Filmtips: Polska Yesterday från 1985

Ibland hittar man filmer som känns så udda och ovanliga att de blir roliga att se bara därför. Häromveckan snubblade jag över en 30 år gammal polsk film, Yesterday, som jag tyckte lät intressant och i förmiddags, medan gatorna fylldes av snö, såg jag den. Det var på flera sätt en intressant filmupplevelse som förstärktes av känslan att jag satt och kollade på en gammal raritet. Filmen handlar om ett gäng pojkar i gymnasieåldern i en polsk småstad 1964 och deras kärlek till Beatles. Killarna har ett eget band där de kör Beatlescovers och de kallar varandra John, Paul, Ringo och George. Jag har sett ett stort antal västerländska filmer och TV-serier om musikälskande ungdomar som växer upp på 60-talet, men aldrig något från Östeuropa och självklart är kontrasterna väldigt stora. Huvudrollen är trummisen i bandet, som förstås kallas Ringo av kompisgänget, och bor tillsammans med en utsliten moster och om nätterna delar de samma säng. En natt klipper hon av honom Beatlesfrisyren, på inrådan av stadens inflytelserika präst. Här finns också en sadistisk och väldigt militär lärare som ställer till med problem för pojkarna. Filmen är regisserad av Radoslaw Piwowarski som har regisserat ett antal polska filmer och TV-serier, men jag har svårt att tänka mig att den någonsin fick något större genomslag utanför Polen, vilket gör det ännu roligare att den dyker upp på nätet 30 år senare. Det känns hela tiden som att man kollar på en gammal och omodern film men den har ändå många förtjänster som gör den sevärd. Dels är storyn och miljöerna som skildras tämligen unika och intressanta att få ta del av, men skådespelarna gör också ett bra jobb. Filmen är vemodig och sorgsen, samtidigt som den innehåller en hel del glädje kopplad till musiken, och visar upp delar av en värld som för mig känns helt främmande. Trots att filmen är gjord med väldigt enkla medel är manuset ambitiöst och filmen tar sig en del konstnärliga friheter och känns betydligt mindre konventionell än många moderna liknande filmer. Vill du ha en kul och lite ovanlig filmupplevelse kan jag alltså varmt rekommendera den här gamla filmen.

Filmtips: Get on Up

Get on Up är en biopic om James Brown. Jag har förstås hört hans mest kända låtar, men han är inte någon artist som jag fastnat för, varför en biografisk film om honom inte kändes särskilt spännande på förhand. Mycket riktigt bjuder Get on Up på alla klassiska ingredienser som vi har vant oss vid från den här sortens filmer (och som mycket lyckat parodiserats i Walk Hard:The Dewey Cox Story, en film jag sett många gånger): en jobbig barndom, en stor begåvning, ett ännu större ego, framgång, kvinnor, droger och rock’n’roll-liv, allt tonsatt till klassisk populärmusik. Men Get on Up står ändå ut ur mängden. Främst beror det på huvudrollsinnehavaren Chadwick Boseman som gör James Brown med en sällan skådad intensitet och glöd, en helt oförglömlig rolltolkning. Filmen använder också en hel del roliga grepp vilket får filmen att flyta likt musiken den skildrar. Handlingen är inte linjär utan hoppar fram och tillbaka i tiden och flera gånger, i viktiga scener, börjar James Brown prata direkt från hjärtat rakt in i kameran. Musikscenerna är mäktiga och snyggt koreograferade. James Browns musik lyfts fram på ett snyggt sätt och jag känner mig sugen på att gräva mer i hans låtkatalog än vad jag gjort tidigare. Som alla lyckade biopics är filmen också en snygg och lärorik historielektion och här är det förstås mycket fokus på svartas situation i det amerikanska samhället från 1930-talet och framåt. I en scen försöker James Brown förklara för en journalist att ”groove” är något som känns och inte kan beskrivas med ord, vilket stämmer in på den här filmen också. Den är mer groovy än det mesta du sett och helt klart en av de senaste årens starkaste biopics. Chadwick Boseman har antagligen en lysande karriär framför sig (vi kommer bland annat att få se honom som superhjälten Black Panther om några år) men det kommer bli svårt för honom att toppa rollen som James Brown. En del kritiker har kritiserat Get on Up för att filmen inte visar hela bilden av James Brown, både bra och dåliga sidor, vilket är möjligt (och kanske en nödvändighet för att få rättigheterna till låtarna) men trots det ger filmen ett intressant personporträtt och jag blir sugen på att lära mig mer om Brown. Jag kan tänka mig att det finns flera läsvärda biografier om man verkligen vill gräva ner sig. Get on Up har hursomhelst allt det jag önskar från en bra biopic och jag kan lätt rekommendera den till dig som gillar bra musik på film.   

Filmtips: Pride

2014 har, liksom de senaste åren, varit ett rätt blekt filmår men lyckligtvis verkar det avslutas med flera bra filmer och en av dem är brittiska Pride. Här har vi något så ovanligt som en storfilm för en bred mainstreampublik med ett tydligt och genomgående politiskt budskap. Jag blir glad av att få se en så lättsmält och tillgänglig film om solidaritet och gemenskap, det är inget annat än vackert och rörande. Att filmen dessutom är riktigt bra och rolig gör det hela ännu bättre. Filmen är så pass gripande och engagerande att både DNs och SvDs kritiker drog till ordentligt med vänsterromantiken i sina recensioner, vilket inte hör till vanligheterna i deras respektive tidningar. Den enda som varit gnällig är Fredrik Sahlin, som i vanligt fall brukar ha bra smak men här bara är obegriplig i sin kritik. Ni som läser filmrecensioner vet vad filmen handlar om; ett gäng London-bögar och flator som av sympati och solidaritet bestämde sig för att stötta gruvarbetare under den stora gruvstrejken 1984. Alla klassiska karaktärer finns representerade och förstås uppstår en viss kulturkrock när de först möter de strejkande arbetarna i liten walesisk stad. Snart försvinner dock alla tveksamheter, och kvar finns bara en stark känsla av solidaritet och en gemensam tro på kampen. Vad som är så fint med Pride är att alla inblandade verkligen verkar tro på filmens budskap, och det gör filmupplevelsen till något speciellt och unikt. Alla spelar med en otrolig inlevelse och gör de något stereotypa karaktärerna levande och trovärdiga. Förutom flera tunga brittiska namn dyker det upp en del (åtminstone för mig) oväntade skådespelare i biroller. Bland annat Dominic West, som många av oss känner som den tuffa polisen McNulty från The Wire, som spelar den mest typiska discobögen i gänget. Har man sett This is England blir man säkert glad över att få se Joseph Gilgun (Woody) i en sympatisk biroll och dessutom gör Faye Marsay, en av de roligaste skådespelarna i fantastiska Fresh Meat, en bra roll. Soundtracket är också riktigt grymt och filmen avslutas till tonerna av Billy Braggs version av There Is Power in a Union och jag satt kvar med ett brett leende tills eftertexterna slutat rulla och hela vägen hem. Pride är lätt en av årets bästa filmer (och enligt min entusiastiska flickvän till och med en av de bästa filmerna någonsin) och bör ses av alla. Jag tror att man med breda, publikfriande filmer som den här faktiskt kan förändra människors sätt att tänka och resonera, åtminstone för en kort stund. Tänk om den svenska vänstern skulle kunna få till en propagandafilm som den här, hur skulle Sverige kunna se ut då? Oavsett vilket, britterna har inte gjort så här bra feel-good sedan Billy Elliot, som ju märkligt nog också utspelar sig under samma strejk. Gå och se Pride nu i jul och ta med hela familjen!

Filmtips: The Retrieval

Amerikanska inbördeskriget. En svart pojke och hans farbror jobbar för hänsynslösa vita prisjägare med att hitta och föra tillbaka förrymda slavar. De får i uppdrag att hämta en man som gjort sig skyldig för mord, lyckas de inte kommer prisjägarna mörda dem. Moraliska problem uppstår när det visar sig att mannen de lurat med sig, med hjälp av lögnen att hans bror ligger för döden och vill träffa honom en sista gång, visar sig vara en sympatisk och rättfärdig. Den unga pojken kämpar med samvetet medan farbrodern endast bryr sig om sin egen överlevnad.

The Retrieval är en amerikansk indiefilm med stora ambitioner. Det är uppenbart att filmen inte haft någon hög budget och det känns mycket som en roadmovie med långa skogspromenader i den amerikanska vildmarken. Det är dock oavbrutet spännande och ödesmättat. Vi vet att det bara kan sluta i tragedi och den klassiska moraliska problematiken med att sälja ut sina egna för sin egen överlevnad i svåra tider förs fram på ett väldigt gripande sätt. Skådespelarna är lysande och hela tiden trovärdiga. Det skulle inte förvåna mig om den här filmen inte kommer få någon större uppmärksamhet. Den är dömd till en tynande tillvaro på filmfestivaler och kommer aldrig nå en större publik. Vilket är synd, för jämfört med det mesta som släpps idag är den ytterst sevärd och gripande, så gör dig själv en tjänst och se den. 

