Loisels Peter Pan

När jag var liten, kanske mellan åtta och tio år, läste jag alla seriealbum jag kunde hitta på barnavdelningen på Norrköpings stadsbibliotek. Det var Tintin, Lucky Luke, en massa svenska serier och en del udda barn- och ungdomsserier framförallt från Frankrike. En del av serierna i hyllorna borde inte ha placerats där och det var främst genom serier som jag fick bevittna vuxna, galna och obehagliga saker som liten. En av de där serierna som definitivt hade blivit felplacerad (antagligen av en bibliotekarie som enbart gick efter titeln och inte läst serien) var fransmannen Régis Loisels Peter Pan-tolkning. Jag bläddrade igenom de tre albumen som fanns på biblioteket flera gånger men vågade aldrig låna hem dem. Teckningsstilen var halvgrotesk och stämningen obehaglig med hotfulla miljöer fulla av fyllon och horor, lömska sjöjungfrur med märkliga bröstvårtor och en mycket osympatisk Peter Pan. Bilderna fastnade dock i huvudet och de senaste åren har jag vid flera tillfällen kommit att tänka på serien och fått en allt större lust att läsa den. Ett av mina första inlägg på Finpop var en recension av den märkliga romanen Kensington Gardens av Rodrigo Fresán som delvis är en biografisk roman om Peter Pan-författaren J.M. Barrie. När jag fick veta mer om honom – en mycket märklig och på många sätt obehaglig gubbe som skildras på ett orimligt snällt sätt i den sliskiga Finding Neverland – växte mitt intresse för Peter Pan. När jag började se det bisarra och konstiga hos barnboksfiguren började jag tänka på den där äckliga serien jag bläddrat i som liten. Senare, när jag var i Belgien och Frankrike och besökte ett stort antal seriebutiker blev det uppenbart att Loisels Peter Pan-serie har klassikerstatus på den franska seriescenen. I många av butikerna kunde man köpa vykort och samlarprylar med motiv från serien, särskilt med Loisels knubbiga Tingeling, och mitt intresse växte ytterligare. Jag har alltid varit intresserad av franska serier eftersom det finns en enorm seriemarknad i Frankrike som i variation och utbud bäst kan jämföras med den japanska mangakulturen. Fransmän och belgare har länge varit stolta över sina inhemska serier och idag kan man få tag på serier ur alla tänkbara genrer. Min upplevelse är att den franska seriescenen är bredare och mer nyanserad än den amerikanska. Franskspråkiga serier ges oftast ut i albumformat och fram till 90-talet översattes hyfsat mycket franska serier till svenska. Tyvärr har den svenska utgivningen av franska serier nästan dött ut helt och hållet och för mig som inte kommer ihåg mycket av skolfranskan är det därför svårt att ta del av nya franska serier. En del översätts till engelska och lyckligtvis finns det en del entusiaster som skannar in och översätter franskspråkiga serier till engelska (ofta med lyckat resultat) på egen hand och lägger ut på nätet (blir du intresserad kan du kontakta mig för tips på franskspråkiga serier att ladda ned). Efter att ha läst en del trevliga franska serier i höstas blev jag sugen på att till slut ta mig an Loisels Peter Pan. Den naturliga utgångspunkten var att gå tillbaka till biblioteket och på Uppsalas stadsbibliotek stod de tre Peter Pan-album som gavs ut på svenska i magasinet. Jag tog hem dem och läste igenom dem under en helg. Trots ojämnt berättande och en teckningsstil som jag inte riktigt kunde vänja mig vid kunde jag lätt se seriens storhet. Tyvärr såg det dock dystert ut när det gällde mina utsikter att få läsa fortsättningen. Loisel tecknade serien i ett mycket oregelbundet tempo och medan de första fyra albumen i serien gavs ut med två års mellanrum från 1990 till 1996 skulle det dröja till 2001 tills det femte albumet gavs ut. Serien avslutades 2004, 14 år efter det första albumet, med ett sjätte album men då hade den svenska utgivningen för längesedan avslutats. Serien i sin helhet gavs aldrig ut på engelska heller så efter lite efterforskningar gav jag upp projektet. I maj kom dock nyheten om att hela serien skulle ges ut på engelska i en enda stor volym. Jag lade omedelbart en förhandsbeställning och kan nu äntligen säga att jag läst hela Loisels Peter Pan.

Loisels Peter Pan är en så kallad prequel (en rätt populär företeelse i serievärlden) som berättar om hur Peter Pan kom till Landet ingenstans, hur han tog dit de föräldralösa pojkarna och blev Kapten Kroks värsta fiende och allt annat som hände innan den klassiska boken (och den lika klassiska Disneyfilmen) tar sin början. Tonläget är lite konstigt eftersom det redan från början är tydligt att vi har med en vuxenserie att göra, men ändå känns stora delar av serien ganska barnsliga och berättas på ett sätt som egentligen inte gör sig särskilt bra i en vuxenserie. Det är när serien är mörkast och mest skruvad som den är bäst och mest intressant. Loisel har ett gäng originella idéer som gör hans berättelse om Peter Pan unik och läsvärd. Dels låter han det viktorianska London, där Peter växer upp med en riktigt vidrig och gravt alkoholiserad mamma, ta stor plats med mörka gränder, snuskiga krogar och horor i varje gathörn. En av hans centrala idéer, och jag tror inte jag avslöjar allt för mycket när jag skriver det här, är att det är Peter Pan som är Jack the Ripper. Peters rädsla för vuxenvärlden, och framförallt de vuxnas sexualitet och kåthet som han många gånger fått bevittna på Londons smutsiga gator, är en av hans främsta drivkrafter att inte vilja växa upp. Han är en både intressant och obehaglig karaktär och Loisel tvingar honom aldrig att stå till svars för sina handlingar. En annan twist, som är enormt förutsägbar, är att Kapten Krok är Peters försvunna pappa. Det är dock inget som utforskas eller ens diskuteras, märkligt nog. Överlag är seriens story full av konstiga val som inte känns helt genomtänkta. Ibland känns det som att Loisel tappar fokus ordentligt och då tappar serien sitt välbehövliga flyt. Det känns emellanåt som att han har begränsat sig lite för mycket eftersom han velat göra en riktig prequel och egentligen hade det nog blivit bäst om han helt och hållet hade struntat i Kapten Krok och några av de andra inslag som får ta mycket onödig plats.

När det gäller Loisels teckningar är jag fortfarande splittrad. Han är uppenbarligen en duktig tecknare och ibland tycker jag det mesta är snyggt och passande, men överlag har jag rätt svårt för hans ganska konstiga teckningsstil. Många av karaktärerna, inklusive Petar Pan, ser mer ut som missbildade gnagare än människor och har rejält konstiga proportioner. Hans kvinnor är nog populära bland många läsare och de har alla tänkbara kroppsformer. Ofta är de mulliga, med rejält stora stjärtar och med alla sjöjungfrur, feer och andra halvnakna sagoväsen blir det mycket, mycket tuttar i många olika former och storlekar. Jag tycker mest det är komiskt och det får mig att tänka på sagor och legender från antikens grekland, vilket uppenbarligen har varit en stark inspirationskälla för Loisel, vilket gör att det känns ganska smakfullt ändå. Hans Tingeling verkar som sagt vara lite av en ikon på den franska seriescenen och hon framstår som en av seriens mest fascinerande karaktärer. Hon säger ingenting men har en stark personlighet med rejält osympatiska drag. Jag är glad att jag äntligen har fått läsa Loisels Petar Pan i sin helhet. Jag kommer dock göra mitt bästa för att hålla mina framtida barn borta från serien.