lördag 29 december 2012

Årets bästa TV 2012

Året börjar lida mot sitt slut och såhär i mellandagarna har man gott om tid att reflektera över det gångna året. Här kommer alltså en sista årsbästalista från mig, och den här gången går jag igenom de tio TV-serier som jag gillat mest i år. Perfekt för dig som inte känner att du har något kul att titta på och behöver något att göra i helgen. Att stanna inne framför TVn på nyårsafton har alltid varit en hit och det är lika bra att du står över den där pinsamma fyllan och den svenniga skrytfesten i år också. Behåll både fingrar (undvik åtminstone raketer på fyllan!) och det goda samvetet och bli en kulturell och intellektuell upplevelse rikare istället!

Det konstiga med den här listan är att jag de senaste månaderna har gått omkring och tänkt att det varit ett ovanligt bra TV-år, men när jag satte mig för att skriva ned tio riktigt bra serier som visats i år fick jag ganska stora problem. Jag blev påmind om att det under hela våren i princip inte visades något som var direkt sevärt och att de allra bästa serierna som jag sett i år inte varit helt färska. I våras tog jag mig till exempel igenom hela The Wire (avslutades 2008), vilket var en stor upplevelse, och i somras såg jag den fantastiska danska komediserien Klovn (avslutades 2009), som blivit en personlig favorit och står sig som en av de roligaste TV-serier jag sett. Men självklart har det visats en hel del bra serier i år, så många att flera riktigt trevliga serier inte fick plats på listan, och här följer alltså mina tio favoriter. 
1. Treme (Säsong 3)
Treme är löjligt förbisedd av såväl kritiker som vanligt folk. Utan någon direkt anledning dömdes den ut efter de första avsnitten och sedan dess känns det inte som att serien har fått någon upprättelse. För mig började min kärlek till Treme med min kärlek till New Orleans, men efter seriens tre säsonger har det blivit uppenbart att jag hade älskat serien oavsett var den utspelade sig. Treme blir bara bättre för varje säsong och avsnitt och jag älskar David Simon för att han vågar göra den här serien, när han lika gärna kunnat göra en andlig uppföljare till The Wire och fått publiken och kritikernas godkännande. Treme skildrar vanliga människor, de flesta mycket sympatiska, och deras mycket vanliga liv. Serien är helt befriad från klyschor och såpiga intriger. Allt känns äkta och nedtonat, men med den fantastiska regin och de otroliga skådespelarna blir ändå allt många gånger mer gripande och rörande än alla andra dramaserier. Det finns inga andra TV-serier som Treme. Rent dramaturgiskt är den helt unik, med ett hoppande mellan olika karaktärer och händelser som aldrig påminner om hur en vanlig TV-serie brukar se ut. Det finns inga cliffhangers eller billigt effektsökeri i Treme utan David Simon litar på att de som tittar är tillräckligt intresserade och insatta för att hänga med i hans berättelse om världens mest fascinerande stad. Säsong 3 av Treme var den bästa hittills. Lika solidarisk och värmande som upprörande och omskakande. Treme är stor TV som alltför många missar. För mig känns ofta Treme som en både bättre och mer angelägen TV-serie än The Wire då den på ett annat sätt skildrar ett helt samhälle och vanliga människor står i fokus. Nästa år kommer den avslutande fjärde säsongen, som (antagligen till följd av dåliga tittarsiffror) blir kortare än de andra med endast fem avsnitt. Det ska bli otroligt spännande att se hur Simon och de andra väljer att avsluta serien och jag kommer sakna Treme något oerhört när den har tagit slut. Det här är en sorts TV-serie som kanske aldrig kommer göras igen.

2. Puberty Blues (Säsong 1)
Australiensiska Puberty Blues knockade mig totalt i somras. Det är utan tvekan den starkaste ungdomsskildringen som visats på TV sedan den legendariska high school-serien Freaks and Geeks och liksom den serien låter Puberty Blues oss följa med tillbaka i tiden, till skarven mellan 70- och 80-talet. Med finstämd regi och perfekta skådespelare lyckades man återskapa ett vemodigt och soligt 70-tal där det viktigaste för de två tonåriga tjejerna i huvudrollerna är att passa in i det tuffa surfargänget. De får snart en varsin cool pojkvän, vilka inte drar sig för att utnyttja tjejerna och fullständigt behandla dem som skit. Puberty Blues är ett otroligt starkt drama om att hitta sig själv i en värld som stormar. Serien utgår från en kort 70-talsroman, och man lär ha tömt den ordentligt på innehåll för att få till seriens åtta avsnitt, men eftersom serien var en stor hit i Australien (förhoppningsvis hittar den till Sverige inom en snar framtid!) kommer en andra säsong nästa år. Jag är väldigt förväntansfull. För er som vill se Puberty Blues finns hela serien att se på YouTube.

