Jeff Lemire – Seriekungen!

Det känns som att serier får allt mer uppmärksamhet och de senaste åren har serier på allvar börjat betraktas som litteratur, även i svenska kulturbilagor. Det görs mycket bra serier i Sverige, som ofta får väldigt mycket uppmärksamhet, och det verkar som att nördstämpeln börjar försvinna från serieläsandet. Som inbiten serieälskare är det förstås kul att serierna börjar accepteras på bredare front och jag ser fram emot en tid när alla läser serier, och har insett mediets överlägsenhet, även om den tiden aldrig lär komma. Idag tänkte jag tipsa om en serieskapare som har präglat den amerikanska seriescenen starkt de senaste åren, både genom konstnärliga indieserier och storförlagsserier, alltid med en fantastisk känsla för berättande. Kanadensaren Jeff Lemire släppte i veckan det sista numret i den 40 lösnummer långa följetongen Sweet Tooth och i somras kom den fascinerande serieromanen The Underwater Welder. Allt jag läst av honom har varit otroligt bra och när jag kallar honom ”Seriekungen” är det ingen överdrift. Han är verkligen vår tids amerikanska seriekung, en snällare Alan Moore eller Grant Morrison, som för ovanlighetens skull både tecknar och skriver sina egna serier.  

Jeff Lemire föddes på landsbygden i Ontario år 1976 och det var när jag, år 2009, åkte till just Ontario för att plugga vid Queen’s University som jag först hörde talas om honom och hans serier. Då hade han precis gett ut en trilogi serieromaner som utspelade sig kring hans lilla hemstad, Essex County. Essex County-trilogin berättar, i lugnt tempo med fina svartvita teckningar, om tre ganska vanliga personer vars liv hänger samman. Det är en typisk indieserie, med konstnärliga teckningar och en väldigt känslosam story utan mycket action. Jeff Lemire har en väldigt speciell teckningsstil, som först känns lite slarvig och småful men efter ett tag inser man hur uttrycksfull och egen den är och lär sig att älska den. Jag har läst Essex County-serierna två gånger, första gången i Kanada och sen en gång i höstas. Jag tyckte serierna var betydligt bättre vid den andra läsningen, då de fått växa till sig några år och jag var mer beredd på vad jag hade att vänta mig. För den som bara snabbt bläddrar igenom Essex County i bokhandeln kommer den inte te sig som något anmärkningsvärt, men när man läser igenom serien i lugn och ro gör den ett enormt intryck. Det är en väldigt stark serie som verkligen berör. Den är dessutom formmässigt fulländad, med en väldigt snygg och genomtänkt berättarteknik och perfekta teckningar. Med Essex County fick Jeff Lemire sitt välförtjänta genombrott och han hyllades både av nördiga seriefans och misstänksamma litteraturkritiker. Bland annat utsågs serien till en av fem "Essential Canadian Novels of the Decade”. Essex County öppnade dörrarna till den stora seriebranschen för Lemire och gav honom möjligheten att göra riktigt storslagna serier.   

År 2009 börjaden Lemire jobba för Vertigo, den del av DC Comics som fokuserar på vuxenserier (jag har skrivit om Vertigoserier på Finpop tidigare, senast om den lysande indianserien Scalped), och blev återigen hyllad för sina speciella serier. Trots att han inte längre kunde kalla sig indieskapare släppte han inte på sina originella idéer och egna stil, och Vertigo lät honom köra på som tidigare, men med en större budget och fler möjligheter. Det första Lemire gjorde för Vertigo var den H.G. Wells-inspirerade serieromanen The Nobody om en bandageinvirad osynlig man som dyker upp i en Essex County-liknande småstad. Det är en spännande och snyggt berättad serie, som med små medel berättar en stor historia. Därefter började Lemire jobba på sin största serie, Sweet Tooth, som alltså avslutades den här veckan, efter 40 lösnummer.

