Finpop läser Moa Martinson

Jag måste ha gått förbi Moa Martinson-statyn nere vid strömmen i Norrköping hundratals gånger utan att skänka den gamla författaren många tankar. Som alla som växt upp i Norrköping har jag förstås vetat vem hon var och vad hon gjorde sedan jag var liten, men jag har aldrig tidigare fått för mig att läsa någon av hennes böcker. Jag hade nog fått för mig att hon inte hade något att säga mig och att hennes böcker skulle vara ganska tråkiga. Trots att böckerna alltid stått snyggt uppradade i bokhyllan hemma hos mina föräldrar hade jag aldrig gjort minsta ansats att öppna någon av dem. Förra helgen när jag var hemma i Norrköping var jag ute och promenerade med en gammal kompis. Det var en grå och tråkig söndag och staden var helt död. Av någon anledning gick vi mot hamnen och hamnade i ett deppigt industriområde när min kompis frågade om jag ville se Moa Martinsons trappa. Jag hade ingen aning om vilken trappa han snackade om men efter några minuters promenad bland nedgångna lagerlokaler hittade vi den till slut, trappan som ledde oss upp till Syltenområdet, som nuförtiden är helt dött men tydligen var platsen för en stor världsutställning 1906. På den tiden jobbade tydligen Moa Martinson på ett café där uppe på kullen. Allt detta stod att läsa på en sliten skylt och när jag läste det där insåg jag plötsligt att det var hög tid för mig att läsa Moa Martinsson. Det som tidigare känts tråkigt och avlägset kändes plötsligt angeläget och högintressant. När jag kom hem till mina föräldrar några timmar senare berättade jag för mamma om min lust att bekanta mig med Moas författarskap och hon plockade entusiastiskt fram Mor gifter sig och sade åt mig börja där.

Mina förväntningar på Moa Martinsons författarskap hade gått från väldigt låga till höga efter att jag hade gått uppför den där gamla trappan och redan i förordet blev jag fullständigt knockad av hennes förmåga att uttrycka sig slagkraftigt. ”Behövde min mors liv, mitt eget och miljoner andra anonymas liv i vårt land vara så hårt och svårt trots djupaste fred, trots hårt arbete och ivrig, aldrig upphörande jakt efter arbete som knappast gav mat för dagen? Jag ställer frågan med full rätt i min mors, mitt eget och två tredjedelar av folkets i Sverige namn”. Pow! Moa Martinson föddes 1890 och i Mor gifter sig skildrar hon sina tidiga levnadsår. Boken slutar när hon fyller nio år och ger en väldigt gripande inblick i hur det var att växa upp i förra sekelskiftets Sverige. Mor gifter sig är en självbiografisk roman, Moa kallar sig Mia och har utelämnat en del ”allt för trista saker” men poängterar noggrant att det är sanningen som hon berättar. Det är oerhört fascinerande från början till slut. Den riktiga huvudpersonen i boken är kanske Moas mamma som hankar sig fram med sin dotter i en obeskrivligt tuff tid. Det är lika skrämmande som spännande att läsa om livet för den svenska arbetarklassen i slutet av 1800-talet. Fattigdomen är total, det finns knappt pengar till mat, barn dör som flugor och vintrarna är kolsvarta. Det är svårt att föreställa sig att det här var vardagen för vanligt folk för bara tre generationer sedan. Mor gifter sig väcker många tankar och får mig att verkligen inse vilka enorma framsteg som gjordes under 1900-talet, men gör mig också rädd och orolig inför framtiden, för ibland känns det onekligen som att vi slutat gå framåt och snarare är på väg tillbaka.

