November revisited

Det har hunnit bli december, men innan det är dags för årsbästa-listorna hade jag tänkt göra en sammanfattning av den gångna månadens bästa skivor, böcker, filmer och TV-serier i vanlig ordning.

Vi drar igång månadsmonologen med ett skivtips. Den här gången blir det faktiskt bara ett skivtips, men lyckligtvis ett riktigt bra sådant. Den enda nya skivan som verkligen lyckades tilltala mig under november är Cupid Deluxe med Blood Orange. Den här Blood Orange är en ny bekantskap, men efter lite googlande insåg jag att jag stött på honom förut. Dev Hynes som han egentligen heter gick tidigare under namnet Lighspeed Champion och gjorde då hyfsat meningslös hipsterpop. Blood Orange är oändligt mycket bättre och låter helt annorlunda. Ljudbilden är någon slags melankolisk och nedtonad mix av dagens mainstreamade r’n’b och tidstypisk 80-talspop, med saxofoner och starka melodier, som aldrig riktigt tillåts komma fram. Skivan innehåller flera starka låtar och Dev Hynes, och hans oväntat många gäster, sjunger riktigt bra. Cupid Deluxe är en stämningsfull skiva som sveper bort lyssnaren en stund, en skiva som gör sig särskilt bra i hörlurar. Vill du ha en låt att börja med rekommenderar jag You’re Not Good Enough som helt klart måste räknas som en av årets bästa poplåtar.

November var en månad full av trevliga läsupplevelser. Här hade jag tänkt tipsa om tre amerikanska böcker som alla finns i lyckade svenska översättningar, så vill ni ha något bra att läsa över julen är det tre givna tips. Jag börjar med den enda färska av böckerna, nämligen Philipp Meyers storslagna släktkrönika Sonen. På nästan 600 sidor skildrar han en mäktig Texasfamilj från mitten av 1800-talet och grundandet av delstaten till modern tid. Han låter tre huvudpersoner berätta släktens blodiga historia och efter att man har kommit in i släktträdet väntar en häftig läsupplevelse. Dels är det väldigt intressanta och välskrivna karaktärporträtt och dels är det en fascinerande historielektion. Släktens historia är lika blodig som statens och den pålästa Meyer överöser läsaren med fakta om indianer, Texas Rangers, konflikterna med Mexiko och oljeimperierna. Det är oavbrutet intressant och givande. Boken påminner delvis om Thomas Bergers klassiker Little Big Man, men är betydligt våldsammare och mer allvarlig i tonen. Jag kan varmt rekommendera Sonen till alla som vill ta del av en typisk ”stor amerikansk roman”. Jag har alltid gillat mäktiga släktkrönikor och det känns som sådana av Sonens kvalitet dyker upp väldigt sällan. En given bokklapp till alla som gillar fascinerande historia, testosteronstinna män (och kvinnor) och bra berättande. Dessutom är den svenska översättningen utmärkt.

De två andra böckerna jag hade tänkt tipsa om är båda skrivna av Thomas Pynchon.

Dels har jag läst hans genombrottsroman Buden på nummer 49 från 1996, en i sammanhanget kort bok på knappt 200 sidor. Boken innehåller alla typiska Pynchoningredienser och borde därför vara den perfekta inkörsporten för alla som är intresserade av hans författarskap. Den är rolig, fascinerande och förvirrande och innehåller fler intressanta bilder och karaktärer än de flesta andra böcker. Den svenska översättningen, från 1967 av Caj Lundgren, känns lekfull och rolig. Jag tror jag hade roligare med den svenska utgåvan än vad jag hade haft med originalet på engelska då vissa uttryck låter fantastiska festliga på svenska. Utan tvekan är det en suverän översättning. Alla borde gå till närmsta bibliotek och låna den nu.

Dels har jag läst Pynchons comebackroman Vineland som kom 1990, 17 år efter hans då senaste bok Gravitationens regnbåge. Den utspelar sig, bland annat, bland övervintrade hippies, flummare, ninjanunnor och maktgalna narkotikapoliser i norra Kalifornien bland redwoodträd och marijuanaodlingar under 80-talets ”war on drugs” med en massa tillbakablickar till 60-talets campusrevolter och allmänna galenskaper. Karaktärerna är många, samhällskritiken och humorn är på topp, och läser man tillräckligt långsamt är det förhållandevis lätt att hänga med. Jag hade det väldigt roligt med Vineland och efter Buden på nummer 49 tycker jag den känns som en bra ingång till Thomas Pynchons fantastiska värld. Jag ser med glädje fram emot att ta mig an de av hans böcker som jag inte har läst än.

På filmfronton tänkte jag mest stämma in i hyllningskören av två omtalade filmer. Först Noah Baumbachs Woody Allen-inspirerade Frances Ha om en vilsen ung kvinna i New York. Duktiga Greta Gerwig gör huvudrollen och manuset känns smart och angeläget. Jag har haft lite svårt för Baumbachs tidigare filmer men den här svartvita pärlan ligger verkligen helt rätt i tiden. En riktigt bra film. Den andra filmen är årets Guldpalmvinnare Blå är den varmaste färgen som framförallt blivit omtalad på grund av sina intensiva lesbiska sexscener. För de flesta kommer dessa scener höra till det grövsta och snuskigaste de sett i en spelfilm. De är som hämtade från en porrfilm och onödigt långa och grafiska. När man får bevittna ett utdraget rimjob började jag skratta högt i salongen. Men efter att man sett den tre timmar långa filmen är det inte sexscenerna som stannar kvar utan det utmärkta skådespelet och den fina kärleksskildringen. Blå är den varmaste färgen är en känslosam och stark film som tillsammans med den danska Jakten är det bästa jag sett i filmväg i år. En grymt bra film regisserad av en pervers, men smått genial, gubbjävel.  

När det gäller TV-serier fanns det ingen novemberserie som kunde tävla med den tredje säsongen av brittiska Fresh Meat. Channel 4-serien om den brokiga samlingen universitetsstudenter i Manchester är bättre än någonsin. Manuset är fenomenalt välskrivet med lustigheter i varje replik och karaktärer som känns lika levande som bisarra. Varje minut av Fresh Meat är TV-magi och har du missat serien har du verkligen något att se fram emot. Vill man se mer bra brittisk TV kan jag rekommendera den mysiga ungdomsserien Youngers vars första säsong på åtta, drygt 20 minuter långa, avsnitt visades på brittisk TV i våras. Jag kollade igenom serien en helg för några veckor sedan och hade det riktigt trevligt i sällskap med seriens unga huvudpersoner som drömmer om att slå igenom som hiphopartister. Youngers är en väldigt trevlig serie med skarpt manus, varma karaktärer och snygga höghusbilder. Rekommenderas varmt. När det gäller amerikanska TV-serier så slutade den fjärde säsongen av Boardwalk Empire på topp, Masters of Sex fortsatte leverera träffsäker underhållning och Homeland säckade ihop totalt. Jag är beredd att ge upp den serien nu. De senaste avsnitten har varit plågsamt ointressanta och irriterande. Lyckligtvis har den sista säsongen av Treme, den bästa amerikanska dramaserien på senare år, precis dragit igång vilket kompenserar för alla amerikanska skitserier.