IMDb

Rotten Tomatoes

    

Paddington – En kärleksförklaring

När jag och min flickvän var i London i somras blev jag förtjust i en liten björn. Jag var medveten om hans existens sedan tidigare, tyckte han var småsöt och så, men några starkare känslor hade aldrig uppstått. Men i Londons bokhandlar såg jag honom överallt. Paddington. Känslor uppstod. Det är svårt att inte älska Paddington. Han kommer från det mörkaste Peru och älskar marmelad. Han bär duffel och en stor hatt (där han mycket praktiskt kan förvara sina marmeladmackor). När han blir sur stirrar han ut den som gjort honom upprörd (”Paddington gave the girl a hard stare”, till exempel). Hur sött och kul som helst. Hemkommen från London beställde jag hem en egen Paddington (inklusive röda gummistölvar) som nu står och ser stolt ut i bokhyllan. En 27-årig man som köper gosedjur och blir besatt av barnboksfigurer, man kan diskutera hur sunt det är, men vi tar det en annan gång. Kort därefter började jag kolla igenom en galet charmig TV-serie från 70-talet baserad på de gamla Paddingtonberättelserna. Alla avsnitt finns på YouTube och måste självklart ses av alla som känner ett smygande behov av en mycket brittisk berättelse om en underbar liten invandrare i Notting Hill.

Paddington skapades av geniet Michael Bond och dök först upp i slutet av 50-talet. Inspirationskällan var en nalle han köpt till sin fru i närheten av Paddington Station i London och alla de evakuerade krigsbarn som  man kunde se på Londons tågstationer under andra världskriget. När familjen Brown hittar Paddington på Paddington Station har han en lapp kring halsen med texten "Please look after this bear. Thank you".  Numer är han en legend som precis fått sin första storfilm. Jag hade mina farhågor om filmen, men enligt brittiska kritiker ska den vara riktigt trevlig. Paddington är animerad – jag hade förstås föredragit en docka – men resten av ensemblen består av livs levande människor. Filmen har precis haft premiär i Storbritannien och har svensk premiär den 16e januari. Jag misstänker att den bara kommer visas här med svenska röster, vilket jag inte kan tolerera så jag antar att jag får vänta tills filmen kommer på DVD. I den brittiska originalversionen är det Ben Whishaw (Parfymen, Cloud Atlas) som gör rösten och han ska tydligen vara riktigt bra. Är vi tillräckligt många Paddingtonfans som hör av oss till SF kanske de kan köra en odubbad specialvisning? Tills vidare får vi nöja oss med att se trailern medan vi trycker i oss marmeladmackor till Paddingtons ära.    

December revisited

Gott nytt år på er! Innan det är dags att ge sig på det nya året hade jag tänkt göra en sista tillbakablick på det gångna året och dess sista månad. Som vanligt tänkte jag tipsa om bra musik, böcker, film och TV som jag diggat den senaste månaden.

När det gäller musik är december en död månad. Enda anledningen att december kan kännas som en rolig musikmånad är alla årsbästalistor. Jag skrev också ihop en sådan, men annars har jag tyvärr haft svårt att hitta intressanta skivor jag missat från andras listor. 
Liksom de senaste åren gick Bright Eyes gamla julskiva på repeat under några decemberveckor. Det är den enda julskiva jag orkar lyssna på och i år släpptes den på bredare front än tidigare, varför den fick en del uppmärksamhet även i svenska tidningar. Nu efter nyår är det väl ingen som vill lyssna på julmusik, men inför nästa år är det ett hett tips.

När det gäller böcker och läsning var december dock en rätt trevlig månad. Den största läsupplevelsen stod årets Bookerprisvinnare The Luminaries av Eleanor Catton för. Flera veckor efter att ha läst klart den känns det fortfarande som en av årets absolut största kulturupplevelser. Mäktig, intressant och oerhört välskriven. 
Annars har jag läst den omtalade och populära thrillern Gone Girl av Gillian Flynn. Den bjuder på klart godkänd läsning och en spännande historia, men känns tyvärr rätt ytlig och alldeles för utdragen med tanke på det hyfsat tomma innehållet. 
Mellan jul och nyår tog jag mig igenom Donna Tartts nya roman Steglitsan. Det känns som det kommit många tjocka böcker som fått mycket hype på sistone och Steglitsan, med sina nästan 800 sidor, hör till den gruppen. Ibland, som med The Luminaries, är sidantalet motiverat men Stiglitsan känns åtminstone 200 sidor för lång. Jag har faktiskt inte läst något av Donna Tartt tidigare (men kommer nog ta mig an hennes klassiker, Den hemliga historien, ganska snart) och även om jag tycker hon skriver bra (den svenska översättningen känns också oväntat stark) förstår jag inte riktigt att hon blivit så omtalad och stor. Steglitsan handlar om en ung New York-kille vars mamma dör när de gör ett besök på Metropolitan och museet blir utsatt för en terrorbombning. I förvirringen och tumultet stoppar han på sig en berömd renässansmålning vilket kommer ha en avgörande påverkan på hans liv de följande 14 åren. Boken är en stark, om något utdragen, uppväxtskildring som till stora delar känns både rörande och gripande. Donna Tartt har, som många andra amerikanska författare, en stor fascination för knark och droger och det knarkas extremt mycket i den här boken. Som hon skriver skulle det inte förvåna mig om hon testat de flesta av de många preparat som nämns (kokain, hasch, tabletter av alla de slag, heroin, LSD och mycket annat) och tyvärr känns det som att knarkandet tar fokuset från historien hon försöker berätta. Huvudpersonen mår visserligen väldigt dåligt, vilket kanske motiverar en del självmedicinering, men vissa av episoderna får bara Donna Tartt att framstå som en extremt drogliberal person. Hon gillar också att skildra överklass och extravaganta livsstilar, och verkar ha järnkoll på modedesigners och dyra kläder, vilket också drar ner boken i mina ögon. Det är svårt att veta var hon har sina sympatier och jag skulle nog personligen akta mig för att hylla henne. Skriva kan hon dock och Steglitsan är på det stora hela en intressant roman som jag helt klart kan rekommendera.

Den riktigt intensiva filmsäsongen har inte börjat än men december var inte utan trevliga filmer. Här hade jag tänkt tipsa om de tre filmer jag gillade och minns bäst. The Spectacular Now är en ovanlig amerikansk high school-film då den skildrar riktiga unga människor med riktiga problem och inte några fejkade fotomodeller med låtsasliv. I centrum står en ung kille med allvarliga alkoholproblem, som efter att ha blivit dumpad av sin populära flickvän börjar umgås med en ”vanlig tjej”. Till en början känns det som en vanlig high scool-film men efter några minuter förstår man att filmen vill mer än så. Skådespelarna är lysande och handlingen trovärdig och gripande. Det är en film som känns ovanligt tidlös och klassisk och om tillräckligt många hittar den skulle den definitivt kunna få ett visst kultrykte. För mig är det helt klart en av årets bästa amerikanska filmer.
En annan gripande amerikansk film som levererar är Fruitvale Station där den uppvuxne The Wire-skådisen Michael B Jordan gör en riktigt imponerande prestation i huvudrollen. Det handlar om dödskjutningen av en oskyldig ung svart man och bygger på verkliga händelser, och är därför givetvis en rätt dyster film. Trots en småseg sista halvtimme är det en finstämd och klart sevärd film, som man främst ska se för Michael B Jordans storartade skådespel. 
Vill man se mer bra skådespel är den intensiva och våldsamma Out of the Furnace med Christian Bale och Casey Affleck som trasiga bröder ett säkert kort. Både Bale och Affleck är två av vår tids stora amerikanska filmskådisar och gör mig aldrig besvikna. Out of the Furnace utspelar sig i en fattig del av USA som sällan ses på film och är både spännande och gripande. Dessutom gör Woody Harrelson, Willem Dafoe och Forest Whitaker starka biroller vilket gör det hela till en testosteronstinn machofest där manligheten ständigt sätts på prov.       


TV-månaden december var också trevlig och för mig stod den sista säsongen av Treme ut som det bästa jag såg under månaden. Jag har hyllat Treme på Finpop flera gånger tidigare och är fortfarande fascinerad av serien. Det känns väldigt uppenbart att serien aldrig hade fått göras om det inte vore för det faktum att David Simon tidigare gjort The Wire. Både kritiker och publik verkar ha övergett serien, men att den fick en avslutande minisäsong på fem avsnitt kändes väldigt skönt. För mig står Treme för något unikt i dagens TV-klimat och jag tror det kommer dröja länge innan vi får se något liknande igen. Tremes storhet var dess fullständigt kompromisslösa ton och att serien, i en tid då allt blir alltmer likriktat och ytligt, vågade vara så fullständigt icke-kommersiell. Har man sett The Wire vet man att David Simon inte gör några ytliga mainstreamserier och att man som tittare måste investera både tid och engagemang för att få något tillbaka. Med Treme gick han ett steg längre. Det finns ingen modern TV-serie som är lika anti-mainstream som den här. Varje avsnitt består till stor del av långa, extremt nischade musiknummer med lokal New Orleans-musik som i många fall inte ens kan kallas bra. Karaktärsgalleriet är större än det i Boardwalk Empire och varje enskild karaktär syns kanske fem minuter per avsnitt, om ens det. Serien handlar uteslutande om vanliga människor som lever vanliga liv. De intriger som finns skulle kunna vara hämtade ur våra egna liv och det finns inget såpaaktigt över serien och dess karaktärer som aldrig tillåts bli schabloner. Treme får Mad Men att framstå som en eftermiddagssåpa. Många, kanske de flesta, kommer inte attraheras av det som gör Treme unikt men för de som fortsätter titta har den hela tiden bjudit på vår tids bästa amerikanska TV-drama. Seriens struktur och dramaturgi är suveränt uttänkt och regin är alltid på topp. Det lågmälda dramat har berört mig från start och det finns egentligen ingen annan serie som kan skryta med lika många välskrivna och intressanta karaktärer. Skådespelarna är uteslutande lysande och de klarar alla av att leverera drabbande och gripande rolltolkningar. Jag känner mig tacksam över att få ha tagit del av Treme. Att serien utspelar sig i New Orleans bidrog förstås till dess särprägel och att jag fastnade men till slut hade den kunnat utspela sig nästan varsomhelst, eftersom det var dess kompromisslösa sätt att förhålla sig till TV-dramatik som gjorde den så speciell.  

