The Good Guys

När jag var i den åldern då jag precis hade lärt mig att läsa undertexter till filmer var det actionkomedier som gällde. Jag tycker fortfarande att en bra actionkomedi kan vara riktigt underhållande, även om jag inte längre blir särskilt upphetsad när en ny actionkomedi lanseras. Actionkomedin som genre är faktiskt ganska fascinerande. Karaktärerna ska vara roliga, småklumpiga och samtidigt hjältemodiga. Storyn ska vara lagom spännande och ge utrymme för förvecklingar, galenskaper och roliga händelser. Actionscenerna ska dessutom vara spektakulära och häftiga. Det måste alltså vara svårt att göra en bra actionkomedi och det verkar som att det blir allt svårare. Actionkomediernas två kungar Eddie Murphy och Jackie Chans storhetstider är över sedan länge, men ingen har tagit över tronen. Till viss del har superhjältefilmen tagit över efter actionkomedin. Pineapple Express är den mest lyckade nyare actionkomedin, och den lever upp till de klassiska filmerna i genren, men den är också ett undantag. För de flesta nya actionkomedier är urusla. Det är 80-talsfilmer med minimalt omskrivna manus och nya skådespelare. Ett exempel på en katastrofal nygjord actionkomedi är förra årets Sherlock Holmes-spektakel. Actionkomedin som genre känns mer eller mindre död och därför känns det faktiskt lite glädjande att den TV-serie som har glatt mig mest i sommar är en tvättäkta actionkomedi enligt konstens alla regler. The Good Guys är sommarens överlägset skönaste TV-serie och den har roat mig när det annars har varit väldigt torrt på TV-fronten.

The Good Guys gör alla rätt för att vara en actionkomedi. De bästa actionkomedierna är nästan alltid baserade på det simpla, men svårbemästrade, ”omaka par”-konceptet. Det omaka paret i The Good Guys är den skönaste duon sedan Eddie Murphy drev runt med Nick Nolte i 48 timmar. Dels har vi den unga ambitiösa snuten som försöker följa regelboken. Han spelas av den alltid lika sympatiska Colin Hanks, Tom Hanks son som du kanske känner igen från den fina ungdomsfilmen Orange County. Dels har vi föredettingen från 80-talet - en snut som bara lever på gamla meriter, stöter på alla kvinnor och nästan aldrig följer regelboken. Tänk dig Gene Hunt från brittiska Life on Mars och skruva den karaktären några extra varv. Resultatet blir en sinnessjukt rolig och bisarr kille med sunkig look och fantastiska repliker. De här två poliserna fungerar perfekt tillsammans – åtminstone på det komiska planet. De jobbar för polisen i Dallas och står otroligt lågt i polishierarkin. Varje avsnitt börjar med att de ska utreda något litet och löjligt brott. Det kan vara en krossad fönsterruta i ett villaområde eller liknande. Men de blir alltid indragna i stora och explosiva fall. I den första säsongens avsnitt har det handlat om storartade bankrån, knarksmugglare, methkokare, hotade vittnen och mycket annat. Manusförfattarna har en fantastisk känsla för vad som fungerar i en actionkomedi. Varje avsnitt är riktigt roligt och mysigt, samtidigt som det faktiskt är ganska spännande emellanåt. De kriminella känns sällan som de karikatyrer de brukar göra i liknande TV-serier och filmer, utan de är också fungerande – och roliga – karaktärer. Jag har nog aldrig sett en TV-serie om poliser där det faktiskt fungerar att ha fristående avsnitt med avslutade fall, men i The Good Guys flyter allt på väldigt bra. Varje avsnitt är en riktigt bra actionkomedi där allt kretsar kring det sköna samspelet mellan de två poliserna. The Good Guys är en av årets bästa nya serier och jag hoppas verkligen att det blir en säsong till. För jag är inte klar med de här Dallassnutarna än.