söndag 1 mars 2015

Nostalgi: Advance Patrol

Häromkvällen surfade jag runt på nätet och kände för att se någon gammal video med den svenska hiphopgruppen Advance Patrol och såg till min stora glädje att någon laddat upp dokumentärfilmen Gå loss, från 2004, om gruppen. Jag hade inte sett den sedan det begav sig, men mindes att den gjort ett starkt intryck. Jag tog självklart möjligheten att se den igen och blev mer berörd och drabbad än vad jag hade förväntat mig. Gå loss måste räknas som en av de bästa svenska musikdokumentärerna och såhär drygt tio år senare känns den som ett tidsdokument över en försvunnen tid, som ändå känns som igår. Vad som får filmen att stå ut är framförallt den oromantiska och ärliga tonen. Killarna får vara sig själva och filmen väjer inte för något. Det är sorgligt, grått och ledsamt men ändå inte helt hopplöst. Och filmen får mig att minnas varför jag tyckte att Advance Patrol var så viktiga och bra, och varför jag fortfarande återkommer till deras musik ibland.

Advance Patrol slog igenom i slutet av det som senare skulle kallas den svenska hiphopens guldålder och i slutet av den tid då jag var som mest entusiastisk över hiphop. Första gången jag hörde talas om Advance Patrol var när, då 15-årige, Lilleman släppte sin första skiva och Gonza Blatteskånska gästade på titellåten Tonårstankar. Jag var 14 år och det var kärlek vid första ögonkastet och säkert en av de musikvideor som jag sett flest gånger (om jag inte minns fel var den ”veckans hitvarning” på ZTV och jag försökte se den så många gånger som möjligt). Ungefär vid samma tid visades videon för Advance Patrols egen låt Vem vill hem ganska ofta och när jag hör den nu låter det inte särskilt bra, men på den tiden kändes det nytt, fräscht och häftigt. På den tiden var mina favoriter inom den svenska hiphopen The Latin Kings och Advance Patrol flyttade fokus från Stockholmförorterna och jag fick upp öronen och ögonen för Malmö med sina Lindängen, Kroksbäck och Rosengård. Liksom The Latin Kings var Advance Patrol en hiphopgrupp men även om Gonza alltid kändes som den stora stjärnan var det en rätt jämn grupp där de olika medlemmarna kompletterade varandra. När debutalbumet Utskrivna till slut släpptes 2003 kändes det som att gruppen hade varit med i svängen ett tag och de fortsätta etablera sin image med sköna musikvideos som den till Vi e dom. Jag lyssnade mycket på Utskrivna och älskade blandningen av charmig humor och allvar. Samhällskritiska låtar och texter om döda kompisar samsades med låtar om sex timmars arbetsdag och den fantastiska Min musik, som jag fortfarande bränner av ibland. Advance Patrol var både de duktigaste och svängigaste och de mest sympatiska och älskvärda artisterna på den svenska rapscenen.

Under mina senare tonår svalnade intresset för hiphop och jag slutade följa Advance Patrol. Några gånger skymtade Gonza förbi som intensiv programledare i något barnprogram på SVT, men annars hörde jag ingenting om dem. För snart sex år släppte de en spanskspråkig skiva, El Futuro, via Pirate Bay och jag fick anledning att kolla upp dem igen. Flera av låtarna på den skivan var bra och svängiga, men framförallt fick jag nu upp ögonen för de två svenskspråkiga album som jag hade missat. Aposteln (2006) och Enligt AP (2007) är två rätt ojämna album men innehåller flera riktigt bra låtar som får mig att återkomma med jämna mellanrum. Blandningen av humor och allvar är fortfarande vad som gäller på de här skivorna, men det är i de mer allvarliga stunderna som gruppen verkligen skiner. Från Aposteln är det framförallt Ett land som är tryggt och Betongbarn som framstår som mästerverk och från Enligt AP är det låtarna Arbetsförmedlingen och Utbildningen som fått mig att fastna och återkomma. Advance Patrol skrev smartare, bättre och roligare texter än de flesta inom den svenska hiphopen. Det har hänt mycket med den svenska hiphopen de senaste åren, men samtidigt känns det som att ingen riktigt har flyttat fram textskrivandet till en högre nivå än Advance Patrol och jag ser fram emot deras återkomst. För ett drygt år sedan dök det upp ett livstecken i form av låten och videon Jag svär. Det är visserligen inget mästerverk, men likväl ett trevligt återseende. Advance Patrols gamla musik kommer nog alltid göra mig nostalgisk och jag tror att jag med jämna mellanrum, om sena kvällar, kommer fortsätta plocka fram deras gamla skivor och minnas det tidiga 2000-talet, möjligheterna och soundet.