Snake och jag

När jag var liten fick jag sällan sitta uppe och se på TV. Jag fick nöja mig med barnprogrammen och var tvungen att gå och lägga mig när de spännande sakerna drog igång. Ibland lyckades man tigga till sig några extra minuter framför TVn. En del bilder etsade sig fast och har stannat kvar. En sådan bild är bilden av Kurt Russell i tight linne och fluffig 80-talsfrisyr. Och med en lapp över ögat! Jag minns hur cool jag tyckte att Snake Plissken var. Han var all manlighet i världen koncentrerad i en enda liten muskulös kropp. Stenhård attityd, sköna repliker och den coolaste klädstilen jag då hade sett. Mitt första möte med Snake varade bara några minuter och sen tvingades jag i säng.

Jag kunde inte släppa bilden av den här mannen, och fick av en kompis höra att filmen som jag hade sett en snutt av hette Flykten från New York. Självklart ville jag se hela filmen, och när jag en dag kom över ett inspelat VHS-band med filmen (den andra halvan av bandet innehöll den betydligt mindre coola Välkommen Mrs. Doubtfire) var min lycka gjord.

När jag äntligen fick se hela Flykten från New York, var det flera år av förväntningar som sattes på prov. Jag blev besviken på filmen. Den var läskig och obehaglig, och jag minns att jag mådde lite dåligt av att se den. Speciellt den väsande killen med lustig frisyr, som idag mest framstår som väldigt komisk gjorde mig livrädd. Jag antar att jag var för ung för att till fullo kunna uppskatta och ta in Snakes coolhet.

Några år senare fick en kompis – som var inne i en intensiv John Carpenter-period – mig att se filmen igen. Den här gången var det helt annorlunda och jag älskade varje minut av filmen. Jag insåg hur förbannat töntig filmen faktiskt är, samtidigt som det också var en av de coolaste filmerna jag hade sett. Det töntiga och löjliga kanske är en förutsättning för att den ska vara cool och häftig. Jag började droppa Snake Plisskens one-liners i tid och otid (mest otid) och de som inte hade sett filmen (det vill säga de allra flesta) tyckte nog att jag var helt dum i huvudet.

I helgen fick jag för mig att jag skulle se Flykten från New York igen. Det var flera år sen sist, men jag insåg direkt att jag fortfarande älskar den. Min kärlek till Snake Plissken verkar inte dö i första taget. Filmen blir bättre med åren och det sanslösa i att den utspelar sig 1997 känns väldigt kul. Handlingen är kanske ingen höjdare och större delen av filmen är väldigt b. Men det är en cool film, med en väldigt tät stämning. Kurt Russell gör sitt livs roll som Snake, och filmen känns väldigt speciell. För att vara en actionfilm är tempot långsamt och John Carpenter har satsat allt på att få till den perfekta känslan och tonen. Miljöerna är fascinerande och inspirerande. När eftertexterna börjar rulla känns det till och med som att det finns ett ganska slagkraftigt budskap i filmen. Jag har alltid undvikit uppföljaren Flykten från LA, och jag har inga planer på att se den nu heller. Den ska vara otroligt dålig och jag vill för allt i världen inte ha min bild av Snake Plissken förstörd. Trots sin korta stubin och sitt sura humör har han varit en av de viktigaste manliga förebilderna i mitt liv. Alla trodde att han var död, men det var han inte. Han har sina egna principer och ideal, och bakom ögonlappen finns det något finare än hos de flesta människor. ”The name's Plissken!”