Boktips: The Mark and the Void av Paul Murray

Sedan jag för snart fem år sedan stiftade bekantskap med Paul Murray via den geniala romanen Skippy Dies har The Mark and the Void varit en av mina mest emotsedda böcker. Nu är den äntligen här, och jag kan lyckligt konstatera att jag inte är besviken. Att döma av förhandsinformationen och den något förvirrande och röriga baksidestexten kändes det som att Paul Murray eventuellt skulle ta det modiga beslutet att skriva en Thomas Pynchon-liknande roman om vår samtid. Till viss del är det precis vad The Mark and the Void är, men samtidigt är det en jordnära och lätthanterlig roman trots den imponerande spännvidden. Mycket beror det på valet av en jag-berättare ur vilkens ögon vi får allt berättat och som får allt att kännas sammanhängande och förståeligt.

Huvudpersonen i The Mark and the Void är en desillusionerad fransman, Claude, som trots en fattig uppväxt med en kommunistisk smed till farsa och en examen i filosofi, lyckats hamna på en stor investeringsbank i Dublin. Han har brutit med sitt förflutna och lever ett tomt och innehållslöst liv, med en fin lägenhet och mycket pengar på banken men utan vänner, familj eller sammanhang. När boken tar sin början har han en tid känt sig iakttagen och förföljd och när han en dag konfronterar den svartklädda person som spionerar på honom får han veta att han har blivit utvald som huvudperson i en roman. Författaren heter Paul och säger sig vilja skriva en viktig roman om vår samtid och menar att en banktjänsteman är den perfekta huvudpersonen. Vi som läser anar att han inte berättar hela sanningen, men Claude som väntar på mening och något som får honom att känna sig levande, känner sig smickrad och släpper glatt in Paul i sitt liv. Vad som följer är en intressant, allmänbildande och rolig berättelse om världsekonomi, filosofi, knäppa affärsidéer, strippklubbar och mycket annat.

Paul Murray är en genuint rolig författare. Hans tre romaner kan allihop beskrivas som riktiga skrattfester, fulla av märkliga och absurda händelser och karaktärer. Vad som gör honom till en av mina favoriter bland moderna, verksamma författare är dock inte bara hans komiska egenskaper. Snarare är det hans sätt att med humorn som medel berätta angelägna och rörande berättelser. The Mark and the Void kretsar mycket kring finanskriser och vad som driver dem, och det är uppenbart att Paul Murray är väl påläst och kunnig inom området. Det som lätt hade kunnat bli torrt och tråkigt blir i hans regi lättförståeligt och absurt påtagligt. Han är lika allmänbildad och mångsidig som Thomas Pynchon och Klas Östergren, och det är uppenbart att han, liksom dem, har ”hjärtat på rätt ställe”. Skratten blandas med nya insikter och när jag vänder sista sidan längtar jag redan efter nästa bok.       

Boktips: Gentlemen och Gangsters av Klas Östergren

För några veckor pratade jag med min pappa i telefon om Guldbaggegalan som varit några dagar tidigare och hur passé alla filmgalor känns nuförtiden. Filmen Gentlemen, baserad på Klas Östergrens gamla roman med samma namn var nominerad i nästan varje kategori, men fick ingen av de tunga baggarna (utan att ha sett Turist tycker jag Ulf Malmros Min så kallade pappa hade förtjänat fler nomineringar då det är den bästa svenska film jag sett på länge). Vi började prata om boken och min pappa kallade den för ”en svensk klassiker som man borde läsa”, och lättövertalad som jag är bestämde jag mig för att läsa den. Gentlemen dyker ju upp i lite olika sammanhang och jag tror att de flesta som var unga när det begav sig, i början av 80-talet, har läst den medan dagens unga mest sannolikt har skippat den. I höstas, i samband med att filmen skulle ha premiär, gavs Gentlemen och uppföljaren Gangsters ut tillsammans i en så kallad ”storpocket” som trots det fula omslaget måste var bland den mest prisvärda svenska läsning man kan köpa. Två veckor har det tagit mig att komma igenom dessa två romaner som tillsammans sträcker sig över knappt tusen sidor. Det var mitt första möte med Klas Östergren och jag måste säga att jag haft det rätt trevligt i hans sällskap. Läsningen har varit intressant, fascinerande och rolig och har gett viss mersmak. Jag har redan reserverat ett par av hans andra böcker från biblioteket och ser fram emot att läsa dessa.

Gentlemen gavs ut 1980 och uppföljaren Gangsters gavs ut 25 år senare, år 2005, men tar vid precis där den första boken slutar och läses med fördel så fort man blivit klar med Gentlemen så att man hänger med i alla referenser och sammanhang. Stilmässigt märks det knappt att 25 år hade passerat mellan böckerna och att de ges ut i en volym är en utmärkt idé eftersom de tillsammans utgör en mäktig läsupplevelse, där de båda böckerna effektivt förstärker varandra. Vid först anblicken, när man snabbt försöker bilda sig en uppfattning om vad det är för slags böcker, tror man lätt att det är några slags grabbiga thrillers med udda karaktärer som man har framför sig. Det stämmer till viss del, och upptakten till Gentlemen känns som en ambitiös thriller, men sedan börjar storyn spåra ur och man inser att det är utvikningarna och sidospåren som är det centrala och att resan kanske inte har något tydligt mål eller någon deckaraktig upplösning. Det är snyggt, spännande och intressant och mig veterligen är Klas Östergren tämligen unik bland svenska författare, däremot påminner hans sätt att skriva enormt mycket om en amerikansk gigant, nämligen Thomas Pynchon.

Jag har försökt hitta jämförelser mellan Pynchon och Östergren på nätet, men hittar inte så mycket mer än en amerikansk recension av Gentlemen-filmen. Min teori är dock att det inte hade funnits någon Gentlemen om det inte hade varit för Thomas Pynchon. Jag är ingen allvetande litteraturvetare men jag upplever åtminstone Pynchon som en unik författare med ett helt eget sätt att skriva och berätta, och det finns för många likheter i de här två Östergren-romanerna för att det ska vara en slump. När Gentlemen kom 1980 hade visserligen inte Thomas Pynchon ännu översatts till svenska, och kanske har därför inte så många jämförelser gjorts, men vid det laget hade Pynchon skrivit sina mest stilbildande böcker, och det känns inte alltför långsökt att Östergren, som framstår som väldigt bildad skulle ha läst och inspirerats av dem. Dels är språket i Gentlemen väldigt Pynchonskt med långa, tillkrånglade meningar fullpackade med information och villospår. Och precis som i Pynchons böcker lägger Östergren nästan hela sitt fokus på förvirrande utvikningar och sidospår som sällan följs upp, och där slutet på romanen inte leder till någon som helst upplösning eller svar utan bara än mer förvirring. Dessutom är paranoian, som ofta brukar benämnas som ett av Pynchons främsta kännetecken och styrkor, ständigt närvarande och särskilt i uppföljaren Gangsters når den extrema höjder. Gentlemen och Gangsters är alltså, på alla sätt och vis, Thomas Pynchon på svenska. Men det är inte något dåligt, snarare tvärtom, då Thomas Pynchon är en av de mest intressanta och läsvärda författarna vi har att tillgå. Det är aldrig fel att inspireras av stora författare och sen köra sitt eget race. Och Thomas Pynchon hade aldrig kunnat skriva om Sverige och svensk samtidshistoria på samma sätt som Östergren. Liksom Pynchon är Östergren otroligt påläst och allmänbildad och har ungefär samma ”60- och 70-talsvärderingar” vilket gör honom väldigt sympatisk och angelägen. Gentlemen och Gangsters ger läsaren en unik bild av Sverige och utvecklingen och nedmonteringen av det svenska samhället från 1950-talet till det tidiga 2000-talet. Det borde vara obligatorisk läsning för alla svenskar och kult- och klassikerstatusen är välförtjänt.

Jag har ännu inte sett Gentlemen-filmen och även om jag känner mig ganska sugen ska jag nog avvakta tills den kommer visas som TV-serie senare i år, och då också innefatta storyn från Gangsters. Filmen verkar ju rätt bra, men fick varierande recensioner, och liksom Thomas Pynchons böcker känns det här som romaner som inte skulle göra sig särskilt bra som film. Mycket av innehållet ligger i sidospåren, tillbakablickarna och utvikningarna och sådant blir sällan bra på film, bara förvirrande och distanserat. Men Östergren har ju själv skrivit manuset, flera riktigt duktiga skådespelare medverkar och regissören Mikael Marcimain brukar leverera så jag är försiktigt optimistisk.

Boktips: Funny Girl av Nick Hornby

Jag minns en tid när jag tyckte Nick Hornby var cool. Det känns avlägset, men någon gång i mina senare tonår var High Fidelity-filmen en av mina absoluta favoritfilmer (jag har alltid föredragit filmen framför boken) och Nick Hornby framstod som extremt cool, smart och rolig. Jag har inte läst alla hans böcker, men de jag har läst har känts bra och läsvärda. Efter den trevliga Juliet, Naked från 2009 har det varit rätt tyst om Hornby, men i höstas var det äntligen dags för en ny roman igen. Funny Girl är en lättsam och rätt typisk Nick Hornby-roman om en grupp människor som tillsammans skriver, producerar och spelar i en brittisk sitcomserie i 60-talets London. Som allt annat jag har läst av Nick Hornby är den klart läsvärd, underhållande och åtminstone lite gripande och rörande. Samtidigt känns det hela tiden som att det är en lite substansfattig roman som utan någon större ansträngning hade kunnat vara mycket rikare och mer intressant. Karaktärerna är alla rätt platta och beter sig precis som man vet att de kommer göra från det att de har presenterats med några rader. Allt är förutsägbart, utan att vara direkt klyschigt. Skildringen av 60-talets London måste dessutom vara den mest färg- och uddlösa någonsin, men kanske var det inte så intressant och spännande som nästan alla andra författare och filmskapare fått oss att tro. På det stora hela är det alltså en rätt tråkig och ointressant bok utan särskilt mycket att säga, men jag antar att sådana böcker också har ett existensberättigande. I en av bokens nyckelscener försvarar den fiktiva TV-seriens producent "light entertainment" och menar att man måste ge publiken vad den vill ha, och det känns också som Nick Hornbys programförklaring. De allra flesta vill inte läsa tankeväckande, intressanta och utmanande romaner utan vill bara ha stabil underhållning. Nick Hornby verkar inte ha något behov av att spela cool. Han är nog trygg i sig själv och kommer garanterat fortsätta skriva trevligt mainstreamromaner för största möjliga publik. Det är dock tveksamt om jag kommer vilja läsa dem.

