Emellanåt dyker det upp nya talanger som verkligen har
känsla för det här med rock’n’roll. Artister som verkligen lyckas fånga rockens
essens i sin musik och som får oss att inse att rocken inte är död trots allt.
Unga män och kvinnor som inte behöver några poser och får allt att kännas äkta
och bra. De är inte många och det här året har vi inte haft nöjet att stifta
bekantskap med särskilt många nya lovande rocksångare. De flesta unga artister
har övergett den klassiska rocken till förmån för stilar och sound som lämpar
sig bättre för sovrummet och den lilla hemmastudion. Men det finns de som
vägrar göra musik utan en elgitarr runt halsen och det är alltid de som kommer
få mitt varmaste välkomnande. Med Mac DeMarco, en ung kanadensare som nämner
Jonathan Richman som sin största inspirationskälla, tar det inte många låtar
förrän jag är redo att dra igång med stora ord och hyllningar. DeMarcos låtar
är småknäppa men raka och ärliga och han får mig att verkligen tro på och ta
till mig det han sjunger. Oavsett vad han sjunger, hur banalt och meningslöst
det än först verkar, känns det hela tiden som att det han gör är på riktigt.
Som med alla andra rockstjärnor värda namnet känns det som att Mac DeMarco gör
musik för att det inte finns några andra alternativ. Förutom Jonathan Richman
tycker jag mig höra ekon av Pete Doherty, Girls och forna tiders gitarrhjältar
i DeMarcos låtar men framförallt känns de väldigt egna.
Mac DeMarco verkar ha haft en typisk kanadensisk
medelklassuppväxt i någon typisk kanadensisk villaförort, vilket har inspirerat
honom till flertalet lysande låttexter. Efter att ha spelat i några olika band
bestämde han sig för att flytta till Montreal och satsa på sin egen musik. Det
är i Montreal det verkar hända grejer nuförtiden. Det är där den hyllade unga
filmregissören Xavier Dolan gör sina filmer (grabben är född 1989 och har redan tre
hyllade långfilmer på meritlistan) och det är också där årets kanadensiska
popsensation Purity Ring (som kan skryta med ett av årets snyggaste skivomslag och några av årets mest effektiva poplåtar) kommer ifrån. Mac DeMarco verkar vara en väldigt rolig kille som jobbar hårt på sin image som knasig knäppskalle som skriver märkliga
låtar om vardagsföreteelser och alldagliga tankar. I år har han varit väldigt
produktiv och släppt två skivor. Den första, Rock and Roll Night Club, släpptes
i våras och innehåller en samling skramliga och smått bisarra rocklåtar av
ganska ojämn kvalitet Det är en bra skiva som tål att lyssnas på flera gånger
men hade det inte varit för uppföljaren, med den självklara titeln ”2”, som
släpptes här i veckan hade jag aldrig fastnat för Mac DeMarco och hans musik.
Efter några lyssningar har DeMarcos andra skiva växt till en väldigt trevlig
samling låtar. Låtarna har alla en väldigt enkel struktur, uppbyggda kring
enkla men snygga riff och DeMarcos oväntat mogna röst. DeMarco är en riktigt
skicklig gitarrist och det musikaliska hantverket känns skickligt och
genomtänkt, även om det förstås är tänkt att det ska ge ett slappt intryck. Jonathan
Richman-inspirationen gör sig hörd på flera av låtarna, bland annat på de svängiga
Cooking up something good och Freaking out the neighborhood. Texterna är helt
fria från pretentioner och man får känslan att DeMarco bara vill skriva låtar om
saker han verkligen känner till, och som bekant blir det oftast bäst då. ”2”
känns äkta och ärlig från början till slut och när man lyssnat klart känns det
faktiskt som att man lärt känna Mac DeMarco på riktigt. Förhoppningsvis fortsätter
han vara lika produktiv, för jag gör gärna några fler besök i hans hemtrevliga
verklighet.
2 kommentarer:
Här hittade jag mycket skojigt som föll mig i smaken. Kul att hitta en sida på samma tema som jag själv försöker laborera med. Hade också tänkt skriva en hyllning till den välgjorda tv-serien Puberty Blues, men du hann först. En stilren och rak sida. Bra jobbat!
Världen kan aldrig få för många Puberty Blues-hyllningar, så kör på du också!
Hittade faktiskt din blogg när jag googlade svenska bloggar och sajter som skrivit om Mac Demarco :)
Skicka en kommentar