fredag 24 augusti 2012

Finpop i Paris

Jag pluggade franska under sex år av grundskolan och gymnasiet. Trots höga betyg kände jag aldrig att jag fick något flyt i språket. Till skillnad från engelskan som lossnade tidigt och på flera sätt öppnade nya världar och möjligheter kom aldrig franskan till mig. Jag kom aldrig till Frankrike under skoltiden och den lilla franska jag faktiskt behärskade glömdes snabbt. När jag har besökt Belgien och Quebec, flera år efter gymnasiet, har jag bittert insett att jag inte kan någon franska överhuvudtaget. Nästan allt är borta. När jag har träffat andra som har pluggat franska känns det ofta som att de delar min erfarenhet av att franskan bara försvinner. De enda som verkar kunna franska någorlunda är de, som av olika anledningar, haft möjligheten att leva i något franskspråkigt land en längre tid. För de allra flesta är det dock inte någon faktiskt möjlighet att bosätta sig i Frankrike några månader eller år. Det känns som att franskaundervisningen har misslyckat kapitalt, och inte bara i Sverige. Dryga sex år efter att jag slutade gymnasiet har jag äntligen besökt Frankrike. Jag och min flickvän är nyss hemkomna efter en väldigt lyckad vecka i Paris. Trots att mina franskakunskaper är bortglömda och fullständigt värdelösa, och inget av de korta samtal vi hade med de fåtål människor som vi pratade med gick smidigt, hade vi en otroligt givande vecka i den franska huvudstaden. Det känns som att jag har fått göra en resa som jag borde ha gjort för längesedan och att jag fått se och göra allt som jag ville.

Paris är en av de där städerna som man har bra koll på trots att man aldrig har varit där. Man vet hur det ser ut och vad som utmärker staden. Man har sett många filmer och läst böcker som målat upp staden som världens och kulturens centrum. Har man pluggat franska i grundskolan har man blivit matad med en massa fakta som framhäver Paris som världens bästa och vackraste stad, med ett rikare kulturliv än någon annan huvudstad. Paris är romantiskt, spännande och mystiskt. Alla vill dit och inte särskilt överraskande är det den stad som lockar flest turister i hela världen. Det Paris som man så gärna skulle vilja uppleva är förstås en fantasi och dröm, men trots myllret av turister känns ändå inte Paris särskilt avlägset från den stad man fantiserat om. Jag anlände till Paris med en känsla av att jag skulle bli besviken men jag blev glatt överraskad av stadens effekt på mig och är glad att jag äntligen åkte dit.       

Jag och min flickvän hyrde en lägenhet i Édith Piafs hemkvarter nära Père Lachaise-kyrkogården där turisternas Paris tar slut. Det var lugna och trevliga kvarter, precis som man tänker sig ett mysigt Pariskvarter med sina vykortsfina balkonger och små bagerier i gathörnen. Även om resten av staden var knökfull med spanska och italienska turister hade vi där en liten fristad och om morgnarna och kvällarna kändes det som att man fick ta del av den där äkta Pariskänslan som man hade hoppats på. Min patetiska franska räckte precis till bageribesöken varje morgon, ”une baguette et deux  croissants, s’il vous plaît”.

Tio minuter från vår lägenhet låg som sagt den omtalade Père Lachaise-kyrkogården där många storheter som Édith Piaf, Marcel Proust, Chopin och Oscar Wilde är begravda. Det är också här man hittar The Doors-mannen Jim Morrisons grav, omgärdad av kravellstängsel. Père Lachaise är en stor och lummig kyrkogård, väl värd ett besök. Många av gravarna är riktigt häftiga och det är en ganska bisarr upplevelse att se alla turister som går omkring på den labyrintartade kyrkogården letandes efter kända personers gravar att småskända eller fotografera sig intill. Lite undanskymt och svårhittat hittar man den något bortglömde filmpionjären George Méliès, som nyligen fått upprättelse i Martin Scorseses fina Hugo, som har en riktigt tjusig men halvsliten grav. Näst efter Highgatekyrkogården, världens vackraste kyrkogård strax utanför centrala London, är Père Lachaise den mäktigaste kyrkogård som jag har besökt. Vi besökte också den mindre populära Montparnassekyrkogården där man hittar bland annat Serge Gainsbourg och Sartre, även det en häftig kyrkogård som är värd att besökas.

