The Family Fang - Kevin Wilson

2011 börjar närma sig sitt slut och jag kommer knappast minnas det som ett bra film- eller musikår, men för mig har det åtminstone varit ett riktigt bra bokår. Jag har läst många trevliga romaner under året och det har alltid känts som att det har funnits nya, intressanta titlar att läsa. 2011 har också varit året då jag insett att jag helst läser roliga böcker (tillsammans med välskrivna ungdomsskildringar). Det finns inget bättre än en bra roman som både lyckas gripa tag och roa. Två lysande exempel på roliga böcker som jag har läst under året är Paul Murrays Skippy Dies och Kingsley Amis, betydligt äldre, Lucky Jim. Det är två böcker med bra storys, starka karaktärer, fantastiskt språk och många riktigt roliga inslag. Under julhelgen har jag läst en annan rolig bok, med den småroliga titeln The Family Fang. Det är den unga författaren Kevin Wilsons debutroman. Han ser ganska rolig ut, liksom bokomslaget ser kul ut. Man blir genast sugen på att läsa The Family Fang. Den lyser upp vintermörkret och signalerar "kul!". Och det är precis vad den är.

Familjen Fang är inte som alla andra. Föräldrarna är performance art-konstnärer av det knäppare slaget och låter deras två barn, Annie och Buster, medverka i deras märkliga konststycken. Från att de är nyfödda får de stå ut med att delta i sina föräldrars förbryllande konst. Ofta handlar det om att skapa konstiga situationer på vanliga platser, exempelvis köpcenter, och sedan iaktta de reaktioner som "konsten" skapar hos de vanliga människor som blir vittnen. Jag har ingen koll på performance art, men man får anta att Kevin Wilson hittat på några väldigt extrema fall åt familjen Fang. När Annie och Buster växt upp tar de avstånd från sina föräldrar, bittra över sina förstörda barn- och ungdomsår. Annie blir Hollywoodskådespelerska medan Buster blir författare. De båda råkar ut för en serie pinsamma, jobbiga, smärtsamma och komiska händelser som gör att de tvingas flytta tillbaka till sina föräldrar. Dessa lever fortfarande fullt ut för sin konst. När föräldrarna försvinner spårlöst, självklart som en del av något större performance-event, måste Annie och Buster, ganska motvilligt, hitta dem och föra familjen samman igen.

Kevin Wilson har skrivit en mysig och rolig bok som är riktigt trivsam att läsa. Det är inte någon av de bättre böcker som jag har läst under året, men den lyckas med konststycket att samtidigt vara rolig och intressant och känns väldigt läsvärd. Wilson skriver skickligt och fyndigt. Det blir sällan så roligt att jag skrattar högt åt händelserna i boken, snarare är det helheten som är rolig och underhållande. Ofta känns det som en mer genomtänkt och smartare Royal Tenenbaums, och för alla som gillar amerikanska indiefilmer om lustiga och dysfunktionella familjer borde The Family Fang vara en riktig drömbok. För mig är den stora behållningen med boken de starka karaktärerna Annie och Buster som måste stå ut med två ganska vidriga föräldrar som alltid sätter sin konst före sina barn och deras välbefinnande. Det är en intressant konflikt som skildras på ett väldigt intressant sätt. The Family Fang skulle nog bli en utmärkt film och Kevin Wilson skulle kunna bli väldigt framgångsrik som manusförfattare i Hollywood. Jag hoppas dock att han fortsätter skriva böcker.

De fem bästa skivorna 2011

En topplista över årets bästa skivor består ju förhoppningsvis av bra skivor som man vill tipsa andra om. Och jag kan garantera er att ni kommer gilla de skivor som jag listar här, åtminstone om vi har någorlunda liknande uppfattningar om vad som är ”bra musik”. Men jag måste också inleda med att ta upp det faktum att år 2011 har varit ett problematiskt musikår. Det har helt enkelt inte gjorts tillräckligt mycket bra musik. 2011 har varit ett tråkigt och stillastående musikår och jag har aldrig haft lika stora problem att sätta ihop en lista över årets bästa skivor. Flera gånger under året har jag känt mig trött och omotiverad att lyssna på ny musik, varför inte bara ge upp när jag för längesen insåg att den bästa musiken redan har gjorts? Ändå sitter jag varje dag och letar efter nya spännande skivsläpp. Och ibland kommer det ju faktiskt bra skivor, även dåliga musikår. Vanligtvis brukar jag få ihop till tio skivor men i år tycker jag bara att fem skivor har känts tillräckligt bra för att få vara med på listan.