Årets bästa bok 2014: A Brief History of Seven Killings av Marlon James

Den tredje december 1976, några dagar innan han skulle spela Smile Jamaica-konserten, stormades Bob Marleys hus i Kingston av gangsters med maskingevär. En massa skott avlossades, både sångaren och hans fru blev allvarligt skottskadade, men otroligt nog dog ingen. Med utgångspunkt i denna händelse kastas vi in i 70-talets våldsamma Kingston där vi får lära känna ett stort antal intressanta figurer som var inblandade eller kopplade till detta spektakulära mordförsök.

Jag läste först om A Brief History of Seven Killings när jag började leta efter "årets bästa böcker" i de stora engelska och amerikanska tidningarna, där den dök upp gång på gång. Boken är unisont hyllad i USA och Storbrittanien och det blir uppenbart redan efter ett fåtal sidor att det inte finns någon roman som kommit i närheten av A Brief History of Seven Killings i år. Den är stor, ambitiös, gripande och otroligt välskriven, med en story som hela tiden känns angelägen och viktig. Jag har inte läst något som känts lika bra och engagerande sedan förra årets The Luminaries (Himlakroppar) av Eleanor Catton och den hamnar omedelbart bland de fem bästa böckerna jag läst de senaste tio åren. A Brief History of Seven Killings är en storartad bok som kommer göra Marlon James till en av världslitteraturens riktigt stora stjärnor. Det vore en skam för de svenska förlagen om ingen översatte boken till svenska, för det här är en bok som borde läsas av alla.

Ett av bokens ledord, som ofta återkommer, är det Jamaicanska ordspråket "If it no go so, it go near so". Översatt till svenska betyder det ungefär att om saker inte hände exakt så som berättaren återger händelseförloppet kan man ändå förutsätta att det gick till på ett liknande sätt, och att sensmoralen och poängen är densamma. A Brief History of Seven Killings bygger på verkliga händelser och extremt mycket research måste ha gjorts för att göra den så trovärdig och realistisk, men det har inte hindrat Marlon James från att ta ut svängarna. Det är trots allt en roman, och den genomgående tanken verkar ha varit att det är människorna som befinner sig omkring de stora händelserna, som iakttagare eller marionetter, som kan skildra dem på bäst sätt. Bob Marley, som i boken genomgående kallas "The Singer" är exempelvis en av bokens centrala gestalter men skildras alltid genom andras ögon och har egentligen ingen större roll. A Brief History of Seven Killings är en roman med många berättare. Bokens fyra första sidor är en detaljerad lista över alla de viktiga karaktärer som kommer skildras under de 700 sidorna och under läsandet återkom jag ofta till denna lista. Antalet återkommande berättare är drygt tio stycken, alla med olika röster och olika perspektiv. Marlon James är själv född på Jamaica, men klarar av att skildra ghettobarn och gängmedlemmar lika väl som han skildrar vita rockjournalister och CIA-agenter. Allt känns trovärdigt och äkta. Kapitlen är relativt korta med en enskild berättare i varje kapitel.

Storyn är stor, omfattande och komplicerad. Det börjar i 70-talets Kingston och slutar i 90-talets New York, och bokens fem delar utspelar sig alla under enskilda dagar då vi får följa de olika karaktärerna. Inledningsvis är det stort fokus på Jamaicas ghetton och det politiska läget på Jamaica 1976 där de två stora konkurrerande partierna båda tog hjälp av våldsamma gäng baserade i de fattiga ghetton som byggts av partierna. Det är svårt att förstå att politiker har kunnat sponsra våldsamma gängkrig och ännu mer otäckt blir det när det ena partiet, som är rädda för att det sittande partiet ska göra Jamaica till en kommuniststat med hjälp av Kuba, tar hjälp av CIA och pumpar in vapen och sprängmedel i ghettona. Ghettoskildringarna här är de mest sorgsna och vemodigaste jag läst, där barn växer upp och ser sin enda framtid i de olika gängen. Polisen utgör ett eget gäng som våldtar och mördar såväl vuxna som barn som befinner sig i fel del av staden. Efter att ha läst den här boken blir det svårt att lyssna på reggae från den här perioden på samma sätt. Det finns inget oskyldigt eller sorglöst över den här tiden på Jamaica. Ännu sorgligare blir det i bokens senare delar när de hänsynslösa Jamaicanska gängen utökar sitt territorium och förstör ghetton i New York och andra städer på den amerikanska östkusten för all framtid genom att lansera crack till de redan utsatta och utstötta. A Brief History of Seven Killings är på många sätt en tung bok och när det gäller omfång och ambitioner är den enda passande jämförelsen jag kan göra den amerikanska TV-serien The Wire. Men där vi i en TV-serie ser alla händelser genom kameran, får vi här ta del av karaktärernas tankar, vilket gör det hela mer direkt och drabbande.

Trots att boken är hyllad av de flesta finns det de som säger att boken är trög- och svårläst eftersom många av karaktärerna använder mycket slang och lokala uttryck, att den är jobbig att läsa eftersom den är så våldsam och att det är svårt att hålla reda på alla karaktärer och händelser. Låt dig inte skrämmas av detta, utan ge boken en chans och se om du gillar den. Är du van att läsa engelskspråkig skönlitteratur kommer du inte ha några problem med att läsa den här heller (det verkar som många amerikaner verkar protestera och går i lås så fort det dyker upp främmande ord), man förstår det mesta av slangen genom de sammanhang där den förekommer, dessutom får det boken att kännas mer äkta och autentisk och gör läsningen roligare. När det gäller våldet ska man vara beredd på att det här mycket riktigt är en våldsam bok, men inte värre än många amerikanska TV-serier, och här är våldet nödvändigt för att skildra den hårda och obehagliga verkligheten. Alla karaktärer och den omfattande storyn gör att boken inte går att läsa lika snabbt som en "standardroman", men efter ett tag lossnar det och när man börjar se sammanhangen är det mer belönande och givande än det mesta jag läst. Jag har varit julledig under hela tiden jag läst boken, och jag har ägnat den några timmar varje dag i kanske sex dagar, och skulle nog rekommendera att man har mycket inplanerad lästid framför sig när man påbörjar boken. Till strukturen påminner den mycket om en ambitiös TV-serie och den vinner antagligen på att läsas under en kortare, koncentrerad period, så att man är "inne" i boken. Jag har skippat nästan alla TV-serier och filmer den senaste veckan till förmån för den här boken, men det har definitivt varit värt det. Jag ser fram emot Marlon James kommande böcker (nästa bok verkar, enligt efterordet, ha en del gemensamt med den här då han säger att han kommer utgå från samma researchmaterial) och ska kolla upp det han har skrivit tidigare. A Brief History of Seven Killings var en bra avslutning på 2014 och helt klart det bästa jag läst under året.

En introduktion till Gilbert Hernandez och hans serier

Alla som är intresserade av serier för vuxna har nog hört talas om Love and Rockets av bröderna Hernandez. För mig har Love and Rockets alltid varit en serie som känts intressant och spännande, men samtidigt något som jag upplevt som väldigt svårt att närma mig och börja läsa. Mitt första möte med Love and Rockets var när jag som liten (på 90-talet) bläddrade i de album som fanns översatta till svenska på biblioteket. Mina första intryck av serien var att de svartvita bilderna var snygga, att många av kvinnorna i serien hade väldigt stora bröst och att mängden text var enorm. Jag hade aldrig tidigare sett en serie med så mycket innehåll i pratbubblorna. Som vuxen serieläsare springer man på bröderna Hernandez serier hela tiden. Nästan allt de gör hyllas och får oerhört fin kritik. Jag har läst ett gäng av deras album som inte är direkt kopplade till Love and Rockets och gillat det jag läst. Love and Rockets har dock aldrig känts särskilt inbjudande och svår att sätta sig in. Var ska man börja och hur är det tänkt att serierna ska läsas? Nu i höstas bestämde jag mig dock till slut för att satsa på Love and Rockets och de senaste veckorna har jag läst så mycket fantastiska serier att jag känner att jag måste dela med mig av min läsupplevelse och lite tips på var och hur man kan börja läsa serierna.

För er som inte känner till Love and Rockets är det en av de mest legendariska alternativserierna och har publicerats sedan början av 80-talet. Serien är skapad av bröderna Jamie och Gilbert Hernandez (ibland är en tredje brorsa, Mario, också inblandad) som växte upp under 60- och 70-talet i Kalifornien med en mexikansk mamma och en massa serier. De flesta av deras serier handlar om latinamerikanska karaktärer och latinamerikansk kultur. Bröderna började göra och ge ut Love and Rockets på egen hand men blev snabbt upplockade av det då nystartade förlaget Fantagraphics Books, som idag är ett av de mest inflytelserika amerikanska förlagen för serier för vuxna, och deras serier växte sig snabbt till ett kultfenomen. Något som jag inte förstod förrän nyligen är att trots bröderna gav ut sina serier i en gemensam tidning gjorde de sina egna serier, helt utan varandras inblandning, med egna karaktärer och storys som aldrig mötte varandra. De både skrev och tecknade på egen hand. Den yngre brodern Jamie (född 1959) gjorde serier om ett gäng punkiga latinamerikanska tjejer (”Locas”) och deras liv i Kalifornien medan den äldre brodern Gilbert (född 1957) gjorde serier som utspelade sig i den fiktiva latinamerikanska staden Palomar. Det unika med Love and Rockets är att båda bröderna har fortsatt skriva om samma karaktärer (utöver ett antal sidoprojekt) ända sedan serien startades. Det gör att det finns otroligt mycket att läsa och eftersom serien är ganska komplicerad kan man inte hoppa in var som helst. Jag valde att fokusera på en bror i taget och eftersom jag hade gillat de serier av Gilbert jag hade läst tidigare mer än det jag läst av Jamie, blev det honom jag valde att läsa. Det här inlägget fokuserar alltså (som rubriken skvallrar om) på Gilbert Hernandez serier. Jag planerar, och ser fram emot, att läsa Jamie Hernandez Love and Rockets-serier också och förhoppningsvis kommer jag skriva ett separat inlägg om honom då.

