Jaime Hernandez och Love and Rockets

För några veckor sedan lade jag upp en introducerande text om Gilbert Hernandez och Love and Rockets här på bloggen och idag har turen kommit till en liknande text om hans bror Jaime Hernandez och hans serier. Jaime har jämte brorsan Gilbert producerat en imponerande mängd serier som publicerats i deras gemensamma serietidning Love and Rockets sedan början av 80-talet. Liksom Gilbert har Jaime fokuserat på samma karaktärer hela tiden och att såhär mer än 30 år efter att serierna började publiceras läsa helheten är en mycket mäktig upplevelse. Jag har under några veckors tid maratonläst större delen av Jaimes serier på samma sätt som jag vanligtvis läser romaner och det finns väldigt få serier och serieskapare som tål att läsas på ett sådant sätt men i det här fallet har det fungerat utmärkt. Den här texten kan ses både som en recension av Jaime Hernandez serier och en guide till hur man kan läsa dem, vilket jag tycker alla som gillar serier bör göra.

Jag kan inledningsvis erkänna att jag har försökt börja läsa Jaime Hernandez Love and Rockets-serier flera gånger tidigare, men att det har känts som ett alldeles för stort och motigt projekt för att jag skulle orka engagera mig. Den här gången bestämde jag mig dock för att kämpa på och inte ge upp. Till en början bjuder Jaimes serier på ett rätt stort motstånd och det krävdes ganska mycket vilja för att jag skulle fortsätta läsa. På flera sätt är det inte särskilt njutbar läsning, utan känns mest som prestationsläsning som man får tvinga sig igenom. Anledningen till att jag kämpade vidare och tog mig igenom de första årens serier var att jag kände på mig att det skulle lossna efter ett tag och att jag då förväntade mig den mäktiga läsupplevelse som så många kritiker utlovat. Det finns få serier som är så hyllade som Jamie Hernandez Love and Rockets-serier och till en början är det svårt att förstå varför, men när man kommit in i serien och tagit sig igenom de första årens serier ändras tonen och det blir både gripande och engagerande.

Trots att det tog några år för Jaime Hernandez att komma i form och börja göra riktigt bra serier rekommenderar jag ändå att man börjar läsa serierna från början, trots att det kan vara lite motigt och tråkigt. Anledningen till detta är att han har skrivit om samma karaktärer hela tiden och trots att tonen i berättandet ändrades kraftigt efter några år är det svårt att hoppa in i serien om man inte har varit med från början, då de flesta av karaktärerna introduceras. Därefter förutsätts det nästan att man har koll på vilka de är och vilka relationer de har till varandra, och saknar man det förlorar serierna mycket av sitt värde. Till en början innehöll Love and Rockets en hel del konstiga inslag som efter några år slopades helt. Det är en konstig blandning av latinamerikansk punkig kultur och märklig, gammaldags sci-fi som jag antar är ironisk (utan att någonsin kännas ironisk) med svävande motorcyklar, dinosaurier och mekaniker med rockstjärnestatus. Ett annat inslag som dock hänger med genom hela serien och ibland får lite väl mycket utrymme är kvinnlig wrestling, vilket verkar vara något som Jaime verkligen brinner för. De tidiga serierna innehåller ofta dessutom väldigt mycket text och är inte lika snyggt tecknade som de senare, men är värda att läsas eftersom det är här karaktärerna som man kommer följa över mer än 1000 ytterligare seriesidor först introduceras. De tidiga Love and Rockets-serierna är knappast dåliga, men kan inte jämföras med de senare serierna som ofta är riktiga mästerverk. De udda scifi-inslagen försvinner men de karaktärer och händelser som skildrats under seriens första år utgör fortfarande bakgrundshistorien, även om serien ibland, via flashbacks, går tillbaka och ändrar lite på de mer udda händelserna för att de bättre ska passa seriens övergripande, mer realistiskt nedtonade, kontext.

Att börja läsa Jamies Love and Rockets-serier från början har aldrig varit lättare än nu eftersom förlaget Fantagraphics under de senaste åren har samlat serierna i ett antal tjocka och prisvärda volymer. De böcker som gäller är, i tur och ordning, Maggie the Mechanic, The Girl from H.O.P.P.E.R.S., Perla La Loca, Penny Century, Esperanza och The Love Bunglers (från Love and Rockets: New Stories 1- 4). Jaime skriver fortfarande om samma karaktärer och ger regelbundet ut nya serier i Love and Rockets: New Stories (innehåller också serier av Gilbert Hernandez) som kommer med ett nytt 100 sidor långt nummer varje år, där nästa nummer (nr 7) kommer ges ut inom de kommande veckorna. På svenska finns albumen Speedy Ortiz död (som det amerikanska bandet Speedy Ortiz har tagit sitt namn ifrån, det finns också ett brittiskt 80-talsband som heter Love and Rockets efter serien – lyssna här) och Wigwam Bam, som innehåller några av Jaimes mest hyllade och omtyckta serier, utgivna av Epix.

Handlingen i Jaime Hernandez Love and Rockets-serier kretsar kring latinotjejen Maggie och hennes många kompisar och deras liv i den fiktiva kaliforniska staden Huerta (i serien ofta kallad Hoppers). När serien börjar är hon i 18-årsåldern, går på en massa punkspelningar och dejtar både tjejer och killar. Genom serien får vi följa henne genom livet och se hur hon och kompisarna åldras och mognar i samma takt som författaren, och det är där serien verkligen sticker ut. När det gäller andra karaktärer i långlivade serier åldras de sällan i särskilt naturlig takt. Hergé skrev Tintin-serierna över 45 år och även om man kunde märka att tid hade gått och att karaktärerna blivit något äldre var det ingen större skillnad mellan 40- och 70-talets Tintin. Peter Parker har också åldrats, men inte särskilt mycket med tanke på de dryga 50 år som gått sedan han fick på sig spindeldräkten. Det är bara i självbiografiska serier, typ Rocky och American Splendor, där karaktärerna av naturliga skäl åldras med författarna. Men i Jamie Hernandez serier får vi faktiskt se hur karaktärerna går från att vara naiva ungdomar till att bli småfeta, desillusionerade medelålders vuxna. De här serierna är helt och hållet karaktärsdrivna och när man väl har fastnat för karaktärerna och börjat gilla och bry sig om dem blir läsningen en både fascinerande och gripande resa. Egentligen händer inte så mycket i serierna och skulle man hoppa in i serien på måfå, vilket jag har gjort några gånger, utan att känna till den större storyn kommer det inte ge lika mycket. Det hjälper inte heller den nya läsaren att mycket av serien berättas på ett väldigt nedtonat och subtilt sätt. Många viktiga händelser utspelar sig mellan rutorna och ofta krävs en del tankeverksamhet för att verkligen hänga med i händelserna. Jag har ju läst alla de här serierna i ett svep, som en sammanhängande berättelse, men för de som har läst serien i kortare stycken under många år måste det vara svårt att komma ihåg alla händelser och karaktärer. När man väl är inne i serien är det dock mycket givande läsning. När det gäller amerikanska romaner pratar man ofta om ”the great american novel” och när det gäller serier är det här nog så nära man kan komma ”the great american graphic novel”. Ambitionsnivån och den genomgående kvaliteten på de här serierna kan inte riktigt jämföras med något annat. Det är uppenbart att Jaime Hernandez spelar i sin egen liga och att det kommer dröja länge innan någon ens kommer försöka göra något liknande. Jag tror att det krävs både visioner och ett enormt tålamod för att genomföra liknande serieprojekt och jag tror tyvärr att sådant hör hemma i en delvis förlorad tid.

När det gäller den estetiska biten är Jaime Hernandez serier förstås väldigt snygga och imponerade. Det som först lockade mig till serien var de snygga omslagen och teckningarna och ju mer jag läser desto mer imponerad och betagen blir jag. Serierna är svartvita och tecknade med enkla, uttrycksfulla linjer. Jaime jobbar inom en klassisk serietradition men det är också lätt att se hur stort inflytande han har haft på andra serieskapare, särskilt när det gäller amerikanska alternativserier. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar Jaime eller brorsan Gilbert mer, men i princip tycker jag att Gilbert började starkare än Jaime men att hans senare serier inte lever upp till de serier han gjorde under sina glansdagar medan Jaime utvecklas och blir bättre hela tiden. Den relativt nya serien The Love Bunglers som handlar om en medelålders Maggie och innehåller en massa flashbacks till hennes barndom är en av de bästa serier Jaime har gjort och jag hoppas verkligen att han fortsätter skriva serier om henne så länge han är verksam som serieskapare.

Jag har varit intresserad av Love and Rockets sedan länge och jag är glad att jag till slut tog beslutet att läsa de här serierna. De har alltid känts lite coolare och häftigare än de flesta andra serier och det kändes tidigare lite som att jag inte hade blivit invigd i någon hemlig klubb eftersom jag inte hade läst dem. De har uppenbarligen en väldigt hög status i serievärlden och när jag har sett dem i bokhandlar och seriebutiker har de känts väldigt respektingivande och svåråtkomliga. Nu när jag har läst dem känner jag mig lite rikare och jag skulle rekommendera de flesta serieälskare att läsa serierna. Till en början kan de vara lite slitiga och svåra att komma in i men när man har tagit sig över en viss gräns börjar de istället bli smått beroendeframkallande och väldigt givande.