1. Girls - Father, Son, Holy Ghost
Girls är världens just nu bästa rockband. Det finns inget annat band som kan ta dem nu. Girls har allt som ett bra rockband ska ha: stil, attityd och en fascinerande och självutplånande frontfigur som man inte kan låta bli att älska. Men framförallt har de en massa riktigt bra låtar. Med två lysande album och fantastisk EP bakom sig har Girls skrivit in sig i rockhistorien. Det finns inget annat rockband som känns lika klassiskt och odödligt som Girls år 2011. De är trasigast och vackrast och även om de aldrig skulle spela in något mer kommer jag och många andra att fortsätta lyssna på deras musik. Om Christoher Owens inte blir en ny Kurt Cobain och istället lär sig kontrollera sitt missbruk finns det egentligen inga gränser för hur långt Girls kan gå. Girls är dessutom det band som jag helst skulle vilja se live. Kolla bara på dessa livevideor och känn hur deras musik lyfter dig över den gråa vardagen.
Spotify

2. Smith Westerns – Dye It Blonde
Smith Westerns lånar friskt från Suede, Bowie och 70-talets glamgitarrer men lyckas ändå låta fräschare och ungdomligare än nästan alla andra band som släppte skivor 2011. De tre lo-fi-ungdomarna från Chicago lyckades på sin andra skiva sammanfatta ungdomen i tio låtar. Dye It Blonde är vacker, naiv och oskuldsfull. Gitarrerna är fantastiska och de fina texterna får mig att känna mig så ung som jag faktiskt är. Livet är inte slut än. För mig är Dye It Blonde perfekt pop och jag känner mig lite upprörd över att Smith Westerns i princip inte har fått någon uppmärksamhet i Sverige. Alla borde ju älska det här bandet.
Spotify

3. St. Vincent – Strange Mercy
St. Vincent är en annan fantastisk artist som inte har fått någon större uppmärksamhet i Sverige. Det är ett mysterium för om vi jämför St. Vincent med de kvinnliga artister som har fått mycket uppmärksamhet det här året, exempelvis Lykke Li och PJ Harvey, är hon betydligt bättre, mer intressant och coolare. Det tog ett tag innan det helt lossnade för mig. Jag hade gillat St. Vincent tidigare och lyssnade ofta på hennes album Actor när det kom 2009. Men Strange Mercy krävde lite tid. Efter några lyssningar gick det dock upp för mig att Strange Mercy var ett av årets allra bästa album. Annie Clark, som hon heter, gör musik som känns väldigt originell. Hon har ett eget uttryck, ett eget sätt att sjunga och sättet hon kryddar sina oftast elektroniska bakgrunder med riff från sin elgitarr känns alltid väldigt coolt. Hon är ganska liten men rymmer många känslor och hennes låttexter känns ofta komplicerade, mångbottnade och intressanta. Men tröttnar inte i första taget och Strange Mercy fortsätter bara att växa för varje lyssning.
Spotify

4. Bright Eyes - The People’s Key
Bright Eyes eller Conor Oberst, som vi också känner honom, är en av mina absoluta favoritartister. Hans musik har en märkligt läkande förmåga och den får mig alltid att känna mig lite bättre. Lite gladare och lite starkare. När The People’s Key släpptes i februari hade det dröjt fyra år sedan den senaste Bright Eyes-skivan släpptes. Conor hade visserligen fortsatt göra musik, han tystnar aldrig helt, men den entusiasm jag kände över den nya skivan gick inte att missta. The People’s Key var en lössläppt och opretentiös skiva full av catchiga poplåtar som genast satte sig på hjärnan. Jag tyckte det var fantastiskt att höra Conor på det sättet och skivan har spelats under hela året. Kritikerna var inte riktigt lika förtjusta, men inga Bright Eyes-fans lät sig påverkas. Bright Eyes bjöd också på årets överlägset bästa livespelning. Conor är en fantastisk scenperson och relationen mellan honom och publiken känns väldigt speciell. Den enda artist jag kan jämföra med är Morrissey. Efter många år som alla utstötta och missförstådda kids skyddshelgon har Conor Oberst fått en ikonstatus som endast kan matchas av den store Moz. Vi som älskar Bright Eyes älskar honom villkorslöst, oavsett vad kritikerna säger.
Spotify

5. Anna Järvinen – Anna Själv Tredje
Jag har skrivit om mitt splittrade förhållande till Anna Järvinen flera gånger tidigare. Jag tycker att hon är ett av Popsveriges värsta superpretton och blir ofta irriterad av hennes uttalanden och flummiga sätt. Men samtidigt går det inte att bortse från att hon gör riktigt bra musik. Hennes tredje skiva var full av fina låtar som utgjorde soundtracket för våren 2011 för mig och min flickvän. Låtarna på Anna Själv Tredje kommer förevigt förknippas med vackra vårkvällar och soliga minnen och därför förtjänar skivan en plats på den här listan.
Spotify


Jag hade lätt kunnat tvinga mig själv till att göra en längre lista. Det finns fler bra album från det gångna året men det blir väldigt svårt att ranka alla dessa och när jag gör ett försök börjar det mest kännas som gröt i huvudet. Därför har jag satt ihop en Spotifylista med bra låtar och band som inte nämndes här. Lyssna på den!

Finpop om den gångna TV-hösten

När man kommer hem halvdöd om kvällarna gör man sällan mer än att slå ihjäl några timmar framför TVn innan det är dags att sova. Det är inget glamoröst liv och inte heller särskilt givande. Men det är alltid man orkar mer än så. För att det ska kännas lite ljusare krävs förstås en massa bra TV-spel, filmer och serier. Den gångna TV-hösten har faktiskt varit ganska rolig, i den bemärkelse att det främst är komediserier som har känts sevärda. Idag tänkte jag gå igenom de serier som jag gillat mest.

Först och främst, när jag snackar om TV pratar jag nästan aldrig om serier och program som sänds på de svenska kanalerna. Jag har inte ens ställt in kanalerna på min TV och har inte heller haft en tanke på att göra det. Med en HDMI-kabel är det hur lätt som helst att spela upp allt från datorn på TV-skärmen och det gör att de svenska kanalerna blir helt och hållet överflödiga.

När det gäller dramaserier den här hösten är det bara nykomlingen Homeland, som sedan några veckor tillbaka också sänds på SVT, som har lyckats fånga mig. Homeland är alltså en thrillerserie om en CIA-agent (Claire Danes) som misstänker att en amerikansk soldat som nyligen kommit tillbaka till USA efter flera år som krigsfånge i Irak inte alls är någon hjälte utan i själva verket en farlig terrorist. Homeland är en välgjord och spännande serie som under säsongen har tagit flera oväntade vändningar. Att fokusera lika mycket på den kvinnliga agenten och den hemkomna soldaten och hans familj är ett smart grepp och med två avsnitt kvar av säsongen känns det hela väldigt spännande. Skådespelarna är riktigt bra och manuset är välskrivet och intressant, men Homeland har ändå inte blivit någon ny favorit för mig. Detta beror nog mest på att karaktärerna är ganska osympatiska och svåra att tycka om. Det finns ingen i serien som jag faktiskt bryr mig om och vill att det ska gå bra för – en förutsättning för att jag ska kunna engagera mig hundraprocentigt i en serie. Efter att ha sett Homeland känner jag istället ofta en saknad efter förra årets lysande Rubicon, som byggde på ett liknande koncept, men tyvärr lades ned efter en säsong. Homeland kommer åtminstone tillbaka nästa år och det ska bli spännande att se vad den andra säsongen får för upplägg.

Mina tidigare favoritserier Dexter och Sons of Anarchy har inte känts särskilt intressanta den här säsongen och jag har halkat efter med flera avsnitt. Dexters stora problem är väl att serien borde ha lagts ned för flera säsonger sedan. Nu vet vi att Dexter klarar av allt, överkommer alla hinder och överlever alla katastrofer. Och därför känns det inte längre lika intressant och spännande att följa Dexters nattliga äventyr. Han är oövervinnlig och ganska uttjatad. Men jag kommer garanterat se klart säsongen, för helt värdelöst är det ju förstås inte. När det gäller Sons of Anarchy så började mina problem med den serien redan förra året, under den tredje säsongen, då motorcykelgänget drog till Nordirland – och fullständigt mördade allt som var bra med serien. Jag tyckte den andra säsongen av Sons of Anarchy var fullständigt lysande TV. Då hade serien allt som en bra serie ska ha och jag satt på helspänn varje avsnitt. Det var spännande, gripande och välspelat. Men sen kändes det som att luften gick ur serien totalt och manusförfattarna gjorde flera riktigt usla val. Den fjärde säsongen har fått bra kritik på många bloggar och TV-sajter men jag har haft svårt att hitta något bra i de avsnitt jag har sett. Jag är halvvägs in i säsongen och har insett att jag hatar samtliga karaktärer. Det är svårt för mig att se en serie där alla är fullständiga svin som beter sig totalt omoraliskt och vidrigt hela tiden. Jag blir lite äcklad av att se Sons of Anarchy och känner mig besviken på den riktning som serien har tagit. Men jag ska ge serien ännu en chans, det kan den trots allt vara värd.

När det gäller amerikanska serier är det istället komediserierna som har briljerat. Av de nyare komediserierna har jag dock inte sett något som har känts det minsta intressant. De senaste fem åren har det kommit många grymma amerikanska komediserier som har känts nya och fräscha. Förmodligen var det succén med The Office som gjorde att TV-bolagen vågade satsa på nya grepp vilket ledde till en våg med riktigt roliga serier. Men nu verkar den tiden vara förbi och de nya serier som har börjat visas under hösten har i de flesta fall varit gammeldags sitcoms med skrattmaskiner, dåliga skådespelare och usla skämt. Det är förstås en oroande trend, men om man som jag är övertygad om att de flesta människor faktiskt är idioter som inte klarar av att uppskatta bra humor är det förstås förståligt att alla bra komediserier kommer försvinna. Precis som med allt annat kommer TV-humorn bli alltmer utslätad och tråkig.

Motsatsen till utslätad och tråkig är dock serien It’s always sunny in Philadelphia som under sin sjunde och pågående säsong aldrig har varit bättre. Jag har visserligen sett de tidigare säsongerna också, men tidigare har jag alltid varit något reserverad när det gäller den här serien. Nu känner jag istället ren och fullständig kärlek till It’s always sunny in Philadelphia. Det är en serie helt utan spärrar och begränsningar och nästan varje avsnitt känns helt hysteriskt. Charlie Day (bilden ovan) skriker med sin gälla röst och Danny DeVito är fullständigt obscen. Det är vansinnigt, omoget och jävligt kul. Som i avsnittet när gänget anordnar en skönhetstävling för barn på sin skitiga pub och allt självklart urartar. Jag älskar It’s always sunny in Philadelphia och den känns alltmer som en nödvändig motpol till såväl smart gubbhumor som mainstreamsitcoms.

De andra amerikanska komediserierna som har fått mig att skratta under hösten har främst varit Bored to the Death och Parks and Recreation. Bored to the Death har haft en småmysig tredje (och förmodligen sista?) säsong där huvudpersonens sökande efter sin biologiska far stod i fokus. Det hände många galna grejer och de vackra Brooklynbilderna gjorde mig sugen på att ta planet till New York. Bored to Death har med sin lågmälda humor, dreamteam av skådisar och snygga foto varit en väldigt trevlig bekantskap under de senaste åren och om inte serien kommer tillbaka kommer jag minnas den med värme. Parks and Recreation fortsätter att övertyga, men i takt med att serien har blivit allt gulligare (tjejigare?) är det inte längre någon av mina favoritserier. Jag tror inte att serien kommer nå upp till samma höjder som under den fantastiska andra säsongen igen, men det kommer nog dröja innan jag tröttnar på Ron Swanson och de andra. Likt den amerikanska varianten av The Office (som fullständigt har fallit samman efter att Steve Carell hoppade av och nu mest känns som en pinsam skugga av sitt forna jag) är Parks and Recreation en serie som helt och hållet kretsar kring karaktärerna och där det egentligen inte finns någon story eller handling överhuvudtaget, men så länge karaktärerna och skådespelarna klarar av att bära upp serien och dialogen kommer det nog fungera. Jag ger serien några säsonger till, men förhoppningsvis har de vett att sluta innan luften har gått ur serien totalt.