Sedan några år tillbaka ger Fantagraphics ut Love and Rockets i prisvärda samlingsvolymer i kronologisk ordning, med Jamies och Gilberts serier uppdelade var för sig i olika volymer.  För att komma igång med Gilberts serier rekommenderar jag först att man läser Heartbreak Soup och Human Distrophism, som innehåller alla klassiska Palomarserier. Därefter bör man läsa boken Beyond Palomar som innehåller två längre serier som utvecklar berättelserna om några av invånarna i Palomar. Gilbert Hernandez serier tar i regel lång tid att läsa och man måste vara uppmärksam på vad som händer i teckningarna, vilket gör att det tar lika lång tid att läsa hans serier som att läsa en vanlig bok. Sällan har en serie känts lika mycket som ”finkultur”.

Palomar är alltså en liten latinamerikansk stad där Gilbert Hernandez förlagt merparten av sina serier. Här finns många intressanta karaktärer som vi får följa genom många år. Ofta jämförs Gilberts serier med Gabriel García Márquez klassiska roman Hundra år av ensamhet (en av mina gamla favoriter) och det är uppenbart att han har haft stora litterära ambitioner ända sedan starten. Karaktärerna och händelseförloppen är komplicerade, intressanta och mångbottnade och genom serierna vidrör han många komplicerade frågor om politik, kärlek, våld och sexualitet. Vi får se hur karaktärerna åldras och följa dem genom glädje och lidande. Det är inte svårt att förstå varför Gilbert Hernandez är så hyllad och man blir snabbt väldigt fängslad av serierna. Det är länge sedan jag läste något lika engagerande och gripande. Jag är trött på att konstatera att serier kan vara stor litteratur, men om det finns någon som fortfarande tvivlar borde Gilbert Hernandez serier få dem att se ljuset. Som seriekonst är Palomarserierna också fantastiska. De svartvita teckningarna är oerhört snygga och under läsningen tänker jag ofta att man skulle kunna lyfta ut nästan varje enskild ruta för att rama in och sätta upp på väggen som tavlor. Stora mängder text är vanligtvis inget jag gillar i serier, mest för att mycket text kan förstöra flytet i berättandet. Det är inte meningen att man ska sitta och stirra på en serieruta någon längre stund, då kan man lika gärna läsa en bok. Men när det gäller Gilbert Hernandez serier har jag inget att invända mot textmängderna. Hans berättelser och karaktärer är så starka att det knappast dödar flytet i berättandet och jag känner mig snarare tacksam över att få läsa så mycket och att han har så mycket att berätta.

Utöver Palomarserierna har Gilbert Hernandez gjort en massa andra läsvärda serier, med och utan karaktärer som har någon relation till händelserna i Palomar. Att döma av de serier han gjort på senare år känns det som att han har blivit mer sparsmakad med textmängden och lägger en större tyngd på det han berättar med bilderna. Några av hans senare serier innehåller stora mängder bisarrt sex, vilket inte alltid känns så lyckat men serierna är ändå läsvärda överlag och jag antar att han ändå vill säga något med allt våldsamt och utflippat knullande i serierna. Med Gilbert Hernandez gäller det dock att man har rätt inkörsport för att fastna och det som gjorde mig till ett övertygat fan var Palomarserierna (börja till exempel inte med den utflippade High Soft Lisp, som trots viss koppling till Palomar inte är representativ för större delen av hans serier). Är man tveksam till att ge sig på ett så stort läsprojekt kan man börja med någon av hans kortare avslutade serier. Ett lysande exempel är den delvis självbiografiska Marble Season från förra året som handlar om en liten pojke som växer upp i en kalifornisk förort på 60-talet och älskar serier och superhjältar. Ett annat exempel som verkligen visar Gilbert Hernandez styrkor som serieskapare är serien Julio’s Day som på 100 sidor skildrar en 100-årig mans liv och leverne under hela 1900-talet, med personligt livsavgörande och historiska händelser invävda på ett otroligt snyggt sätt. Utöver dessa två exempel finns det mycket annat spännande att upptäcka om man fastnar för Gilberts serier. Det bästa är att han fortfarande håller ett högt tempo i serieskapandet och vi kan se fram emot att få följa hans serier och karaktärer många år framöver. 

     

Boktips: Spoiled Brats av Simon Rich

”I love my father, but sometimes he can get on my nerves. It’s hard to explain why exactly. It’s just little things he does, here and there, that bother me. For example, sometimes he shits into his hands and then throws the shit into my face while jumping up and down and screaming.”

Berättaren i novellen Family Business av Simon Rich är en schimpans och enligt mig är detta en väldigt rolig öppning, eftersom man först förutsätter att det är en människa som berättar. I en annan novell är berättaren en hamster. Spoiled Brats är en hyllad novellsamling av Simon Rich, ett numer 30-årigt underbarn från en fin New York-kulturfamilj. Han har gått på Harvard, gett ut flera böcker, varit en av de yngsta som någonsin skrivit för Saturday Night Live och snart har hans TV-serie med Jay Baruchel i huvudrollen premiär. Man vill ju gärna ogilla honom och en anledning att läsa hans novellsamling är att få såga den och utbrista något i stil med att han själv är en spoiled brat av rang. Han heter ju för fan Rich i efternamn! Men jag inser snabbt att jag inte kommer kunna såga den här boken. Inte för att det är något komiskt mästerverk, men den är helt klart fyndig och läsvärd. Novellerna varierar i kvalitet, men överlag är alla underhållande och smarta. Den bästa och längsta handlar om en judisk immigrant och fabriksarbetare som ramlar ner i saltlagen i picklesfabriken där han arbetar och vaknar upp, fortfarande 27 år gammal, men hundra år senare, år 2014. Världen har förändrats och en klassisk kulturkrock inträffar när han söker upp sin enda nu levande släkting, vid namn Simon Rich, och flyttar in hos honom i Brooklyn. Novellen är en rolig och träffsäker drift med hipsters och bortskämda unga amerikaner och deras löjliga vanor, skildrade ur ögonen på en hård och praktisk arbetare från ett fattigt östeuropa. Simon Rich kommer undan med mycket av sin ironiska humor genom en stor självdistans och förmåga att driva med sig själv och sina gelikar. Spoiled Brats är trevlig och lättsam läsning perfekt för julhelgen och rekommenderas därför varmt av mig.

Finpop julklappstipsar böcker

Det är bara en vecka kvar till julafton nu. Har du köpt dina julklappar än? Hade du tänkt köpa böcker? Ta då del av mina tips, sexistiskt indelade efter kön och åldersgrupper, och gör någon glad. Jag har lagt in smidiga länkar till Adlibris för varje bok. Jag är inte sponsrad av dem, men det är därifrån jag brukar köpa svenska böcker.

Till morsan

Din mamma måste läsa något annat än deckare ibland. Därför borde hon läsa Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson som är så sorglig och vemodig att man vill gråta mest hela tiden. Samtidigt är det en mycket välskriven och viktig bok som jag tror borde gå hem hos de flesta. Om din mamma inte räds feta tegelstenar så har en av förra årets bästa engelskspråkiga böcker, The Luminaries av Eleanor Catton, nyligen kommit i svensk översättning med titeln Himlakroppar. Den är stor, mäktig, omfattande och fantastiskt bra. Min egen mamma har redan fått den.

Till farsan

Din pappa gillar att läsa och skulle säkert gilla samma böcker som din mamma, men julen är traditionell och konservativ och det är svårt att dela julklappar, varför han förstås borde få en egen bok också. Därför slår jag ett slag för Kristofer Ahlströms gripande Ett liv för lite. Det är en berättelse om två syskon, från 50-talets Södermalm till dagens kyliga Stockholm, med psykisk sjukdom som genomgående tema. Annars kan du gå till närmaste antikvariat och köpa något av Eyvind Johnson. I år har jag läst böckerna Stad i ljus, Strändernas svall och Hans nådes tid av honom och kan dra slutsatsen att det är svårt att misslyckas med gamle Eyvind.

Till syrran/flickvännen

Din syster påminner om din mamma (förutom att hon röstade på Fi istället för V) och borde uppskatta samma böcker som henne. Men för en ung kvinna är det viktigt att ha koll och vara hipp och därför ska du köpa henne två böcker som älskats på landets samtliga kultursidor. Det mest självklara köpet är förstås Therese Bohmans Den andra kvinnan om en ung tjej som diskar på sjukhuset i Norrköping och inleder ett förhållande med en äldre, gift läkare. Jag trodde den skulle vara lite pretto och tråkig men oj vad fel jag hade. Den andra kvinnan är en av årets mest underhållande böcker som tack vare Therese Bohmans flyt i språket är väldigt lätt att ta sig igenom. Det är en både rolig och tankeväckande bok, med mycket intressanta tankar om klass och om hur klass yttrar sig bland unga människor (något jag själv gått omkring och tänkt på en hel del de senaste åren). Författaren har också bra koll på Norrköping och för mig som är uppvuxen där gör det förstås boken ännu bättre. Det andra tipset är Liv Strömqvists seriealbum Kunskapens frukt som roligt och upplysande går igenom hur folk runtom i världen har förhållit sig till det kvinnliga könsorganet genom historien. Jag har läst flera av Liv Strömqvists seriealbum och hon är onekligen begåvad och läsvärd, även om hon kan bli lite tröttsam och sönderhajpad ibland.   