November revisited

Det har hunnit bli december, men innan det är dags för årsbästa-listorna hade jag tänkt göra en sammanfattning av den gångna månadens bästa skivor, böcker, filmer och TV-serier i vanlig ordning.

Vi drar igång månadsmonologen med ett skivtips. Den här gången blir det faktiskt bara ett skivtips, men lyckligtvis ett riktigt bra sådant. Den enda nya skivan som verkligen lyckades tilltala mig under november är Cupid Deluxe med Blood Orange. Den här Blood Orange är en ny bekantskap, men efter lite googlande insåg jag att jag stött på honom förut. Dev Hynes som han egentligen heter gick tidigare under namnet Lighspeed Champion och gjorde då hyfsat meningslös hipsterpop. Blood Orange är oändligt mycket bättre och låter helt annorlunda. Ljudbilden är någon slags melankolisk och nedtonad mix av dagens mainstreamade r’n’b och tidstypisk 80-talspop, med saxofoner och starka melodier, som aldrig riktigt tillåts komma fram. Skivan innehåller flera starka låtar och Dev Hynes, och hans oväntat många gäster, sjunger riktigt bra. Cupid Deluxe är en stämningsfull skiva som sveper bort lyssnaren en stund, en skiva som gör sig särskilt bra i hörlurar. Vill du ha en låt att börja med rekommenderar jag You’re Not Good Enough som helt klart måste räknas som en av årets bästa poplåtar.

November var en månad full av trevliga läsupplevelser. Här hade jag tänkt tipsa om tre amerikanska böcker som alla finns i lyckade svenska översättningar, så vill ni ha något bra att läsa över julen är det tre givna tips. Jag börjar med den enda färska av böckerna, nämligen Philipp Meyers storslagna släktkrönika Sonen. På nästan 600 sidor skildrar han en mäktig Texasfamilj från mitten av 1800-talet och grundandet av delstaten till modern tid. Han låter tre huvudpersoner berätta släktens blodiga historia och efter att man har kommit in i släktträdet väntar en häftig läsupplevelse. Dels är det väldigt intressanta och välskrivna karaktärporträtt och dels är det en fascinerande historielektion. Släktens historia är lika blodig som statens och den pålästa Meyer överöser läsaren med fakta om indianer, Texas Rangers, konflikterna med Mexiko och oljeimperierna. Det är oavbrutet intressant och givande. Boken påminner delvis om Thomas Bergers klassiker Little Big Man, men är betydligt våldsammare och mer allvarlig i tonen. Jag kan varmt rekommendera Sonen till alla som vill ta del av en typisk ”stor amerikansk roman”. Jag har alltid gillat mäktiga släktkrönikor och det känns som sådana av Sonens kvalitet dyker upp väldigt sällan. En given bokklapp till alla som gillar fascinerande historia, testosteronstinna män (och kvinnor) och bra berättande. Dessutom är den svenska översättningen utmärkt.

De två andra böckerna jag hade tänkt tipsa om är båda skrivna av Thomas Pynchon.

Dels har jag läst hans genombrottsroman Buden på nummer 49 från 1996, en i sammanhanget kort bok på knappt 200 sidor. Boken innehåller alla typiska Pynchoningredienser och borde därför vara den perfekta inkörsporten för alla som är intresserade av hans författarskap. Den är rolig, fascinerande och förvirrande och innehåller fler intressanta bilder och karaktärer än de flesta andra böcker. Den svenska översättningen, från 1967 av Caj Lundgren, känns lekfull och rolig. Jag tror jag hade roligare med den svenska utgåvan än vad jag hade haft med originalet på engelska då vissa uttryck låter fantastiska festliga på svenska. Utan tvekan är det en suverän översättning. Alla borde gå till närmsta bibliotek och låna den nu.

Dels har jag läst Pynchons comebackroman Vineland som kom 1990, 17 år efter hans då senaste bok Gravitationens regnbåge. Den utspelar sig, bland annat, bland övervintrade hippies, flummare, ninjanunnor och maktgalna narkotikapoliser i norra Kalifornien bland redwoodträd och marijuanaodlingar under 80-talets ”war on drugs” med en massa tillbakablickar till 60-talets campusrevolter och allmänna galenskaper. Karaktärerna är många, samhällskritiken och humorn är på topp, och läser man tillräckligt långsamt är det förhållandevis lätt att hänga med. Jag hade det väldigt roligt med Vineland och efter Buden på nummer 49 tycker jag den känns som en bra ingång till Thomas Pynchons fantastiska värld. Jag ser med glädje fram emot att ta mig an de av hans böcker som jag inte har läst än.

På filmfronton tänkte jag mest stämma in i hyllningskören av två omtalade filmer. Först Noah Baumbachs Woody Allen-inspirerade Frances Ha om en vilsen ung kvinna i New York. Duktiga Greta Gerwig gör huvudrollen och manuset känns smart och angeläget. Jag har haft lite svårt för Baumbachs tidigare filmer men den här svartvita pärlan ligger verkligen helt rätt i tiden. En riktigt bra film. Den andra filmen är årets Guldpalmvinnare Blå är den varmaste färgen som framförallt blivit omtalad på grund av sina intensiva lesbiska sexscener. För de flesta kommer dessa scener höra till det grövsta och snuskigaste de sett i en spelfilm. De är som hämtade från en porrfilm och onödigt långa och grafiska. När man får bevittna ett utdraget rimjob började jag skratta högt i salongen. Men efter att man sett den tre timmar långa filmen är det inte sexscenerna som stannar kvar utan det utmärkta skådespelet och den fina kärleksskildringen. Blå är den varmaste färgen är en känslosam och stark film som tillsammans med den danska Jakten är det bästa jag sett i filmväg i år. En grymt bra film regisserad av en pervers, men smått genial, gubbjävel.  

När det gäller TV-serier fanns det ingen novemberserie som kunde tävla med den tredje säsongen av brittiska Fresh Meat. Channel 4-serien om den brokiga samlingen universitetsstudenter i Manchester är bättre än någonsin. Manuset är fenomenalt välskrivet med lustigheter i varje replik och karaktärer som känns lika levande som bisarra. Varje minut av Fresh Meat är TV-magi och har du missat serien har du verkligen något att se fram emot. Vill man se mer bra brittisk TV kan jag rekommendera den mysiga ungdomsserien Youngers vars första säsong på åtta, drygt 20 minuter långa, avsnitt visades på brittisk TV i våras. Jag kollade igenom serien en helg för några veckor sedan och hade det riktigt trevligt i sällskap med seriens unga huvudpersoner som drömmer om att slå igenom som hiphopartister. Youngers är en väldigt trevlig serie med skarpt manus, varma karaktärer och snygga höghusbilder. Rekommenderas varmt. När det gäller amerikanska TV-serier så slutade den fjärde säsongen av Boardwalk Empire på topp, Masters of Sex fortsatte leverera träffsäker underhållning och Homeland säckade ihop totalt. Jag är beredd att ge upp den serien nu. De senaste avsnitten har varit plågsamt ointressanta och irriterande. Lyckligtvis har den sista säsongen av Treme, den bästa amerikanska dramaserien på senare år, precis dragit igång vilket kompenserar för alla amerikanska skitserier.  

Oktober revisited

Ännu en månad har passerat och i vanlig ordning tipsar jag om den gångna månadens kulturella höjdpunkter i form av skivor, böcker, filmer och TV-serier.

Musikmässigt kändes oktober som en mellanmånad. Det kom inga skivor som jag verkligen fastnade för, men däremot några hyfsade släpp som det kanske tar lite tid att fastna för. Månadens största release (om vi bortser från Veronica Maggios nya skiva som jag inte tänker nämna) var Arcade Fires nya skiva Reflektor. Jag har lyssnat en del på dem tidigare,  men aldrig blivit ett fan. Jag har lite svårt för frontmannen Win Butlers röst, som aldrig riktigt berört mig, och min favoritlåt med bandet är den Blondieliknande Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) från förra albumet The Suburbs där han lät frun Régine Chassagne sjunga istället. I recensionerna av det nya albumet var det flera kritiker som namedroppade The Clash vilket alltid ökar mitt intresse. Och visst finns det en ganska skön Sandinista!-känsla över Reflektor. Eftersom skivan släpptes tidigare i veckan har jag inte riktigt hunna smälta den än. Jag har framförallt fastnat för titelspåret Reflektor och den svängiga Joan of Arc. Det känns som en skiva som kommer växa och jag kommer fortsätta lyssna på den de kommande veckorna. Jag tror att det kommer bli den Arcade Fire-skiva jag håller högst. 