Brittiska Channel 4 har som vanligt stått för några av höstens bästa timmar framför TVn. Jag har ingen aning om hur Channel 4 är som kanal i allmänhet men att döma av de serier som har kommit därifrån de senaste åren känns det verkligen som den perfekta TV-kanalen. Den här hösten blev det tyvärr inte någon ny säsong av Finpopfavoriten Peep Show, vilket jag och min flickvän har kompenserat genom ett Peep Show-maraton där vi kollat igenom samtliga sju säsonger av serien under några veckor. Peep Show står sig fortfarande som en av mina absoluta komedifavoriter och alla som ännu inte har sett serien vet alltså vad de borde göra under den kommande julhelgen. Skaparna av Peep Show har dock inte varit helt inaktiva och den här hösen hade deras nya serie Fresh Meat premiär på Channel 4. Fresh Meat handlar om ett gäng unga människor med väldigt olika bakgrund som delar ett hus för studenter i Manchester. Det är en väldigt rolig serie och den första säsongens åtta avsnitt bjöd på många pinsamma och galna ögonblick. Manuset och dialogen är väldigt välskriven och rolig och varje nytt av avsnitt av Fresh Meat kändes därför som en liten högtidsstund. Skådespelarna i serien är också duktiga och särskilt roligt var det att återse Joe Thomas från världens roligaste serie The Inbetweeners.

En annan rolig Channel 4-serie är Pete versus Life som under sin andra säsong har fortsatt bjuda på förstklassig brittisk pinsamhetshumor, alltid kommenterat av två sportkommentatorer. Huvudrollen i Pete versus Life görs av den roliga Rafe Spall som under hösten också har setts i filmatiseringen av One Day (som jag tyckte var oväntat bra och gripande, men helt klart gjord för de som redan läst och älskat boken), där han spelar Emmas komikerpojkvän. Den coolaste serien på Channel 4 är utan tvekan Misfits om ett gäng struliga ungdomar som efter en märklig storm upptäcker att de har superkrafter. Serien är inne på sin tredje säsong och även om jag gillade de två tidigare säsongerna också tycker jag att serien har blivit betydligt bättre under sin tredje säsong. Misfits består av en märklig blandning av humor, ungdomsdrama och superhjälteaction och de tidigare säsongerna kändes ofta omogna och alltför skrikiga. Det hela påminde lite för mycket om den populära Channel 4-serien Skins som jag aldrig förmått mig själv att gilla. Men under den tredje säsongen tycker jag att Misfits har hittat sin egen stil. Det har blivit en intressant och välskriven serie som faktiskt tar upp vettiga frågor och tankar, utan att göra avkall på sitt grova språk och barnsliga humor. Att jag gillar Misfits mer nu kan också ha att göra med att det mest störande inslaget, den jobbiga och uppkäftiga Robert Sheehan, har försvunnit från serien och ersatts av den överlägsna Joseph Gilgun som gjort sig känd som Woody i This is England. Han förgyller serien på ett märkligt men uppenbart sätt med sin blotta närvaro och jag blir alltid glad när han är i bild. Nästa vecka kommer Channel 4 dessutom visa den efterlängtade This is England '88 i tre avsnitt och jag känner mig väldigt förväntansfull.

Det blev en ganska lång blogg det här, och då har jag inte nämnt några svenska serier. Tyvärr har jag inte sett några bra svenska serier under hösten, men innan jag slutar måste jag däremot tipsa om den norska komediserien Dag som visas på SVT. Det är en fullständigt sinnessjuk, men väldigt smart, serie om en parterapeut som bara vill vara själv men ständigt blir störd av sina märkliga kompisar. Det blir ofta roligt, konstigt och underhållande. Dessutom har svenska Tuva Novotny en stor roll, som hon spelar väldigt bra och övertygande.

Det där var alltså min TV-höst. Har jag missat något fullständigt lysande tar jag tacksamt emot tips.