måndag 16 december 2013

De fem bästa böckerna 2013

Som alla andra år har jag läst många böcker under det gångna året. Jag pendlar till jobbet och får rätt mycket läst under de långa, tråkiga resorna. I snitt har det nog blivit en roman i veckan, varav många nya. Idag tipsar jag om de fem bästa nya romaner jag läst i år. Alla fem är riktigt stora läsupplevelser och mina bästa julklappstips.    

Bilden föreställer, från vänster, Karl Ove Knausgård, Eleanor Catton och Thomas Pynchon, 16 år gammal, 1953, i ett av de få officiella foton som finns på honom.

Har du inte läst Min kamp än har du en otroligt spännande läsupplevelse framför dig. Det är svårt att förstå att det är över och ibland kommer jag på mig själv med att längta efter en Min kamp 7. Den sjätte delen var, trots en utmattande och överdrivet lång essä som jag fortfarande inte riktigt ser meningen med, lika bra som de tidigare delarna. Jag har nog aldrig läst en annan författare som med samma flyt som Knausgård får vardagslivet att kännas lika spännande och angeläget. Knausgård är på många sätt en märklig person men större delen av det han skrivit om i Min kamp är så allmängiltigt att det är omöjligt att inte ryckas med, känna igen sig och gripas tag av vår tid mäktigaste berättelse. Min kamp är tusentals gånger mer epic än alla moderna Hollywoodfilmer tillsammans.

2. The Luminaries –  Eleanor Catton
Årets Bookerpris gick till den 830 sidor tunga The Luminaries, den tjockaste boken som fått priset, av den 28 år gamla Eleanor Catton, den yngsta pristagaren hittills. The Luminaries är en på många sätt spektakulär roman som börjar som en snyggt konstruerad thriller men sedan utvecklar sig till en komplex och mångbottnad berättelse. Boken utspelar sig i en liten stad på den Nya Zeeländska kusten på 1860-talet. Handlingen tar plats bland guldgrävare, prostituerade, opiumrökare och maorier och är väldigt spännande och fascinerande. Boken har en häftig struktur, grundad på astrologi, där varje del är exakt hälften så lång som den föregående och de olika karaktärerna relaterar till varandra som olika himlakroppar. Detta kan låta flummigt, men så är inte fallet. De många karaktärerna är alla välskrivna och intressanta och när boken tar slut vill man inte släppa dem. Vill du ha en stor läsupplevelse över jul och nyår är The Luminaries ett givet tips. Förhoppningsvis får vi se en svensk översättning inom en inte allt för avlägsen framtid.     

Thomas Pynchon, 76 år gammal, är en av de mest respekterade amerikanska författarna och det är kul att se att han fortfarande levererar. Trots åldern har han inte dragit ned på tempot och Bleeding Edge är lika intensiv, rolig och medvetet förvirrande som de böcker han skrev när han var yngre. Det är också kul att boken, som utspelar sig i New York det ödesdigra året 2001, är full av knivskarpa populärkulturella referenser. Det finns nog ingen i Pynchons ålder som har lika bra koll på TV-spel, datorer, internet och modern teknik, och dess begränsningar och möjligheter, som han själv. Bleeding Edge är ännu en stor amerikansk roman från en enormt fascinerande och begåvad författare och kan fungera bra som en introduktion till hans författarskap.

Canada gavs ut på originalspråket engelska redan förra året men kom på svenska i höstas, varför den får vara med på listan. När den gavs ut här för några månader sedan blev den galet hajpad av de svenska tidningarna. Jag har läst boken på engelska, men mina föräldrar som båda har läst den svenska översättningen skriver under på kritikernas lovord om översättningen. Canada är en otroligt stark bok skriven med ett imponerande flyt. Det är en stor roman på alla sätt och jag tror ingen som ger den en chans kommer ogilla den. Redan efter de första meningarna är man fast i den gripande berättelsen. Ett julklappstips som borde gå hem hos de flesta.

