Årets bästa TV 2012

Året börjar lida mot sitt slut och såhär i mellandagarna har man gott om tid att reflektera över det gångna året. Här kommer alltså en sista årsbästalista från mig, och den här gången går jag igenom de tio TV-serier som jag gillat mest i år. Perfekt för dig som inte känner att du har något kul att titta på och behöver något att göra i helgen. Att stanna inne framför TVn på nyårsafton har alltid varit en hit och det är lika bra att du står över den där pinsamma fyllan och den svenniga skrytfesten i år också. Behåll både fingrar (undvik åtminstone raketer på fyllan!) och det goda samvetet och bli en kulturell och intellektuell upplevelse rikare istället!

Det konstiga med den här listan är att jag de senaste månaderna har gått omkring och tänkt att det varit ett ovanligt bra TV-år, men när jag satte mig för att skriva ned tio riktigt bra serier som visats i år fick jag ganska stora problem. Jag blev påmind om att det under hela våren i princip inte visades något som var direkt sevärt och att de allra bästa serierna som jag sett i år inte varit helt färska. I våras tog jag mig till exempel igenom hela The Wire (avslutades 2008), vilket var en stor upplevelse, och i somras såg jag den fantastiska danska komediserien Klovn (avslutades 2009), som blivit en personlig favorit och står sig som en av de roligaste TV-serier jag sett. Men självklart har det visats en hel del bra serier i år, så många att flera riktigt trevliga serier inte fick plats på listan, och här följer alltså mina tio favoriter. 

1. Treme (Säsong 3)
Treme är löjligt förbisedd av såväl kritiker som vanligt folk. Utan någon direkt anledning dömdes den ut efter de första avsnitten och sedan dess känns det inte som att serien har fått någon upprättelse. För mig började min kärlek till Treme med min kärlek till New Orleans, men efter seriens tre säsonger har det blivit uppenbart att jag hade älskat serien oavsett var den utspelade sig. Treme blir bara bättre för varje säsong och avsnitt och jag älskar David Simon för att han vågar göra den här serien, när han lika gärna kunnat göra en andlig uppföljare till The Wire och fått publiken och kritikernas godkännande. Treme skildrar vanliga människor, de flesta mycket sympatiska, och deras mycket vanliga liv. Serien är helt befriad från klyschor och såpiga intriger. Allt känns äkta och nedtonat, men med den fantastiska regin och de otroliga skådespelarna blir ändå allt många gånger mer gripande och rörande än alla andra dramaserier. Det finns inga andra TV-serier som Treme. Rent dramaturgiskt är den helt unik, med ett hoppande mellan olika karaktärer och händelser som aldrig påminner om hur en vanlig TV-serie brukar se ut. Det finns inga cliffhangers eller billigt effektsökeri i Treme utan David Simon litar på att de som tittar är tillräckligt intresserade och insatta för att hänga med i hans berättelse om världens mest fascinerande stad. Säsong 3 av Treme var den bästa hittills. Lika solidarisk och värmande som upprörande och omskakande. Treme är stor TV som alltför många missar. För mig känns ofta Treme som en både bättre och mer angelägen TV-serie än The Wire då den på ett annat sätt skildrar ett helt samhälle och vanliga människor står i fokus. Nästa år kommer den avslutande fjärde säsongen, som (antagligen till följd av dåliga tittarsiffror) blir kortare än de andra med endast fem avsnitt. Det ska bli otroligt spännande att se hur Simon och de andra väljer att avsluta serien och jag kommer sakna Treme något oerhört när den har tagit slut. Det här är en sorts TV-serie som kanske aldrig kommer göras igen.

2. Puberty Blues (Säsong 1)

Australiensiska Puberty Blues knockade mig totalt i somras. Det är utan tvekan den starkaste ungdomsskildringen som visats på TV sedan den legendariska high school-serien Freaks and Geeks och liksom den serien låter Puberty Blues oss följa med tillbaka i tiden, till skarven mellan 70- och 80-talet. Med finstämd regi och perfekta skådespelare lyckades man återskapa ett vemodigt och soligt 70-tal där det viktigaste för de två tonåriga tjejerna i huvudrollerna är att passa in i det tuffa surfargänget. De får snart en varsin cool pojkvän, vilka inte drar sig för att utnyttja tjejerna och fullständigt behandla dem som skit. Puberty Blues är ett otroligt starkt drama om att hitta sig själv i en värld som stormar. Serien utgår från en kort 70-talsroman, och man lär ha tömt den ordentligt på innehåll för att få till seriens åtta avsnitt, men eftersom serien var en stor hit i Australien (förhoppningsvis hittar den till Sverige inom en snar framtid!) kommer en andra säsong nästa år. Jag är väldigt förväntansfull. För er som vill se Puberty Blues finns hela serien att se på YouTube.

