läste i februari är Louise Erdrichs The Plague of Doves. Jag bloggade om hennes senaste roman The Round House, som fick förra årets National Book Award, för ett tag sedan och eftersom den gjorde ett så starkt intryck på mig var jag tvungen att läsa något mer av henne. The Plague of Doves var nominerad för Pultizerpriset 2009 och handlar liksom The Round House om indianer i flera generationer och deras liv på reservaten. Till skillnad från The Round House är inte The Plague of Doves särskilt fokuserad. Antalet karaktärer och händelser är stort, och man måste läsa med hög koncentration för att hänga med. I princip skulle man kunna beskriva den som en kollektivroman där många röster och berättelser bidrar till helheten. Stora delar av boken är mycket bra och väldigt intressanta, medan annat känns mindre spännande. The Plague of Doves är alltså inte lika bra som The Round House som på många sätt känns som en mer fulländad roman, men det är ändå en väldigt läsvärd bok som alla som gillar indianer och deras myter och konflikter borde kolla in.         

Av någon anledning blev det inte särskilt många sedda filmer i februari, och efter ännu en trött Oscarsgala är jag kanske mindre sugen än någonsin på Hollywoodfilmer. Utöver Cloud Atlas, som jag skrev ett entusiastiskt blogginlägg om förra helgen, var februaris bästa film Paul Thomas Andersons The Master. Det var en film som jag väntat länge på och även om den var riktigt bra vet jag inte riktigt om den levde upp till förväntningarna. Jag tycker att Andersons There Will Be Blood är den bästa amerikanska filmen som kommit de senaste åren, och när de flesta andra Hollywoodfilmer känns tråkiga har jag hoppats mycket på hans kommande filmer. The Master är framförallt Joaquin Phoenixs film och han får verkligen visa vad han går för. Hans imponerande skådespel kompenserar för den lite småtråkiga storyn, som kanske hade kunnat ha lite mer substans och innehåll men ändå känns intressant och tänkvärd. The Master är en på flera sätt givande film av ett slag som vi sällan får se nuförtiden. Jag tänkte också slå ett slag för den brittiska gangsterfilmen The Liability som helt oväntat visade sig vara mycket bra och underhållande. Den handlar om en strulig ung kille, av den sorten som får mycket utrymme i brittisk socialrealism, vars trasiga mamma är tillsammans med en rik gangster. En dag, efter att han kvaddat styvfarsans lyxbil, tvingas grabben följa med en yrkesmördare på ett jobb, vilket leder till en hel del galenskap och våldsamheter. Jag hade väntat mig en trött Guy Ritchie-kopia men fick istället en oväntat rapp och koncentrerad thriller med riktigt bra skådespelare. Som många andra brittiska filmer är den ibland onödigt brutal men utöver det är det en klart sevärd film. En annan sevärd film är chilenska No med flickfavoriten Gael García Bernal i huvudrollen som en reklamare som 1988 fick leda nej-kampanjen när en folkomröstning om Pinochets fortsatta styre genomfördes. Det är en både snygg och välspelad film som kanske inte lyckas beröra fullt ut men ändå bör ses av alla som vill se något sevärt som inte är amerikanskt eller brittiskt.

Februari var en hyfsad TV-månad. Girls fortsatte leverera (jag gillade särskilt avsnitten när killarna fick mer utrymme än vanligt) och Utopia avslutade sin första säsong på ett mycket underhållande och spännande sätt. Månadens TV-höjdpunkt var dock den andra säsongen av brittiska Black Mirror, det pessimistiska geniet Charlie Brookers annorlunda dramaserie där varje avsnitt är fristående, med olika skådespelare och regissörer. Liksom den första säsongen bestod årets omgång av Black Mirror av tre avsnitt, som alla beskriver någon slags näraliggande framtid där modern teknik spårat ur på olika sätt. Även om den första säsongen var utmärkt TV på alla sätt och vis måste jag säga att den andra säsongen var ännu mer lysande. Black Mirror är smartare och mer fascinerande än det mesta på TV och att kalla serien för sci-fi känns som att förminska seriens storhet. Varje avsnitt säger något om hur vi lever och hur vi förhåller oss till teknik och media. Black Mirror är alltid intressant och tankeväckande och skådespelarna är lysande. Varje minut av serien andas kvalitet. I USA hade man lätt kunnat bygga en hel TV-serie på varje avsnitt. Robert Downey Jr. vill tydligen göra film av ett av avsnitten och det känns verkligen som att Charlie Brooker har mer intressanta idéer än vad Hollywoods samlade trupper kan komma med för tillfället. Själv hoppas jag mest på en tredje säsong av Black Mirror.