Lars Hård – Jan Fridegård

Jag har haft en hel del litterära hjältar i mitt unga liv. När jag var liten var det Robin Hood och Asterix som gällde. I de tidiga tonåren var det Spider-man och Wolverine som fick min hjältedyrkan. Någonstans på gymnasiet tror jag att min uppfattning om hjältebegreppet förändrades och jag började se så udda figurer som Mästaren och Margarita-Woland och Ignatius J. Reilly från Dumskallarnas sammansvärjning som hjältar. De senaste åren har nog min litterära favorithjälte varit Karl Ove Knausgård, i dubbel bemärkelse. För att en karaktär i en bok ska ta steget från att vara en sympatisk och älskvärd figur till att bli en fullfjädrad hjälte att beundra krävs en del egenskaper. Dels krävs ofta coolhet och en tuff, gärna antiauktoritär, attityd men framförallt ska karaktären ifråga ha egenskaper, tankar och drifter som är så allmänmänskliga att - oavsett hur konstiga och märkliga de är i övrigt - man kan identifiera sig med dem på ett djupare plan. Den senaste veckan har jag fått en ny litterär hjältefigur, nämligen Lars Hård från Jan Fridegårds suveräna 30-talsroman med samma namn. Lars Hård är en fantastisk karaktär på alla sätt. Han är visserligen ganska konstig, och gör en hel del inte särskilt genomtänkta och osympatiska saker genom boken, men överlag är han en ung man som lyckas greppa tag om mig och verkligen beröra med sitt tuffa levnadsöde i 30-talets Uppland.

I höstas skrev jag om min nyvunna kärlek till Moa Martinson och hennes självbiografiska roman Mor gifter sig. Sedan jag skrev om den boken har jag läst de två andra böckerna i samma serie, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Båda var lika bra som den första boken, med samma flyt i språket och lika gripande i sin klarsynta skildring av förra sekelskiftets Sverige. Min bekantskap med Moa Martinson har verkligen gett mersmak och den senaste tiden har jag släpat hem en hel del klassisk svensk arbetarlitteratur från biblioteket. En av de böcker som jag tagit med hem är alltså Jan Fridegårds Lars Hård, i ett mycket fint exemplar från 60-talet, i en speciell ”bibliofilupplaga” tryckt endast i tusen exemplar illustrerad med snygga, grova svartvita teckningar. Det är en bok som jag gärna blir sedd med på offentliga platser. Lite ytlig som jag är kan jag ibland se böcker som accessoarer, och precis som en diskret pin med favoritbandet på jackan går en intressant bok under armen de flesta förbi, men några, särskilt coola och pålästa individer, kommer garanterat uppmärksamma den lilla detaljen och i det ögonblicket känns det som att något lite speciellt händer. Tänk vad fantastisk det skulle vara om det återigen skulle bli trendigt att läsa gammal svensk arbetarlitteratur, det är precis vad vår tid behöver. Men låt oss återgå till Lars Hård, som från början gavs ut som en trilogi kortare böcker åren 1935 och 1936. Handlingen kretsar kring Lars Hård, som när boken tar sin början är 25 år gammal och nyligen har återvänt till sin hemsocken i Uppland. Han ser ingen större poäng med meningslöst arbete och under bokens första hundra sidor driver han mest omkring och försöker få unga överklasstjejer att ligga med honom i skogen. Han måste onekligen ha varit väldigt charmig för det går väldigt lätt för honom att få omkull de där kvinnorna. Snart börjar han få arga brev från en kvinna som påstår att han gjort henne gravid. Han hävdar att det är en omöjlighet, det går inte ihop tidsmässigt, och han ignorerar breven men ett år efter att barnet fötts och Lars inte kunnat, eller velat, betala något underhåll blir han ivägskickad på straffarbete. Där tar hans liv en tuff vändning…         

Lars Hård är en fantastisk roman som knockade mig redan på första sidan. Man tror inte att en svensk arbetarroman från 30-talet kan vara så här rolig och frispråkig, och skriven med ett sådant suveränt flyt, att man blir helt paff över Fridegårds genialitet. Det råder ingen tvekan om att Lars Hård är stor litteratur. Fridegård har en ganska udda humor och boken är full av märkliga lustigheter och konstiga situationer, men framförallt är den en politiskt angelägen samhällsskildring och en väldigt närgången studie av en ung man som inte riktigt kan acceptera sin, och sin samhällsklass, lott i livet. Det handlar mycket om fattigdom, utanförskap och utsatthet men lika mycket om livets stora frågor. Som läsare sympatiserar man med Lars Hård och förstår hans ifrågasättande av samhället och arbetet. Allteftersom Lars Hård utvecklas under bokens gång förändras hans till en början naiva och uppkäftiga personlighet till något mörkare och mer desperat, bränd av både livet och samhället, och framåt slutet är han en desillusionerad karaktär präglad av ångest. Man vill inte släppa taget om honom. Lyckligtvis skrev Fridegård en uppföljare 15 år senare, ”Lars Hård går vidare” från 1951, där man ska få veta vad som hände honom efter händelserna som avslutar den här boken. Uppföljaren står hemma hos mina föräldrar i Norrköping och jag ska definitivt plocka upp den när jag åker dit för att fira jul.

Jag är väldigt fascinerad av 30-talets svenska arbetarlitteratur och under året som kommer hoppas jag kunna gräva ner mig i ytterligare några mästerverk. Lars Hård känns som en ny favorit som jag kommer minnas med värme och glatt rekommendera till alla som jag tror skulle kunna uppskatta den. Vad är det då som gör Lars Hård till en hjälte? Framförallt är det att han vägrar ge vika för samhällets normer och krav, att han håller huvudet högt hur illa det än går och att han fortsätter kämpa. Sen hjälper det förstås att jag kan relatera till många av de frågor han brottas med och även om jag inte skulle hantera problemen på samma sätt tappar man aldrig respekten för Lars Hård och hans kamp för en dräglig tillvaro. Om John Lennon hade läst Lars Hård (jag tror dessvärre inte att den finns översatt till engelska?) hade han nog haft den gode Lars framför sig när han skrev Working Class Hero, för han är verkligen sinnebilden av en sådan.  Skulle jag göra en svensk superhjälte hade jag döpt honom efter Lars Hård och låtit honom slåss mot samhällets orättvisor i den gamla statarsonens namn. Lars Hård är en riktig hjälte.