Paris är en stad som alla förknippar med konstnärer och stor konst, och även om staden inte direkt känns som världens konstnärliga centrum nuförtiden finns det mycket kul och häftigt att se i staden. Första dagen i Paris tog vi oss till Montmartre, den stadsdel som mer än någon annan har haft ryktet om sig att vara bohemisk och konstnärlig. Tyvärr är dagens Montmartre något av besvikelse, som en blandning av Gamla stan i Stockholm och en stormarknad för porr och dildos. När vi kliver av tunnelbanan och tar oss till det legendariska Moulin Rouge för de obligatoriska turistfotona är vi omgivna av porrbiografer och sexbutiker, tills vi tar in på en sidogata och går förbi kaféet där Amelie jobbade i filmen Amelie från Montmartre som numer är en riktig turistmagnet, och plötsligt befinner oss på charmigt turistvänliga kullerstensgator upp mot Sacré Coeur där turistvansinnet kulminerar. Men med den utsikten bryr man sig inte riktigt om sådana saker.

Alla som åker till Paris går till Louvren för att kunna säga att de sett Mona Lisa och självklart gick vi också dit. Louvren är makalöst och häftigt och fullständigt övermäktigt, liksom British Museum i London eller Metropolitan i New York. Museet är, precis som alla säger, så stort att man omöjligt kan ha glädje av allt som finns där, oavsett hur fantastisk det må vara. Efter en liten stund har man fått fler intryck än man riktigt klarar av och snart går man omkring med öppen mun och förundras mest över mängden konst som finns i världen och att ingen omöjligt kan ha glädje av den. Kanske vore det bäst om man instiftade kvartersmuseer i varje stad där varje konstverk kunde få den uppmärksamhet som det förtjänade? Att vara på Louvren är lite som att vara på en rockfestival där man blir slussad från scen till scen i ett myller av människor som alla rör sig i samma riktning. Som mest galet och absurt blir det förstås vid Mona Lisa där det känns som att man är på en Bruce Springsteen-konsert. Framför tavlan, som är så liten och fjuttig till storleken som alla säger, står flera säkerhetsvakter och håller koll på alla ivriga museibesökare. Själv hade jag mer glädje av Venus från Milo som trots sin armlösa skönhet inte var alls lika omsvärmad. Louvren är en upplevelse och inget man bör gå miste om när man åker till Paris. På andra sidan Seine ligger det nyare Orsaymuseet i en gammal och oerhört häftig tågstationsbyggnad (som var övergiven under stora delar av 1900-talet och där Orson Welles spelade in sin filmatisering av Kafkas Processen) som framförallt visar tidig modern konst av legender som Monet, Degas, van Gogh och Toulouse-Lautrec. För mig är det konst som känns många gånger mer angelägen än allt det som visas upp på Louvren vilket gör besöket på Orsaymuseet lite roligare och mer givande, även om upplevelsen att gå omkring på Louvren onekligen är mäktigare. Min mamma är en stor beundrare av de tidiga modernisterna och jag har blivit matad med deras konst under hela min uppväxt och att se den på plats kändes därför som en speciell och häftig upplevelse.

