Tonårsångest på stranden

Australien är ett land som aldrig gjort mycket väsen av sig. Om jag skulle behöva diskutera australiensisk populärkultur skulle det snart uppstå en pinsam tystnad. Det finns helt enkelt inte så många minnesvärda filmer, skivor eller böcker från det soliga landet – åtminstone inte många som letat sig hit och fått något genomslag. När det gäller australiensisk TV kommer jag att tänka på ett antal barn- och ungdomsserier som jag fann spännande när jag var liten och Chris Lilleys fantastiska komediserier, där Summer Heights High står ut som det självklara mästerverket. Egentligen är det bara Chris Lilleys humor som inte fått mig att döma ut Australien som ett kulturellt efterblivet land. Det känns helt enkelt inte som att de har så mycket att komma med. Därför är det en stor överraskning att årets överlägset bästa nya TV-serie är australiensisk. 

Tonårsdramat Puberty Blues bygger på en roman av kompisarna Gabrielle Carey och Kathy Lette, skriven av dem tillsammans som tonåringar, från 1979. I Australien är boken en kultklassiker känd för sina frispråkiga sexskildringar och raka språk, men jag tvivlar på att många har hört talas om den på vara breddgrader. Serien, som också utspelar sig under det sena 70-talet, består av åtta avsnitt och handlar om hur två tonårstjejer försöker ta sig in i det coola surfargänget och de konsekvenser det får. Det är en oväntat naken och brutal ungdomsskildring som inte ryggar för något. Där andra ungdomsserier hade slätat ut allt som är jobbigt går Puberty Blues hela vägen och visar upp de allra skitigaste och otäckaste sidorna av de populära ungdomarnas leverne. Det är oavbrutet gripande och fantastiskt välgjort rakt igenom. Skådespelarna imponerar och när avsnitten tar slut skriker man efter mer.

Jag älskar som bekant starka ungdomsskildringar. Även om det börjar bli längesedan jag lämnade tonåren bakom mig känner jag fortfarande en stark dragningskraft till tonårsskildringar i böcker, filmer och TV-serier. Uppväxten är speciell och viktig och görs det på rätt sätt blir det aldrig tråkigt och tjatigt med uppväxtskildringar. Det finns så mycket att berätta och så många viktiga vändpunkter och formande ögonblick att behandla att jag aldrig tycks tröttna. Skulle jag själv skriva en bok någon gång skulle det sannolikt bli någon slags uppväxtskildring. Med det sagt kräver jag ganska mycket av en ungdomsskildring för att jag ska fastna. Det krävdes dock bara några minuter av Puberty Blues för att jag skulle inse att det var något storartat jag hade att göra med.

När jag själv var tonåring var jag ganska säker på min egen coolhet och hade aldrig någon önskan att vara med i något av de ”coola gängen”. Jag insåg redan då att de inte var särskilt coola, snarare tvärtom. Men för många andra tonåringar verkar önskan att tillhöra det ”coola gänget” väldigt stark och de skulle göra mycket för att hitta en plats och identitet där. Många överger sina egna värderingar för att andra ska uppfatta dem som häftiga och populära och jag tror att det sällan leder till något gott, men samtidigt klandrar jag dem inte. Puberty Blues handlar om två tonårstjejer, Debbie och Sue, som är bästa kompisar. De gör allt tillsammans och när ingen ser dem kan de vara befriande barnsliga och charmigt avslappnade. Men när de är i skolan är önskan att passa in i det tuffa surfargänget som hänger på stranden stark. De börjar anstränga sig för att tjejerna och killarna i gänget ska få upp ögonen för dem och snart får de, till sin stora glädje, börja hänga med gänget på stranden. Debbie och Sue är överlyckliga över sin nyvunna popularitet och snart har de blivit tillsammans med varsin surfarkille. Killarna beter sig dock som fullständiga svin och flera gånger under serien känns det som att man skulle behöva omdefiniera sexismbegreppet efter att ha sett hur de behandlar sina flickvänner. Tjejerna ska passa upp på dem och alltid ställa upp på sex. De fullständigt oromantiska sexscenerna känns ovanligt autentiska för en serie vars främsta publik är ungdomar och har förstås önskad effekt på oss som tittar. Ju längre serien pågår desto värre blir utnyttjandet och svineriet och man hoppas att tjejerna ska inse vilka vidriga killar de har att göra med.

Puberty Blues gör allt rätt. Alla roller är perfekt castade och skådespelarna gör fina och känsliga porträtt av de trovärdiga karaktärerna. Manuset är otroligt välskrivet, kryddat med en massa australiensisk 70-talsslang som jag inte riktigt kan förstå, och det finns inte en enda scen som inte känns fullständigt äkta. En av de saker som serien gör allra bäst är att skildra gränsen mellan barn- och vuxenvärlden. När tjejerna är själva och med varandra är de inte mycket mer än barn, som leker, skrattar och har barnsliga samtal och tankar, men tillsammans med gänget och killarna blir de utsatta för en väldigt hård och grym verklighet som de omöjligt kan vara beredda för. Puberty Blues får mig att tänka lite annorlunda på de tuffa tjejerna på högstadiet. Som uppväxtskildring är Puberty Blues perfekt men serien nöjer sig inte med det utan ger också tjejernas föräldrar och familjer mycket utrymme. Vi får ta del av föräldrarnas mer eller mindre lyckliga förhållanden och problem och det känns nästan lika intressant som att följa tonårstjejerna. Dessutom finns en tredje huvudperson i form av en vilsen surfarkille som är ganska schysst innerst inne men mår mycket dåligt på grund av sin pappas otrohetsaffär med en mycket yngre kvinna. Helheten får mig att tänka på Silvia Avallones fantastiska roman Stål som har mycket gemensamt med Puberty Blues. Den handlar om två italienska tjejer (och deras familjer, precis som i Puberty Blues) som också hänger mycket på stranden och också blir utnyttjade av äldre killar innan de hunnit finna sig själva. Precis som Stål har Puberty Blues ett starkt feministiskt budskap och ambitionen att vara mycket mer än en vanlig ungdomsskildring.

Puberty Blues är den bästa TV-serie om ungdomar som jag har sett sedan Freaks and Geeks, en av mina absoluta favoritserier. Lustigt nog utspelar sig båda serierna under samma period, med allt vad det innebär av bra musik och fulsnygga kläder och frisyrer. Freaks and Geeks var visserligen en serie med mycket allvar men Puberty Blues känns flera gånger mörkare än Judd Apatows charmiga skildring av ungdomar i det tidiga 80-talets Detroit. Puberty Blues närmar sig ofta riktigt jobbiga och tunga frågor, men nästan alltid på ett fjäderlätt sätt och med en lustig lillebrorsa som komisk stämningshöjare. Puberty Blues är verkligen en helt fantastisk serie och jag blev väldigt entusiastisk när jag fick höra att en andra säsong har fått klartecken. Efter att jag hade sett säsongsavslutningen fick jag för mig att kolla in en tidigare filmatisering av Puberty Blues, från 1981. Manuset var nästan detsamma som i serien, inte så konstigt när de är baserade på samma förlaga, men den taffliga produktionen och de förvuxna skådespelarna i skoluniformer fick mig att skratta och återigen inse hur bra serien faktiskt är och hur få riktigt bra TV-serier om ungdomar som faktiskt gjorts. Puberty Blues känns som en nutida TV-klassiker och precis som med Freaks and Geeks tror jag att det är en serie som jag kommer återkomma till många gånger.