Moa Martinson skrev Mor gifter sig 1936 och den följdes av flera självbiografiska romaner. Jag hade väntat mig att hennes språk skulle kännas föråldrat och segt men faktum är att språket i Mor gifter sig har åldrats mycket väl. Det är rakt och enkelt med ett oväntat flyt, som under läsningen flera gånger förde tankarna till Karl Ove Knausgård, den självbiografiska romanens odiskutabla mästare. Inlevelsen är total och Moa skildrar sin mamma och människorna de möter på ett väldigt levande och hjärtligt sätt. Moa Martinson är den första av de svenska proletärförfattarna som jag läser och mitt intresse för tiden hon skildrar steg något enormt under läsningen av Mor gifter sig. Jag kommer självklart läsa Moas övriga självbiografiska romaner och jag känner mig också sugen på att kolla upp några av de andra stora proletärförfattarna. Men det känns tveksamt om någon av dem kommer kunna slå Moa Martinson. Förutom det unika kvinnoperspektivet är det ju också kul att läsa om ett Norrköping som är helt olikt den stad där jag växte upp. För några veckor sedan hade jag aldrig trott att jag skulle läsa något av Moa Martinson, men nu känns det som att jag har gjort en av mina stora litterära upptäckter. Nästa gång jag går förbi den där statyn kommer jag stanna några minuter och verkligen betrakta den.  

The Casual Vacancy – J.K. Rowling

Jag kommer alltid minnas Harry Potter som något stort. Jag kanske inte minns särskilt många specifika händelser från böckerna men känslan av att läsa dem och den förväntansfulla längtan efter de kommande böckerna kommer jag aldrig kunna glömma. För många som är några år äldre än mig kan det säkert vara svårt att förstå hur betydelsefulla Harry Potter-böckerna faktiskt var, men för mig som var tolv när den första boken kom på svenska blev Harry Potter något stort och viktigt som följde mig genom hela min tonårstid. När Harry Potter-böckerna och J.K. Rowling diskuteras i framtiden kommer det nog inte heller vara böckerna i sig som man fokuserar på utan den effekt som de hade på en hel generation. Det är tveksamt om någon serie böcker kommer få samma enorma genomslag igen. Harry Potter fick tusentals svenska barn och ungdomar att kasta sig över tjocka böcker på engelska och läsarna var ofta ännu mer hängivna än de mest insnöade Tolkiennördarna. Det som var så fantastiskt med Harry Potter var att det inte bara var hype och masshysteri utan i grunden också riktigt bra böcker. J.K. Rowling fick till en perfekt ungdomsskildring med sina sju Harry Potter-böcker och det hon skrev kändes alltid ärligt och äkta. Språket var enkelt med ett fantastiskt flyt och den värld hon målade upp var egentligen aldrig särskilt olik vår egen, trots alla trollkarlar och häxor. Harry Potter var aldrig en kommersiell produkt utan kändes hela tiden väldigt riktig.  Oavsett vad man tycker om böckerna så måste man hålla med om att Harry Potter var en litterär sensation som inte riktigt går att jämföra med något annat. Viktigast av allt var dock kanske att J.K. Rowling, helt på egen hand, fick en hel generation barn att läsa och älska böcker i en tid då böckerna riskerade att glömmas bort.

Hur går man som författare vidare efter att man har skrivit något som Harry Potter? Det är drygt fem år sedan den sista Harry Potter-boken gavs ut och jag hade inte väntat mig att höra något från J.K. Rowling så snart. Jag hade snarare väntat mig att hon skulle ta en längre paus, om hon överhuvudtaget skulle skriva något igen, och att hon i sådana fall kanske valt att skriva under pseudonym. Namnet J.K. Rowling för med sig galna förväntningar som ingen kan leva upp till. Oavsett vad hon skriver kommer det att bedömas utifrån Harry Potter och hon kommer aldrig kunna skaka av sig trollkarlsstämpeln. J.K. Rowling har så pass mycket pengar att hon inte behöver tjäna något alls på sina kommande böcker, utan kan skriva vad hon vill och hade det varit jag hade jag nog valt att skriva under annat namn. Samtidigt garanterar hennes namn fler läsare än någon annan författare och känner hon att hon verkligen har något vettigt att säga, och vill tjäna ännu mer pengar, är det ju helt rätt att köra på med sitt eget namn. Hursomhelst blev jag förvånad när tidningarna började skriva om The Casual Vacancy och jag fick reda på att det skulle bli en fantasyfri samhällsskildring för en vuxen publik. Under förhandssnacket kring The Casual Vacancy var jag dock aldrig skeptisk - en bok som bär J.K. Rowlings namn på omslaget kan omöjligt vara dålig.