Jag älskar mäktiga släktkrönikor och det är sällan man hittar sådana som är lika imponerande och gripande som Philipp Meyers Sonen. På knappt 600 sidor skildrar han en släkts, och delstaten Texas, gripande historia. Meyer är påläst och kunnig och vi får lära oss intressant historik om indianer, Texas Rangers och den amerikanska oljeindustrin samtidigt som vi får ta del av några intressanta människoöden. Sonen är en stor och oavbrutet spännande roman som lyckas säga en hel del om många olika saker. 

söndag 15 december 2013

De tio bästa skivorna 2013

Har jag blivit en gubbe? Visserligen har jag alltid föredragit ”gubbrock” och glorifierat decennierna före min tillkomst, men det här året har jag tvingats ställa mig själv frågan allt oftare. Jag konstaterar för mig själv att musikåret 2013 har varit ett ”mellanår”. Jag har tröttnat på svensk hiphop, samtidigt som resten av landet börjat hajpa ”scenen”, och känner mig ofta oroad, och personligt hotad, av moderna ungdomars musikpreferenser. Listan talar antagligen för sig själv. På Spotify har jag satt ihop en lista med årets bästa låtar, varav många från skivor som inte finns på listan. Annars lyssnade jag mycket på Billy Bragg, The Style Council och rocksteady under året, men nu kör vi på med de utlovade skivorna. Länkarna tar dig till respektive skiva på Spotify, eller YouTube i ett fall.

Man kan hävda att det är både felaktigt, orättvist och reaktionärt att sätta Bob Dylans mastiga Bootleg-skiva (den tionde i ordningen) på förstaplatsen. Felaktigt därför att musiken på skivan inte är ny, utan spelades in mellan 1969 och 1971. Orättvist därför att Bob Dylan är Bob Dylan och inte går att jämföra med andra artister. Reaktionärt för att det är ett festligt begrepp att slänga sig med. Jag hävdar dock att så inte är fallet utan att det här faktiskt är årets överlägset bästa skiva. Lyssna på låtar som demoversionen av Went To See The Gypsy, Pretty Saro eller alternativversionen av I Threw It All Away och säg sedan den moderna artist som levererar låtar av samma relevans och klass. Another Self Portrait låter förbannat bra rakt igenom och säger mer om dagens musikklimat än någon vill erkänna.

Jag hade lyssnat en del på kanadensiska Basia tidigare, men inte riktigt fastnat. När hennes nya skiva kom reagerade jag mest på att öppningslåten låter precis som en Frida Hyvönen-låt (som ju är Sveriges kanske bästa kvinnliga artist). Men sen fortsatte jag att lyssna och helt oväntat blev Tall Tall Shadow en av de skivor jag lyssnat mest på i år. Den växer med varje lyssning och innehåller inga svaga spår. Texterna är fina, arrangemangen och melodierna gripande och Basia sjunger fantastiskt bra.  

Jag trodde aldrig att Hästpojken skulle kunna överskugga Håkan Hellström, men faktum är att En magisk tanke har allt det som Det kommer aldrig va över för mig saknar. I princip alla låtar på skivan låter som om de skulle vara stulna från det tidiga Eldkvarn och Martin Elisson sjunger bättre än någonsin. Hästpojken gör musik som känns i hjärtat och det är uppenbart att det här är musik som betyder något.  

Bill Callahan är ett geni. Hans musik känns odödlig som modern musik så sällan gör. Hans mörka röst är fantastisk (Matt Berninger i The National måste vara avundsjuk) och de lågmälda arrangemangen är alltid smakfulla och medryckande. Dream River är full av själ och växer för varje lyssning.

Foxygen består av två unga bakåtsträvare som, liksom mig, vurmar för 60-talets pop och rock. The Kinks är en tydlig inspirationskälla och det är tydligt att bandet inte vill ha något med modern rockmusik att göra. We Are the 21st Ambassadors of Peace & Magic släpptes i januari men har lyckats hänga med hela året. Det är en charmig och svängig skiva full av bra låtar och skön attityd.

Reflektor är den Arcade Fire-skiva jag gillat mest hittills. Det tog ett tag att komma in i lyssnandet men efter att ha tagit sig igenom skivan några gånger började de flesta av låtarna framstå som små mästerverk. Spår som Afterlife och It’s Never Over (Oh Orpheus) som inte lät så märkliga första gången känns nu helt oumbärliga när musikåret ska sammanfattas. Reflektor är en ambitiös skiva med en förmodat lång livslängd. Jag har åtminstone inte tröttnat än.

