De tio bästa skivorna 2013

Har jag blivit en gubbe? Visserligen har jag alltid föredragit ”gubbrock” och glorifierat decennierna före min tillkomst, men det här året har jag tvingats ställa mig själv frågan allt oftare. Jag konstaterar för mig själv att musikåret 2013 har varit ett ”mellanår”. Jag har tröttnat på svensk hiphop, samtidigt som resten av landet börjat hajpa ”scenen”, och känner mig ofta oroad, och personligt hotad, av moderna ungdomars musikpreferenser. Listan talar antagligen för sig själv. På Spotify har jag satt ihop en lista med årets bästa låtar, varav många från skivor som inte finns på listan. Annars lyssnade jag mycket på Billy Bragg, The Style Council och rocksteady under året, men nu kör vi på med de utlovade skivorna. Länkarna tar dig till respektive skiva på Spotify, eller YouTube i ett fall.

1.  Bob Dylan – Another Self Portrait

Man kan hävda att det är både felaktigt, orättvist och reaktionärt att sätta Bob Dylans mastiga Bootleg-skiva (den tionde i ordningen) på förstaplatsen. Felaktigt därför att musiken på skivan inte är ny, utan spelades in mellan 1969 och 1971. Orättvist därför att Bob Dylan är Bob Dylan och inte går att jämföra med andra artister. Reaktionärt för att det är ett festligt begrepp att slänga sig med. Jag hävdar dock att så inte är fallet utan att det här faktiskt är årets överlägset bästa skiva. Lyssna på låtar som demoversionen av Went To See The Gypsy, Pretty Saro eller alternativversionen av I Threw It All Away och säg sedan den moderna artist som levererar låtar av samma relevans och klass. Another Self Portrait låter förbannat bra rakt igenom och säger mer om dagens musikklimat än någon vill erkänna.

2. Basia Bulat – Tall Tall Shadow

Jag hade lyssnat en del på kanadensiska Basia tidigare, men inte riktigt fastnat. När hennes nya skiva kom reagerade jag mest på att öppningslåten låter precis som en Frida Hyvönen-låt (som ju är Sveriges kanske bästa kvinnliga artist). Men sen fortsatte jag att lyssna och helt oväntat blev Tall Tall Shadow en av de skivor jag lyssnat mest på i år. Den växer med varje lyssning och innehåller inga svaga spår. Texterna är fina, arrangemangen och melodierna gripande och Basia sjunger fantastiskt bra.  

3.  Hästpojken – En magisk tanke

Jag trodde aldrig att Hästpojken skulle kunna överskugga Håkan Hellström, men faktum är att En magisk tanke har allt det som Det kommer aldrig va över för mig saknar. I princip alla låtar på skivan låter som om de skulle vara stulna från det tidiga Eldkvarn och Martin Elisson sjunger bättre än någonsin. Hästpojken gör musik som känns i hjärtat och det är uppenbart att det här är musik som betyder något.  

4.  Bill Callahan – Dream River

Bill Callahan är ett geni. Hans musik känns odödlig som modern musik så sällan gör. Hans mörka röst är fantastisk (Matt Berninger i The National måste vara avundsjuk) och de lågmälda arrangemangen är alltid smakfulla och medryckande. Dream River är full av själ och växer för varje lyssning.

5. Foxygen – We Are the 21st Ambassadors of Peace & Magic

Foxygen består av två unga bakåtsträvare som, liksom mig, vurmar för 60-talets pop och rock. The Kinks är en tydlig inspirationskälla och det är tydligt att bandet inte vill ha något med modern rockmusik att göra. We Are the 21st Ambassadors of Peace & Magic släpptes i januari men har lyckats hänga med hela året. Det är en charmig och svängig skiva full av bra låtar och skön attityd.

6.  Arcade Fire – Reflektor

Reflektor är den Arcade Fire-skiva jag gillat mest hittills. Det tog ett tag att komma in i lyssnandet men efter att ha tagit sig igenom skivan några gånger började de flesta av låtarna framstå som små mästerverk. Spår som Afterlife och It’s Never Over (Oh Orpheus) som inte lät så märkliga första gången känns nu helt oumbärliga när musikåret ska sammanfattas. Reflektor är en ambitiös skiva med en förmodat lång livslängd. Jag har åtminstone inte tröttnat än.

7.  Christopher Owens – Lysandre

Årets första skiva, för min del, var Christopher Owens solodebut Lysandre. Jag hade faktiskt glömt bort den när jag började skriva listan - det känns som det var väldigt länge sedan den kom - men efter att ha lyssnat igenom den några gånger till känns det självklart att den ska vara med bland årets bästa skivor. Christopher Owens är en av mina stora favoriter. Trots hans trasiga personlighet är det svårt att inte gilla honom och hittills har jag älskat all musik han fått ur sig. Lysandre är aldrig lika bra som Girls-skivorna men är ändå ett riktigt trevligt album med en säregen medeltida trubadurkänsla över hela skivan. Den finns också i en avskalad akustisk version som också är värd att lyssna på. 

8.  Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig

I ett besviket inlägg i april skrev jag ner årets Håkanskiva och kallade den hans sämsta album hittills. Åtta månader senare står jag fast vid den åsikten. Trots det är Det kommer aldrig va över för mig en av de skivor jag lyssnat allra mest på i år (dryga 600 lyssningar enligt last.fm). Det stora problemet är inte längre den, i jämförelse med de tidigare skivorna, tråkiga produktionen eller de, återigen i jämförelse med de tidigare skivorna, svaga texterna, utan att Håkan inte lyckas få mig att känna för honom eller musiken, som han alltid gjort tidigare. Håkan Hellström har alltid spruckit av soul, rock’n’roll och de stora känslorna men på Det kommer aldrig va över för mig når han aldrig hela vägen. Trots det är det ett riktigt bra album som jag förmodligen kommer fortsätta lyssna på längre än någon av de andra skivorna på listan.

9.  Arctic Monkeys – AM

Arctic Monkeys senaste album AM är inte någon märklig eller spektakulär skiva. Och det är det som gör den så förbannat bra. Här finns inga pretentioner eller tråkiga poser. Fokuset verkar enbart ha varit att göra en så bra rockskiva som möjligt. Låtarna är genomgående starka, med minnesvärda riff och fantastisk sång av Alex Turner.  

10.  Nordpolen – Vi är många som är vakna i natt

Nordpolen kom tillbaka i våras. Jag hade saknat honom, och även om Vi är många som är vakna i natt aldrig kändes lika livsviktig som debuten På Nordpolen tog jag skivan till hjärtat. Pelle Hellström är unik på den svenska popscenen och det känns som att han verkligen behövs. För varje intetsägande Icona Pop behövs det en artist som Nordpolen, som gör musik som känns på riktigt. Det ska bli spännande att höra vilken slags musik han kommer göra i framtiden.