  

Till brorsan/pojkvännen

Gillar din brorsa serier? Då skulle han säkert uppskatta det som jag tycker har varit årets starkaste läsupplevelse, den franska serien District 14 (bilden ovan) som finns att köpa i två mycket prisvärda samlingsvolymer (”säsonger”) översatt till engelska. District 14 har gjort mig mer entusiastisk än någon annan serie lyckats med på flera år. Jag slog frivolter av lycka under läsningen och kan inte rekommendera den varmt nog. District 14 tar dig till en bisarr och fascinerande New York-liknande stad där människor måste samsas med talande djur och aliens. Det är en välskriven och spännande vuxenserie som är så fantastiskt vältecknad att varje ruta måste detaljstuderas. Ett givet köp, helt enkelt. Om din brorsa gillar hiphop eller ännu hellre växte upp till tonerna av The Latin Kings är Ibland vill man bara försvinna, Kim Veerabuthroo Nordbergs biografi om Dogge Doggelito en given julklappsbok. Det är en ovanligt välskriven och läsvärd biografi som förutom den fascinerande historien om Dogge berättar om uppbyggnaden av miljonprogrammet, utvecklingen av den svenska hiphopen och det politiska läget på 90-talet. 

  

Till dig själv

Din morsa frågar, ”Olle vad önskar du dig i julklapp? Det är så svårt att köpa presenter till dig nuförtiden, du är vuxen och köper det du själv behöver och vill ha”. På det kan man först svara att julen är en märklig konstruktion och att dina fattiga föräldrar inte rimligtvis borde behöva köpa några dyra julklappar till dig. Sen kan man namedroppa några böcker de kan få köpa i alla fall. Och har du inte läst den än är Ned Beaumans Glow den perfekta boken att önska sig. Jag läste den i somras och blev väldigt fångad av den fascinerande berättelsen. Ned Beauman är en av de mest intressanta unga författarna just nu, men finns tyvärr inte översatt till svenska. Glow är hans tredje bok (de två tidigare, Boxer, Beetle och The Teleportation Accident är också mycket läsvärda) och mer än någonsin känns han här som en ung och mer lättläst Thomas Pynchon. Framförallt skriver han roliga böcker men hans spännvidd är enorm och han har bra koll på allt från vetenskap och populärkultur till politik och historia. I Glow tar han oss till ett flummigt London med piratradiostationer, mystiska rävar och ett stort gäng märkliga och roliga personer att lära känna. Glow är en sjukt bra bok, förmodligen årets bästa roman, och rekommenderas till alla som gillar roliga och välskrivna böcker som tar läsaren till oväntade platser.  

   

Paddington – En kärleksförklaring

När jag och min flickvän var i London i somras blev jag förtjust i en liten björn. Jag var medveten om hans existens sedan tidigare, tyckte han var småsöt och så, men några starkare känslor hade aldrig uppstått. Men i Londons bokhandlar såg jag honom överallt. Paddington. Känslor uppstod. Det är svårt att inte älska Paddington. Han kommer från det mörkaste Peru och älskar marmelad. Han bär duffel och en stor hatt (där han mycket praktiskt kan förvara sina marmeladmackor). När han blir sur stirrar han ut den som gjort honom upprörd (”Paddington gave the girl a hard stare”, till exempel). Hur sött och kul som helst. Hemkommen från London beställde jag hem en egen Paddington (inklusive röda gummistölvar) som nu står och ser stolt ut i bokhyllan. En 27-årig man som köper gosedjur och blir besatt av barnboksfigurer, man kan diskutera hur sunt det är, men vi tar det en annan gång. Kort därefter började jag kolla igenom en galet charmig TV-serie från 70-talet baserad på de gamla Paddingtonberättelserna. Alla avsnitt finns på YouTube och måste självklart ses av alla som känner ett smygande behov av en mycket brittisk berättelse om en underbar liten invandrare i Notting Hill.

Paddington skapades av geniet Michael Bond och dök först upp i slutet av 50-talet. Inspirationskällan var en nalle han köpt till sin fru i närheten av Paddington Station i London och alla de evakuerade krigsbarn som  man kunde se på Londons tågstationer under andra världskriget. När familjen Brown hittar Paddington på Paddington Station har han en lapp kring halsen med texten "Please look after this bear. Thank you".  Numer är han en legend som precis fått sin första storfilm. Jag hade mina farhågor om filmen, men enligt brittiska kritiker ska den vara riktigt trevlig. Paddington är animerad – jag hade förstås föredragit en docka – men resten av ensemblen består av livs levande människor. Filmen har precis haft premiär i Storbritannien och har svensk premiär den 16e januari. Jag misstänker att den bara kommer visas här med svenska röster, vilket jag inte kan tolerera så jag antar att jag får vänta tills filmen kommer på DVD. I den brittiska originalversionen är det Ben Whishaw (Parfymen, Cloud Atlas) som gör rösten och han ska tydligen vara riktigt bra. Är vi tillräckligt många Paddingtonfans som hör av oss till SF kanske de kan köra en odubbad specialvisning? Tills vidare får vi nöja oss med att se trailern medan vi trycker i oss marmeladmackor till Paddingtons ära.    

December revisited

Gott nytt år på er! Innan det är dags att ge sig på det nya året hade jag tänkt göra en sista tillbakablick på det gångna året och dess sista månad. Som vanligt tänkte jag tipsa om bra musik, böcker, film och TV som jag diggat den senaste månaden.

När det gäller musik är december en död månad. Enda anledningen att december kan kännas som en rolig musikmånad är alla årsbästalistor. Jag skrev också ihop en sådan, men annars har jag tyvärr haft svårt att hitta intressanta skivor jag missat från andras listor. 
Liksom de senaste åren gick Bright Eyes gamla julskiva på repeat under några decemberveckor. Det är den enda julskiva jag orkar lyssna på och i år släpptes den på bredare front än tidigare, varför den fick en del uppmärksamhet även i svenska tidningar. Nu efter nyår är det väl ingen som vill lyssna på julmusik, men inför nästa år är det ett hett tips.

När det gäller böcker och läsning var december dock en rätt trevlig månad. Den största läsupplevelsen stod årets Bookerprisvinnare The Luminaries av Eleanor Catton för. Flera veckor efter att ha läst klart den känns det fortfarande som en av årets absolut största kulturupplevelser. Mäktig, intressant och oerhört välskriven. 
Annars har jag läst den omtalade och populära thrillern Gone Girl av Gillian Flynn. Den bjuder på klart godkänd läsning och en spännande historia, men känns tyvärr rätt ytlig och alldeles för utdragen med tanke på det hyfsat tomma innehållet. 
Mellan jul och nyår tog jag mig igenom Donna Tartts nya roman Steglitsan. Det känns som det kommit många tjocka böcker som fått mycket hype på sistone och Steglitsan, med sina nästan 800 sidor, hör till den gruppen. Ibland, som med The Luminaries, är sidantalet motiverat men Stiglitsan känns åtminstone 200 sidor för lång. Jag har faktiskt inte läst något av Donna Tartt tidigare (men kommer nog ta mig an hennes klassiker, Den hemliga historien, ganska snart) och även om jag tycker hon skriver bra (den svenska översättningen känns också oväntat stark) förstår jag inte riktigt att hon blivit så omtalad och stor. Steglitsan handlar om en ung New York-kille vars mamma dör när de gör ett besök på Metropolitan och museet blir utsatt för en terrorbombning. I förvirringen och tumultet stoppar han på sig en berömd renässansmålning vilket kommer ha en avgörande påverkan på hans liv de följande 14 åren. Boken är en stark, om något utdragen, uppväxtskildring som till stora delar känns både rörande och gripande. Donna Tartt har, som många andra amerikanska författare, en stor fascination för knark och droger och det knarkas extremt mycket i den här boken. Som hon skriver skulle det inte förvåna mig om hon testat de flesta av de många preparat som nämns (kokain, hasch, tabletter av alla de slag, heroin, LSD och mycket annat) och tyvärr känns det som att knarkandet tar fokuset från historien hon försöker berätta. Huvudpersonen mår visserligen väldigt dåligt, vilket kanske motiverar en del självmedicinering, men vissa av episoderna får bara Donna Tartt att framstå som en extremt drogliberal person. Hon gillar också att skildra överklass och extravaganta livsstilar, och verkar ha järnkoll på modedesigners och dyra kläder, vilket också drar ner boken i mina ögon. Det är svårt att veta var hon har sina sympatier och jag skulle nog personligen akta mig för att hylla henne. Skriva kan hon dock och Steglitsan är på det stora hela en intressant roman som jag helt klart kan rekommendera.

Den riktigt intensiva filmsäsongen har inte börjat än men december var inte utan trevliga filmer. Här hade jag tänkt tipsa om de tre filmer jag gillade och minns bäst. The Spectacular Now är en ovanlig amerikansk high school-film då den skildrar riktiga unga människor med riktiga problem och inte några fejkade fotomodeller med låtsasliv. I centrum står en ung kille med allvarliga alkoholproblem, som efter att ha blivit dumpad av sin populära flickvän börjar umgås med en ”vanlig tjej”. Till en början känns det som en vanlig high scool-film men efter några minuter förstår man att filmen vill mer än så. Skådespelarna är lysande och handlingen trovärdig och gripande. Det är en film som känns ovanligt tidlös och klassisk och om tillräckligt många hittar den skulle den definitivt kunna få ett visst kultrykte. För mig är det helt klart en av årets bästa amerikanska filmer.
En annan gripande amerikansk film som levererar är Fruitvale Station där den uppvuxne The Wire-skådisen Michael B Jordan gör en riktigt imponerande prestation i huvudrollen. Det handlar om dödskjutningen av en oskyldig ung svart man och bygger på verkliga händelser, och är därför givetvis en rätt dyster film. Trots en småseg sista halvtimme är det en finstämd och klart sevärd film, som man främst ska se för Michael B Jordans storartade skådespel. 
Vill man se mer bra skådespel är den intensiva och våldsamma Out of the Furnace med Christian Bale och Casey Affleck som trasiga bröder ett säkert kort. Både Bale och Affleck är två av vår tids stora amerikanska filmskådisar och gör mig aldrig besvikna. Out of the Furnace utspelar sig i en fattig del av USA som sällan ses på film och är både spännande och gripande. Dessutom gör Woody Harrelson, Willem Dafoe och Forest Whitaker starka biroller vilket gör det hela till en testosteronstinn machofest där manligheten ständigt sätts på prov.       