En annan stor händelse i musikvärlden var förstås också att Lou Reed gick bort. Jag har aldrig gillat honom tillräckligt mycket för att jag skulle bli uppriktigt ledsen över nyheterna. På egen hand och med Velvet Underground gjorde han flera odödliga låtar men jag kan inte sluta tycka att han (tillsammans med The Doors) är en av de mest överskattade 60-talsartisterna. Lou Reed var aldrig någon Bob Dylan och Velvet Underground var ingenting jämfört med Rolling Stones. Från Lou Reed går tråden vidare till nästa artist jag tänkt tipsa om idag. Jag fick upp ögonen för Detroitrapparen Danny Brown när jag såg den fantastiska videon till den Walk on the Wild Side-samplade Grown Up förra året. För några veckor sedan kom hans senaste album Old som i små doser är riktigt bra. Det ofta hårda soundet gör att jag inte riktigt klarar av att lyssna på hela albumet i en lyssning, men några låtar i taget är det ganska uppfriskande. Jag gillar Danny Browns sätt att rappa och hans självrannsakande och deppiga stil. Hans låtar innehåller alla de klassiska amerikanska hiphopingredienserna men hans sätt att framföra dem får det snarare att kännas som hård socialrealism än motbjudande skryt. Mina favoritlåtar på Old är den jobbigt ärliga Clean Up och 25 Bucks som han gör tillsammans med coola Purity Ring. 

Mitt sista musiktips från oktober blir den nya Best Coast-EPn Fade Away som innehåller sju hyfsade låtar. Det är kul att höra av Bethany Cosentino igen. Den här gången verkar hon tvivla på det mesta men hyfsat glad ändå. Soundet känns ganska radiovänligt och inte särskilt spännande men det kommer ändå dröja länge innan jag tröttnat på Best Coast och Bethany.     

Vidare till månadens litterära höjdpunkter. I början av oktober var jag inne i ett Hjalmar Bergman-rus och efter Jag, Ljung och Medardus gick jag vidare till Herr von Hancken och Farmor och vår herre. Herr von Hancken är en fantastisk roman som är både insiktsfull och helt sinnessjuk. Ett komiskt mästerverk om självbedrägeri som borde ses som en höjdpunkt för den svenska humorn. Om man jämför denna roman från 1920 med modern svensk humor är det förvånansvärt hur lite som har hänt. Hjalmar Bergman var smartare, grövre och mer träffsäker än våra moderna komiker, vilket på flera sätt känns som en omskakande insikt. Farmor och vår herre var däremot inte lika festlig och trots att det också är en bra roman kände jag mig lite trött efter tre Bergman-romaner på raken och bestämde mig för ett litet uppehåll i läsandet av hans böcker. 

Därefter läste jag en omfattande biografi över northern soul-kulturen, The Story of Northern Soul av David Nowell. Jag har länge varit intresserad av northern soul och har tidigare lyssnat in mig på många av de klassiska låtarna och läst på om klubbarna och kulturen. I The Story of Northern Soul får man veta allt man behöver, och mer därtill. På dryga 300 sidor går David Nowell igenom hur subkulturen uppstod och man får noggranna beskrivningar av de flesta av de stora klubbarna och människorna som gjorde den märkliga företeelsen till något stort. Han har intervjuat ett stort antal människor som var med när det begav sig och man får ta del av en massa låtlistor och annat kul. Är man intresserad av northern soul eller vill veta mer om de tygmärken Håkan Hellström brukar ha på sina jackor är boken ett givet tips. Den innehåller verkligen allt man kan tänkas vilja veta.

En nyare roman, som var nominerad till årets Bookerpris, jag också vill tipsa om är A Tale for the Time Being av Ruth Ozeki. Det handlar om en kvinna (som delar namn, yrke och personlighet med författaren) som bor på en ö vid den kanadensiska västkusten och en dag hittar en märklig dagbok, skriven av en japansk tonårstjej, på stranden. Hon börjar läsa boken och fastnar för den mystiska dagboksförfattaren, som i sin dagbok skildrar ett jobbigt tonårsliv med brutal mobbning och en självmordsbenägen pappa. Författaren Ruth Ozeki är verksam buddhistpräst och jag var rädd att boken skulle bli ytligt religiös och fånig (jag avskyr platta diskussioner om religion och tycker att det kan dra ner romaner och filmer ordentligt), men trots att boken innehåller en hel del buddhistiska tankegångar och teman tycker jag alltid att hon lyckas hålla balansen och det känns hela tiden intressant och angeläget. A Tale for the Time Being är en klart läsvärd bok som engagerar hela vägen och berättar en både tankeväckande och intressant historia. 

  

Filmåret fortsätter att vara väldigt medelmåttigt. En film som står ut ur mängden är åtminstone den gamla filmgubben Bernardo Bertoluccis (mest känd för 1900) senaste film Me and You (Io e te) där huvudpersonen tillhör en grupp människor som sällan får synas på film, eller någonstans överhuvudtaget. Filmen handlar om en världsfrånvänd halvpsykopat till tonårskille som lurar sin morsa att han åker med klassen på skidresa och istället bosätter sig i husets källare där han kan vara märklig ifred. Snart blir han dock störd av sin halvsyster, som är heroinist och behöver någonstans att tända av. Me and You berättar en rätt fin historia, med väldigt enkla medel. Det finns så många unga killar som huvudpersonen men ingen bryr sig någonsin om dem, och därför känns det som en värdefull och någorlunda viktig film. Dessutom får man höra David Bowie sjunga Space Oddity på italienska, vilket är ganska kul. 

Har man inte tröttnat på udda tonårskillar efter Me and You tycker jag man ske ge den lätt surrealistiska The Kings of Summer en chans. När jag började se den hade jag väntat mig en tråkig och sedelärande historia om ett gäng pojkar som tillbringar en sommar i skogen och får lära sig om livet och vad det innebär att vara vuxen. Istället är det en bisarr och konstig film om några killar som vill slippa vuxenvärlden och lever ett utflippat liv ute i skogen och beter sig som Napoleon Dynamite i en Wes Anderson-film.

TV-hösten har däremot varit riktigt trevlig. Den enda egentliga besvikelsen har varit utvecklingen av Homeland. Vi är nu nästan halvvägs in i den tredje säsongen och jag har nästan gett upp hoppet om att serien ska hämta sig igen. Den tidigare så spännande serien (jag gillade faktiskt den andra säsongen) har tappat tempot ordentligt och karaktärerna börjar kännas uttjatade. Det finns inte längre någon att på allvar sympatisera med och manus och handling är betydligt sämre än tidigare. Jag hoppas fortfarande på att Homeland ska hitta tillbaka till formen från den första säsongen, men just nu känns det väldigt avlägset. 

Månadens höjdpunkt när det gäller TV-drama är något oväntat den nya serien Masters of Sex (bilden). Jag hade väntat mig en kommersiell och ytlig Mad Men-kopia i sjukhusmiljö med föga intressanta diskussioner om sex ur ett amerikanskt perspektiv. Istället är serien rapp, rolig och engagerande. Mycket beror det på att de har castat den lysande brittiska skådisen Michael Sheen (The Queen, Frost/Nixon och The Damned United) i huvudrollen som läkaren som vill förstå mänsklig sexualitet. Lizzy Caplan, som spelar den ensamstående mamman som hjälper honom med forskningen, är också mycket bra. Det enda tråkiga med serien är att den bygger på verkligen händelser. Det går snabbt att ta reda på vad som ska hända längre fram i serien, åtminstone när det gäller de avgörande händelserna, och jag misstänker att det kan bli svårt att dra ut på handlingen i flera säsonger. En andra säsong har fått klartecken, men hittills är Masters of Sex en av årets bästa nya serier. 

En annan TV-höjdpunkt är den nya säsongen av American Horror Story som den här gången utspelar sig bland en grupp häxor i New Orleans. Som tidigare säsonger är det väldigt bisarrt, intensivt och småsjukt hela tiden. Det känns inte riktigt som att de utnyttjar att de är i New Orleans, men hittills har det varit väldigt underhållande och kul att se den nya säsongen. Som tidigare är det också hög nivå på skådespelet och jag ser fram att se hur handlingen utvecklar sig. 

Mest underhållande under den gångna TV-månaden var dock den nya säsongen av Eastbound & Down. Jag trodde aldrig att jag skulle få återse Kenny Powers, och var egentligen rätt nöjd med det, men fem avsnitt in i den fjärde säsongen är jag otroligt glad att de fick göra ytterligare en säsong. Den här gången har det gått några år sedan sist och Kenny Powers har svårt att hantera livet som vanlig småbarnspappa. Han behöver berömmelse och uppmärksamhet. Vilket som vanligt leder till en massa olämpligheter och dåligt beteende. Eastbound & Down tangerar alltid gränsen för det smaklösa och obscena, och passerar den rätt ofta, men är ändå helt omöjlig att inte älska. Danny McBride har aldrig varit mer bekväm i rollen som ärkesvinet Kenny och det är kul att se hur han briljerar i rollen. Den fjärde säsongen av Eastbound & Down är förmodligen den bästa hittills och bland det roligaste jag sett i år.  

September revisited

Nu är hösten här på allvar, temperaturen har slagit om ordentligt och skivutgivning och TV-serier har dragit igång igen. Här tipsar jag om den gångna månadens absoluta höjdpunkter i form av musik, böcker, film och TV.

Efter en hopplös musiksommar har det lyckligtvis kommit ett gäng trevliga skivor i september. Janelle Monáe kom tillbaka efter tre års tystnad med en skiva som för mig varit en av årets mest emotsedda. Hennes andra fullängdsalbum The Electric Lady tar vid där den förra skivan, The Archandroid, som jag hyllade på bloggen och utnämnde till 2010 års tredje bästa album, slutade. Återigen är det en väldigt tematisk skiva om robotar, kampen för frigörelse och drömmen om frihet. The Electric Lady är en riktigt bra skiva, full av sköna låtar. Soundet är mer putsat och mer radiovänligt än tidigare. Några höjdpunkter är den svängiga titellåten, Q.U.E.E.N. med en Erykah Bady i toppform, den starka balladen Primetime med den slemmige, men begåvade, Miguel och den fina Ghetto Woman. Hade Rihanna och Beyoncé gjort lika starka låtar hade det blivit omedelbar succé, men Janelle Monáe kommer nog alltid få stå i bakgrunden. The Electric Lady är betydligt mer lättsmält än den förra skivan, men jag tror att det stora genombrottet kommer utebli, trots att det världen egentligen behöver är en storstjärna som Janelle. Med The Archandroid knockade hon mig fullständigt, men den här gången visste jag vad jag hade att vänta mig och blev därför inte lika berörd. Det ska bli spännande att se hur Janelle Monáes kommande skivor kommer låta. 

