Det känns
som allt fler amerikanska TV-serier väljer att vända verkligheten ryggen.
Fantasy och sci-fi har under de senaste åren blivit utbrett och accepterat, och
liksom filmerna på bio blir TV-serierna alltmer ointressanta. Är det inte
onaturligheter, är det extrema livsöden och osannolika karriärer som gäller.
Kanske är det så att ingen vill diskutera verkligheten, och istället för att
göra något allvarligt pumpar man explosioner, alvöron och överklassleverne. Är
det något som är tyngre än att leva i en grå värld är det vetskapen att
medierna inte vill veta av den. Kanske kan man inte tjäna pengar på kultur som
får människor att tänka. De senaste veckorna har jag tagit mig igenom en några
år gammal brittisk TV-serie som är raka motsatsen till den typiska amerikanska
dramaserien. The Street, skapad av Jimmy McGovern som också ligger bakom den
trevliga serien Accused (Anklagad), visades i tre säsonger mellan 2006-2009, med
totalt 18 avsnitt. Varje avsnitt fokuserar på olika människor på en gata i
Manchester, och helheten är en mäktig skildring av ett på många sätt trasigt
samhälle och dess beståndsdelar. Jag har sällan sett en jämnare TV-serie och
varje 60-minutersavsnitt hade gjort sig som långfilmer. Skådespelarna är
fenomenala och berättelserna rymmer ofta ett psykologiskt djup som man sällan
finner i romaner, och så gott som aldrig i TV-serier. The Street hör till de
bästa TV-serier jag sett, och trots formatet där man måste sätta sig in i nya
karaktärer varje avsnitt finns det ett flyt och driv i serien som gör att man
alltid är sugen på nästa avsnitt.
Den enda
nyare TV-serie, som jag kan tänka på, som påminner om The Street är David Simons Treme. Båda
serierna skildrar vanligt folk och deras vardagliga liv, med ambitionen att
berätta om städerna och samhällena där de lever. För båda serierna är verklighetsflykt
något man velat undvika, vilket är precis tvärtom vad de flesta serier gör
idag. I The Street är karaktärerna bland annat skollärare, taxiförare,
soldater, kockar och pubägare. Varje avsnitt fokuserar på en ny karaktär, som
sedan kan dyka upp i andra avsnitt som mindre biroller. Nästan alltid handlar
det om att något jobbigt och livsavgörande händer. Något som vänder upp och ned
på de vanliga människornas enkla tillvaro och vi får sedan se dem hantera det
ovanliga och extrema. Det är alltid spännande och drabbande. The Street är stundtals en rätt mörk serie och mycket kretsar kring svåra moraliska val och
dilemman. Ett avsnitt, som påminner mycket om Thomas Vinterbergs film Jakten,
handlar om en oskyldig högstadielärare som blir utpekad som pedofil och ser sin
värld rasa samman. Ett annat avsnitt handlar om ett gravt alkoholiserat
spelombud som får reda på att han har en 16-årig son med Downs syndrom, ett
annat om en ensamstående kvinna som prostituerar sig för att hennes mobbade son
ska kunna börja på en bättre skola. Inget i The Street är lätt, och den
respekt som Jimmy McGovern och seriens övriga manusförfattare visar för vanliga människor och deras liv är väldigt
uppfriskande att se. När amerikanska TV-serier i stort har slutat skildra
abetarklassen framstår The Street också som ett politiskt laddat mästerverk. Världen
behöver fler TV-serier som den här.
Invånarna på
The Street är komplicerade och intressanta människor och därför är det kul att
skådespelarna och valen av dessa är så perfekta. Några av de mer kända ansikten
som dyker upp är Jim Broadbent som självmordsbenägen pensionär, Timothy Spall
som en taxichaufför som ställs inför flera jobbiga moraliska dilemman (han gör
den enda karaktären som har flera avsnitt i serien, ett per säsong) och Stephen
Graham (Combo i This is England och Al Capone i Boardwalk Empire) som det
alkoholiserade spelombudet jag nämnde ovan. Skådespelarna, tillsammans med de
välskrivna manusen och den raka regin, gör The Street till en rörande och
gripande serie som jag sent kommer glömma. Det är en TV-serie som visar att
vanligt folk kan vara minst lika spännande som vampyrer, riddare och ängsliga
reklamare.