Juli revisited

Sommaren rullar förbi och vi är redan inne i augusti. Finpop fyllde fem år för några veckor sedan, nästan obemärkt även av mig. Den här bloggen lever fortfarande, om någon skulle vara orolig, men från att ha skrivit nästan dagligen under bloggens första år har jag kommit att skriva alltmer sällan. De här månadssammanfattningarna har kommit att bli de huvudsakliga inläggen och jag kommer fortsätta skriva sådana även om ingen skulle vara intresserad. De är ett bra sätt för mig att dokumentera min egen kulturkonsumtion och förhoppningsvis kan jag tipsa om roliga och intressanta grejer som ni inte har hört talas om. Här följer alltså julis höjdpunkter i form av musik, böcker, film och TV-serier.

När det gäller musik kändes juli som årets sömnigaste och tråkigaste månad. Det har varit tufft att vara musiknörd den här sommaren. Under juli släpptes väldigt få skivor och om jag inte missat något har det inte kommit en enda skiva som fått bra recensioner. Förutom Håkan Hellströms bejublade Skansen-spelning och ett gäng festivaler jag aldrig skulle vilja besöka har popmusiken känts helt död under den gångna månaden. Jag har flera gånger känt mig lite musikdeprimerad och ofta tänkt dystra tankar om pop- och rockmusikens framtid. I brist på skivtips har jag satt ihop en spellista med ett gäng låtar som jag lyssnat mycket på i sommar, mest uråldriga klassiker men också några nyare låtar. Lyssna på den!

Böcker är däremot något som det alltid är rätt säsong för, och tur är väl det. Under den gångna månaden tog jag mig igenom ett antal trevliga böcker. Höjdpunkten var nog den roliga Boxer, Beetle av den vansinnigt begåvade Ned Beauman som också skrivit den lysande The Teleportation Accident som jag skrev om för några månader sedan. Boxer, Beetle var hans debutroman och som sådan är den galet imponerande. Ned Beauman är rolig på ett sätt som enbart britter kan vara och han är dessutom otroligt allmänbildad. Liksom The Teleportation Accident är Boxer, Beetle också intressant ur ett historiskt perspektiv och som läsare får man bland annat stifta bekantskap med stolliga brittiska 30-talsfascister. Det är sällan man hittar roliga romaner som är både riktigt roliga och välskrivna och jag skulle nog utnämna Ned Beauman till årets litterära fynd för min del. För alla som kan tänka sig att läsa böcker på engelska och har saknat något riktigt roligt och tankeväckande sedan Douglas Adams gick bort är Ned Beaumans två romaner säkra kort. Med tanke på hans unga ålder har vi nog mycket att se fram emot från honom. 

Jag har också läst Neil Gaimans nya vuxenroman, den första på sju år, The Ocean at the End of the Lane, men jag tycker det räcker att konstatera att jag växt ifrån honom på samma sätt som jag inte längre riktigt kan uppskatta Tim Burton. För tonåringar som vill ha något lite roligare än vampyrromaner och alla som fortfarande gillar Gaimans typiska berättelser borde den dock vara given läsning. 

Jag har också fortsatt fördjupa mig i svensk arbetarlitteratur. Först med Jan Fridegårds två uppföljare till den fantastiska Lars Hård, Här är min hand från 1942 och Lars Hård går vidare från 1951. De är inte alls lika bra som Lars Hård men känns mer tydligt självbiografiska än den första boken och ger en intressant bild av hur Jan Fridegård började sin författarbana. Som vanligt när det gillar svensk arbetarlitteratur blir man förbluffad av de hårda förhållanden som Fridegård levde under i många år. Hans prestation blir ännu mer imponerande när man vet hur tufft han faktiskt hade det. I de två böckerna får man både en intressant bild av Fridegård och hur han mantlade författarrollen och tiden han levde i. Flera gånger kommer jag att tänka på Karl Ove Knausgårds Min kamp och det går att dra flera intressanta paralleller mellan de båda författarna och hur de skriver om sig själva. Jag har också lokaliserat Jan Fridegård och hustrun Gudruns grav på Gamla kyrkogården i Uppsala och gått förbi där flera gånger de senaste månaderna. Jan Fridegård är en gigant inom den svenska litteraturen och jag ser fram emot att läsa fler av hans böcker framöver. 

Jag har också läst Folke Fridells proletärklassiker Död mans hand från 1946 som var oväntat gripande och underhållande. I vartannat kapitel berättar textilarbetaren David Bohm om det själadödande och innehållslösa fabriksarbetet och i vartannat kapitel får vi ta del av hans uppväxthistoria. Det är en både rolig och starkt politisk bok, som innehåller både förvånansvärt mycket snusk och lustigheter och tidlösa vänstertankar. Jag tror till och med att borgare skulle kunna uppskatta den och kanske är boken den bästa inkörsporten till den svenska arbetarlitteraturen. Det är helt klart en stor roman, men i ett litet och behändigt format, och går ganska snabbt att ta sig igenom. Man ska inte underskatta vad de svenska arbetarförfattarna hade att säga. Trots att få unga svenskar i dagens Sverige sliter ut sina kroppar i fabriker finns det många tankar att ta till sig i de här böckerna och för de flesta borde det vara lätt att se samma tomhet och meningslöshet i olika arbetsmarknadsåtgärder och utbildningar som inte leder någonstans som Folke Fridell och de andra kände inför fabriksarbetet. Så länge vi lever i ett kapitalistiskt samhälle kommer den gamla arbetarlitteraturen aldrig bli inaktuell.       