En av septembers musikaliska höjdpunkter var Arctic Monkeys nya album AM. Jag har alltid gillat Alex Turner men aldrig riktigt fastnat för Arctic Monkeys musik, varför jag inte hade några egentliga förväntningar på deras nya skiva. Den visade sig dock vara överraskande bra. Till största delen är det en riktigt svängig skiva med bra riff och medryckande melodier, och så mycket som jag lyssnat på den skulle det inte förvåna mig om det blir en av årets mest lyssnade skivor för mig. Soundet får mig att tänka på ett tidigt Black Sabbath som gått på 70-talsdisco. 

En annan skiva som också gjort ett bestående intryck är Bill Callahans Dream River. Han fortsätter som han gjort tidigare, med lågmälda låtar med snygga arrangemang uppbyggda kring hans häftiga röst. 

Vill man höra ytterligare en häftig röst kan man också lyssna på kanadensiskan Basia Bulats nya skiva Tall Tall Shadow. Jag lyssnade en del på henne när jag pluggade i Kanada för fyra år sedan och såg då henne också live i en kyrka. Vad jag kan minnas tyckte jag hon var helt okej, men lite småtråkig. Därefter har jag inte tänkt så mycket på henne men när hennes nya skiva släpptes i förra veckan och fick fina recensioner var det dags att lyssna på henne igen. Tall Tall Shadow är en trevlig skiva med en mer spännande ljudbild än tidigare. På titelspåret, som öppnar skivan, låter Basia farligt mycket som Frida Hyvönen. Det är så likt, både när det gäller text, sång och pianospel, att jag nog hade misstagit det för en Frida Hyvönen-låt om jag hört den på radio. Undrar om Basia är bekant med Fridas musik? Oavsett vilket är Tall Tall Shadow en riktigt bra låt. 

I övrigt måste jag ju också nämna att det kom en stor Clashbox i september där alla bandets studioskivor remastrats. För det mesta märker jag ingen skillnad, och det är trots allt låtar som jag i många fall hört fler än hundra gånger, men på några spår känns det som att den här utgåvan får delar av låtarna, särskilt sången, att låta bättre än någonsin. Med återutgivningen av de gamla skivorna har det också dykt upp en del roligt på nätet, som Spotifylistor från bandmedlemmarna och ett gäng nya intervjuer (där framförallt de gamla legendernas trasiga tänder imponerar). När det gäller The Clash ska man kanske dock utfärda en liten varning – all annan musik riskerar att förminskas och upplevas som helt överflödig och tråkig när man dundrar igång låtar som (White Man) in Hammersmith Palais.     

När det gäller böcker började jag september med att läsa klart Knausgårds Min kamp, vilket var en så mäktig läsupplevelse att den försatte mig i en litterär depression som det tog flera veckor att återhämta mig ifrån. Efter Min kamp kändes inga böcker särskilt intressanta, och nästan oavsett vad jag läste blev jag irriterad av det ”usla språket” och längtade tillbaka till Knausgårds flyt. Lyckligtvis kom min gamla favorit Jonathan Lethem (som på svenska sorgligt nog bara finns representerad med en översättning, den fina Moderlös i Brooklyn, eller Motherless Brooklyn som den heter på engelska) till undsättning med en ny bok. Dissident Gardens är hans första roman på fyra år, sedan den fascinerande och flummiga Chronic City. Den här gången skriver han en brokig släktkrönika om tre generationer vänsteramerikaner, från 30-talets mycket allvarliga kommunister till 60-talets hippies och samtidens Occupy-aktivister, med ett litet område i Queens som utgångspunkt. Karaktärerna är många och varierade, men alla väldigt intressanta och välskrivna. Boken påminner en hel del om Jennifer Egans Pulitzerbelönade A Visit from the Goon Squad (Huliganerna kommer på besök på svenska), både till struktur och karaktärsskildringar, men jag tycker Dissident Gardens är bättre av flera anledningar. Dels tycker jag Lethem är en bättre författare som tecknar mer nyanserade och mer sympatiska porträtt av sina karaktärer, oavsett hur olika och osympatiska de är, och dels för att ämnesvalet om den amerikanska vänstern känns oerhört intressant. På många sätt är Dissident Gardens en sorgesång över förlorade möjligheter och en kamp som aldrig gav resultat, samtidigt som det är en hyllning till de ofta naiva människor som, trots ett samhälle som ständigt tryckt ned dem eller bara ignorerat dem, vågat bygga sina liv kring kampen för en bättre och mer sympatisk verklighet. Jonathan Lethem får ofta väldigt varierad kritik. Han är ingen Junot Díaz som alla älskar. Men för mig är han en av de stora samtida författarna och jag skulle gärna se att Dissident Gardens blev belönad med Pulitzerpriset.

En annan bok som också har hjälpt till att åter bygga upp min läslust är Hjalmar Bergmans Jag, Ljung och Medardus från 1923 som jag läste förra helgen. Det en fantastisk uppväxtskildring med självbiografiska inslag som måste vara en av de roligaste svenska romaner jag någonsin läst. Boken är full av vansinniga upptåg och händelser och karaktärerna beter sig mer eller mindre galet hela tiden. Det lätt ålderdomliga, men ändå lättlästa, språket gör det hela ännu roligare. Jag har verkligen fastnat för Hjalmar Bergman och hans humor, som också är laddad med en hel del svärta och bitterhet. Han måste helt klart räknas som en av de stora svenska författarna och Jag, Ljung och Medardus är ett hett tips om man på ett roligt sätt vill bekanta sig med hans författarskap.

En tredje bok jag vill tipsa om är Kjell Westös nya roman Hägring 38. Jag har inte skrivit om Kjell Westö på bloggen tidigare så för er som inte känner till honom är han en fantastisk finlandssvensk författare som med ett gäng romaner skildrat finsk 1900-talshistoria på ett väldigt levande sätt. Trots att Finland ligger så nära är deras fascinerande, och ofta hemska, 1900-tal något som få svenskar känner till. För den som vill veta mer om vårt grannland i öst och dessutom få en häftig romanupplevelse rekommenderar jag Westös Där vi en gång gått och den efterföljande Gå inte ensam ut i natten. Det är två fantastiska böcker av en av nordens bästa författare, som dessutom skriver på svenska. Den nya romanen, Hägring 38, är inte lika bra som dessa men ändå en riktigt stark roman som skildrar ett intressant årtal, 1938. Ett år då ingen visste vad som skulle hända, vilka åsikter som senare skulle bojkottas och vilken sida som skulle vinna. Kjell Westö skriver som vanligt otroligt bra och den här gången är det mer koncentrerat än de böcker av honom jag läst tidigare, och ambitionen att skriva ”finlitteratur” känns något starkare. Som vanligt skildrar han dåtidens Helsingfors på ett väldigt levande sätt och man kan verkligen känna av 1938 års tvivel över sam- och framtiden när man läser boken. 

September var TV-seriernas (och TV-spelens!) månad men dessvärre ingen bra filmmånad och jag såg ovanligt få filmer. Den enda film jag tänkt tipsa om från den gångna månaden är Shane Meadows Stone Roses-dokumentär Made of Stone som hade svensk (fast väldigt begränsad) premiär. Meadows är ett gammalt Rosesfan och blev tillfrågad av bandet att göra filmen. Hans kärlek till bandet genomsyrar hela filmen, som är en fin och kärleksfull hyllning av bandet och framförallt fokuserar på bandets återförening och deras hängivna fans. Filmen levererar med bra musik och mysig stämning och gillar man Stone Roses ska man självklart se den.

När det gäller TV-serier var dock september en ganska händelserik månad. De två största TV-händelserna var förstås att Dexter och Breaking Bad, två av de senaste årens mest populära TV-serier, avslutades. Som alla andra älskade jag hur Breaking Bad slutade och skrev ett hyllande inlägg om slutet direkt efter att jag hade sett det. Och som alla andra blev jag besviken på Dexters pinsamma slut. Inget med det slutet kändes bra. Många av karaktärerna fick inget riktigt slut, händelseförloppet kändes omotiverat och manuset kändes allmänt värdelöst. Dessutom var b-filmskänslan extremt stark. Scenen när Dexter åkte ut med båten framåt slutet var otroligt ful och den sista scenen kändes som något från den gamla Hulkenserien med Bill Bixby. Tråkigt att en sådan trevlig, men väldigt ojämn, serie skulle få ett så dåligt slut efter att man följt den i så många år.
Annars är det också många serier som kommit tillbaka med nya säsonger. Bland annat är Boardwalk Empire tillbaka med en ny säsong som verkar mycket lovande. Jag saknar Kelly Macdonald, och tycker allmänt det saknas kvinnliga karaktärer, men det är kul att Michael K. Williams (mest känd som Omar i The Wire) har fått en större roll. Den tredje säsongen av Homeland började i veckan och jag är ännu inte helt övertygad, men tycker ändå det verkar rätt lovande.
När det gäller komediserier har det varit It’s Always Sunny in Philadelphia och brittiska Bad Education som gällt. ”Sunny”, som på senare år blivit en av mina absoluta humorfavoriter, är lika roligt och utflippat som vanligt medan Bad Education, med Jack Whitehall från Fresh Meat i huvudrollen som ung lärare, är en väldigt typisk sitcom men betydligt grövre och råare än de flesta amerikanska motsvarigheter. Av årets nya serier är det tyvärr ingen som fångat mitt intresse, men om du som läser tycker att jag missat något välkomnar jag alltid trevliga tips. Jag kan inte få för mycket av bra TV-serier. 

Augusti revisited

Ännu en månad har passerat och innan jag välkomnar hösten hade jag tänkt se tillbaka på den gångna månadens skivor, böcker, filmer och TV-serier i vanlig ordning.

Sommaren 2013 måste ha varit den tråkigaste musiksommaren i mannaminne. Jag kan inte peka ut några direkta höjdpunkter och även festivalsommaren verkar ha varit sällsynt tråkig. För första gången var jag inte det minsta sugen på att åka till Way Out West. Är popmusiken död? Förra veckan började det dock röra på sig lite och efter att mest ha lyssnat på gammal rocksteady, Billy Bragg, Dylan och The Style Council under sommaren fick jag några nya skivor att lyssna på. Först ut var den omtalade brittiska 19-åringen King Krule som gör inåtvänd singer-songwritermusik som låter som ett The xx som inspirerats av Billy Bragg och The Streets. Hans album 6 Feet Beneath the Moon är ganska trevligt, och den unga grabbens röst är onekligen fascinerande, men saknar egentiga höjdpunkter och ett nödvändigt drag. Om man gillar mer klassisk brittisk rock kan man glädja sig åt att Pete Doherty och hans Babyshambles är tillbaka med ett nytt album, Sequel to the Prequel, som släpps imorgon (men blev tillgängligt för lyssning på nätet i veckan och därför får en plats i detta inlägg) efter flera års tystnad. Jag blev ett omvänt Pete Doherty-fan i och med det förra Babyshambles-albumet Shotter’s Nation som kom 2007, och som jag fortfarande håller som ett av de 20 senaste årens bästa brittiska rockalbum. Det är verkligen en fantastisk skiva som jag fortfarande lyssnar på. Shotter’s Nation var perfekt både i låtmaterial och produktion och därför är det lite tråkigt att det nya albumet känns extremt platt i jämförelse. Det är visserligen kul att återse Pete Doherty, och se att han fortfarande lever, men Sequel to the Prequel är ett album utan några riktiga toppar som känns alldeles för nedtyngt av ett tråkigt britrockarv och ett fantasilöst sound. På Shotter’s Nation kändes det som att bandet hade befriat sig från alla daterade britpopinfluenser men här är de tillbaka på ruta ett igen. Jag är dock övertygad om att många kommer gilla den här skivan. Månadens bästa nya skiva är dock inte särskilt ny. Jag pratar förstås om den tionde delen av Bob Dylans bootlegserie, Another Self Portrait, som på fyra skivor och lika många timmar, fokuserar på den musik Dylan gjorde mellan 1969 och 1971. Jag gillar verkligen den musik Dylan gjorde under den här tiden och brukar ofta lyssna på New Morning, men liksom många andra Dylanfans har jag alltid haft svårt för Self Portrait med dess tråkiga produktion och lätt konstiga låtmaterial. Another Self Portrait är dock en fantastisk samling låtar. Det finns ett antal alternativa tagningar som överglänser albumversionerna, till exempel en stark I Threw It All Away, och ett gäng låtar som inte släppts tidigare. För alla som gillar Dylan i skarven mellan 60- och 70-talet borde Another Self Portrait därför vara given lyssning.

När det gäller böcker har jag i vanlig ordning läst ett gäng romaner under den gångna månaden. Månadens största läsupplevelse var utan tvekan den sjätte delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp som jag läste klart igår. Jag kommer lägga upp en längre recension av den imorgon. Annars har ingen av böckerna jag läst varit så sensationellt bra att jag känner för att hylla dem här. Som många andra har jag läst J.K. Rowling pseudonymdeckare The Cuckoo’s Calling som har fått mycket publicitet efter att en av Rowlings advokater (!) läckte att det var hon som låg bakom namnet Robert Galbraith. The Cuckoo’s Calling är hursomhelst en välskriven men väldigt ordinär och ganska tråkig, men också hyfsat spännande, brittisk standarddeckare. Det är på många sätt en sådan bok som man var rädd för att Rowling skulle skriva efter att hon lagt ifrån sig Harry Potter, och jag antar att hennes egen medvetenhet om detta faktum var hennes främsta anledning att skriva under pseudonym. Jag är glad att hon istället använde sitt eget namn för att skriva den bättre The Casual Vacancy (Den tomma stolen), som är en betydligt viktigare och rikare roman än den här deckaren. The Cuckoo’s Calling utspelar sig i ett London som Rowling beskriver mycket väl och har man varit där är det lätt att känna igen sig på många av de platser som beskrivs i boken. En av karaktärerna i boken är också tydligt inspirerad av Pete Doherty, vilket också är småkul. Annars är det en bok som är väldigt lättläst och det är bara en tidsfråga innan den dyker upp på svenska. Hur många månader tar det den här gången?

Det dök upp ovanligt många bra filmer i augusti och här kommer en kort genomgång av de filmer jag gillade mest. Vill man se en bra och annorlunda vampyrfilm tycker jag man ska se den häftiga Byzantium som med sin lågmälda story och intressanta karaktärer verkligen imponerade på mig. En annan film som var oväntat bra är Sally Potters Ginger & Rosa om två tjejer i det tidiga 60-talets England och en pappa som sviker sin dotter på värsta tänkbara sätt. Den är känslomässigt jobbig och har många riktigt duktiga skådespelare i rollerna. Vill man istället se en stark skildring av en ung  arbetartjej i dagens England tycker jag man ske se TV-filmen Our Girl om en vilsen 18-årig tjej i östra London som finner någon slags mening med livet när hon går med i militären. Lacey Turner som gör huvudrollen är fenomenal. Känner man för en familjefilm med ovanligt coola barnskådespelare och snygga bilder på Mississippifloden måste man se den häftiga och underhållande Mud med en lysande Matthew McConaughey i huvudrollen som förrymd fånge som lär känna två killar i de yngre tonåren. En annan film där en barnskådespelare imponerar är den finstämda What Maisie Knew, som bygger på en gammal bok av Henry James från 1897, men utspelar sig i dagens New York. Den handlar om en liten tjej som far illa när hennes föräldrar skiljer sig. Filmen är gjord utifrån barnets perspektiv och lyckas därför vara både söt och upprörande. Alexander Skarsgård dyker också upp i en av sina bättre roller och det är konstigt att filmen inte fått mer publicitet då det verkligen känns som en film som skulle kunna få ett rätt stort genomslag. En av månadens absoluta filmhöjdpunkter var, väldigt oväntat, Woody Allens nya film Blue Jasmine med en lysande Cate Blanchett i huvudrollen (som nog gör henne till en ganska god Oscarkandidat redan nu). Trots att jag sett många av Woody Allens filmer har jag aldrig fastnat för honom och finner honom ganska tröttsam. Att han de senaste åren har spottat ur sig medelmåttiga filmer i ett rasande tempo har knappast ökat min entusiasm. Men Blue Jasmine är faktiskt en riktigt bra film. Manuset är ett av Allens bästa någonsin och har betydligt mer substans och innehåll än brukligt. Skådespelarna är lysande och birollen Chili, som görs av den duktiga Bobby Cannavale (bilden ovan), känns som en av årets bästa filmkaraktärer. Man behöver alltså inte var ett Woody Allen-fan för att fastna för Blue Jasmine som tveklöst är en av årets bästa filmer.

Augusti var också en riktigt trevlig TV-månad och jag har sett flera ovanligt bra TV-serier. För de flesta TV-nördar har månadens höjdpunkt varit att Breaking Bad har dragit igång igen. Slutet är nära nu och det är förstås väldigt spännande. Från att delvis ha kunnat sympatisera med Walter under de första två säsongerna har jag kommit att hata honom de senaste åren och jag hoppas verkligen att han får vad han förtjänar, samtidigt som jag hoppas att Jesse och de andra mer sympatiska karaktärerna överlever, när serien avslutas. Breaking Bad verkar till slut ha fått det genomslag serien alltid förtjänat och har bland annat fått mycket uppmärksamhet i DN (Kerstin Gezelius skrev en oväntat insiktsfull och smart text om serien för några veckor sedan, men den är tyvärr bara tillgänglig för prenumeranter). En annan efterlängtad serie som kommit tillbaka i augusti är det brittiska ghettodramat Top Boy vars andra säsong började för två veckor sedan. Jag hyllade den första säsongen av Top Boy och har varit väldigt förväntansfull inför den andra säsongen, men hittills känner jag mig smått besviken. Den första säsongen kändes väldigt samhällskritisk medan jag känner att tonläget förändrats kraftigt i den andra säsongen. Nu känns det istället som att man tittar på en filmatisering av gangstaglorifierande rap och det är den värsta fälla en serie som Top Boy kan hamna i. Manuset är sämre och karaktärerna plattare, men det är fortfarande underhållande och det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig. Av de TV-serier jag såg i augusti är det dock den brittiska miniserien The Mill (bilden ovan), om den tidiga industrialismen, som gjort starkast intryck. Serien utspelar sig  i Cheshire 1833 och är baserad på riktiga textilarbetares liv, med fokus på den tidens hårda utnyttjande av barnarbete. Det är en hård verklighet som målas upp. Allt är grått och jävligt, barnen jobbar tolv timmar per dag och får sina portioner gröt direkt i näven. I början av det första avsnittet får vi se hur en ung pojkes hand slits av i en maskin, vilket gör honom oduglig för kvarnägaren. Trots en massa misär innehåller The Mill en del värme och glädje i mörkret och vi får bland annat en intressant inblick i hur arbetare började organisera sig i någon slags tidig facklig rörelse. The Mill är en riktigt stark och intressant serie, med en hel del paralleller till vår samtid. Serien känns också som en viktig motpol till de flesta brittiska TV-skildringar av 1800-talet som ofta känns som mysig överklassporr.              