3. Damages (Säsong 5)
Damages fick till slut en värdig avslutning. Trots stora skådespelare i huvudrollerna har Damages varit en serie som haft det ovanligt tufft, och både har sågats och hyllats emellanåt. Efter ett plötsligt avslut med den tredje säsongen återuppstod serien på en annan amerikansk kanal förra året och serien fick två avslutande säsonger. Jag var lite tveksam till Damages när serien började visas 2007 och var som mest hyllad, men jag har i princip varit ett övertygat fan sedan slutat av första säsongen och har aldrig förstått de som tvivlat och klagat på serien. För mig har Damages varit en fulländad spänningsserie från början till slut, och den femte säsongen var inget undantag. Den spännande WikiLeaks-inspirerade storyn till trots handlade allt om den slutliga uppgörelsen mellan Ellen Parsons och Patty Hewes. Rose Byrne och Glenn Close gjorde sina roller bättre än någonsin och lösa trådar från tidigare säsonger knöts ihop på ett väldigt tillfredsställande sätt. De avslutande scenerna satte punkt för serien på ett sätt som passade serien, och dess budskap, utmärkt. Jag kommer alltid minnas Damages med värme.

4. It’s Always Sunny in Philadelphia (Säsong 8)
Vad är det som får mig att beundra Charlie Day och de andra i ”Sunny” så mycket? Kanske är det deras fantastiska värme och charm som skiner igenom mer och mer för varje säsong? Kanske är det deras opretentiösa anslag? Eller så är det helt enkelt deras galet roliga humor? Det finns hursomhelst ingen komediserie som får mig att skratta lika mycket som ”Sunny” nuförtiden. Jag har sett en hel del komediserier i år och jag håller med de flesta om Louies storhet (trots att den tredje säsongen av Louie var sinnessjukt ojämn med några fantastiska avsnitt och några som mest kändes utdragna och sega) och Girls poänger (trots att det är årets mest överdrivet hajpade serie) men när det gäller antalet skratt och ren underhållning finns det ingen serie som tar ”Sunny”. Det finns överhuvudtaget ingen serie som är lika mycket arbetarklass och som vågar ta sig samma friheter. Ibland blir det ojämnt, och det är stora skillnader mellan de bästa och de sämsta avsnitten, men det är inte någon South Park, utan lägstanivån är alltid väldigt hög. Det är lätt att döma ut Charlie och grabbarna som ett gäng ointelligenta svin men om man ger serien en ärlig chans (kolla särskilt in de två senaste säsongerna!) inser man att den är smartare, och mer sympatisk, än det mesta som visas på TV.

5.  Homeland (Säsong 2)
Någonstans i mitten av den andra säsongen av Homeland blev det trendigt att hata serien och ta varje tillfälle att såga den. Åtminstone på nördiga hemsidor och bloggar. Som jag förstod det handlade det mest om att många tyckte att serien hade förlorat sin trovärdighet. Till de personerna vill jag fråga: Vilken jävla trovärdighet? Var Homeland någonsin en trovärdig serie och finns det någon som har tyckt att seriens största behållning är dess realistiska skildring av CIA och terrorister? Fan heller, Homeland handlar i princip bara om relationen mellan Carrie och Brody. Det är den relationen som är seriens kärna och så länge övriga delar av serien fortsätter vara tillräckligt spännande (och det var de väl?) är jag helnöjd med serien. Andra gnällde över att Brodys dotter Dana fick för mycket utrymme och att hon var för gnällig. Själv tycker jag hon är seriens största behållning efter Carrie och Brodys stolligheter, och med tanke på att hennes farsa som varit frånvarande under hela hennes uppväxt visar sig vara en terrorist och hon dessutom varit med och orsakat en annan människas död tycker jag hon klarar läget ganska bra.

