Årets rocklöfte: Mac DeMarco

Emellanåt dyker det upp nya talanger som verkligen har känsla för det här med rock’n’roll. Artister som verkligen lyckas fånga rockens essens i sin musik och som får oss att inse att rocken inte är död trots allt. Unga män och kvinnor som inte behöver några poser och får allt att kännas äkta och bra. De är inte många och det här året har vi inte haft nöjet att stifta bekantskap med särskilt många nya lovande rocksångare. De flesta unga artister har övergett den klassiska rocken till förmån för stilar och sound som lämpar sig bättre för sovrummet och den lilla hemmastudion. Men det finns de som vägrar göra musik utan en elgitarr runt halsen och det är alltid de som kommer få mitt varmaste välkomnande. Med Mac DeMarco, en ung kanadensare som nämner Jonathan Richman som sin största inspirationskälla, tar det inte många låtar förrän jag är redo att dra igång med stora ord och hyllningar. DeMarcos låtar är småknäppa men raka och ärliga och han får mig att verkligen tro på och ta till mig det han sjunger. Oavsett vad han sjunger, hur banalt och meningslöst det än först verkar, känns det hela tiden som att det han gör är på riktigt. Som med alla andra rockstjärnor värda namnet känns det som att Mac DeMarco gör musik för att det inte finns några andra alternativ. Förutom Jonathan Richman tycker jag mig höra ekon av Pete Doherty, Girls och forna tiders gitarrhjältar i DeMarcos låtar men framförallt känns de väldigt egna.

Mac DeMarco verkar ha haft en typisk kanadensisk medelklassuppväxt i någon typisk kanadensisk villaförort, vilket har inspirerat honom till flertalet lysande låttexter. Efter att ha spelat i några olika band bestämde han sig för att flytta till Montreal och satsa på sin egen musik. Det är i Montreal det verkar hända grejer nuförtiden. Det är där den hyllade unga filmregissören Xavier Dolan gör sina filmer (grabben är född 1989 och har redan tre hyllade långfilmer på meritlistan) och det är också där årets kanadensiska popsensation Purity Ring (som kan skryta med ett av årets snyggaste skivomslag och några av årets mest effektiva poplåtar)  kommer ifrån. Mac DeMarco verkar vara en väldigt rolig kille som jobbar hårt på sin image som knasig knäppskalle som skriver märkliga låtar om vardagsföreteelser och alldagliga tankar. I år har han varit väldigt produktiv och släppt två skivor. Den första, Rock and Roll Night Club, släpptes i våras och innehåller en samling skramliga och smått bisarra rocklåtar av ganska ojämn kvalitet Det är en bra skiva som tål att lyssnas på flera gånger men hade det inte varit för uppföljaren, med den självklara titeln ”2”, som släpptes här i veckan hade jag aldrig fastnat för Mac DeMarco och hans musik. Efter några lyssningar har DeMarcos andra skiva växt till en väldigt trevlig samling låtar. Låtarna har alla en väldigt enkel struktur, uppbyggda kring enkla men snygga riff och DeMarcos oväntat mogna röst. DeMarco är en riktigt skicklig gitarrist och det musikaliska hantverket känns skickligt och genomtänkt, även om det förstås är tänkt att det ska ge ett slappt intryck. Jonathan Richman-inspirationen gör sig hörd på flera av låtarna, bland annat på de svängiga Cooking up something good och Freaking out the neighborhood. Texterna är helt fria från pretentioner och man får känslan att DeMarco bara vill skriva låtar om saker han verkligen känner till, och som bekant blir det oftast bäst då. ”2” känns äkta och ärlig från början till slut och när man lyssnat klart känns det faktiskt som att man lärt känna Mac DeMarco på riktigt. Förhoppningsvis fortsätter han vara lika produktiv, för jag gör gärna några fler besök i hans hemtrevliga verklighet.