My Mat Fat Diary

Brittiska Channel 4 går från klarhet till klarhet. Efter lysande komedi- och dramaserier som The Inbetweeners, Fresh Meat, Black Mirror, Peep Show, This is England, Top Boy, Utopia och många andra har de under de senaste åren visat att England återigen är den främsta TV-nationen. Channel 4-serierna slår amerikanska HBO och AMC om och om igen. Hjärta och kvalitet är nyckelorden när det gäller Channel 4 och jämfört med de amerikanska TV-bolagen som pumpar ut sina serier i ett ofta rasande tempo är det väldigt lätt att gilla dem. I år har Channel 4 redan gett mig två fantastiska TV-upplevelser, den utflippade Utopia och den andra säsongen av smarta Black Mirror, och i helgen hittade jag ytterligare en favorit. Via svenska tv-bloggen Weird Science fick jag tipset om den nya ungdomsserien My Mad Fat Diary, i sex avsnitt, som visades under januari och februari i brittisk TV. Serien, som kan beskrivas som en dramakomedi, bygger på författaren Rae Earls dagböcker från 1980-talet. Serien utspelar sig dock under 90-talet, med tillhörande mode och musik. Som ungdomsserie känns den väldigt äkta och annorlunda då den både vågar ställa riktigt jobbiga frågor och samtidigt vara rolig. Jag förälskade mig i serien omedelbart och såg klart de sex avsnitten på väldigt kort tid. Lyckligtvis är andra säsong på gång och jag kan knappast vänta på att få se mer av den här fantastiska serien.

Att förlägga ungdomsserier i sedan länge passerad tid är ofta ett genidrag. Det gör att serien kan ses och uppskattas av fler än de som är unga idag, alltså den vanliga publiken för ungdomsserier. Istället kommer serien också ses både av de som var unga när det begav sig, och känner sig allmänt nostalgiska, och dels alla som någon gång varit unga och gått igenom alla de klassiska ungdomsserieproblemen. Att låta en ungdomsserie utspela sig i dåtiden gör den mer allmängiltig och får det snarare att kännas som en litterär uppväxtskildring. Inte minst har mina favoritserier Freaks and Geeks (utspelar sig 1980) och Puberty Blues (utspelar sig under 70-talet) visat att det är rätt väg att gå. De som har följt Finpop ett tag vet att jag älskar bra uppväxtskildringar och därför välkomnade jag Rae Earl och hennes galna dagbok med öppna armar. Det behövdes bara några sekunder av Sharon Rooneys (som spelar Rae) feta uppenbarelse, iklädd flanellskjorta och Stone Roses-tröja, i väntrummet hos psykologen för att jag skulle vara fast.

Rae Earl är 16 år gammal, kraftigt överviktig och rejält trasig. När serien börjar har hon precis lämnat psyket, efter några månaders vård, och ska flytta hem till sin mamma igen. Mamman har skaffat en tunisisk pojkvän utan uppehållstillstånd, som därför måste hålla sig gömd hemma hos dem, och Raes gamla kompisgäng vet inte om att hon har varit inlagd på psyk. Istället tror de att hon tillbringat några månader i Frankrike. Rae har alltså inte de bästa förutsättningarna för att bli frisk igen, men skaffar sig ändå nya kompisar ganska snabbt. Hon försöker leva ett normalt tonårsliv samtidigt som hon käkar mediciner och ofta besöker sin trevliga psykolog. My Mad Fat Diary innehåller alla klassiska ungdomsserieingredienser och är betydligt roligare än de flesta ungdomsserier, men Raes psykiska problem gör att serien samtidigt är ganska mörk och allvarlig. Manuset balanserar perfekt mellan humor och allvar och lyckas belysa väldigt svåra och jobbiga problem på ett roligt och smart sätt. Skådespelarna är helt fantastiska och klarar av att leverera både komedi och drama på ett lysande sätt. Särskilt duktig är förstås Sharon Rooney som gör huvudrollen. Hon gör en väldigt imponerande prestation och känns väldigt älskvärd och charmig. I amerikanska filmer och TV-serier får tjocka tjejer vara med som roliga men stereotypa biroller man här låter man istället en rejält överviktig tjej dominera totalt. Det känns fräscht och rätt på alla sätt.

My Mad Fat Diary utspelar sig 1996 och serieskaparna har utnyttjat 90-talets möjligheter fullt ut. Musiken är viktig för Rae och hennes kompisar och soundtracket är fullproppat med - förvånansvärt bra - 90-talspop. Det är Oasis, Blur och Stone Roses i nästan varje scen och musiken ger verkligen serien den rätta 90-talskänslan. Jag var bara nio år gammal 1996 och 90-talet påverkade varken min stil eller musiksmak i någon större utsträckning men det är kul att se 90-talet på det här sättet igen. De fula kläderna känns nästan snygga på Rae och hennes kompisar och 90-talet framstår nästan som coolt och spännande, vilket jag aldrig har känt tidigare. My Mad Fat Diary är en av de bästa ungdomsserier jag sett och alla som gillar bra uppväxtskildringar bör självklart kolla in den.