6. Fresh Meat (Säsong 2)
Fresh Meat är en märklig serie. Intrigen är egentligen väldigt konstig och ingen av karaktärerna kan må särskilt bra psykiskt. Det är en väldigt skruvad universitetsskildring som fungerar oväntat bra och man bryr sig verkligen om karaktärerna. Blandningen mellan märklig humor och skruvat drama känns unik och påminner om få andra TV-serier.  Fresh Meat skapades av Jesse Armstrong and Sam Bain (som överlåtit manusförfattandet åt andra talanger) som också ligger bakom Peep Show, en av mina absoluta favoritserier som i år var tillbaka med sin åttonde säsong, efter ett uppehåll på två år. Det här året var dock Fresh Meat betydligt bättre än Peep Show, som fortfarande är en fantastiskt rolig serie men inte riktigt lyckades leva upp till de höga förväntningar som jag byggt upp när den var borta.  Som jag förstått det har Fresh Meat gjort succé i Storbritannien och nästa år är serien tillbaka med en tredje säsong. Jag längtar.

7. Breaking Bad (Säsong 5)
Breaking Bad befinner sig idag på ett ställe som jag aldrig hade väntat mig när serien började. Alla mina sympatier för Walter är bortblåsta, han är en av de vidrigaste karaktärer man har kunnat följa på TV i år, och det enda jag hoppas på är att Jesse lyckas ta sig levande ur den kniviga situationen, när serien slutar nästa år. Den femte säsongen, som märkligt nog är uppdelad i två delar där den avslutande halvan kommer visas nästa sommar, var dock väldigt spännande. Det kändes som att det hände mer i serien än tidigare. Tempot var högre och premisserna sjukare än någonsin förr. Breaking Bads största förtjänst är de duktiga skådespelarna och den tighta regin, för jag vet inte om jag längre är överdrivet intresserad av storyn, även om det förstås kommer bli en galet spännande final. Det konstigaste den här säsongen, som väckte mycket uppmärksamhet bland tittarna, var manusförfattarnas vilja att övertyga oss om att allt det som hänt under serien (och det är mycket) bara utspelat sig under ett enda år. Det kändes konstigt att en serie som annars jobbar hårt för att vara trovärdig ville få oss och tro på en sådan ganska märkvärdig sak, som hade varit så lätt att fixa till i manus. Walter gick från en misslyckad kemilärare som nyss diagnostiserats med cancer till fullfjädrad mördare och iskall sociopat, och världens bästa knarkkock, på ett år. Starkt jobbat. 

8.  Line of Duty (Säsong 1)
Vi fick inget This is England 1990 i år men medan vi väntar fick vi se This is England-Lol som en oerhört cool kvinnlig polis i den tighta och spännande kriminalserien Line of Duty. Och som det inte räckte med Lol gjorde Martin Compston, mest känd för huvudrollen i Ken Loachs socialrealistiska mästerverk Sweet Sixteen från 2002, huvudrollen. Line of Duty är ännu en perfekt brittisk TV-serie där manus, regi och skådespel är i absolut toppklass. Serien är ett föredöme för alla amerikanska TV-serier som drar ut på handlingen och går på tomgång. I Line of Duty finns inte en död minut. Andra sevärda brittiska TV-serier som visats i år men inte fick plats på listan är den fenomenala advokatserien Silk, som avverkade sin andra säsong, nya serien Hit & Miss med Chloë Sevigny som transsexuell yrkesmördare och andra säsongen av den drabbande Accused (som heter Anklagad på svenska, och har visats på SVT).

9. Med Men (Säsong 5)
Den femte säsongen av Mad Men var den kanske tråkigaste hittills. Jag gillar verkligen Mad Men men har hela tiden haft väldigt svårt för seriens mediahype. Det känns som att tidningarna (åtminstone här i Sverige där Mad Men-skriverierna alltid har varit löjliga) väljer ut en, och endast en, TV-serie som de kan skriva om och hylla. Länge var det The Wire men de senaste åren är det Mad Men som allt handlat om. Märkligt, med tanke på alla andra fantastiska TV-serier som aldrig får någon uppmärksamhet. Den femte säsongen av Mad Men tillhörde kvinnorna. De manliga karaktärerna, som det mesta kretsar kring, var tråkigare än någonsin tidigare. De fortsatte bete sig som svin och var allmänt ointressanta, medan kvinnorna i serien kändes betydligt mer spännande. Dels var det storbystade Joan som till slut vågade konfrontera sin vidriga karl, dels var det Betty Draper som blev överviktig och dels var det Don Drapers nya fru Megan och hennes skådespelarambitioner. Men framförallt var det kanske 13-år gamla Kiernan Shipka som spelar Don Drapers dotter Sally som imponerade allra mest. Mad Men är fortfarande stor TV och det ska bli spännande att se hur det fortsätter nästa år.