TV-månaden december var också trevlig och för mig stod den sista säsongen av Treme ut som det bästa jag såg under månaden. Jag har hyllat Treme på Finpop flera gånger tidigare och är fortfarande fascinerad av serien. Det känns väldigt uppenbart att serien aldrig hade fått göras om det inte vore för det faktum att David Simon tidigare gjort The Wire. Både kritiker och publik verkar ha övergett serien, men att den fick en avslutande minisäsong på fem avsnitt kändes väldigt skönt. För mig står Treme för något unikt i dagens TV-klimat och jag tror det kommer dröja länge innan vi får se något liknande igen. Tremes storhet var dess fullständigt kompromisslösa ton och att serien, i en tid då allt blir alltmer likriktat och ytligt, vågade vara så fullständigt icke-kommersiell. Har man sett The Wire vet man att David Simon inte gör några ytliga mainstreamserier och att man som tittare måste investera både tid och engagemang för att få något tillbaka. Med Treme gick han ett steg längre. Det finns ingen modern TV-serie som är lika anti-mainstream som den här. Varje avsnitt består till stor del av långa, extremt nischade musiknummer med lokal New Orleans-musik som i många fall inte ens kan kallas bra. Karaktärsgalleriet är större än det i Boardwalk Empire och varje enskild karaktär syns kanske fem minuter per avsnitt, om ens det. Serien handlar uteslutande om vanliga människor som lever vanliga liv. De intriger som finns skulle kunna vara hämtade ur våra egna liv och det finns inget såpaaktigt över serien och dess karaktärer som aldrig tillåts bli schabloner. Treme får Mad Men att framstå som en eftermiddagssåpa. Många, kanske de flesta, kommer inte attraheras av det som gör Treme unikt men för de som fortsätter titta har den hela tiden bjudit på vår tids bästa amerikanska TV-drama. Seriens struktur och dramaturgi är suveränt uttänkt och regin är alltid på topp. Det lågmälda dramat har berört mig från start och det finns egentligen ingen annan serie som kan skryta med lika många välskrivna och intressanta karaktärer. Skådespelarna är uteslutande lysande och de klarar alla av att leverera drabbande och gripande rolltolkningar. Jag känner mig tacksam över att få ha tagit del av Treme. Att serien utspelar sig i New Orleans bidrog förstås till dess särprägel och att jag fastnade men till slut hade den kunnat utspela sig nästan varsomhelst, eftersom det var dess kompromisslösa sätt att förhålla sig till TV-dramatik som gjorde den så speciell.  

De fem bästa böckerna 2013

Som alla andra år har jag läst många böcker under det gångna året. Jag pendlar till jobbet och får rätt mycket läst under de långa, tråkiga resorna. I snitt har det nog blivit en roman i veckan, varav många nya. Idag tipsar jag om de fem bästa nya romaner jag läst i år. Alla fem är riktigt stora läsupplevelser och mina bästa julklappstips.    

Bilden föreställer, från vänster, Karl Ove Knausgård, Eleanor Catton och Thomas Pynchon, 16 år gammal, 1953, i ett av de få officiella foton som finns på honom.

1. Min kamp 6 – Karl Ove Knausgård

Har du inte läst Min kamp än har du en otroligt spännande läsupplevelse framför dig. Det är svårt att förstå att det är över och ibland kommer jag på mig själv med att längta efter en Min kamp 7. Den sjätte delen var, trots en utmattande och överdrivet lång essä som jag fortfarande inte riktigt ser meningen med, lika bra som de tidigare delarna. Jag har nog aldrig läst en annan författare som med samma flyt som Knausgård får vardagslivet att kännas lika spännande och angeläget. Knausgård är på många sätt en märklig person men större delen av det han skrivit om i Min kamp är så allmängiltigt att det är omöjligt att inte ryckas med, känna igen sig och gripas tag av vår tid mäktigaste berättelse. Min kamp är tusentals gånger mer epic än alla moderna Hollywoodfilmer tillsammans.

2. The Luminaries –  Eleanor Catton

Årets Bookerpris gick till den 830 sidor tunga The Luminaries, den tjockaste boken som fått priset, av den 28 år gamla Eleanor Catton, den yngsta pristagaren hittills. The Luminaries är en på många sätt spektakulär roman som börjar som en snyggt konstruerad thriller men sedan utvecklar sig till en komplex och mångbottnad berättelse. Boken utspelar sig i en liten stad på den Nya Zeeländska kusten på 1860-talet. Handlingen tar plats bland guldgrävare, prostituerade, opiumrökare och maorier och är väldigt spännande och fascinerande. Boken har en häftig struktur, grundad på astrologi, där varje del är exakt hälften så lång som den föregående och de olika karaktärerna relaterar till varandra som olika himlakroppar. Detta kan låta flummigt, men så är inte fallet. De många karaktärerna är alla välskrivna och intressanta och när boken tar slut vill man inte släppa dem. Vill du ha en stor läsupplevelse över jul och nyår är The Luminaries ett givet tips. Förhoppningsvis får vi se en svensk översättning inom en inte allt för avlägsen framtid.     

3. Bleeding Edge – Thomas Pynchon

Thomas Pynchon, 76 år gammal, är en av de mest respekterade amerikanska författarna och det är kul att se att han fortfarande levererar. Trots åldern har han inte dragit ned på tempot och Bleeding Edge är lika intensiv, rolig och medvetet förvirrande som de böcker han skrev när han var yngre. Det är också kul att boken, som utspelar sig i New York det ödesdigra året 2001, är full av knivskarpa populärkulturella referenser. Det finns nog ingen i Pynchons ålder som har lika bra koll på TV-spel, datorer, internet och modern teknik, och dess begränsningar och möjligheter, som han själv. Bleeding Edge är ännu en stor amerikansk roman från en enormt fascinerande och begåvad författare och kan fungera bra som en introduktion till hans författarskap.

4. Canada – Richard Ford

Canada gavs ut på originalspråket engelska redan förra året men kom på svenska i höstas, varför den får vara med på listan. När den gavs ut här för några månader sedan blev den galet hajpad av de svenska tidningarna. Jag har läst boken på engelska, men mina föräldrar som båda har läst den svenska översättningen skriver under på kritikernas lovord om översättningen. Canada är en otroligt stark bok skriven med ett imponerande flyt. Det är en stor roman på alla sätt och jag tror ingen som ger den en chans kommer ogilla den. Redan efter de första meningarna är man fast i den gripande berättelsen. Ett julklappstips som borde gå hem hos de flesta.

5. Sonen - Philipp Meyer

Jag älskar mäktiga släktkrönikor och det är sällan man hittar sådana som är lika imponerande och gripande som Philipp Meyers Sonen. På knappt 600 sidor skildrar han en släkts, och delstaten Texas, gripande historia. Meyer är påläst och kunnig och vi får lära oss intressant historik om indianer, Texas Rangers och den amerikanska oljeindustrin samtidigt som vi får ta del av några intressanta människoöden. Sonen är en stor och oavbrutet spännande roman som lyckas säga en hel del om många olika saker. 

November revisited

Det har hunnit bli december, men innan det är dags för årsbästa-listorna hade jag tänkt göra en sammanfattning av den gångna månadens bästa skivor, böcker, filmer och TV-serier i vanlig ordning.

Vi drar igång månadsmonologen med ett skivtips. Den här gången blir det faktiskt bara ett skivtips, men lyckligtvis ett riktigt bra sådant. Den enda nya skivan som verkligen lyckades tilltala mig under november är Cupid Deluxe med Blood Orange. Den här Blood Orange är en ny bekantskap, men efter lite googlande insåg jag att jag stött på honom förut. Dev Hynes som han egentligen heter gick tidigare under namnet Lighspeed Champion och gjorde då hyfsat meningslös hipsterpop. Blood Orange är oändligt mycket bättre och låter helt annorlunda. Ljudbilden är någon slags melankolisk och nedtonad mix av dagens mainstreamade r’n’b och tidstypisk 80-talspop, med saxofoner och starka melodier, som aldrig riktigt tillåts komma fram. Skivan innehåller flera starka låtar och Dev Hynes, och hans oväntat många gäster, sjunger riktigt bra. Cupid Deluxe är en stämningsfull skiva som sveper bort lyssnaren en stund, en skiva som gör sig särskilt bra i hörlurar. Vill du ha en låt att börja med rekommenderar jag You’re Not Good Enough som helt klart måste räknas som en av årets bästa poplåtar.

November var en månad full av trevliga läsupplevelser. Här hade jag tänkt tipsa om tre amerikanska böcker som alla finns i lyckade svenska översättningar, så vill ni ha något bra att läsa över julen är det tre givna tips. Jag börjar med den enda färska av böckerna, nämligen Philipp Meyers storslagna släktkrönika Sonen. På nästan 600 sidor skildrar han en mäktig Texasfamilj från mitten av 1800-talet och grundandet av delstaten till modern tid. Han låter tre huvudpersoner berätta släktens blodiga historia och efter att man har kommit in i släktträdet väntar en häftig läsupplevelse. Dels är det väldigt intressanta och välskrivna karaktärporträtt och dels är det en fascinerande historielektion. Släktens historia är lika blodig som statens och den pålästa Meyer överöser läsaren med fakta om indianer, Texas Rangers, konflikterna med Mexiko och oljeimperierna. Det är oavbrutet intressant och givande. Boken påminner delvis om Thomas Bergers klassiker Little Big Man, men är betydligt våldsammare och mer allvarlig i tonen. Jag kan varmt rekommendera Sonen till alla som vill ta del av en typisk ”stor amerikansk roman”. Jag har alltid gillat mäktiga släktkrönikor och det känns som sådana av Sonens kvalitet dyker upp väldigt sällan. En given bokklapp till alla som gillar fascinerande historia, testosteronstinna män (och kvinnor) och bra berättande. Dessutom är den svenska översättningen utmärkt.