Min mamma har också alltid varit fascinerad av Marie Antoinette och min flickvän är ett stort fan av Sofia Coppolas film om den franska drottningen och därför var ett besök till Versaillesslottet där hon levde givet. Versailles är också en turistmagnet och oavsett vilken tid på året man åker kommer man aldrig kunna ha nöjet att vandra runt i slottsträdgårdarna helt själv. Men för mig, som håller Botaniska trädgården som Uppsalas bästa plats, är Versailles ett måste. Slottsträdgården som sträcker sig långt bortom slottet är helt fantastisk, med långa alléer, formklippta buskar och träd, fina dammar och fontäner och imponerande planteringar. Vi hyrde cyklar och hade picknick i en någorlunda avskild del av trädgården, vilket helt klart var en av resans absoluta höjdpunkter. Slottet var också otroligt häftigt och det var både kul och intressant att vandra runt i de mäktiga salarna. Versailles lider dock av samma rockfestivalkänsla som Louvren så personer som lider av torgskräck ska nog undvika att gå in i slottet och hålla sig i trädgårdarna. Första kvällen hemma i Uppsala efter resan såg vi om Sofia Coppolas film och efter att ha varit på slottet kändes det som en betydligt häftigare filmupplevelse och jag var tvungen att omvärdera filmen, som numer framstår som en något seg men klart underskattad och modig film med flera intressanta grepp.  

Paris är enorm stad full av saker att se och göra. Det är inga som helst problem att fylla sina dagar med aktiviteter och man ska nog vara beredd att gå mycket om man åker dit. Trots att vi hann se mycket finns det en hel del grejer kvar att göra som lovar gott inför nästa Parisresa. Paris är också en stad full av ”måsten” som man känner sig tvungen att göra som turist. Man måste besöka vissa sevärdheter, käka crepes och se några berömda tavlor. Notre Dame är en av de där självklara sakerna som man ska se i Paris och det är mycket riktigt en mäktig syn som inga turister i hela världen kan förstöra. Nästa gång i Paris ska jag upp i tornen och hälsa på alla snygga gargoyles! En annan sevärdhet som känns starkt förknippad med Paris är förstås Eiffeltornet. Jag hade hört talas om de vansinnigt långa köerna och hade nästan bestämt mig för att det inte var värt att ta sig upp i tornet, men när vi gick omkring nedanför tornet och hade passerat de evighetslånga köerna hittade vi en kortare kö för de som ville bestiga tornet till fots. På tio minuter var vi inne i Eiffeltornet och började gå uppför de många trapporna. Lagom till att vi, två bleka nordbor med usla förutsättningar för snygga solbrännor, kom till Paris drabbades staden av en riktig värmebölja och vår väg upp till Eiffeltornets andra våning var därför väldigt svettig och kvalmig. Uppe i tornet fick vi trängas med svettiga turister från hela världen men den mäktiga utsikten kändes värd all svett i världen. Nästan alla som besöker Paris verkar ta sig upp i Eiffeltornet och jag måste nog hålla med om att tornet och utsikten därifrån är värd alla lovord. Det är en häftig och imponerande konstruktion och det känns faktiskt häftigt att ha varit där. En annan häftig utsikt var den från Triumfbågen, som vi inte heller hade väntat oss att se. Till skillnad från Eiffeltornet fanns det ingen lång kö för att ta sig upp i det mäktiga monumentet. Paris måste nog vara en av världens vackraste städer, överallt ser man vykortsvackra vyer och ganska ofta känner man sig som om man vore med i en mysig fransk film.

Den här reseskildringen skulle kunna bli mycket längre. Jag skulle kunna skriva långa utläggningar om Bellevilles Chinatown, omtalad falafel i judekvarteren i Marais där man ständigt blir påhoppad av unga ortodoxa judar med yviga skägg som undrar om man delar deras religion, extrema tiggare som inte skyr några medel, häftiga bokhandlar och enorma seriebutiker, fransmän som vägrar inse att man inte pratar flytande franska, hur hela centrala Paris ser ungefär likadant ut med charmiga hus och fina balkonger och hur kul det var att vara där tillsammans med min flickvän, men man måste runda av någon gång och det är tveksamt om någon skulle vilja läsa mer om min Parisresa. Jag är väldigt glad att jag till slut tog mig dit och hoppas att jag kan åka dit igen någon gång. Paris är inte en överskattad stad utan snarare en stad som uppfyller nästan alla förhoppningar.  
    

Inga kommentarer: