Kvällarna i Arkham City

I de flesta avseenden börjar jag faktiskt känna mig ganska vuxen, men det finns fortfarande en del saker som jag förhåller mig till med barnslig entusiasm. Hela året har jag exempelvis gått omkring och varit otroligt förväntansfull och spänd inför ett visst TV-spel. När det har funnits andra, allvarligare och betydligt viktigare, saker som jag borde ha tänkt på har jag, minuterna innan jag somnat, legat och tänkt på Batmanspelet Arkham City. Att känna sig så upphetsad av ett kommande TV-spel är kanske inte helt vuxet och moget, men de starka känslorna var inte heller helt obefogade. Framförallt är spelets föregångare Arkham Asylum, där Batman tog sig an skurkar och galningar på ett enormt sinnessjukhus, ett av de roligaste och häftigaste spelen som jag någonsin har spelat. Superhjältar är egentligen de perfekta huvudpersonerna i TV-spel, men ofta blir spelen baserade på populära seriehjältar taffliga och medelmåttiga. Arkham Asylum var istället ett fulländat actionspel med bra story, cool atmosfär, snygg grafik och perfekt kontroll. Spelet var inte heller baserat på någon nyligen utkommen film som behövde lite extra marknadsföring utan var djupt förankrad i de allra bästa Batmanserierna. Arkham Asylum var ett fantastiskt spel och enligt alla trailers och förhandsartiklar verkade det som att Arkham City skulle bli ännu bättre. Under sommaren kom det regelbundet nya tunga trailers och nyheter om spelet, och väntan blev smått outhärdlig. När spelet sedan släpptes och det visade sig att den sajt där jag hade förhandsbokat spelet strulat till min order och att jag skulle få vänta ytterligare en vecka på att få spela spelet blev det ännu jobbigare. Alla spelkritiker skrev om Arham City som ett av årets bästa spel och när jag äntligen fick slita upp fodralet och börja spela var det med känslor av barnslig lycka och glädje. Arkham City är verkligen så bra som jag hade hoppats och klår föregångaren på alla punkter.

Storyn i Arkham City är otroligt cool och mäktig. Precis som i Flykten från New York, av mina absoluta favoritfilmer, har en stor del av Batmans hemstad Gotham City (som ju förstås är kraftigt inspirerad av New York) spärrats av och inhägnat av höga murar har man skapat ett slags superfängelse där såväl galningar, kriminella och politiska motståndare har spärrats in. Det är Hugo Strange, en klassisk Batmanskurk, som ligger bakom fängelset, som fått namnet Arkham City, och självklart är det något skumt med hans plan att utplåna alla kriminella element i Gotham City. Bruce Wayne protesterar mot vansinnet och blir själv inspärrad. Därefter följer en spännande berättelse där de flesta populära Batmanskurkar dyker upp under spelets gång. Det är en otroligt lyxig, välgjord och generös spelvärld som öppnar sig. Förutom att följa spelets story, där man också får spela som Catwoman, kan man göra mycket annat och det finns flera stora sidouppdrag som är valfria att slutföra. Spelets manus är välskrivet och mycket mer engagerande än de flesta nyare TV-spel. Spelets skapare har varit serierna trogna men har ändå skapat en fräsch och spännande Batmanberättelse som mycket väl kan mäta sig med några av de bästa serierna. Röstskådespelarna gör ett grymt jobb och filmsekvenserna är otroligt snyggt regisserade. Spelet andas kvalitet från början till slut. Kontrollen är perfekt och spelets till synes enkla och avskalade fightingsystem blir djupare och mer komplicerat ju längre spelet fortgår. Man uppgraderar sina attacker, skaffar sig nya föremål och blir hela tiden lite bättre, samtidigt som fienderna blir starkare och svårare. Svårighetsgraden är perfekt balanserad och när man klarat av spelet öppnar sig nya spellägen och fler möjligheter. Det är ett fantastiskt spel, helt enkelt.

Det som är bäst med spelet är ändå Arkham City, platsen där det hela utspelar sig. Det är en otroligt häftig spelvärld och jag tror aldrig jag har sett lika snygga och stämningsfulla miljöer i ett spel. Estetiskt är spelet och staden fulländade. Det är ständig skymning i Arkham City och de skitiga New York-miljöerna har aldrig gjorts snyggare i ett spel. Det är mörkt, dunkelt och hårt men samtidigt otroligt inbjudande och mysigt. Snön faller lätt och nyonskyltarna lyser stämningsfullt upp de mörka gatorna. Det känns nästan som att man spelar Flykten från New York, men med Batman i huvudrollen istället för Snake Plissken. Efter att ha vant sig vid kontrollen rör man sig snabbt fram genom staden och det är en fröjd att klättra upp på ett högt beläget hustak och sen flyga fram över Arkham Citys gator för att sedan hitta ett gäng kriminella och landa en väl riktad flygspark i någons ansikte och sedan påbörja århundradets häftigaste fight. Jag älskar det här TV-spelet och trots att jag under mina 24 år har spelat ett oräkneligt antal TV-spel, och borde vara van och erfaren, måste jag ofta stanna upp för att hämta andan. För de som har blivit inspärrade i Arkham City är det säkert helvetet på jorden, men för mig är det en liten himmel av fantastiska möjligheter som målas upp på min TV. Det kommer dröja innan jag känner mig redo att lämna fängelset.