Årets första skiva, för min del, var Christopher Owens solodebut Lysandre. Jag hade faktiskt glömt bort den när jag började skriva listan - det känns som det var väldigt länge sedan den kom - men efter att ha lyssnat igenom den några gånger till känns det självklart att den ska vara med bland årets bästa skivor. Christopher Owens är en av mina stora favoriter. Trots hans trasiga personlighet är det svårt att inte gilla honom och hittills har jag älskat all musik han fått ur sig. Lysandre är aldrig lika bra som Girls-skivorna men är ändå ett riktigt trevligt album med en säregen medeltida trubadurkänsla över hela skivan. Den finns också i en avskalad akustisk version som också är värd att lyssna på

I ett besviket inlägg i april skrev jag ner årets Håkanskiva och kallade den hans sämsta album hittills. Åtta månader senare står jag fast vid den åsikten. Trots det är Det kommer aldrig va över för mig en av de skivor jag lyssnat allra mest på i år (dryga 600 lyssningar enligt last.fm). Det stora problemet är inte längre den, i jämförelse med de tidigare skivorna, tråkiga produktionen eller de, återigen i jämförelse med de tidigare skivorna, svaga texterna, utan att Håkan inte lyckas få mig att känna för honom eller musiken, som han alltid gjort tidigare. Håkan Hellström har alltid spruckit av soul, rock’n’roll och de stora känslorna men på Det kommer aldrig va över för mig når han aldrig hela vägen. Trots det är det ett riktigt bra album som jag förmodligen kommer fortsätta lyssna på längre än någon av de andra skivorna på listan.

Arctic Monkeys senaste album AM är inte någon märklig eller spektakulär skiva. Och det är det som gör den så förbannat bra. Här finns inga pretentioner eller tråkiga poser. Fokuset verkar enbart ha varit att göra en så bra rockskiva som möjligt. Låtarna är genomgående starka, med minnesvärda riff och fantastisk sång av Alex Turner.  

Nordpolen kom tillbaka i våras. Jag hade saknat honom, och även om Vi är många som är vakna i natt aldrig kändes lika livsviktig som debuten På Nordpolen tog jag skivan till hjärtat. Pelle Hellström är unik på den svenska popscenen och det känns som att han verkligen behövs. För varje intetsägande Icona Pop behövs det en artist som Nordpolen, som gör musik som känns på riktigt. Det ska bli spännande att höra vilken slags musik han kommer göra i framtiden.


måndag 2 december 2013

November revisited

Det har hunnit bli december, men innan det är dags för årsbästa-listorna hade jag tänkt göra en sammanfattning av den gångna månadens bästa skivor, böcker, filmer och TV-serier i vanlig ordning.

Vi drar igång månadsmonologen med ett skivtips. Den här gången blir det faktiskt bara ett skivtips, men lyckligtvis ett riktigt bra sådant. Den enda nya skivan som verkligen lyckades tilltala mig under november är Cupid Deluxe med Blood Orange. Den här Blood Orange är en ny bekantskap, men efter lite googlande insåg jag att jag stött på honom förut. Dev Hynes som han egentligen heter gick tidigare under namnet Lighspeed Champion och gjorde då hyfsat meningslös hipsterpop. Blood Orange är oändligt mycket bättre och låter helt annorlunda. Ljudbilden är någon slags melankolisk och nedtonad mix av dagens mainstreamade r’n’b och tidstypisk 80-talspop, med saxofoner och starka melodier, som aldrig riktigt tillåts komma fram. Skivan innehåller flera starka låtar och Dev Hynes, och hans oväntat många gäster, sjunger riktigt bra. Cupid Deluxe är en stämningsfull skiva som sveper bort lyssnaren en stund, en skiva som gör sig särskilt bra i hörlurar. Vill du ha en låt att börja med rekommenderar jag You’re Not Good Enough som helt klart måste räknas som en av årets bästa poplåtar.