The Casual Vacancy börjar med ett oväntat och plötsligt dödsfall. Barry Fairbrother, en omtyckt och respekterad man i 40-årsåldern, faller ihop och dör på en parkeringsplats i den lilla byn Pagford. Med Barry död står en stol tom i byrådet och omedelbart efter begravningen börjar kandidaterna till hans tidigare plats komma fram. På svenska kommer The Casual Vacancy heta just ”Den tomma stolen” (släpps den 22e november) och det är kring kampen om platsen i byrådet som J.K. Rowling sakta börjar bygga upp sin roman. The Casual Vacancy skulle kunna beskrivas som en kollektivroman. Karaktärerna är många och det tar nästan hundra sidor innan Rowling har hunnit introducera alla viktiga roller. I princip kretsar det kring ett antal familjer, av olika samhällsklass och ställning, och barnen och de vuxna får ta lika mycket plats. Efter att ha läst Harry Potter vet vi att Rowling är lysande på att skildra ungdomar och deras problem. Här får hon vara allvarligare och mörkare än tidigare. Visserligen kunde Harry Potter ha det ganska jobbigt emellanåt han också men för ungdomarna i The Casual Vacancy finns det inga ljusglimtar i tillvaron i form av chokladgrodor och mysiga kvällar med skäggiga halvjättar. Pagfordkidsen är nedstämda och nästan allihop verkar må ganska dåligt. Rowling radar upp alla klassiska ungdomsproblem utan att vara alltför klyschig. Hon hinner med mobbning, ungdomssex, självskadebeteende, experimenterande med droger och tonårsångest och det mesta känns ganska trovärdigt. Föräldrarna har i sin tur problem med sina äktenskap och sina liv i allmänhet. Ingen är riktigt lycklig och alla är för upptagna av sig själva och sitt eget lidande för att de ska kunna hjälpa varandra.  

Ingen hade kunnat gissa att J.K. Rowling skulle skriva en bok som The Casual Vacancy direkt efter Harry Potter. Hennes enkla och lättlästa språk känns förstås igen, liksom hennes varma och mänskliga sätt att skildra sina karaktärer, men annars finns det inte många likheter mellan Pagford och Hogwarts. The Casual Vacancy är inte en spännande bok som Harry Potter. Storyn är inte särskilt tydlig och det är människorna som står i fokus istället för handlingen. The Casual Vacancy är en hyfsat stark samhällsskildring som tar upp många viktiga samhällsfrågor. Det har alltid varit tydligt att J.K. Rowling har fina värderingar men här blir det ännu mer självklart, då de på ett annat sätt än tidigare tillåts stå i centrum. Hennes sätt att skildra klassmotsättningar och samhällsproblem är kanske inte i klass med de bästa socialrealisterna men för mig är det väldigt fascinerande att just J.K. Rowling har valt att skriva den här boken. Hon hade kunnat skriva vad som helst, men istället för att tillfredsställa Harry Potter-fansen har hon gjort något som hon tror på och skrivit en bok där hennes åsikter i olika viktiga frågor blir ganska tydliga. Det är dessutom kul att hon kommer få en massa ungdomar som mest läser Twilight och Hunger Games annars att läsa en riktig bok.

The Casual Vacancy är en bra bok. Det är inget litterärt mästerverk som jag kommer gå omkring och tänka på någon längre tid framöver men helt klart en gripande och tillfredsställande roman. J.K. Rowling skriver riktigt bra med ett fint flyt och trots att karaktärerna är många är det aldrig svårt att hänga med i handlingen. The Casual Vacancy lär inte vara den första boken i en lång serie utan känns ganska avslutad som den är och det ska bli oerhört spännande att se vad J.K. Rowling skriver härnäst. Nu har hon lyckats befria sig från Harry Potter och är friare än någonsin att skriva vad hon verkligen vill. 