De två andra böckerna jag hade tänkt tipsa om är båda skrivna av Thomas Pynchon.

Dels har jag läst hans genombrottsroman Buden på nummer 49 från 1996, en i sammanhanget kort bok på knappt 200 sidor. Boken innehåller alla typiska Pynchoningredienser och borde därför vara den perfekta inkörsporten för alla som är intresserade av hans författarskap. Den är rolig, fascinerande och förvirrande och innehåller fler intressanta bilder och karaktärer än de flesta andra böcker. Den svenska översättningen, från 1967 av Caj Lundgren, känns lekfull och rolig. Jag tror jag hade roligare med den svenska utgåvan än vad jag hade haft med originalet på engelska då vissa uttryck låter fantastiska festliga på svenska. Utan tvekan är det en suverän översättning. Alla borde gå till närmsta bibliotek och låna den nu.

Dels har jag läst Pynchons comebackroman Vineland som kom 1990, 17 år efter hans då senaste bok Gravitationens regnbåge. Den utspelar sig, bland annat, bland övervintrade hippies, flummare, ninjanunnor och maktgalna narkotikapoliser i norra Kalifornien bland redwoodträd och marijuanaodlingar under 80-talets ”war on drugs” med en massa tillbakablickar till 60-talets campusrevolter och allmänna galenskaper. Karaktärerna är många, samhällskritiken och humorn är på topp, och läser man tillräckligt långsamt är det förhållandevis lätt att hänga med. Jag hade det väldigt roligt med Vineland och efter Buden på nummer 49 tycker jag den känns som en bra ingång till Thomas Pynchons fantastiska värld. Jag ser med glädje fram emot att ta mig an de av hans böcker som jag inte har läst än.

På filmfronton tänkte jag mest stämma in i hyllningskören av två omtalade filmer. Först Noah Baumbachs Woody Allen-inspirerade Frances Ha om en vilsen ung kvinna i New York. Duktiga Greta Gerwig gör huvudrollen och manuset känns smart och angeläget. Jag har haft lite svårt för Baumbachs tidigare filmer men den här svartvita pärlan ligger verkligen helt rätt i tiden. En riktigt bra film. Den andra filmen är årets Guldpalmvinnare Blå är den varmaste färgen som framförallt blivit omtalad på grund av sina intensiva lesbiska sexscener. För de flesta kommer dessa scener höra till det grövsta och snuskigaste de sett i en spelfilm. De är som hämtade från en porrfilm och onödigt långa och grafiska. När man får bevittna ett utdraget rimjob började jag skratta högt i salongen. Men efter att man sett den tre timmar långa filmen är det inte sexscenerna som stannar kvar utan det utmärkta skådespelet och den fina kärleksskildringen. Blå är den varmaste färgen är en känslosam och stark film som tillsammans med den danska Jakten är det bästa jag sett i filmväg i år. En grymt bra film regisserad av en pervers, men smått genial, gubbjävel.  

När det gäller TV-serier fanns det ingen novemberserie som kunde tävla med den tredje säsongen av brittiska Fresh Meat. Channel 4-serien om den brokiga samlingen universitetsstudenter i Manchester är bättre än någonsin. Manuset är fenomenalt välskrivet med lustigheter i varje replik och karaktärer som känns lika levande som bisarra. Varje minut av Fresh Meat är TV-magi och har du missat serien har du verkligen något att se fram emot. Vill man se mer bra brittisk TV kan jag rekommendera den mysiga ungdomsserien Youngers vars första säsong på åtta, drygt 20 minuter långa, avsnitt visades på brittisk TV i våras. Jag kollade igenom serien en helg för några veckor sedan och hade det riktigt trevligt i sällskap med seriens unga huvudpersoner som drömmer om att slå igenom som hiphopartister. Youngers är en väldigt trevlig serie med skarpt manus, varma karaktärer och snygga höghusbilder. Rekommenderas varmt. När det gäller amerikanska TV-serier så slutade den fjärde säsongen av Boardwalk Empire på topp, Masters of Sex fortsatte leverera träffsäker underhållning och Homeland säckade ihop totalt. Jag är beredd att ge upp den serien nu. De senaste avsnitten har varit plågsamt ointressanta och irriterande. Lyckligtvis har den sista säsongen av Treme, den bästa amerikanska dramaserien på senare år, precis dragit igång vilket kompenserar för alla amerikanska skitserier.  

Världen mot Morrissey, Morrissey mot världen

Som många andra Morrissey-fans har jag läst självbiografin Autobiography som gavs ut för en dryg månad sedan. Även om jag inte har lyssnat särskilt mycket på Morrissey de senaste åren kommer hans musik alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. På olika sätt har han funnits närvarande sedan jag var 13 och när jag hade flyttat hemifrån var han, under några år, något av en husgud som alltid fanns tillgänglig när det kändes jobbigt. Smiths-skivorna är odödliga klassiker och stora delar av hans solokatalog håller extremt hög kvalitet. Det finns ingen artist som personifierat utanförskapet, ensamheten och de tillhörande känslorna på ett lika övertygande sätt och att Morrissey är så pass avgudad och älskad som han faktiskt är känns som en självklarhet. Som hängiven Morrissey-älskare befinner man sig ofta i obekväma situationer där man måste ta ställning till hans ofta bisarra uttalanden och utspel. Jag har alltid gjort skillnad på artisten Morrissey, den som han är när han sjunger, och den mediaperson som yttrar vansinnigheter, som inte känns riktigt verklig. Det är svårt att få ihop bilden av de två, och jag aldrig riktigt brytt mig om vad tidningarna skriver.

Ryktet om den kommande självbiografin hade funnits ute i flera år. Länge verkade det som att Morrissey saknade ett förlag (precis som han verkar sakna ett skivbolag), vilket kändes väldigt märkligt med tanke på hans storhet. Jag hade nästan gett upp hoppet om att den skulle ges ut när nyheten kom att Penguin Books hade plockat upp den och skulle ge ut den förvånansvärt fort. Morrissey hade dessutom fått dem att ge ut boken som en Penguin Classic, vilket är väldigt bisarrt då det bara är gamla klassiker som ges ut i den serien. Alla Penguin Classics är dessutom pocketböcker vilket gjorde självbiografin väldigt billig, vilket förstås får ses som sympatiskt. Att Morrissey dessutom valde att signera boken i Göteborg på releasedagen, och ingen annanstans, gör det hela ännu märkligare. Efter att ha läst Autobiography känns dock inget av det här konstigt. Jag kommer inte längre tvivla om några konstigheter rörande Morrissey, för det är uppenbart att vi har med en väldigt konstig människa att göra.

Vad vill man som ett fan ha ut av en älskad artists självbiografi? I mitt, och förmodligen de flesta andras, fall vill jag veta mer om artisten och dennes barndom, uppväxt och liv. Jag vill veta varför musiken låter som den gör, vad texterna handlar om och hur artisten själv upplever sin musik. Jag har läst ett antal biografier och självbiografier om olika artister, inklusive Morrissey, men eftersom Morrissey är så gåtfull och fascinerande kändes det som att en självbiografi skulle kunna vara extremt spännande. Det skulle vara intressant att få veta mer om honom och få ta del av hans egen bild av musiken och de konstiga uttalandena. När det gäller Morrissey finns det så många obesvarade frågor. En självbiografi är en artists chans att framställa sig själv som sympatisk och trevlig – den hjälte som alla vill att han eller hon ska vara. Morrissey är en avgudad och dyrkad artist och många av hans fans tillskriver honom många fantastiska egenskaper. Men istället för att ta chansen att framställa sig själv som en schysst popgubbe är det en ful och ganska obehaglig bild som framträder. Det är dock uppenbart att Morrissey själv inte är av den uppfattningen. För honom är boken ett sätt att göra revansch. En revansch som mest är jobbig och sorglig att ta del av. 

Morrisseys självbiografi är inte någon klassisk självbiografi, och påminner inte om de självbiografier som rockmusiker vanligen skriver. Först och främst är Morrissey duktig på att skriva, språkligt begåvad och allmänt fyndig. Strukturen är ambitiös och åtminstone under de första hundra sidorna finns det tydliga konstnärliga ambitioner. Han börjar med att, på kanske 50 sidor, beskriva barndomen på ett förvirrande sätt med korta fragment från barndomsåren utan styckeindelning. Det är välskrivet, men inte särskilt intressant. Bokens bästa parti handlar om när Morrissey träffar Johnny Marr och bildar The Smiths. Det var enda gången under läsningen som jag blev glad för Morrisseys skull och det kändes kul att läsa om hur den märkliga pojken, som på många sätt är motsatsen till nästan alla andra rockstjärnor, blev en stor artist. Under den här delen av boken börjar också gnället, som till en början känns hyfsat underhållande, men sedan blir en allt större del av boken som till slut tar över helt. Morrissey är som besatt av alla oförrätter och skymfer han fått genomleva och på ett maniskt sätt använder han hela boken för att ge tillbaka på alla som behandlat honom illa. Enligt Morrissey är det bara ett fåtal människor som visar honom den respekt och vänlighet han förtjänar, alla andra är fullständiga svin och deras respektlösa beteenden har dokumenterats noggrant för att kunna återges i självbiografin.