3. Damages (Säsong 5)
Damages fick till slut en värdig avslutning. Trots stora skådespelare i huvudrollerna har Damages varit en serie som haft det ovanligt tufft, och både har sågats och hyllats emellanåt. Efter ett plötsligt avslut med den tredje säsongen återuppstod serien på en annan amerikansk kanal förra året och serien fick två avslutande säsonger. Jag var lite tveksam till Damages när serien började visas 2007 och var som mest hyllad, men jag har i princip varit ett övertygat fan sedan slutat av första säsongen och har aldrig förstått de som tvivlat och klagat på serien. För mig har Damages varit en fulländad spänningsserie från början till slut, och den femte säsongen var inget undantag. Den spännande WikiLeaks-inspirerade storyn till trots handlade allt om den slutliga uppgörelsen mellan Ellen Parsons och Patty Hewes. Rose Byrne och Glenn Close gjorde sina roller bättre än någonsin och lösa trådar från tidigare säsonger knöts ihop på ett väldigt tillfredsställande sätt. De avslutande scenerna satte punkt för serien på ett sätt som passade serien, och dess budskap, utmärkt. Jag kommer alltid minnas Damages med värme.

4. It’s Always Sunny in Philadelphia (Säsong 8)
Vad är det som får mig att beundra Charlie Day och de andra i ”Sunny” så mycket? Kanske är det deras fantastiska värme och charm som skiner igenom mer och mer för varje säsong? Kanske är det deras opretentiösa anslag? Eller så är det helt enkelt deras galet roliga humor? Det finns hursomhelst ingen komediserie som får mig att skratta lika mycket som ”Sunny” nuförtiden. Jag har sett en hel del komediserier i år och jag håller med de flesta om Louies storhet (trots att den tredje säsongen av Louie var sinnessjukt ojämn med några fantastiska avsnitt och några som mest kändes utdragna och sega) och Girls poänger (trots att det är årets mest överdrivet hajpade serie) men när det gäller antalet skratt och ren underhållning finns det ingen serie som tar ”Sunny”. Det finns överhuvudtaget ingen serie som är lika mycket arbetarklass och som vågar ta sig samma friheter. Ibland blir det ojämnt, och det är stora skillnader mellan de bästa och de sämsta avsnitten, men det är inte någon South Park, utan lägstanivån är alltid väldigt hög. Det är lätt att döma ut Charlie och grabbarna som ett gäng ointelligenta svin men om man ger serien en ärlig chans (kolla särskilt in de två senaste säsongerna!) inser man att den är smartare, och mer sympatisk, än det mesta som visas på TV.

5.  Homeland (Säsong 2)
Någonstans i mitten av den andra säsongen av Homeland blev det trendigt att hata serien och ta varje tillfälle att såga den. Åtminstone på nördiga hemsidor och bloggar. Som jag förstod det handlade det mest om att många tyckte att serien hade förlorat sin trovärdighet. Till de personerna vill jag fråga: Vilken jävla trovärdighet? Var Homeland någonsin en trovärdig serie och finns det någon som har tyckt att seriens största behållning är dess realistiska skildring av CIA och terrorister? Fan heller, Homeland handlar i princip bara om relationen mellan Carrie och Brody. Det är den relationen som är seriens kärna och så länge övriga delar av serien fortsätter vara tillräckligt spännande (och det var de väl?) är jag helnöjd med serien. Andra gnällde över att Brodys dotter Dana fick för mycket utrymme och att hon var för gnällig. Själv tycker jag hon är seriens största behållning efter Carrie och Brodys stolligheter, och med tanke på att hennes farsa som varit frånvarande under hela hennes uppväxt visar sig vara en terrorist och hon dessutom varit med och orsakat en annan människas död tycker jag hon klarar läget ganska bra.

6. Fresh Meat (Säsong 2)
Fresh Meat är en märklig serie. Intrigen är egentligen väldigt konstig och ingen av karaktärerna kan må särskilt bra psykiskt. Det är en väldigt skruvad universitetsskildring som fungerar oväntat bra och man bryr sig verkligen om karaktärerna. Blandningen mellan märklig humor och skruvat drama känns unik och påminner om få andra TV-serier.  Fresh Meat skapades av Jesse Armstrong and Sam Bain (som överlåtit manusförfattandet åt andra talanger) som också ligger bakom Peep Show, en av mina absoluta favoritserier som i år var tillbaka med sin åttonde säsong, efter ett uppehåll på två år. Det här året var dock Fresh Meat betydligt bättre än Peep Show, som fortfarande är en fantastiskt rolig serie men inte riktigt lyckades leva upp till de höga förväntningar som jag byggt upp när den var borta.  Som jag förstått det har Fresh Meat gjort succé i Storbritannien och nästa år är serien tillbaka med en tredje säsong. Jag längtar.

7. Breaking Bad (Säsong 5)
Breaking Bad befinner sig idag på ett ställe som jag aldrig hade väntat mig när serien började. Alla mina sympatier för Walter är bortblåsta, han är en av de vidrigaste karaktärer man har kunnat följa på TV i år, och det enda jag hoppas på är att Jesse lyckas ta sig levande ur den kniviga situationen, när serien slutar nästa år. Den femte säsongen, som märkligt nog är uppdelad i två delar där den avslutande halvan kommer visas nästa sommar, var dock väldigt spännande. Det kändes som att det hände mer i serien än tidigare. Tempot var högre och premisserna sjukare än någonsin förr. Breaking Bads största förtjänst är de duktiga skådespelarna och den tighta regin, för jag vet inte om jag längre är överdrivet intresserad av storyn, även om det förstås kommer bli en galet spännande final. Det konstigaste den här säsongen, som väckte mycket uppmärksamhet bland tittarna, var manusförfattarnas vilja att övertyga oss om att allt det som hänt under serien (och det är mycket) bara utspelat sig under ett enda år. Det kändes konstigt att en serie som annars jobbar hårt för att vara trovärdig ville få oss och tro på en sådan ganska märkvärdig sak, som hade varit så lätt att fixa till i manus. Walter gick från en misslyckad kemilärare som nyss diagnostiserats med cancer till fullfjädrad mördare och iskall sociopat, och världens bästa knarkkock, på ett år. Starkt jobbat. 

8.  Line of Duty (Säsong 1)
Vi fick inget This is England 1990 i år men medan vi väntar fick vi se This is England-Lol som en oerhört cool kvinnlig polis i den tighta och spännande kriminalserien Line of Duty. Och som det inte räckte med Lol gjorde Martin Compston, mest känd för huvudrollen i Ken Loachs socialrealistiska mästerverk Sweet Sixteen från 2002, huvudrollen. Line of Duty är ännu en perfekt brittisk TV-serie där manus, regi och skådespel är i absolut toppklass. Serien är ett föredöme för alla amerikanska TV-serier som drar ut på handlingen och går på tomgång. I Line of Duty finns inte en död minut. Andra sevärda brittiska TV-serier som visats i år men inte fick plats på listan är den fenomenala advokatserien Silk, som avverkade sin andra säsong, nya serien Hit & Miss med Chloë Sevigny som transsexuell yrkesmördare och andra säsongen av den drabbande Accused (som heter Anklagad på svenska, och har visats på SVT).

9. Med Men (Säsong 5)
Den femte säsongen av Mad Men var den kanske tråkigaste hittills. Jag gillar verkligen Mad Men men har hela tiden haft väldigt svårt för seriens mediahype. Det känns som att tidningarna (åtminstone här i Sverige där Mad Men-skriverierna alltid har varit löjliga) väljer ut en, och endast en, TV-serie som de kan skriva om och hylla. Länge var det The Wire men de senaste åren är det Mad Men som allt handlat om. Märkligt, med tanke på alla andra fantastiska TV-serier som aldrig får någon uppmärksamhet. Den femte säsongen av Mad Men tillhörde kvinnorna. De manliga karaktärerna, som det mesta kretsar kring, var tråkigare än någonsin tidigare. De fortsatte bete sig som svin och var allmänt ointressanta, medan kvinnorna i serien kändes betydligt mer spännande. Dels var det storbystade Joan som till slut vågade konfrontera sin vidriga karl, dels var det Betty Draper som blev överviktig och dels var det Don Drapers nya fru Megan och hennes skådespelarambitioner. Men framförallt var det kanske 13-år gamla Kiernan Shipka som spelar Don Drapers dotter Sally som imponerade allra mest. Mad Men är fortfarande stor TV och det ska bli spännande att se hur det fortsätter nästa år.

10. Torka aldrig tårar utan handskar
Egentligen kanske Louie eller Girls hade passat bättre på en tionde plats, men eftersom jag ändå är svensk känns det som att jag borde ha med något svenskt på listan. För även om jag nästan uteslutande tittar på amerikanska och brittiska TV-serier görs det ju bra TV här hemma också, även om det är ganska sällan. Jonas Gardell-serien Torka aldrig tårar utan handskar var årets utan tvekan bästa svenska TV-serie. Den kändes viktig och upplysande, samtidigt som den var både gripande och underhållande. Det är en TV-serie som alla borde se.