DN, SvD

Tonårsångest på stranden

Australien är ett land som aldrig gjort mycket väsen av sig. Om jag skulle behöva diskutera australiensisk populärkultur skulle det snart uppstå en pinsam tystnad. Det finns helt enkelt inte så många minnesvärda filmer, skivor eller böcker från det soliga landet – åtminstone inte många som letat sig hit och fått något genomslag. När det gäller australiensisk TV kommer jag att tänka på ett antal barn- och ungdomsserier som jag fann spännande när jag var liten och Chris Lilleys fantastiska komediserier, där Summer Heights High står ut som det självklara mästerverket. Egentligen är det bara Chris Lilleys humor som inte fått mig att döma ut Australien som ett kulturellt efterblivet land. Det känns helt enkelt inte som att de har så mycket att komma med. Därför är det en stor överraskning att årets överlägset bästa nya TV-serie är australiensisk. 

Tonårsdramat Puberty Blues bygger på en roman av kompisarna Gabrielle Carey och Kathy Lette, skriven av dem tillsammans som tonåringar, från 1979. I Australien är boken en kultklassiker känd för sina frispråkiga sexskildringar och raka språk, men jag tvivlar på att många har hört talas om den på vara breddgrader. Serien, som också utspelar sig under det sena 70-talet, består av åtta avsnitt och handlar om hur två tonårstjejer försöker ta sig in i det coola surfargänget och de konsekvenser det får. Det är en oväntat naken och brutal ungdomsskildring som inte ryggar för något. Där andra ungdomsserier hade slätat ut allt som är jobbigt går Puberty Blues hela vägen och visar upp de allra skitigaste och otäckaste sidorna av de populära ungdomarnas leverne. Det är oavbrutet gripande och fantastiskt välgjort rakt igenom. Skådespelarna imponerar och när avsnitten tar slut skriker man efter mer.

Jag älskar som bekant starka ungdomsskildringar. Även om det börjar bli längesedan jag lämnade tonåren bakom mig känner jag fortfarande en stark dragningskraft till tonårsskildringar i böcker, filmer och TV-serier. Uppväxten är speciell och viktig och görs det på rätt sätt blir det aldrig tråkigt och tjatigt med uppväxtskildringar. Det finns så mycket att berätta och så många viktiga vändpunkter och formande ögonblick att behandla att jag aldrig tycks tröttna. Skulle jag själv skriva en bok någon gång skulle det sannolikt bli någon slags uppväxtskildring. Med det sagt kräver jag ganska mycket av en ungdomsskildring för att jag ska fastna. Det krävdes dock bara några minuter av Puberty Blues för att jag skulle inse att det var något storartat jag hade att göra med.

När jag själv var tonåring var jag ganska säker på min egen coolhet och hade aldrig någon önskan att vara med i något av de ”coola gängen”. Jag insåg redan då att de inte var särskilt coola, snarare tvärtom. Men för många andra tonåringar verkar önskan att tillhöra det ”coola gänget” väldigt stark och de skulle göra mycket för att hitta en plats och identitet där. Många överger sina egna värderingar för att andra ska uppfatta dem som häftiga och populära och jag tror att det sällan leder till något gott, men samtidigt klandrar jag dem inte. Puberty Blues handlar om två tonårstjejer, Debbie och Sue, som är bästa kompisar. De gör allt tillsammans och när ingen ser dem kan de vara befriande barnsliga och charmigt avslappnade. Men när de är i skolan är önskan att passa in i det tuffa surfargänget som hänger på stranden stark. De börjar anstränga sig för att tjejerna och killarna i gänget ska få upp ögonen för dem och snart får de, till sin stora glädje, börja hänga med gänget på stranden. Debbie och Sue är överlyckliga över sin nyvunna popularitet och snart har de blivit tillsammans med varsin surfarkille. Killarna beter sig dock som fullständiga svin och flera gånger under serien känns det som att man skulle behöva omdefiniera sexismbegreppet efter att ha sett hur de behandlar sina flickvänner. Tjejerna ska passa upp på dem och alltid ställa upp på sex. De fullständigt oromantiska sexscenerna känns ovanligt autentiska för en serie vars främsta publik är ungdomar och har förstås önskad effekt på oss som tittar. Ju längre serien pågår desto värre blir utnyttjandet och svineriet och man hoppas att tjejerna ska inse vilka vidriga killar de har att göra med.