10. Torka aldrig tårar utan handskar
Egentligen kanske Louie eller Girls hade passat bättre på en tionde plats, men eftersom jag ändå är svensk känns det som att jag borde ha med något svenskt på listan. För även om jag nästan uteslutande tittar på amerikanska och brittiska TV-serier görs det ju bra TV här hemma också, även om det är ganska sällan. Jonas Gardell-serien Torka aldrig tårar utan handskar var årets utan tvekan bästa svenska TV-serie. Den kändes viktig och upplysande, samtidigt som den var både gripande och underhållande. Det är en TV-serie som alla borde se.

9 kommentarer:

Stekspaden sa...

1. Breaking Bad - Älskar den precis lika mycket som jag gjort sedan första avsnittet
2. Justified - I princip lika bra som andra säsongen. Riktigt färgstarka karaktärer.
3. Boardwalk Empire - Har bara blivit bättre för var säsong.
4. Mad Men - Lite för mycket fokus på Megan. Plus för mindre Betty och minus för mindre Peggy.
5. Homeland - Klart svagare (framför allt andra hälften) än förra säsongen men fortfarande riktigt spännande.
6. Fresh Meat - Det händer egentligen inte så mycket men karaktärerna är så gjutna så det har inte så stor betydelse.
7. Veep - Årets helt klart roligaste komediserie. Snabba, sarkastiska replikskiften och Julia L-D har äntligen fått en roll som matchar Elaine.
8. Luck - Tyvärr fick Luck aldrig chansen att utvecklas till den storserie det antagligen hade blivit om den hade fått fortsätta.
9. Girls - Skön serie långt ifrån mainstream-träsket.
10. The Walking Dead - Klart bästa säsongen hittills även om det finns mycket att förbättra fortfarande.

Hedersomnämnande - Dexter, Game Of Thrones, Louie, Sons Of Anarchy, Parks and Rec, Puberty Blues, Peep Show
Inte sett klart - Damages
Största besvikelse - The Newsroom - Mer självgod serie får man leta efter. Att dessutom alla kvinnliga karaktärer är totalt inkompetenta och kärlekshistorierna pinsamma gör inte saken bättre.

Henrik Valentin sa...

Tjenare Stekspaden!
Vad hände med din egen blogg? Känns som du har mycket att tipsa om ju :)

Tack för listan!

Justified såg jag bara halva första säsongen av, sedan glömdes den bort av någon anledning. Men den är alltså värd att kolla upp? Låter lovande om den håller hög kvalitet rakt igenom. Såg att fjärde säsongen börjar snart också.

Boardwalk Empire är nästa projekt jag ska ta mig an. Blev ganska uttråkad av första säsongen när det begav sig och gav upp efter fem avsnitt. Men hade tänkt börja se den från början igen. Har hört från flera håll att den ska vara riktigt bra. Har också hört nåt om ett Taxi Driver-inspirerat avsnitt i tredje säsongen vilket såklart låter intressant :)

Blev inte lika förtjust i Veep som dig, men visst var den rolig med en hög lägstanivå. Luck såg jag inte och The Walking Dead har jag aldrig gett en chans. Dels för att jag tycker serietidningen det bygger på är ganska tråkig (har visserligen bara läst de tio första numren, men det kändes rätt tydligt hur det skulle fortsätta) och dels för att jag tycker zombies är tråkiga och fantasilösa (däremot ska ju det nya data-/TV-spelet vara en höjdare och har fått extremt höga betyg överallt, så det ska jag ge en chans). Det är också anledningen till att jag vägrar Game of Thrones. Överdoserade på fantasy, scifi med Warhammer, rollspel, böcker och all annan skit när jag var yngre och nu är jag allergisk, med några få undantag.

Just nu ser jag senaste Dextersäsongen. Hade haft andra halvan av säsong 6 kvar att se sen förra året, men såg igenom avsnitten i förra veckan (inte särskilt bra, men lite bättre än vad jag hade väntat mig). Den sjunde säsongen är jag också lite tveksam till. Har sett tre avsnitt och tycker det känns ganska hjärndött hittills, men klart underhållande är det.

Sons of Anarchy gav jag upp för 50e gången med en tredjedel kvar av säsongen. Jag har allvarliga problem med den serien och hur den har utvecklats. Älskade den andra säsongen men sedan dess har serien varit usel, i varierande grad. Det fanns några scener i början av den här säsongen som fick mig att vilja tro på serien igen men sen fanns det så mycket som kändes pinsamt, äckligt, billigt, omoget och meningslöst. Kurt Sutter framstår alltmer som en fullständig psykopat och hans värderingar och människosyn som skiner igenom hela tiden är djupt oroväckande. Känner mig alltid lite smutsig när jag ser SoA. Men eftersom jag en gång gillade serien så mycket kanske jag kommer återvända än en gång...

Och slutligen - det här blev skitlångt, det var inte meningen, men har inte så många att diskutera TV-serier med - så håller jag med om Newsroom. Såg visserligen bara de två första avsnitten men dialogen och karaktärerna kändes helt vansinniga och verklighetsfrånvända. Trots att jag har svårt att se någon charm alls med serien verkar det ju vara många som diggar den...

God fortsättning!

Stekspaden sa...

Jag insåg att jag är betydligt bättre på att titta på tv än att skriva om det. Men jag uppskattar att diskutera det med andra som har bra smak. :)

Har du sett första halvan av säsong 1 av Justified så tycker jag helt klart du ska fortsätta. Det är nämligen den klart svagaste delen och det är först i slutet av den säsongen skaparna börjar få grepp om vilken slags serie de vill göra. De rena proceduralavsnitten försvinner nästan helt och ersätts av säsongslånga betydligt mer intressanta "arcs".

Sen när du lärt känna och älska karaktärerna och skådisarna i Justified så kan du gå vidare till The Shield (Walton Goggins) och Deadwood (Timothy Olyphant) som jag har för mig att du ännu inte sett.

Dexter säsong 7 tycker jag är ett stort kliv framåt efter sexans menlösa Big Bad. Bara hoppas att åttonde och sista säsongen lyckas knyta ihop ett värdigt slut på en serie som jag trots allt rankar väldigt högt.

Vad tycker du förresten om An Idiot Abroad och Karl Pilkington? Du gillar ju Ricky Gervais så det borde vara nåt för dig?

Henrik Valentin sa...

Då ska jag nog ge Justified en chans till då. Stämmer att jag har Deadwood kvar att se. Har tänkt se den i flera år, men det blir aldrig av, men i år ska jag nog se den, om jag så ska tvinga mig själv till det :)

The Shield har jag inte heller sett, men nästa serie för mig blir nog Boardwalk Empire, kanske blandat med lite Justified :)

Har sett ytterligare några avsnitt av den sjunde Dextersäsongen nu och har börjat tycka den är riktigt bra. Det har ju alltid varit en väldigt skön serie att titta på, som klarar av att blanda ren underhållning och tyngre frågor på ett föredömligt sätt. De senaste avsnitten har jag blivit påmind om hur mycket jag faktiskt gillar serien och karaktärerna. Hoppas förstås också att den avslutande säsongen blir bra :)

Jag älskade verkligen The Office och Extras och har sett båda serierna flera gånger, med sedan dess har Ricky Gervais sjunkit mycket i mina ögon. Tycker inte alls han lyckats förvalta det som gjorde honom speciell på ett bra sätt. Standupen (det jag sett) har varit OK (men inte mycket mer), Hollywoodfilmerna har varit bedrövligt usla medan egna Cemetery Junction var oväntat fin och älskvärd. Angående An Idiot Broad såg jag första säsongen och hälften av den andra och hade faktiskt ganska kul med serien, men släppte den för att jag inte gillar hur Karl Pilkington hela tiden gestaltas. Förstår inte riktigt varför han skulle vara en "Idiot" när Gervais och Merchant känns som skolans värsta mobbare. Får lite ont i magen av att se deras översittarfasoner och hånfulla inställning till Pilkington och när hela programmet är uppbyggt kring den inställningen förstår jag inte riktigt var det roliga ligger. När det inte längre är pinsamma och märkliga situationer som står i centrum utan föraktfull mobbning och hån känns det inte särskilt kul. Men säsong tre kanske är bättre? Hade stora problem med förra årets Life's too short av samma anledningar...

Stekspaden sa...

Jag har aldrig varit nån större fantast av Ricky Gervais serier. Extras var den första jag såg och även om den hade sina poänger så gjorde den inte några större intryck på mig. The Office försökte jag mig på för några år sedan men orkade precis igenom första säsongen. Av någon anledning så ligger den på den fel sida gränsen för mig när pinsamhet är roligt eller bara pinsamt. Jag gillar ju Curb och Klovn men det är nåt med The Office som jag inte kan sätta fingret på som helt enkelt inte klickar för mig.

Behållningen med An idiot abroad är helt klart Karl Pilkington. Han har en så speciellt och cyniskt sätt att se på världen som jag till viss del kan känna igen mig i. Eftersom jag tycker att det inte verkar som att han bryr sig särskilt mycket om Rickys mobbing så är det inte direkt något som stör mig nämnvärt. Jag har bara sett ett avsnitt av den tredje säsongen (pga av brist på engelsk undertext) men tycker helt klart att det är ett lyft att para ihop honom med den helt motsatta personligheten som Warwick Davis besitter.

Nu har jag precis sett klart Line of Duty. Väldigt tight och spännande serie även om jag tyckte att slutet var lite märkligt. Att sluta med "vad hände sen"-texter kändes som att de nästan försökte få till någon slags dokumentär känsla som jag inte tyckte passade in.

Även om engelska dramaserier nästan aldrig gör en riktigt besviken så föredrar jag de amerikanska. Jag gillar de längre amerikanska säsongerna där man oftast verkligen hinner lära känna karaktärerna på ett annat sätt.

Henrik Valentin sa...

Första gången jag såg The Office var när serien visades på SVT första gången och då var jag 15 år gammal, och mina favoritkomediserier var typ Simpsons och South Park, så The Office var verkligen något helt nytt. Vet inte om jag hade fastnat för den på samma sätt idag, men då gjorde den ett väldigt stort intryck och jag såg avsnitten flera gånger och memorerade repliker osv. Nu tror jag inte att den hade känts lika speciell, men när man ser många andra komediserier som gjorts efteråt inser man hur banbrytande den var och hur mycket den påverkat modern TV-humor. Borde faktiskt se om den snart :)

Det kommer tydligen en andra Line of Duty-säsong i år (?) och det ska bli spännande att se hur de spinner vidare på storyn. När det gäller TV-serier tycker jag att det är som med böcker; sålänge de är riktigt bra får de gärna vara hur långa som helst, men istället för att vara medelmåttiga och utdragna föredrar jag när de är korta och intensiva. Brittiska TV-serier känns ju oftare som uppdelade filmer än TV-serier, om man jämför med de flesta amerikanska serier. Men jag tycker ofta det är skönt att man kan se en riktigt bra TV-serie på bara några kvällar och inte behöva vänta i månader och år på att det ska ta slut. Men vissa serier som man verkligen fastnar för hade man ju förstås gärna sett mycket mer av :)

Henrik Valentin sa...

Jag såg klart den sjunde Dextersäsongen igår och måste säga att jag blivit väldigt entusiastisk över serien igen. Det hände många spännande grejer under säsongen och det kändes som karaktärerna tilläts växa på ett sätt som de inte kunnat göra tidigare. Gillade också hur de fokuserade på karaktärernas relationer till varandra, istället för att lägga all energi på en "superskurk". Ser mycket fram emot nästa säsong nu :)

P.J. sa...

Jag hinner bara med musik och litteratur, för det mesta. Även konst och film, om än inte lika mycket. TV-serier lyckas jag aldrig kunna följa. Inte ens om jag har alla avsnitt hemma. Såg sporadiskt Treme, och gillade det, men blev aldrig att jag såg det. Homeland kände jag inte alls för. Den enda serie som jag har sett de senaste åren har varit Boardwalk Empire, fast efter första säsongen som jag älskade, när SVT tydligen slutade sända (?) har det inte heller blivit av.

Henrik Valentin sa...

Jag får känslan av att TV-serier har tagit över romanens roll för många människor. Många gånger ligger TV-serier närmare romaner i struktur och dramaturgi än de flesta filmer och när många plöjer TV-serier säsongsvis är det kanske det närmaste de kommer att "läsa" en bra roman. En ganska tråkig utveckling egentligen, när det verkar som de flesta trots allt är svältfödda på bra berättelser och nöjer sig med, ofta halvdana, TV-serier.

Jag själv ser nästan aldrig TV-serier "på TV", utan det är nedladdning som gäller till 100%, som för så många andra. Det känns nästintill omöjligt att följa en TV-serie på vanlig TV när man vant sig vid att kunna se avsnitten när man vill.

SVT känns verkligen inte som ett föredöme när det gäller TV-serier. De visade ju första säsongen av Treme också, men sen blev det tyst. Det är tråkigt att det bara är de som aktivt letar, läser insatta bloggar osv. som har möjlighet att upptäcka de riktigt bra serierna idag.