Den fjärde
delen av Karl Ove Knausgårds fantastiska romansvit slutade ju i triumf i ett
snuskigt tält på Roskildefestivalen och mitt sug på den femte delen har
därefter varit enormt. För även om den fjärde delen av Min kamp kanske inte var
den bästa i serien hittills var det den som var roligast och mest underhållande
att läsa. Flytet var nästan bättre än tidigare och det var otroligt kul att
läsa, skratta och våndas över den unge Karl Oves äventyr i norra Norge. Min
kamp 4 var en fantastisk roman om en ung man som desperat försökte hitta sin plats
i tillvaron, och få lite sex på kuppen. Man skulle kunna läsa den helt
fristående med stor behållning och kanske är det den bok som skulle fungera
bäst som inkörsport till serien, åtminstone för den som tvivlar och räds det
enorma omfånget. Skulle jag få min lillebror som aldrig läser böcker att fastna
för Knausgård skulle jag ge honom den fjärde boken, helt klart. Min kamp 5 tar
sin början precis där den fjärde boken slutade. Det är sommar, Karl Ove är
nitton år och ger sig ut i Europa tillsammans med en kompis. Till hösten börjar
han plugga på en författarskola i Bergen och stannar sedan i den norska
studentstaden i fjorton år fram tills händelserna i Min kamp 2. Men redan på
den första sidan låter han oss veta att det inte var några lätta år. Dagboken
har han bränt, de flesta fotografier har han slängt och när han läser breven
från den tiden ”gör det mig nedstämd, det var en sådan förfärlig tid. Jag
visste så lite, ville så mycket, lyckades inte med någonting”. Kampen har
kanske aldrig varit mer påtaglig.
Karl Ove vill bli författare. Det är det enda han vill här i livet. Han vill
bli en legend, finna sin egen röst och påverka och beröra andra med det han
skriver. Han vill bli författare och däri ligger kampen. Men kampen handlar
också om att växa upp, om att bli en man och kanske framförallt om att bli en
god människa. Karl Oves kamp har aldrig varit lätt. Den är svår och tung och
verkar aldrig ta slut. När han flyttar till Bergen och börjar på skrivarskolan
vet han att han har potential, annars hade han aldrig blivit antagen. Han
bygger upp hela sin identitet kring författardrömmen. Men det lossnar aldrig
riktigt och det är inte framåt slutet av boken som han till slut blir
publicerad, efter många år av tvivel och spruckna drömmar.
Karl Ove Knausgård
är onekligen en konstig människa. Han har gjort många märkliga saker, och det
ofta svårt att förstå vad som driver och har drivit honom genom åren. Han har
en mörk och väldigt destruktiv sida som ofta kommer upp till ytan i Min kamp 5.
Det är framförallt under de avgrundsdjupa fyllorna som mörkret vaknar och han
utför den ena självutplånande handlingen efter den andra. Ibland blir det
otäckt och obehagligt och ofta känner man sig ganska omskakad när man läser om
hans vansinniga nätter. Inte minst när den obehagligaste händelsen i Min kamp 2
upprepar sig. Samtidigt är han en lysande författare. Det finns ingen nu
levande människa som skriver bättre och allt han skriver känns lika medryckande
och gripande. Den unga Karl Ove som han har skrivit om i den fjärde och femte
boken är ingen perfekt människa. Snarare är han en plågad och svårt prövad ung
man som försöker hitta sig själv. Även om han ofta beter sig fullständigt
osympatiskt sympatiserar jag alltid med honom. Trots alla konstigheter och de
mindre charmiga dragen är det mesta Karl Ove tänker och skriver så allmänt att
jag ändå kan identifiera mig med mycket i böckerna. Han känns så nära och
riktig och man glädjer sig åt hans segrar och våndas när han mår dåligt och gör
bort sig. Det är en stor bedrift från Knausgårds sida. Även om vi får läsa om
många av hans mörkare stunder finns det gott om glada och lyckliga ögonblick i
Min kamp 5. Bland annat skriver han om ett par förälskelser på ett väldigt fint
och rörande sätt. Han kan uppenbarligen vara gullig och mysig också, även om
det alltid verkar vara ett snabbt övergående tillstånd.
Min kamp
framstår som det slutliga beviset för att fantasin, det påhittade, aldrig
kommer kunna vinna över verkligheten. De relationer och händelser som Knausgård
skildrar hade aldrig varit lika fascinerande och gripande, i all sin enkelhet,
om de hade varit påhittade. Hur skulle man kunna hitta på en figur som hans
pappa? Eller hans morbror Kjartan? Allt i Min kamp känns väldigt påtagligt och
riktigt, och det är därför böckerna känns så viktiga. Jag har nog aldrig läst
något bättre och jag är tveksam om någon överhuvudtaget kommer kunna skriva
något som skulle vara bättre än det här. Min kamp skildrar livet, och då är
sidantalet befogat. Jag är oerhört förväntansfull inför den sjätte och
avslutande boken i sviten som kommer på svenska lagom till våren. Egentligen
skulle jag gärna införskaffa den på norska och sträckläsa den direkt, men
eftersom jag inte vet vad jag ska ta mig till när Min kamp är slut inser jag
att det nog är bästa att vänta tålmodigt och bygga upp mina förväntningar inför
finalen. Oavsett hur det slutar har Karl Ove Knausgård skrivit in sig i
litteraturhistorien.
Jag har recenserat varje del av Min kamp här på Finpop. Recensionerna hittar du nedan:
2 kommentarer:
Jag har precis påbörjat 3:an - igen. Det blev att jag kanske läste en tredjedel under några kvällar. Sedan somnade jag, slog ihop boken, tappade bort vart jag var, lät den ligga och, tillslut, ställde den i bokhyllan. Jag hade egentligen ingen lust till något och hade annat att göra. Kanske ville jag hellre läsa om en Knausgård som var äldre än 15-, om en Knausgård som inte heller hade så mycket lust till något.
Nåväl, nu läser jag den iallafall och den är bra, men känner samtidigt en liten starkare vilja till att läsa 4:an. Det skulle jag nog inte göra om jag inte visste att det kunde bli bättre, om 3:an skulle vara den första boken.
Jag vet inte riktigt vilken specifik händelse du menar i 2:an, men jag läste de två första delarna när de kom ut, så nu har det ju gått ett tag.
Den tredje boken är helt klart den mest händelselösa och det känns som han drog ner tempot där ordentligt, vilket han kompenserar för mer än väl i fyran och femman. Trean kan nog verka avskräckande för de som börjar där (vilket jag antar att det bara är ett ytterst fåtal som gör) men när man har tagit sig igenom del 3,4 och 5 känns helheten riktigt mäktig. De tre böckerna skildrar ju Knausgård från födseln tills dess att han sätter sig på tåget till Stockholm, där den andra boken tar vid, på ett otroligt snyggt sätt. En av de bästa uppväxtskildringar som jag har läst, helt klart. När man läst hela serien tror jag att trean kommer kännas som en mer befogad och naturlig del än när man faktiskt läser den. Även om den känns lite trög är den något man måste ta sig igenom. När man läser fyran och femman - som är galet intensiva - hoppas man nästan på lite av treans lugn ibland, för att kunna hämta andan. Och den tredje boken har ju faktiskt några helt fantastiska stycken!
Jag vill inte spoila femman (eller tvåan). Du kommer kanske fatta när du läser den. Tror det blir lite starkare om man inte är beredd :)
Skicka en kommentar