Alla skivbolag Morrissey har jobbat för har utnyttjat honom och behandlat honom respektlöst. Alla artister han samarbetet med har varit giriga och otrevliga. Barndomsidoler han räddat från glömska har pissat på honom. Han, som är en av världens mest dyrkade artister med en oerhört hängiven och stor fanskara, har levt ett hårt och jobbigt liv. Och allt är andras fel. Man får inte veta särskilt mycket om Morrisseys liv när man läser självbiografin, men man får en rätt bra bild av honom, och det är inte någon trevlig bild. Han framstår som en sur och tråkig gubbe som aldrig är nöjd. Ett återkommande inslag är Morrisseys missnöje med framgången, och det är plågsam läsning varje gång. Trots att Morrissey gör alternativmusik tycker han att han borde vara störst i världen. Han är alltså inte nöjd med att vara så stor som han faktiskt är utan tycker att alla hans skivor och singlar borde vara listettor. Först tror man att det är ett skämt, men efter några gånger blir det tydligt att Morrissey plågas av att inte alltid hamna högst på listorna när han släpper något nytt. Jag blir snarare förvånad över att hans musik sålt så bra, vilket jag inte visste, men Morrissey tycker det är rimligt att han borde vara världens mest populära artist. Det är inget annat än löjligt och patetiskt. Överhuvudtaget är Morrissey besatt av sin egen popularitet, som aldrig är tillräckligt stor. Bokens avslutande hundra sidor består av en noggrann genomgång av alla spelningar han gjort de senaste åren, med mycket fokus på publiksiffror. Det är inte charmigt. När Morrissey börjar hylla Sverige och den svenska publiken är jag för utmattad för att tycka det är kul och hans beskrivning av den unga, vackra publiken känns snarare obehaglig än smickrande. Många som läser självbiografin är sugna på att få en insyn i Morrisseys sexliv och att han ska avslöja sina sexuella preferenser. Han är antagligen gay (i bakgrunden figurerar en boxare med tatuerad underläpp och en italienare med det smakfulla smeknamnet Gelato) men tyvärr är Morrissey alltför upptagen med sig själv och sin framgång (eller brist på framgång) för att han ska vara någon sexuell varelse. Kanske är inte den asexualitet som han länge hävdade så långt bort från sanningen ändå. 

Jag såg nyligen den nya livefilmen Morrissey 25: Live och rycktes med av Morrisseys fantastiska uppträdande. Han hör hemma på scenen och förtjänar all respekt för sin musik. Självbiografin kan man dock skippa eftersom man bara börjar ifrågasätta honom som person, vilket sannolikt kan färga av sig på ens åsikter om musiken. Morrisseys bitterhet är tröttsam och sorglig. Han tycker inte att han har fått den respekt och det erkännande han förtjänar, men verkar inte riktigt kunna se publiken. Och även när han inser att många dyrkar honom är han bitter över att publiken inte är större. Hans vilja att vara en världsartist med Madonnas eller Beyoncés genomslag är både obegriplig och läskig. Jag kommer aldrig sluta gilla hans musik, men kommer göra mitt bästa för att glömma bort Autobiography.  

Oktober revisited

Ännu en månad har passerat och i vanlig ordning tipsar jag om den gångna månadens kulturella höjdpunkter i form av skivor, böcker, filmer och TV-serier.

Musikmässigt kändes oktober som en mellanmånad. Det kom inga skivor som jag verkligen fastnade för, men däremot några hyfsade släpp som det kanske tar lite tid att fastna för. Månadens största release (om vi bortser från Veronica Maggios nya skiva som jag inte tänker nämna) var Arcade Fires nya skiva Reflektor. Jag har lyssnat en del på dem tidigare,  men aldrig blivit ett fan. Jag har lite svårt för frontmannen Win Butlers röst, som aldrig riktigt berört mig, och min favoritlåt med bandet är den Blondieliknande Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) från förra albumet The Suburbs där han lät frun Régine Chassagne sjunga istället. I recensionerna av det nya albumet var det flera kritiker som namedroppade The Clash vilket alltid ökar mitt intresse. Och visst finns det en ganska skön Sandinista!-känsla över Reflektor. Eftersom skivan släpptes tidigare i veckan har jag inte riktigt hunna smälta den än. Jag har framförallt fastnat för titelspåret Reflektor och den svängiga Joan of Arc. Det känns som en skiva som kommer växa och jag kommer fortsätta lyssna på den de kommande veckorna. Jag tror att det kommer bli den Arcade Fire-skiva jag håller högst. 

En annan stor händelse i musikvärlden var förstås också att Lou Reed gick bort. Jag har aldrig gillat honom tillräckligt mycket för att jag skulle bli uppriktigt ledsen över nyheterna. På egen hand och med Velvet Underground gjorde han flera odödliga låtar men jag kan inte sluta tycka att han (tillsammans med The Doors) är en av de mest överskattade 60-talsartisterna. Lou Reed var aldrig någon Bob Dylan och Velvet Underground var ingenting jämfört med Rolling Stones. Från Lou Reed går tråden vidare till nästa artist jag tänkt tipsa om idag. Jag fick upp ögonen för Detroitrapparen Danny Brown när jag såg den fantastiska videon till den Walk on the Wild Side-samplade Grown Up förra året. För några veckor sedan kom hans senaste album Old som i små doser är riktigt bra. Det ofta hårda soundet gör att jag inte riktigt klarar av att lyssna på hela albumet i en lyssning, men några låtar i taget är det ganska uppfriskande. Jag gillar Danny Browns sätt att rappa och hans självrannsakande och deppiga stil. Hans låtar innehåller alla de klassiska amerikanska hiphopingredienserna men hans sätt att framföra dem får det snarare att kännas som hård socialrealism än motbjudande skryt. Mina favoritlåtar på Old är den jobbigt ärliga Clean Up och 25 Bucks som han gör tillsammans med coola Purity Ring. 

Mitt sista musiktips från oktober blir den nya Best Coast-EPn Fade Away som innehåller sju hyfsade låtar. Det är kul att höra av Bethany Cosentino igen. Den här gången verkar hon tvivla på det mesta men hyfsat glad ändå. Soundet känns ganska radiovänligt och inte särskilt spännande men det kommer ändå dröja länge innan jag tröttnat på Best Coast och Bethany.     

Vidare till månadens litterära höjdpunkter. I början av oktober var jag inne i ett Hjalmar Bergman-rus och efter Jag, Ljung och Medardus gick jag vidare till Herr von Hancken och Farmor och vår herre. Herr von Hancken är en fantastisk roman som är både insiktsfull och helt sinnessjuk. Ett komiskt mästerverk om självbedrägeri som borde ses som en höjdpunkt för den svenska humorn. Om man jämför denna roman från 1920 med modern svensk humor är det förvånansvärt hur lite som har hänt. Hjalmar Bergman var smartare, grövre och mer träffsäker än våra moderna komiker, vilket på flera sätt känns som en omskakande insikt. Farmor och vår herre var däremot inte lika festlig och trots att det också är en bra roman kände jag mig lite trött efter tre Bergman-romaner på raken och bestämde mig för ett litet uppehåll i läsandet av hans böcker. 

Därefter läste jag en omfattande biografi över northern soul-kulturen, The Story of Northern Soul av David Nowell. Jag har länge varit intresserad av northern soul och har tidigare lyssnat in mig på många av de klassiska låtarna och läst på om klubbarna och kulturen. I The Story of Northern Soul får man veta allt man behöver, och mer därtill. På dryga 300 sidor går David Nowell igenom hur subkulturen uppstod och man får noggranna beskrivningar av de flesta av de stora klubbarna och människorna som gjorde den märkliga företeelsen till något stort. Han har intervjuat ett stort antal människor som var med när det begav sig och man får ta del av en massa låtlistor och annat kul. Är man intresserad av northern soul eller vill veta mer om de tygmärken Håkan Hellström brukar ha på sina jackor är boken ett givet tips. Den innehåller verkligen allt man kan tänkas vilja veta.

En nyare roman, som var nominerad till årets Bookerpris, jag också vill tipsa om är A Tale for the Time Being av Ruth Ozeki. Det handlar om en kvinna (som delar namn, yrke och personlighet med författaren) som bor på en ö vid den kanadensiska västkusten och en dag hittar en märklig dagbok, skriven av en japansk tonårstjej, på stranden. Hon börjar läsa boken och fastnar för den mystiska dagboksförfattaren, som i sin dagbok skildrar ett jobbigt tonårsliv med brutal mobbning och en självmordsbenägen pappa. Författaren Ruth Ozeki är verksam buddhistpräst och jag var rädd att boken skulle bli ytligt religiös och fånig (jag avskyr platta diskussioner om religion och tycker att det kan dra ner romaner och filmer ordentligt), men trots att boken innehåller en hel del buddhistiska tankegångar och teman tycker jag alltid att hon lyckas hålla balansen och det känns hela tiden intressant och angeläget. A Tale for the Time Being är en klart läsvärd bok som engagerar hela vägen och berättar en både tankeväckande och intressant historia. 

  

Filmåret fortsätter att vara väldigt medelmåttigt. En film som står ut ur mängden är åtminstone den gamla filmgubben Bernardo Bertoluccis (mest känd för 1900) senaste film Me and You (Io e te) där huvudpersonen tillhör en grupp människor som sällan får synas på film, eller någonstans överhuvudtaget. Filmen handlar om en världsfrånvänd halvpsykopat till tonårskille som lurar sin morsa att han åker med klassen på skidresa och istället bosätter sig i husets källare där han kan vara märklig ifred. Snart blir han dock störd av sin halvsyster, som är heroinist och behöver någonstans att tända av. Me and You berättar en rätt fin historia, med väldigt enkla medel. Det finns så många unga killar som huvudpersonen men ingen bryr sig någonsin om dem, och därför känns det som en värdefull och någorlunda viktig film. Dessutom får man höra David Bowie sjunga Space Oddity på italienska, vilket är ganska kul. 

Har man inte tröttnat på udda tonårskillar efter Me and You tycker jag man ske ge den lätt surrealistiska The Kings of Summer en chans. När jag började se den hade jag väntat mig en tråkig och sedelärande historia om ett gäng pojkar som tillbringar en sommar i skogen och får lära sig om livet och vad det innebär att vara vuxen. Istället är det en bisarr och konstig film om några killar som vill slippa vuxenvärlden och lever ett utflippat liv ute i skogen och beter sig som Napoleon Dynamite i en Wes Anderson-film.

