King Dork – Frank Portman

Det känns inte riktigt som att ungdomar tas helt på allvar i Sverige. Det finns ingen levande eller bra ungdomskultur för svenska tonåringar, de förväntas gilla Idol och Melodifestivalen, och ”romaner för unga vuxna” är något synnerligen ogynnsamt och okreddigt som svenska författare inte verkar ha något större intresse att skriva. I USA verkar däremot ”young-adult fiction” vara betydligt större och bättre ansett. Det finns flera amerikanska young adult-klassiker, varav den mest klassiska förmodligen är J.D. Salingers The Catcher in the Rye (Räddaren i nöden). Den senaste veckan har jag bekantat mig med en nyare young adult-favorit, Frank Portmans debutroman King Dork från 2006. Det är en fantastisk bok och jag är förvånad över att jag inte hade hört talas om den tidigare och också förvånad över att den inte finns översatt till svenska. King Dork är en vansinnigt rolig bok som också lyckas beröra och ge mig flashbacks från mina egna tonår. Det är den bästa high school-skildringen sedan Freaks and Geeks och jag vill att alla (alla!) ska läsa den.

När Tom Henderson börjar på high school har han ingen aning om att de kommande månaderna kommer vara de mest händelsefulla i hans liv. Han är ett klassiskt mobboffer som gör sitt bästa för att överleva vardagen och slippa undan sadistiska mobbare (en ganska stor skara som dessutom inkluderar några av lärarna på skolan). För att liva upp tillvaron har Tom och hans bästa kompis ett band som hela tiden byter namn och inriktning (de hinner med hela 25 namnbyten under de fyra månader som boken utspelar sig). Tom är en rolig jävel och har lustiga uppfattningar och starka åsikter om allt och alla. När han hittar sin döda pappas anteckningar börjar han en liten utredning för att lära sig mer om pappans ungdom. Utredningen leder till flera oväntade händelser och snart får Tom uppleva hångel, psykologbesök, märkliga avslöjanden och en och annan avsugning.

Frank Portman är hur kul som helst. Han formulerar sig på ett lysande och roligt sätt och skriver otroligt bra. Det är en fröjd att läsa King Dork. I grunden är det en stark high school-skildring om en ung kille som vill lära känna den pappa som han förlorade alldeles för tidigt, men Frank Portman har gjort boken till så väldigt mycket mer. Hans kunskaper om rockmusik skiner igenom hela tiden och han låter Tom diskutera världens bästa (The Who) och sämsta (The Doors) band till förbannelse. Det är väldigt kul läsning. Det verkar som att Portman har tillbringat hela sitt liv med att lyssna på rock och iaktta ungdomar och människor, och hans slutsatser är lika roliga som insiktsfulla. Allt från veganmat, hippies, fake-mods (som förstås är irriterande men ändå lättare att uthärda en fake-hippies på grund av den betydligt trevligare musiksmaken), dåliga band (The Doors!) till mobbare, frånvarande föräldrar och skolsystemet får sig en rejäl (och rolig) känga. En typisk mening ser ut så här: ”The guy who wrote The Door of Perception got off way easier, though, especially since the worst band in the world, the Doors, named themselves after it.” En bok med 300 sidor fulla av sådana meningar och som avslutas med världens kanske lustigaste, och förmodligen mest riktiga och sanna, gloslista kan inte vara annat än genial. Tom Henderson rör sig genom en konstig värld, han försöker överleva bäst han kan genom att iaktta, dissa och göra sig lustig över allt som är fel och konstigt. Han känns väldigt sympatisk och jag hade gärna varit kompis med honom som 15-åring. Jag skulle också gärna ta ett snack med Frank Portman. Det hade nog varit både roligt och givande. Men jag antar att jag istället får ta och vänta på uppföljaren till King Dork som sägs vara på väg. Den har den Bob Dylan-doftande titeln King Dork, Approximately och bara det gör mig otroligt förväntansfull. King Dork kommer aldrig bli lika stor och betydelsefull som The Catcher in the Rye (vars medelålders fans beskrivs som en hjärntvättad kult i King Dork) men för mig kommer den alltid vara bättre och mycket roligare.