När det gäller film finns det väl egentligen bara en film att diskutera från den gångna månaden och det är förstas Håkan Hellström-filmen Känn ingen sorg. Flera veckor efter att jag såg den känner jag mig fortfarande väldigt splittrad till filmen. Efter den illavarslande trailern var jag beredd på det värsta och riktigt så illa var förstås inte filmen. Adam Lundgren är duktig, filmen är allmänt snygg och underhållande och musiken är (förutom den där jobbiga A New England-covern) givetvis fantastisk. På så sätt är det en ganska bra film. Tyvärr känns det som filmen är gjord för att övertyga de sista tvivlarna och inte för fansen. Om man älskat Håkan Hellströms låtar i många år och verkligen tagit till sig texterna vet man vilken potential som finns där. Många av Håkans låtar är så filmiska och rika på häftiga bilder att det borde var hur enkelt som helst att göra flera lysande filmer utifrån några enstaka låtar. Men det känns som att manusförfattaren Cilla Jackert inte ens har lyssnat på Håkans låtar utan bara skrivit ett manus med samma djup som en taskig amerikansk high school-film och kryddat det hela med några uppenbara låttitlar och fraser som alla känner till. Hur kan man skriva så usel dialog och ytliga karaktärer utifrån ett så rikt utgångsmaterial? Under tiden jag såg filmen kände mig lite småäcklad av manuset men dagarna efteråt började jag känna mig alltmer provocerad, särskilt då de hyllande recensionerna började rulla in. De som inte har någon direkt relation till Håkan Hellström och hans låttexter har nog lättare att ta till sig filmen men jag känner mig fortfarande besviken. När det gäller regin är det många som har nämnt Danny Boyle och Trainspotting men Känn ingen sorg är snarare en Slumdog Millionaire-tolkning av Håkans låtar. Jag har svårt att inte tänka på den bortslösade potentialen. Jag ser framför mig en film som utifrån Håkan Hellströms-låttexter målar upp en både rolig och socialrealistisk film, tänk tonlägget i Ken Loachs Looking for Eric och The Angels’s Share, om unga svenska människor som aldrig fått synas på film. Unga människor som sitter på Långedragspaviljongen med pensionärerna, svarta i tankarna, som stannat på sina rum och sett dagarna gå, som saknar illusionen av att allt kommer ordna sig, som ser skiten med. Det hade kunnat bli hur bra som helst.

När det gäller TV-serier känns det dock som att juli, väldigt oväntat, har varit mer intressant än den sömniga TV-våren. Dels har den avslutande säsongen av Dexter dragit igång och även om det kanske inte är jättespännande än är det helt klart stabil underhållning. Den här säsongen gör den kreddiga Charlotte Rampling en viktig roll och Dexters syster (som alltid har hatats av många, men som för mig alltid har varit en av de främsta anledningarna att fortsätta se serien) har fått mycket utrymme, vilket gillas av mig. Dels har Netflix-serien Orange Is the New Black fått mycket uppmärksamhet. Jag har bara sett de två första avsnitten och är ännu inte helt övertygad, men tycker att det känns som en hyfsat modig serie för att vara riktad till en mainstreampublik. Amerikansk TV i all ära men den stora TV-höjdpunkten i juli var utan tvekan den brittiska miniserien Run som sändes fyra kvällar i rad på Channel 4 (som ju producerar många av de bästa brittiska TV-serierna). Varje avsnitt är fristående och skildrar olika karaktärer som på olika sätt är kopplade till varandra. Run är brittisk socialrealism när den är som bäst, men ännu mörkare och mer deprimerande än vanligt. Jag imponeras verkligen av brittiska TV-kanaler som inte ryggar för att producera TV-serier om viktiga frågor. Run hade nog aldrig kunnat produceras i USA 2013, där TV-klimatet med några undantag känns mer verklighetsfrämmande än på länge. Run är en stark, gripande och omskakande serie med osentimental regi, grymt manus och fantastiska skådespelare. Bland annat gör Olivia Colman (det känns som hon är med överallt nuförtiden!) och tyska Katharina Schüttler, som senast sågs i sevärda Krigets unga hjärtan på SVT, minnesvärda roller. Blir man för deprimerad av Run rekommenderar jag att man livar upp stämningen med den brittiska komediserien Phoneshop (också från Channel 4), om ett gäng udda typer i en telefonaffär, som precis dragit igång sin tredje säsong. Jag tog mig igenom de två tidigare säsongerna under sommaren och även om serien omöjligt kan mäta sig med moderna klassiker som Inbetweeners och Peep Show är det en sevärd serie för alla som gillar brittisk humor. Serien bjuder på många bisarra inslag och konstiga karaktärer och är vida överlägsen de flesta amerikanska komediserier.