TV-hösten har däremot varit riktigt trevlig. Den enda egentliga besvikelsen har varit utvecklingen av Homeland. Vi är nu nästan halvvägs in i den tredje säsongen och jag har nästan gett upp hoppet om att serien ska hämta sig igen. Den tidigare så spännande serien (jag gillade faktiskt den andra säsongen) har tappat tempot ordentligt och karaktärerna börjar kännas uttjatade. Det finns inte längre någon att på allvar sympatisera med och manus och handling är betydligt sämre än tidigare. Jag hoppas fortfarande på att Homeland ska hitta tillbaka till formen från den första säsongen, men just nu känns det väldigt avlägset. 

Månadens höjdpunkt när det gäller TV-drama är något oväntat den nya serien Masters of Sex (bilden). Jag hade väntat mig en kommersiell och ytlig Mad Men-kopia i sjukhusmiljö med föga intressanta diskussioner om sex ur ett amerikanskt perspektiv. Istället är serien rapp, rolig och engagerande. Mycket beror det på att de har castat den lysande brittiska skådisen Michael Sheen (The Queen, Frost/Nixon och The Damned United) i huvudrollen som läkaren som vill förstå mänsklig sexualitet. Lizzy Caplan, som spelar den ensamstående mamman som hjälper honom med forskningen, är också mycket bra. Det enda tråkiga med serien är att den bygger på verkligen händelser. Det går snabbt att ta reda på vad som ska hända längre fram i serien, åtminstone när det gäller de avgörande händelserna, och jag misstänker att det kan bli svårt att dra ut på handlingen i flera säsonger. En andra säsong har fått klartecken, men hittills är Masters of Sex en av årets bästa nya serier. 

En annan TV-höjdpunkt är den nya säsongen av American Horror Story som den här gången utspelar sig bland en grupp häxor i New Orleans. Som tidigare säsonger är det väldigt bisarrt, intensivt och småsjukt hela tiden. Det känns inte riktigt som att de utnyttjar att de är i New Orleans, men hittills har det varit väldigt underhållande och kul att se den nya säsongen. Som tidigare är det också hög nivå på skådespelet och jag ser fram att se hur handlingen utvecklar sig. 

Mest underhållande under den gångna TV-månaden var dock den nya säsongen av Eastbound & Down. Jag trodde aldrig att jag skulle få återse Kenny Powers, och var egentligen rätt nöjd med det, men fem avsnitt in i den fjärde säsongen är jag otroligt glad att de fick göra ytterligare en säsong. Den här gången har det gått några år sedan sist och Kenny Powers har svårt att hantera livet som vanlig småbarnspappa. Han behöver berömmelse och uppmärksamhet. Vilket som vanligt leder till en massa olämpligheter och dåligt beteende. Eastbound & Down tangerar alltid gränsen för det smaklösa och obscena, och passerar den rätt ofta, men är ändå helt omöjlig att inte älska. Danny McBride har aldrig varit mer bekväm i rollen som ärkesvinet Kenny och det är kul att se hur han briljerar i rollen. Den fjärde säsongen av Eastbound & Down är förmodligen den bästa hittills och bland det roligaste jag sett i år.  

Bleeding Edge – Thomas Pynchon

Thomas Pynchon fyllde 76 i våras men verkar inte ha några tankar på att lägga ned skrivandet. Likt en litteraturens Bob Dylan fortsätter han skriva bra böcker utan att dra ned på tempot. När det gäller äldre rockstjärnor kan man åtminstone höra (och till skillnad från Pynchon, som gjort sig känd som en av världens mest hemliga författare, också se) att de blivit äldre. Musiken och deras röster låter äldre, mindre energiska och mer nostalgiska, som vilken åldrande människa som helst. Man hade kunnat förvänta sig samma sak från Thomas Pynchon. Vid den här åldern borde han skriva långsammare och mer tillbakablickande böcker. Istället gör han tvärtom. Visserligen är hans nya roman Bleeding Edge också tillbakablickande, men utspelar sig bara för drygt tio år sedan och inte på 50-talet när Pynchon själv var ung. Hade jag inte vetat att han skrivit boken, eller känt igen den speciella stilen, hade jag snarare trott att det var en övervintrad IT-hipster under 40 som skrivit den. Pynchon framstår som världens ungdomligaste 76-åring med sina många, och kunniga, referenser till TV-spel, teknik och populärkultur. Dessutom är han fortfarande en jävel på att skriva och Bleeding Edge är en intensiv, rolig och intressant roman som förvirrar och fascinerar på det där typiska Pynchonsättet. Bitvis är den frustrerande rörig, vilket hör till, men på det stora hela är det en av årets häftigaste läsupplevelser.

När man läser om Thomas Pynchon får man ofta intrycket att hans böcker ska vara väldigt svårlästa. Hans mest kända roman, Gravitationens regnbåge från 1973, brukar nämnas som en av 1900-talets svåraste romaner. Att Pynchon skulle vara svårläst stämmer till viss del. Jag har tidigare läst två av hans romaner, nämnda Gravitations regnbåge (som jag läste i svensk översättning i våras) och Inherent Vice från 2009 (finns i svensk översättning som ”Inneboende brist” och en filmatisering av Paul Thomas Anderson (!) med Joaquin Phoenix (!) i huvudrollen är på väg), och fick då en tydlig bild av hur svår, och på vilket sätt, han kan vara. Om man inte är van att läsa romaner eller vill ha full koll på allt som händer kommer man garanterat ha problem med Pynchons böcker. De myllrar av karaktärer och är skrivna på ett sätt som är medvetet rörigt. Några hundra sidor in i hans böcker ger man upp kontrollen och släpper taget och låter berättelsen bli sekundär för att ta in alla märkliga figurer och händelser istället. Samtidigt är språket för det mesta väldigt rakt och lättläst, trots Pynchons förkärlek till ovanligt långa meningar där han klämt in en massa referenser, och han är uppenbart en skicklig författare som kan skildra de mest bisarra situationer på ett engagerande sätt. Jag skulle alltså inte kalla honom svår i traditionell mening, men man ska vara beredd på att man inte har med en typisk romanförfattare att göra. En annan sak som också brukar sägas om Pynchon är ett hans böcker är litterär rock’n’roll, vilket jag verkligen kan hålla med om. Hans böcker påminner snarare om Bob Dylans låttexter än någon annan författare och flytet och alla märkliga inslag gör att läsandet av hans böcker snarare känns som att lyssna på någon av rockens mästare – Rolling Stones, David Bowie eller Beatles – än att läsa en vanlig bok. Att läsa Thomas Pynchon kan vara utmattande och frustrerande, men också väldigt belönande och påminner inte riktigt om något annat.

Jämfört med Gravitationens Regnbåge är den nya romanen Bleeding Edge väldigt lättläst och städad. Den utspelar sig i New York under det ödesdigra året 2001 och mycket av handlingen fokuserar på förändringen av internet, hur IT-bubblan sprack och 9/11. Huvudpersonen är en frånskild mamma med två söner som jobbar med att utreda bedrägerier och som kommer ett stort bedrägeri på spåret. Storyn blir, på typisk Pynchonvis, snart väldigt invecklad och det är ofta svårt att orientera sig om var man är, vem som pratar och varför. De första 200 sidorna är det frustrerande, sen accepterar jag att jag inte kommer ha full koll på handlingen, och att det inte heller är meningen. Mycket riktigt bryr sig inte heller Pynchon om att följa upp särskilt många av alla de spår han startat på. Bleeding Edge har visserligen en tydlig story, och en stark sådan, men den har inte en röd tråd som de flesta andra romaner. I varje kapitel följer vi dock samma huvudperson och de flesta karaktärerna återkommer på ett eller annat sätt, vilket gör det förhållandevis lätt att orientera sig ändå. Att Pynchon har så bra koll på det tidiga 2000-talet är märkligt. Tekniksnacket är kompetent, och några djupdykningar i ”the deep web” tjänar som flummiga drömsekvenser och fungerar som substitut för knarkdrömmarna i Gravitationens regnbåge. Boken myllrar av referenser till tidstypisk musik, filmer, TV-serier och TV-spel som verkligen förankrar boken i år 2001. Att läsa den 76-åriga Pynchons detaljerade beskrivningar av hur man får till en respektabel high score i arkadspelet Time Crisis II (och initierat referera till en massa andra TV-spel) känns härligt bisarrt. Dessutom är han riktigt rolig.

Det är vanligt att moderna författare låter sina romaner utspela sig i det tidiga 2000-talet för att de ska kunna spela 9/11-kortet och jag tycker alltid att det känns fattigt, osmakligt och fult. Jag kan nämna flera böcker från de senaste åren som dragits ned av onödiga 9/11-skildringar. Det känns som att författarna inte vågar lita på sin egen förmåga att beröra och måste ta till det fula känsloporrknepet att referera till en av vår tids mest uttjatade, och hemskaste, händelser. ”Alla kommer ihåg vad de gjorde när de fick höra nyheterna om terrorattackarna…blablabla”. Det finns ingen författare som klarat av att förmedla sorgen, paniken och kaoset på ett trovärdigt sätt och när Thomas Pynchon gör 9/11 till en avgörande del av Bleeding Edge gör han det lyckligtvis på ett smakfullt och nedtonat sätt. Han vill inte casha in på läsarnas känslor och använder snarare händelsen för att ytterligare bygga upp hans typiska paranoia som är ett viktigt inslag i boken. Överlag känns Bleeding Edge-Pynchon mer insiktsfull än när jag tidigare läst honom och diskussionen om frihet på nätet och den nya teknikens möjligheter och begränsningar känns både vettig och aktuell. 

Bleeding Edge är också en fantastisk New York-skildring. Pynchon beskriver staden på ett levande sätt med total närvaro. Det känns nästan som att man är där och mer än någon annan Thomas Pynchon-bok får den mig att vilja utforska hela hans författarskap. För den som inte har något emot att läsa skönlitteratur på engelska råder det ingen tvekan om Bleeding Edge borde vara ett höstens absoluta läsmåsten, och förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan vi får se en svensk översättning. Det ska bli otroligt spännande att se vad Thomas Pynchon väljer att skriva om nästa gång. Sig själv kanske?