Puberty Blues gör allt rätt. Alla roller är perfekt castade och skådespelarna gör fina och känsliga porträtt av de trovärdiga karaktärerna. Manuset är otroligt välskrivet, kryddat med en massa australiensisk 70-talsslang som jag inte riktigt kan förstå, och det finns inte en enda scen som inte känns fullständigt äkta. En av de saker som serien gör allra bäst är att skildra gränsen mellan barn- och vuxenvärlden. När tjejerna är själva och med varandra är de inte mycket mer än barn, som leker, skrattar och har barnsliga samtal och tankar, men tillsammans med gänget och killarna blir de utsatta för en väldigt hård och grym verklighet som de omöjligt kan vara beredda för. Puberty Blues får mig att tänka lite annorlunda på de tuffa tjejerna på högstadiet. Som uppväxtskildring är Puberty Blues perfekt men serien nöjer sig inte med det utan ger också tjejernas föräldrar och familjer mycket utrymme. Vi får ta del av föräldrarnas mer eller mindre lyckliga förhållanden och problem och det känns nästan lika intressant som att följa tonårstjejerna. Dessutom finns en tredje huvudperson i form av en vilsen surfarkille som är ganska schysst innerst inne men mår mycket dåligt på grund av sin pappas otrohetsaffär med en mycket yngre kvinna. Helheten får mig att tänka på Silvia Avallones fantastiska roman Stål som har mycket gemensamt med Puberty Blues. Den handlar om två italienska tjejer (och deras familjer, precis som i Puberty Blues) som också hänger mycket på stranden och också blir utnyttjade av äldre killar innan de hunnit finna sig själva. Precis som Stål har Puberty Blues ett starkt feministiskt budskap och ambitionen att vara mycket mer än en vanlig ungdomsskildring.

Puberty Blues är den bästa TV-serie om ungdomar som jag har sett sedan Freaks and Geeks, en av mina absoluta favoritserier. Lustigt nog utspelar sig båda serierna under samma period, med allt vad det innebär av bra musik och fulsnygga kläder och frisyrer. Freaks and Geeks var visserligen en serie med mycket allvar men Puberty Blues känns flera gånger mörkare än Judd Apatows charmiga skildring av ungdomar i det tidiga 80-talets Detroit. Puberty Blues närmar sig ofta riktigt jobbiga och tunga frågor, men nästan alltid på ett fjäderlätt sätt och med en lustig lillebrorsa som komisk stämningshöjare. Puberty Blues är verkligen en helt fantastisk serie och jag blev väldigt entusiastisk när jag fick höra att en andra säsong har fått klartecken. Efter att jag hade sett säsongsavslutningen fick jag för mig att kolla in en tidigare filmatisering av Puberty Blues, från 1981. Manuset var nästan detsamma som i serien, inte så konstigt när de är baserade på samma förlaga, men den taffliga produktionen och de förvuxna skådespelarna i skoluniformer fick mig att skratta och återigen inse hur bra serien faktiskt är och hur få riktigt bra TV-serier om ungdomar som faktiskt gjorts. Puberty Blues känns som en nutida TV-klassiker och precis som med Freaks and Geeks tror jag att det är en serie som jag kommer återkomma till många gånger.