Juli revisited

Sommaren rullar förbi och vi är redan inne i augusti. Finpop fyllde fem år för några veckor sedan, nästan obemärkt även av mig. Den här bloggen lever fortfarande, om någon skulle vara orolig, men från att ha skrivit nästan dagligen under bloggens första år har jag kommit att skriva alltmer sällan. De här månadssammanfattningarna har kommit att bli de huvudsakliga inläggen och jag kommer fortsätta skriva sådana även om ingen skulle vara intresserad. De är ett bra sätt för mig att dokumentera min egen kulturkonsumtion och förhoppningsvis kan jag tipsa om roliga och intressanta grejer som ni inte har hört talas om. Här följer alltså julis höjdpunkter i form av musik, böcker, film och TV-serier.

När det gäller musik kändes juli som årets sömnigaste och tråkigaste månad. Det har varit tufft att vara musiknörd den här sommaren. Under juli släpptes väldigt få skivor och om jag inte missat något har det inte kommit en enda skiva som fått bra recensioner. Förutom Håkan Hellströms bejublade Skansen-spelning och ett gäng festivaler jag aldrig skulle vilja besöka har popmusiken känts helt död under den gångna månaden. Jag har flera gånger känt mig lite musikdeprimerad och ofta tänkt dystra tankar om pop- och rockmusikens framtid. I brist på skivtips har jag satt ihop en spellista med ett gäng låtar som jag lyssnat mycket på i sommar, mest uråldriga klassiker men också några nyare låtar. Lyssna på den!

Böcker är däremot något som det alltid är rätt säsong för, och tur är väl det. Under den gångna månaden tog jag mig igenom ett antal trevliga böcker. Höjdpunkten var nog den roliga Boxer, Beetle av den vansinnigt begåvade Ned Beauman som också skrivit den lysande The Teleportation Accident som jag skrev om för några månader sedan. Boxer, Beetle var hans debutroman och som sådan är den galet imponerande. Ned Beauman är rolig på ett sätt som enbart britter kan vara och han är dessutom otroligt allmänbildad. Liksom The Teleportation Accident är Boxer, Beetle också intressant ur ett historiskt perspektiv och som läsare får man bland annat stifta bekantskap med stolliga brittiska 30-talsfascister. Det är sällan man hittar roliga romaner som är både riktigt roliga och välskrivna och jag skulle nog utnämna Ned Beauman till årets litterära fynd för min del. För alla som kan tänka sig att läsa böcker på engelska och har saknat något riktigt roligt och tankeväckande sedan Douglas Adams gick bort är Ned Beaumans två romaner säkra kort. Med tanke på hans unga ålder har vi nog mycket att se fram emot från honom. 

Jag har också läst Neil Gaimans nya vuxenroman, den första på sju år, The Ocean at the End of the Lane, men jag tycker det räcker att konstatera att jag växt ifrån honom på samma sätt som jag inte längre riktigt kan uppskatta Tim Burton. För tonåringar som vill ha något lite roligare än vampyrromaner och alla som fortfarande gillar Gaimans typiska berättelser borde den dock vara given läsning. 

Jag har också fortsatt fördjupa mig i svensk arbetarlitteratur. Först med Jan Fridegårds två uppföljare till den fantastiska Lars Hård, Här är min hand från 1942 och Lars Hård går vidare från 1951. De är inte alls lika bra som Lars Hård men känns mer tydligt självbiografiska än den första boken och ger en intressant bild av hur Jan Fridegård började sin författarbana. Som vanligt när det gillar svensk arbetarlitteratur blir man förbluffad av de hårda förhållanden som Fridegård levde under i många år. Hans prestation blir ännu mer imponerande när man vet hur tufft han faktiskt hade det. I de två böckerna får man både en intressant bild av Fridegård och hur han mantlade författarrollen och tiden han levde i. Flera gånger kommer jag att tänka på Karl Ove Knausgårds Min kamp och det går att dra flera intressanta paralleller mellan de båda författarna och hur de skriver om sig själva. Jag har också lokaliserat Jan Fridegård och hustrun Gudruns grav på Gamla kyrkogården i Uppsala och gått förbi där flera gånger de senaste månaderna. Jan Fridegård är en gigant inom den svenska litteraturen och jag ser fram emot att läsa fler av hans böcker framöver. 

Jag har också läst Folke Fridells proletärklassiker Död mans hand från 1946 som var oväntat gripande och underhållande. I vartannat kapitel berättar textilarbetaren David Bohm om det själadödande och innehållslösa fabriksarbetet och i vartannat kapitel får vi ta del av hans uppväxthistoria. Det är en både rolig och starkt politisk bok, som innehåller både förvånansvärt mycket snusk och lustigheter och tidlösa vänstertankar. Jag tror till och med att borgare skulle kunna uppskatta den och kanske är boken den bästa inkörsporten till den svenska arbetarlitteraturen. Det är helt klart en stor roman, men i ett litet och behändigt format, och går ganska snabbt att ta sig igenom. Man ska inte underskatta vad de svenska arbetarförfattarna hade att säga. Trots att få unga svenskar i dagens Sverige sliter ut sina kroppar i fabriker finns det många tankar att ta till sig i de här böckerna och för de flesta borde det vara lätt att se samma tomhet och meningslöshet i olika arbetsmarknadsåtgärder och utbildningar som inte leder någonstans som Folke Fridell och de andra kände inför fabriksarbetet. Så länge vi lever i ett kapitalistiskt samhälle kommer den gamla arbetarlitteraturen aldrig bli inaktuell.       

När det gäller film finns det väl egentligen bara en film att diskutera från den gångna månaden och det är förstas Håkan Hellström-filmen Känn ingen sorg. Flera veckor efter att jag såg den känner jag mig fortfarande väldigt splittrad till filmen. Efter den illavarslande trailern var jag beredd på det värsta och riktigt så illa var förstås inte filmen. Adam Lundgren är duktig, filmen är allmänt snygg och underhållande och musiken är (förutom den där jobbiga A New England-covern) givetvis fantastisk. På så sätt är det en ganska bra film. Tyvärr känns det som filmen är gjord för att övertyga de sista tvivlarna och inte för fansen. Om man älskat Håkan Hellströms låtar i många år och verkligen tagit till sig texterna vet man vilken potential som finns där. Många av Håkans låtar är så filmiska och rika på häftiga bilder att det borde var hur enkelt som helst att göra flera lysande filmer utifrån några enstaka låtar. Men det känns som att manusförfattaren Cilla Jackert inte ens har lyssnat på Håkans låtar utan bara skrivit ett manus med samma djup som en taskig amerikansk high school-film och kryddat det hela med några uppenbara låttitlar och fraser som alla känner till. Hur kan man skriva så usel dialog och ytliga karaktärer utifrån ett så rikt utgångsmaterial? Under tiden jag såg filmen kände mig lite småäcklad av manuset men dagarna efteråt började jag känna mig alltmer provocerad, särskilt då de hyllande recensionerna började rulla in. De som inte har någon direkt relation till Håkan Hellström och hans låttexter har nog lättare att ta till sig filmen men jag känner mig fortfarande besviken. När det gäller regin är det många som har nämnt Danny Boyle och Trainspotting men Känn ingen sorg är snarare en Slumdog Millionaire-tolkning av Håkans låtar. Jag har svårt att inte tänka på den bortslösade potentialen. Jag ser framför mig en film som utifrån Håkan Hellströms-låttexter målar upp en både rolig och socialrealistisk film, tänk tonlägget i Ken Loachs Looking for Eric och The Angels’s Share, om unga svenska människor som aldrig fått synas på film. Unga människor som sitter på Långedragspaviljongen med pensionärerna, svarta i tankarna, som stannat på sina rum och sett dagarna gå, som saknar illusionen av att allt kommer ordna sig, som ser skiten med. Det hade kunnat bli hur bra som helst.

