söndag 15 februari 2015

Boktips: Gentlemen och Gangsters av Klas Östergren

För några veckor pratade jag med min pappa i telefon om Guldbaggegalan som varit några dagar tidigare och hur passé alla filmgalor känns nuförtiden. Filmen Gentlemen, baserad på Klas Östergrens gamla roman med samma namn var nominerad i nästan varje kategori, men fick ingen av de tunga baggarna (utan att ha sett Turist tycker jag Ulf Malmros Min så kallade pappa hade förtjänat fler nomineringar då det är den bästa svenska film jag sett på länge). Vi började prata om boken och min pappa kallade den för ”en svensk klassiker som man borde läsa”, och lättövertalad som jag är bestämde jag mig för att läsa den. Gentlemen dyker ju upp i lite olika sammanhang och jag tror att de flesta som var unga när det begav sig, i början av 80-talet, har läst den medan dagens unga mest sannolikt har skippat den. I höstas, i samband med att filmen skulle ha premiär, gavs Gentlemen och uppföljaren Gangsters ut tillsammans i en så kallad ”storpocket” som trots det fula omslaget måste var bland den mest prisvärda svenska läsning man kan köpa. Två veckor har det tagit mig att komma igenom dessa två romaner som tillsammans sträcker sig över knappt tusen sidor. Det var mitt första möte med Klas Östergren och jag måste säga att jag haft det rätt trevligt i hans sällskap. Läsningen har varit intressant, fascinerande och rolig och har gett viss mersmak. Jag har redan reserverat ett par av hans andra böcker från biblioteket och ser fram emot att läsa dessa.

Gentlemen gavs ut 1980 och uppföljaren Gangsters gavs ut 25 år senare, år 2005, men tar vid precis där den första boken slutar och läses med fördel så fort man blivit klar med Gentlemen så att man hänger med i alla referenser och sammanhang. Stilmässigt märks det knappt att 25 år hade passerat mellan böckerna och att de ges ut i en volym är en utmärkt idé eftersom de tillsammans utgör en mäktig läsupplevelse, där de båda böckerna effektivt förstärker varandra. Vid först anblicken, när man snabbt försöker bilda sig en uppfattning om vad det är för slags böcker, tror man lätt att det är några slags grabbiga thrillers med udda karaktärer som man har framför sig. Det stämmer till viss del, och upptakten till Gentlemen känns som en ambitiös thriller, men sedan börjar storyn spåra ur och man inser att det är utvikningarna och sidospåren som är det centrala och att resan kanske inte har något tydligt mål eller någon deckaraktig upplösning. Det är snyggt, spännande och intressant och mig veterligen är Klas Östergren tämligen unik bland svenska författare, däremot påminner hans sätt att skriva enormt mycket om en amerikansk gigant, nämligen Thomas Pynchon.

Jag har försökt hitta jämförelser mellan Pynchon och Östergren på nätet, men hittar inte så mycket mer än en amerikansk recension av Gentlemen-filmen. Min teori är dock att det inte hade funnits någon Gentlemen om det inte hade varit för Thomas Pynchon. Jag är ingen allvetande litteraturvetare men jag upplever åtminstone Pynchon som en unik författare med ett helt eget sätt att skriva och berätta, och det finns för många likheter i de här två Östergren-romanerna för att det ska vara en slump. När Gentlemen kom 1980 hade visserligen inte Thomas Pynchon ännu översatts till svenska, och kanske har därför inte så många jämförelser gjorts, men vid det laget hade Pynchon skrivit sina mest stilbildande böcker, och det känns inte alltför långsökt att Östergren, som framstår som väldigt bildad skulle ha läst och inspirerats av dem. Dels är språket i Gentlemen väldigt Pynchonskt med långa, tillkrånglade meningar fullpackade med information och villospår. Och precis som i Pynchons böcker lägger Östergren nästan hela sitt fokus på förvirrande utvikningar och sidospår som sällan följs upp, och där slutet på romanen inte leder till någon som helst upplösning eller svar utan bara än mer förvirring. Dessutom är paranoian, som ofta brukar benämnas som ett av Pynchons främsta kännetecken och styrkor, ständigt närvarande och särskilt i uppföljaren Gangsters når den extrema höjder. Gentlemen och Gangsters är alltså, på alla sätt och vis, Thomas Pynchon på svenska. Men det är inte något dåligt, snarare tvärtom, då Thomas Pynchon är en av de mest intressanta och läsvärda författarna vi har att tillgå. Det är aldrig fel att inspireras av stora författare och sen köra sitt eget race. Och Thomas Pynchon hade aldrig kunnat skriva om Sverige och svensk samtidshistoria på samma sätt som Östergren. Liksom Pynchon är Östergren otroligt påläst och allmänbildad och har ungefär samma ”60- och 70-talsvärderingar” vilket gör honom väldigt sympatisk och angelägen. Gentlemen och Gangsters ger läsaren en unik bild av Sverige och utvecklingen och nedmonteringen av det svenska samhället från 1950-talet till det tidiga 2000-talet. Det borde vara obligatorisk läsning för alla svenskar och kult- och klassikerstatusen är välförtjänt.

Jag har ännu inte sett Gentlemen-filmen och även om jag känner mig ganska sugen ska jag nog avvakta tills den kommer visas som TV-serie senare i år, och då också innefatta storyn från Gangsters. Filmen verkar ju rätt bra, men fick varierande recensioner, och liksom Thomas Pynchons böcker känns det här som romaner som inte skulle göra sig särskilt bra som film. Mycket av innehållet ligger i sidospåren, tillbakablickarna och utvikningarna och sådant blir sällan bra på film, bara förvirrande och distanserat. Men Östergren har ju själv skrivit manuset, flera riktigt duktiga skådespelare medverkar och regissören Mikael Marcimain brukar leverera så jag är försiktigt optimistisk.