Sweet Tooth bygger på en riktigt häftig idé om en postapokalyptisk värld, långtifrån tjatiga zombies och Mad Max-bilar, där Jeff Lemire får uttryck för allt som gör honom speciell som serieskapare. I en värld där stora delar av mänskligheten har dött i en obotlig pestliknande sjukdom lever de kvarlevande människorna under tuffa förhållanden. Samtidigt som sjukdomen bröt ut började märkliga barn, som till hälften är djur, födas och många misstänker att dessa barn har svaret på hur sjukdomen skulle kunna botas. Huvudpersonen i Sweet Tooth är en liten pojke, Gus (döpt efter Lemires son med samma namn), som har stora rådjurshorn på huvudet. Han växer upp, skyddad av sin pappa, i en isolerad skog men när pappan dör måste Gus konfrontera världen utanför skogen. Där får han bekanta sig med våld, hat och vansinne men också med vänskap och kärlek. Under de 40 lösnumren bygger Lemire upp ett rikt och fascinerande karaktärsgalleri och storyn innehåller lika delar djup och action, vilket gör att man verkligen vill fortsätta läsa. Jag följde Sweet Tooth redan från början, men gjorde ett längre uppehåll efter ett drygt år då jag insåg att jag inte längre orkar läsa lösnummerserier där man bara får läsa dryga 20 sidor i månaden. Jag föredrar att läsa avslutade serier och när jag i höstas fick höra att Sweet Tooth var på väg att ta slut började jag läsa den igen, vilket jag är väldigt tacksam för. Sweet Tooth skiljer sig från Lemires andra serier, då den dels är i färg där de andra är svartvita men framförallt är den berättad på ett annat sätt då det är en följetong i korta avsnitt istället för en avslutad serieroman. Det är en helt annan form, men Lemire behärskar den till fullo. Sweet Tooth är en av de mest konstnärliga och egna mainstreamserier som någonsin getts ut. Storyn lånar mycket från andra postapokalyptiska serier och filmer men de Essex County-besläktade karaktärerna känns mer intressanta och komplexa än de som brukar vara med i zombiefilmer och liknande. Sweet Tooth är helt klart i klass med Vertigoserien Y: The Last Man som också är ett annorlunda postapokalyptiskt mästerverk där alla män, förutom en ung man och hans apa, snabbt dör ut till följd av en mystisk sjukdom. Jag tror Sweet Tooth är en serie som kommer läsas och upptäckas av nya läsare i många år framöver, och ofta kommer man referera till den som ett banbrytande mästerverk.   

I somras kom Jeff Lemires senaste serieroman The Underwater Welder, som skulle kunna beskrivas som en väldigt lågmäld skräckserie. Den handlar om en ung blivande pappa som jobbar som dykare vid en oljeplattform på den kanadensiska östkusten. Hans pappa, som också var dykare, försvann en Halloweennatt när han var liten och när han dyker ser han konstiga saker under vattnet. The Underwater Welder är en väldigt spännande serie, lika snyggt tecknad och berättad som Lemires andra serier, och lika lugn i tempot. Det är talande för Jeff Lemires sätt att göra serier att även när han gör skräckserier försöker han hålla dem så lågmälda och nedtonade som möjligt, och det gäller allt från hur hans teckningar ser ut till hur karaktärerna beter sig och vad de säger. Det är häftigt att hans serier är så fängslande när det egentligen händer så lite. Hans stora genomslag är ännu häftigare, då man tänker sig att de flesta serieläsare inte har något större tålamod och helst vill ha bra action. Men hans serier berör verkligen, och det är förstås därför han är så pass omtyckt och populär.

Jeff Lemire känns som en bra och lämplig inkörsport till mer seriösa vuxenserier för de ovana läsarna. Har man aldrig läst en riktigt bra serietidning tidigare så ger Lemire läsaren en fin uppfattning om mediets alla möjligheter och förtjänster. Hans serier är både konstnärliga och lättillgängliga. Då han både skriver manus och tecknar, vilket är ganska ovanligt när det gäller serieskapare på de stora amerikanska förlagen, känns det alltid som ord och bild är i perfekt balans. Ofta låter Lemire bilderna sköta snacket. I hans serier är manuset nästan alltid lågmält och tillbakahållet. Han försöker säga mycket med så få ord som möjligt, och låter de enkla men uttrycksfullt tecknade figurerna förmedla känslorna. Hans historier är också ganska enkla och vardagliga, även när det handlar om postapokalyps och skräck. Jeff Lemire balanserar fint mellan svårtillgänglig indie och läsarvänlig mainstream, och han gör det bättre än någon annan med utomordentligt sympatiska serier som aldrig tummar på kvaliteten.

Jeff Lemire fortsätter jobba för Vertigo och nu när han är klar med Sweet Tooth kommer han fokusera på nya serier. Någon gång i år är det premiär för hans nya serie Trillium, en scifiserie som beskrivs som ”den sista kärlekshistorien”. På förhand låter det extremt spännande. Även om jag inte brukar vara särskilt entusiastisk över scifi vet jag att det knappast kommer bli något Star Trek-aktigt när Lemire får styra rymdskeppet. Snarare lär det bli något väldigt känslomässigt som verkligen tar till vara på rymdens ödslighet. Samtidigt som Lemire jobbar med sina egna serier skriver han manus för andra DC-serier. Just nu är han aktuell med bland annat Green Arrow (som också finns som ganska färsk TV-serie). Jeff Lemire är väldigt produktiv och jag är övertygad om att han kommer vara en av de som styr seriemediets framtid.