November var en månad full av trevliga läsupplevelser. Här hade jag tänkt tipsa om tre amerikanska böcker som alla finns i lyckade svenska översättningar, så vill ni ha något bra att läsa över julen är det tre givna tips. Jag börjar med den enda färska av böckerna, nämligen Philipp Meyers storslagna släktkrönika Sonen. På nästan 600 sidor skildrar han en mäktig Texasfamilj från mitten av 1800-talet och grundandet av delstaten till modern tid. Han låter tre huvudpersoner berätta släktens blodiga historia och efter att man har kommit in i släktträdet väntar en häftig läsupplevelse. Dels är det väldigt intressanta och välskrivna karaktärporträtt och dels är det en fascinerande historielektion. Släktens historia är lika blodig som statens och den pålästa Meyer överöser läsaren med fakta om indianer, Texas Rangers, konflikterna med Mexiko och oljeimperierna. Det är oavbrutet intressant och givande. Boken påminner delvis om Thomas Bergers klassiker Little Big Man, men är betydligt våldsammare och mer allvarlig i tonen. Jag kan varmt rekommendera Sonen till alla som vill ta del av en typisk ”stor amerikansk roman”. Jag har alltid gillat mäktiga släktkrönikor och det känns som sådana av Sonens kvalitet dyker upp väldigt sällan. En given bokklapp till alla som gillar fascinerande historia, testosteronstinna män (och kvinnor) och bra berättande. Dessutom är den svenska översättningen utmärkt.
De två andra böckerna jag hade tänkt tipsa om är båda skrivna av Thomas Pynchon.
Dels har jag läst hans genombrottsroman Buden på nummer 49 från 1996, en i sammanhanget kort bok på knappt 200 sidor. Boken innehåller alla typiska Pynchoningredienser och borde därför vara den perfekta inkörsporten för alla som är intresserade av hans författarskap. Den är rolig, fascinerande och förvirrande och innehåller fler intressanta bilder och karaktärer än de flesta andra böcker. Den svenska översättningen, från 1967 av Caj Lundgren, känns lekfull och rolig. Jag tror jag hade roligare med den svenska utgåvan än vad jag hade haft med originalet på engelska då vissa uttryck låter fantastiska festliga på svenska. Utan tvekan är det en suverän översättning. Alla borde gå till närmsta bibliotek och låna den nu.
Dels har jag läst Pynchons comebackroman Vineland som kom 1990, 17 år efter hans då senaste bok Gravitationens regnbåge. Den utspelar sig, bland annat, bland övervintrade hippies, flummare, ninjanunnor och maktgalna narkotikapoliser i norra Kalifornien bland redwoodträd och marijuanaodlingar under 80-talets ”war on drugs” med en massa tillbakablickar till 60-talets campusrevolter och allmänna galenskaper. Karaktärerna är många, samhällskritiken och humorn är på topp, och läser man tillräckligt långsamt är det förhållandevis lätt att hänga med. Jag hade det väldigt roligt med Vineland och efter Buden på nummer 49 tycker jag den känns som en bra ingång till Thomas Pynchons fantastiska värld. Jag ser med glädje fram emot att ta mig an de av hans böcker som jag inte har läst än.

På filmfronton tänkte jag mest stämma in i hyllningskören av två omtalade filmer. Först Noah Baumbachs Woody Allen-inspirerade Frances Ha om en vilsen ung kvinna i New York. Duktiga Greta Gerwig gör huvudrollen och manuset känns smart och angeläget. Jag har haft lite svårt för Baumbachs tidigare filmer men den här svartvita pärlan ligger verkligen helt rätt i tiden. En riktigt bra film. Den andra filmen är årets Guldpalmvinnare Blå är den varmaste färgen som framförallt blivit omtalad på grund av sina intensiva lesbiska sexscener. För de flesta kommer dessa scener höra till det grövsta och snuskigaste de sett i en spelfilm. De är som hämtade från en porrfilm och onödigt långa och grafiska. När man får bevittna ett utdraget rimjob började jag skratta högt i salongen. Men efter att man sett den tre timmar långa filmen är det inte sexscenerna som stannar kvar utan det utmärkta skådespelet och den fina kärleksskildringen. Blå är den varmaste färgen är en känslosam och stark film som tillsammans med den danska Jakten är det bästa jag sett i filmväg i år. En grymt bra film regisserad av en pervers, men smått genial, gubbjävel.  

När det gäller TV-serier fanns det ingen novemberserie som kunde tävla med den tredje säsongen av brittiska Fresh Meat. Channel 4-serien om den brokiga samlingen universitetsstudenter i Manchester är bättre än någonsin. Manuset är fenomenalt välskrivet med lustigheter i varje replik och karaktärer som känns lika levande som bisarra. Varje minut av Fresh Meat är TV-magi och har du missat serien har du verkligen något att se fram emot. Vill man se mer bra brittisk TV kan jag rekommendera den mysiga ungdomsserien Youngers vars första säsong på åtta, drygt 20 minuter långa, avsnitt visades på brittisk TV i våras. Jag kollade igenom serien en helg för några veckor sedan och hade det riktigt trevligt i sällskap med seriens unga huvudpersoner som drömmer om att slå igenom som hiphopartister. Youngers är en väldigt trevlig serie med skarpt manus, varma karaktärer och snygga höghusbilder. Rekommenderas varmt. När det gäller amerikanska TV-serier så slutade den fjärde säsongen av Boardwalk Empire på topp, Masters of Sex fortsatte leverera träffsäker underhållning och Homeland säckade ihop totalt. Jag är beredd att ge upp den serien nu. De senaste avsnitten har varit plågsamt ointressanta och irriterande. Lyckligtvis har den sista säsongen av Treme, den bästa amerikanska dramaserien på senare år, precis dragit igång vilket kompenserar för alla amerikanska skitserier.