Alme och Grega

Sverige är aldrig långt borta. För 50 spänn i månaden ringer jag obegränsat till svenska telefoner med Skype och för 100 har jag tillgång till alla nya svenska skivsläpp via Spotify. På SVT Play kan jag se svensk TV. Häromdagen såg jag säsongspremiären av Dom kallar oss artister. Markus Krunegård gick omkring i vår gemensamma hemstad Norrköping och besökte platserna där jag växte upp. Det var väldigt bra och fint, och det var oundvikligt att inte känna lite hemlängtan. Markus verkar vara en väldigt sympatisk och älskvärd kille. På SVT Play kan man också se Anders och Måns nya Curb Your Enthusiasm-inspirerade serie Succéduon. Jag tycker den har börjat väldigt bra, och jag har en känsla av att det bara kommer bli bättre. Som sagt, Sverige är aldrig långt borta, och plötsligt har jag fått ökad förståelse för alla invandrare som varken vill eller kan släppa sina kulturer. Att Borgarna tror att det är så lätt att integreras – och att det bara handlar om ren ovilja att man inte kan prata svenska – i ett nytt samhälle kan enbart bero på att de aldrig har lämnat Sverige. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att lämna sitt hemland för att flytta till en helt främmande kultur på obestämd tid. Det enda som jag är riktigt stolt över som svensk är vår musik. Den här veckan har två efterlängtade album släppts. Båda krävde några lyssningar innan de fastnade, men nu börjar det kännas som två nästintill perfekta skivor som visar på mångfalden inom svensk pop.

Joel Alme – Waiting for the Bells
Jag har väntat och längtat. Joel Almes debutalbum A master of ceremonies var ett mästerverk som jag toklyssnade på när det kom för snart två år sedan. Texterna var välskrivna, melodierna fastnade och Joel gjorde ett starkt intryck. Det var ett album fullt av starka låtar av Fairytale of New York-kaliber. Joel Alme var en vanlig – men ovanligt begåvad – kille som gjorde upp med sig själv på ett lika uppriktigt som drabbande sätt. Nu är han tillbaka. Sedan sist har han gift sig och han har en unge på väg. I en filmad DN-intervju berättar han om sitt liv och sin musik. Klippet är bara fyra minuter långt men är en av de mest rörande artistintervjuer som jag någonsin har sett. Joel Alme vågar säga sanningen, och det hörs i hans musik. När han i intervjuer droppar referenser som The Ronettes är det inte bara tomt skitsnack. Låtarna på Waiting for the Bells kan faktiskt jämföras med de stora klassikerna. Arrangemangen känns odödliga och texterna är enormt välskrivna. Joel Alme framstår som en av de största svenska textförfattarna idag. Det finns så många bra fraser och uttryck i de här elva sångerna att jag förmodligen aldrig kommer tröttna. Joel sjunger med en övertygande och inlevelsefull röst. Han menar varje ord han sjunger. Ju mer jag lyssnar desto mer känns det som att Joel Alme gör det här på liv och död. Och då kan det inte bli något annat än jävligt bra.

Spotify, DN, SvD,Aftonbladet


Andreas Grega – En sak i taget
Första gången jag hörde Andreas Grega var på Promoe-låten Mammas gata. Jag fastnade för hans röst och blev sugen på att höra mer från honom. Sen kom singeln Dom hade mycket att säga som var rakt igenom lysande. Det är en av de svenska låtar som jag lyssnade på flest gånger förra året, och jag har väntat ihärdigt på hans debutalbum. Och nu är det här. En sak i taget lät ganska ojämn och märklig de första lyssningarna. Men när låtarna hade fått sjunka in var det enda som fanns att göra att spela skivan på repeat. Andreas Gregas speciella sångröst och sätt att sjunga fascinerar. Låtarna på skivan är producerade av hiphopproducenten Tobbe ”Astma” Jimson. Bakgrunderna är dock inte några typiska hiphopbeats. Jag har svårt att se någon rappa – i traditionell mening – över den här musiken. Den är skräddarsydd efter Gregas förutsättningar och preferenser. Andreas Grega är ganska proggig, och jag är övertygad om att Kalle Lind skulle kunna sänka honom på ett småkul sätt, men om man som jag har växt upp med samlingen Progghits ständigt spelandes i bakgrunden känns det lite som att komma hem. Grega skiljer sig väsentligt från resten av den svenska popscenen. Jag vet inte om det beror på att han jobbar som snickare, är uppvuxen i Grekland eller öppet älskar katter, men hans förhållningssätt till musiken känns annorlunda. Låtarna på En sak i taget känns i många fall uppgivet melankoliska. Grega reflekterar över tiden som flytt och framtiden. Vad han vill ha sagt är inte alltid klart, men låtarna lämnar en vemodig känsla efter sig. En sak i taget är en fin samling låtar. De passar perfekt i hörlurarna under de där långa, ensamma vinterpromenaderna.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet