Ensam fredag med Matt Damon

Den andra skolveckan vid Queen’s University är avklarad. Det är inte alls som hemma i Uppsala. På gott och ont. Men mest ont. Det känns som att jag är tillbaks på gymnasiet. Jag läser fem kurser parallellt. Nivån är inte särskilt hög, men den information som föreläsarna trycker in i sina 50 minuter långa föreläsningar är oöverskådlig. Jag irrar runt på campusområdet och känner mig allmänt omtumlad. I hörlurarna hörs [ingenting]s fantastiska Satans högra hand. Häromdagen gick jag med i universitets outdoor-klubb. De praktiserar vildmarksliv. I helgen ska jag följa med dem ut och campa vid en sjö. Bortsett från att ha sovit i ett tält på tomten till ett radhus för 15 år sedan har jag aldrig varit i närheten av att campa. Men jag vill se mer än asfalt när jag är i Kanada. Det är mycket asfalt här. Jag har haft en klassisk ensamfredag. Jag var på fest igår och imorgon ska jag åka ut i skogen tidigt på morgonen, så den här kvällen ville jag ta det lugnt. Men det är lättare att smita undan och gömma sig i Uppsala. Här är det människor överallt. De spelar flip cup och går på keggers. Det är precis som i en collegefilm. I rimliga mängder är det småkul (med betoning på 'små'). Men ikväll orkade jag inte och tog min tillflykt till stadens centrum, där tiggare och haschpipor slåss om utrymmet. Först hamnade jag på ett thaiställe med oväntat bra mat och oväntat otäck gratisefterrätt. Sen hamnade jag på en biograf för att se filmen The Informant! och sist hamnade jag på The Beer Store.

Jag visste inte mycket om The Informant! innan jag såg den. Jag visste att Matt Damon gjorde huvudrollen och jag visste att Steven Soderbergh hade regisserat. Och jag hade sett den skitsnygga postern. Det lovade gott. Men där jag hade väntat mig något tokroligt visade det sig istället var en mycket märklig film. The Informant! är genuint konstig. Det är en blandning mellan komedi och thriller, men är varken särskilt rolig eller spännande. Dessutom bygger den på verkliga händelser vilket får det hela att kännas ännu märkligare. Filmen utspelar sig till stora delar under den första halvan av 1990-talet. Det är något som Steven Soderbergh har tagit fasta på. Filmen är nog det fulsnyggaste som jag har sett på flera år. Kläder, frisyrer och möbler är hiskeligt fula och tråkiga men Soderbergh får det ändå att kännas vackert och eftertraktansvärt. Matt Damon bär hela filmen på sina axlar. Han gör en alldeles fantastisk rollprestation. När jag hade räknat ut Damon för gott gör han en roll av den här kalibern och får mitt intresse för honom att växa enormt. Han spelar en bipolär biokemist som har en hög position i stort företag i livsmedelsbranschen. En serie konstiga händelser får honom att infiltrera företaget för FBIs räkning. Saken är bara den att han inte är helt sanningsenlig. Han ljuger och håller viktiga fakta dolda. Han står i centrum i nästan varje scen och vi som ser filmen får en intressant inblick i hans tankevärld. Det är en minst sagt underlig man, med bisarra tankar och en förmåga att dra lustiga slutsatser.

Steven Soderbergh måste vara en av de mest intressanta regissörerna i Hollywood. Senast gjorde han de omdiskuterade filmerna om Che Guevara och innan dess gjorde han de tre superkommersiella Ocean’s-filmerna. Att förutse hans nästa drag är omöjligt. Han kan göra precis vad som helst och verkar behärska många olika stilar. Det är ganska sällan som det blir helt lyckat. The Informant! är mest märklig och är främst sevärd om man vill se Matt Damon briljera som aldrig förr. Hans skådespel gjorde ett stort intryck på mig.

Imorgon är det alltså dags för camping. Jag har fått se de flesta djur som jag ville se här i Kanada men om jag får se en bäver imorgon är min lycka gjord.