När det gäller TV-serier känns det dock som att juli, väldigt oväntat, har varit mer intressant än den sömniga TV-våren. Dels har den avslutande säsongen av Dexter dragit igång och även om det kanske inte är jättespännande än är det helt klart stabil underhållning. Den här säsongen gör den kreddiga Charlotte Rampling en viktig roll och Dexters syster (som alltid har hatats av många, men som för mig alltid har varit en av de främsta anledningarna att fortsätta se serien) har fått mycket utrymme, vilket gillas av mig. Dels har Netflix-serien Orange Is the New Black fått mycket uppmärksamhet. Jag har bara sett de två första avsnitten och är ännu inte helt övertygad, men tycker att det känns som en hyfsat modig serie för att vara riktad till en mainstreampublik. Amerikansk TV i all ära men den stora TV-höjdpunkten i juli var utan tvekan den brittiska miniserien Run som sändes fyra kvällar i rad på Channel 4 (som ju producerar många av de bästa brittiska TV-serierna). Varje avsnitt är fristående och skildrar olika karaktärer som på olika sätt är kopplade till varandra. Run är brittisk socialrealism när den är som bäst, men ännu mörkare och mer deprimerande än vanligt. Jag imponeras verkligen av brittiska TV-kanaler som inte ryggar för att producera TV-serier om viktiga frågor. Run hade nog aldrig kunnat produceras i USA 2013, där TV-klimatet med några undantag känns mer verklighetsfrämmande än på länge. Run är en stark, gripande och omskakande serie med osentimental regi, grymt manus och fantastiska skådespelare. Bland annat gör Olivia Colman (det känns som hon är med överallt nuförtiden!) och tyska Katharina Schüttler, som senast sågs i sevärda Krigets unga hjärtan på SVT, minnesvärda roller. Blir man för deprimerad av Run rekommenderar jag att man livar upp stämningen med den brittiska komediserien Phoneshop (också från Channel 4), om ett gäng udda typer i en telefonaffär, som precis dragit igång sin tredje säsong. Jag tog mig igenom de två tidigare säsongerna under sommaren och även om serien omöjligt kan mäta sig med moderna klassiker som Inbetweeners och Peep Show är det en sevärd serie för alla som gillar brittisk humor. Serien bjuder på många bisarra inslag och konstiga karaktärer och är vida överlägsen de flesta amerikanska komediserier.  

Juni revisited

Jag fyllde 26 förra helgen. Det är nästan fem år sedan jag skrev det första inlägget på Finpop och åren har gått fort. Jag känner mig inte jätteung längre och jag tror att min kulturkonsumtion har förändrats med åren. Samtidigt som jag är mer kräsen och svårflirtad än tidigare letar jag inte längre lika intensivt efter nya intryck. Större delen av juni spenderade jag i USA, först i Minneapolis på konferens och därefter som turist i Chicago och New York. Jag har därför varit utan uppkoppling och nedladdningsmöjligheter en stor del av juni och därför blir kanske det här inlägget mindre uppdaterat än vanligt. Här följer i alla fall de skivor, böcker, filmer och TV-serier som gjorde juni lite roligare.

Ungefär samtidigt som jag var i Chicago släpptes årets två viktigaste Chicago-album. Det är två skivor som jag sett fram emot och det var kul att jag av en slump råkade befinna mig i artisternas hemstad vid skivsläppen. Inte för att det gjorde någon direkt skillnad, men det ger onekligen lite färg åt lyssnandet på dessa skivor. Att en av skivorna jag syftar på är Kanye Wests nya skiva Yeezus, är antagligen inte så svårt att gissa. Jag har skrivit om min fascination och beundran av Kanyes musik på Finpop många gånger tidigare. Nästa vår är det tio år sedan jag först stiftade bekantskap med honom i samband med debuten The College Dropout och det är ganska vansinnigt hur stor han har blivit och hur mycket han har utvecklats sedan dess. Jag bryr mig inte längre så mycket om de låtar och projekt Kanye håller på med utanför sina egna skivor. Jay-Z-samarbetet Watch the Throne var enormt tråkigt i jämförelse med de egna skivorna och de mer konventionella låtar Kanye släpper emellanåt ser jag mest som hans sätt att befästa sin position i hiphopvärlden. På de ”riktiga” Kanye West-släppen gör han sin helt egna grej och bryr sig bara om att det ska vara bra och nyskapande, men inte nödvändigtvis kommersiellt gångbart. Det nya albumet Yeezus är, åtminstone inte vid de första lyssningarna, särskilt lyssnarvänligt och känns mest som ett sätt för Kanye att vända upp och ned på förväntningarna. Den första gången jag hörde skivan kändes den inte som något jag skulle vilja återvända till, men några dagar senare gav jag den en chans till och när jag var beredd på det hårda, avskalade soundet började jag uppskatta det jag hörde. Yeezus låter till en början halvfärdig, naken och skev men är förstås genomtänkt i minsta detalj. Kanye är, och har alltid varit, en perfektionist och att påstå att skivan inte skulle vara tillräckligt genomarbetad är att underskatta honom och hans ambitioner. Jag har inget intresse av skvaller kring Kanyes privatliv men den bild han målar upp av sig själv på sina skivor är onekligen intressant. Jag tror inte man ska ta honom på allvar utan snarare se det han håller på med som ett sätt att driva med allmänheten och medias bild av honom. Yeezus är på många sätt en intressant skiva och vi som har följt honom sedan början av karriären kommer nog, åtminstone när vi vant oss vid skivans sound, välkomna detta nya kapitel i sagan om Kanye West. Den andra Chicagoskivan jag syftar på är ynglingarna i Smith Westerns tredje album Soft Will. Jag älskade deras förra skiva Dye It Blonde från 2011 och har länge sett fram emot uppföljaren. Soft Will är en trevlig skiva men saknar tyvärr de starka melodier och refränger som gjorde Dye It Blonde till ett så fantastiskt rockalbum. Det märks att, de fortfarande mycket unga, bandmedlemmarna blivit lite äldre och här kör de med att lite mjukare sound än tidigare. Gitarrerna är fortfarande fantastiska men trots flera riktiga starka spår är det inga av låtarna som är lika medryckande som de på Dye It Blonde. Det känns dock inte längre som att killarna lutar sig lika tungt mot sina underbara inspirationskällor (bland annat Bowie och Suede) utan låter mer egna vilket lovar gott inför nästa skiva.

Under USA-vistelsen läste jag två riktigt trevliga, väldigt icke-amerikanska, romaner som jag skulle vilja rekommendera. Dels klassikern Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin från 1929 och dels David Peaces märkliga deckare Tokyo år noll, som kom i svensk översättning förra året. Berlin Alexanderplatz är en häftig roman om den vilsne Franz Biberkopf som efter att ha avtjänat ett fyraårigt fängelsestraff för att ha dödat sin flickvän släpps ut på Berlins gator. Berättelsen om Franz väg till anständighet och ett hederligt liv berättas på ett allt annat än rakt och lättläst sätt där den egentigen ganska enkla ramberättelsen blandas med gatubilder och stickspår på ett medvetet rörigt sätt. Alfred Döblin hade uppenbarligen stora ambitioner med den här romanen och med lite tålamod är det en spännande läsupplevelse som skildrar både intressanta människor och en intressant tid, men är kanske framförallt ett ovanligt lyckat porträtt av en kaotisk stad och ett inte helt fungerande samhälle. Efter att ha läst boken är jag förstås väldigt sugen på att se den klassiska TV-serien från 1980 och när jag avverkat den lär jag återkomma med en rapport här på bloggen. Vidare till Tokyo år noll som utspelar sig 1946 efter att japan kapitulerat och kontrollerade av USA försöker bygga upp sitt sönderbombade land. Det är en mycket fascinerande period i den japanska historien som jag inte vetat mycket om tidigare, vilket gör Tokyo år noll till en lärorik och givande roman. Det är första gången jag läser något av David Peace, men jag har sneglat på Tokyo år noll i flera år och när jag nu såg att den kommit ut på svenska (i oväntat bra översättning) bestämde jag mig till slut för att läsa den. David Peace är känd som en förnyare av deckargenren och har bland annat skrivit Red Riding-kvartetten som blev en obehaglig och smått lysande TV-serie för några år sedan och fotbollsboken The Damned United som blev en sevärd film med Michael Sheen i huvudrollen. Tokyo år noll kategoriseras som deckare men saknar en klassisk deckarintrig och huvudpersonens splittrade psyke kan liknas med det splittrade Japan som skildras. Det är en välskriven bok med ett spännande språk där upprepningar av fraser och ord fyller en viktig funktion. Jag kan rekommendera den varmt till alla som vill ha sommerläsning som bjuder både på en intressant historialektion och ett skruvat mindfuck.

Jag såg inte särskilt många filmer i juni men tänkte slå ett slag för den roliga This Is The End som jag såg på bio i USA. Det är en film där Seth Rogen, James Franco, Jonah Hill, Jay Baruchel och många andra kända ansikten spelar skruvade versioner av sig själva. För oss som har följt, och älskat, dessa skådespelare sedan de började sina karriärer i TV-serier som Freaks and Geeks and Undeclared och filmer som Superbad är This Is The End en liten högtidsstund. Om man inte gillar Seth Rogen och de andra bör man nog inte se den. Jag hade väldigt kul när jag såg filmen, där skådespelarna får möjlighet att driva med sig själva på ett kreativt och roligt sätt. Den är inte särskilt smart och innehåller alldeles för mycket osmaklig drogromantik, men jag kan inte låta bli att älska den i all sin pårökta dumhet. This Is The End har svensk biopremiär i oktober och lär inte få något större genomslag här. Har man en relation till skådespelarna sedan tidigare bör man dock gå och se den. Att se This Is The End är som att komma hem efter en längre resa i främmande land och umgås med sina gamla kompisar.

Det blev inte mycket TV i juni heller och den enda TV-serie jag sett som är värd att skriva om är Mad Men, som avslutade sin sjätte säsong. Jag var inte superentusiastisk över säsongens första avsnitt men den andra halvan var verkligen fantastisk TV. Ibland är serien faktiskt så bra att man kan hålla med de som kallar den världens bästa dramaserie. Don Draper är som mest intressant när han är som trasigast och när den sjätte säsongen tog slut kändes det som han befann sig på någon slags botten. Det ska bli intressant att se om han lyckas ta sig samman eller sjunker ännu lägre i nästa säsong. Dessutom bjöd den sjätte säsongen på en mycket rolig historia om en senil gammal tant och hennes spanska vårdare och några av de mindre rollerna fick utrymme att skina. Mad Men, när serien är som bäst, är stor TV på alla tänkbara sätt.