Den svenska ångesten, Nordpolen och Hästpojken

I en tid där allt fler verkar må dåligt har det också blivit mer accepterat att må dåligt, och mycket vanligare att prata om det. Aldrig tidigare har så många kommit ut som deprimerade och bipolära, och den dåliga psykiska hälsan är inte längre nödvändigtvis något att skämmas över. Ibland känns det nästan som att det är trendigt att må dåligt. Den mysiga filmen Silver Linings Playbook gör succé världen över och i Girls, den hetaste TV-serien just nu, verkar alla må väldigt dåligt. Om ångest och psykiska problem är trendigt borde Sverige rimligen vara ett av världens trendigaste länder. Länge har landets bästa artister varit öppna med sin ångest och deppiga känslor. Håkan Hellström och Markus Krunegård är exempel på stora artister som har gjort många starka låtar om att må dåligt, men de brukar aldrig tillåta sig själv att bli helt nattsvarta. Några andra som har gjort ångesten till ett av sina främsta trademarks är Pelle Hellström, mer känd som Nordpolen, och Martin Elisson, sångare i Hästpojken. Båda är aktuella med nya skivor, och även om ångesten fortfarande är ständigt närvarande låter de lite lyckligare den här gången.

Jag bloggade om Nordpolen hösten 2008, då bloggen fortfarande var ganska nystartad, och Nordpolen precis hade släppt sitt debutalbum På Nordpolen. Jag var 21, Pelle Hellström var 23, och På Nordpolen blev en viktig skiva för mig. Det var framförallt de uppriktiga texterna om ungdomlig ångest och längtan bort från allt som fick mig att fastna för Nordpolen. När texterna fastnat började jag också älska musiken och Pelles röst. Samma höst såg jag honom spela live på en studentnation här i Uppsala. Det var en märklig spelning där inte en enda låt spelades i sin helhet. För Nordpolen var ångesten en viktig grej, även på scen, och ofta gav han upp låtar efter bara några få textrader. Några månader senare gästade han TV4 för en numer legendarisk intervju. Han klarade inte riktigt av de snuskigt svenniga programledarna och fick mycket skit för sitt sätt att hantera den jobbiga situationen. Men vi som älskade Nordpolen älskade bara honom ännu mer. Nordpolen var på riktigt, och att lyssna på hans musik fick mig alltid att må bättre. Efter den där intervjun var det länge tyst från Nordpolen. Förra året kom han tillbaka med låten När mitt blod pumpar i dej. Med sin snuskiga text och hårda sound var det inte riktigt vad jag hade väntat mig från Nordpolen. Den tillhörande videon, som faktiskt väcker lite obehag hos mig, gjorde mig väldigt tveksam till vad jag skulle tycka. Låten kan lika gärna handla om sex som dödsknark och känns dekadent på ett sätt som jag aldrig kommer vara bekväm med, men den sätter sig onekligen på skallen efter några lyssningar. Förra veckan kom till slut Nordpolens andra album, med den typiska titeln Vi är många som är vakna i natt. De krävdes några lyssningar för att jag skulle lyckas forcera Nordpolens sound som, helt olikt allt annat jag frivilligt skulle lyssna på, är väldigt elektroniskt med ett utpräglat östeuropeiskt 90-talssound som inte riktigt låter som något annat. Därefter kunde jag börja fokusera på texterna, som är enkla och direkta och lite ljusare än senast, och därmed lära mig älska skivan. Jag vet inte om jag längre vill identifiera mig med Nordpolen, men det finns inget i hans texter som inte berör och griper tag. Skivan är bara åtta låtar lång med en speltid kring en halvtimme men ingen av de minuterna känns omotiverad eller onödig. Nordpolen har gjort ett riktigt starkt andra album. Han har växt upp men det är fortfarande kille som, smärtsamt ärligt och uppriktigt, delar med sig av sina känslor.

Jag fastnade för Hästpojken när de släppte sitt förra album, Från där jag ropar, för tre år sedan. Det var ett fantastiskt ångestladdat popalbum med starka melodier och drabbande texter. Det kändes som bandets sångare Martin Elisson verkligen visste vad han snackade om och våren 2010 var det Hästpojken som gällde om jag behövde bli på bättre humör. Hösten det året såg jag dem live, också det på en studentnation, och imponerades av deras driv på scenen. Jag slogs också av att de såg oväntat slitna ut, när musiken ändå låter så energisk, men det ger bara musiken extra tyngd och får textrader om ”benzo varje dag” att kännas på riktigt. I höstas kom Hästpojken tillbaka med den underbart vemodiga singeln Samma himlar som jag genast tog till mig. Nu är äntligen deras nya skiva, En magisk tanke, här och precis som förra gången är den laddad med många riktigt trevliga låtar. Den här gången är låtarna präglade av en lite vuxnare ångest och svårmod. Det är fortfarande mörkt, men inte utan ett ljus som väger upp och får oss att inse att männen i Hästpojken har tagit sig vidare, utvecklats och närmat sig nya insikter, även om de kanske aldrig är särskilt långt från utgångspunkten. Melodierna och soundet är lika fulländat som vanligt. Jag har inte riktigt kunna bestämma mig för om En magisk tanke är bättre än Från där jag ropar, men ge mig några veckor så kanske jag håller den nya skivan varmare. På låtar som Cruisers och Huset vid ån kan jag höra fragment av både tidiga Eldkvarn och The Clash och det är en utveckling som jag verkligen gillar. Musikaliskt låtar Martin Elisson och de andra starkare än någonsin och förhoppningsvis får de sitt stora genombrott med den här skivan. Det förtjänar de.