Skivan jag missade

Det finns så mycket musik som man missar, som försvinner i bruset av all annan musik som ständigt ges ut. Större delen av den musik man aldrig hör kanske inte bör ses som någon större förlust, men ibland går man miste om de där självklara mästerverken med förmågan att, åtminstone tillfälligt, förändra ens liv. Ibland känns det väldigt orättvist när man tänker på vilken musik som uppmärksammas i tidningar och på internet. Det ges ut en enorm mängd skivor nuförtiden och som någon motreaktion mot det faktum att man aldrig kommer kunna höra all musik man vill höra är det några fåtal skivor som får extremt mycket uppmärksamhet, medan andra förbises helt och hållet. Det känns ibland som att det inte finns någon rättvisa alls när det gäller vilka skivor som ska lyftas fram och vilka som ska glömmas bort. På min lista över 2012 års bästa skivor var det till exempel flera skivor som inte ens recenserades i svenska tidningar. En natt förra veckan upptäckte jag en av förra årets bortglömda mästerverk, vars existens jag knappt kände till. I min trötthet skulle jag välja någon musik att somna till och bläddrade igenom musiken som jag lagt in på min telefon. Jag blev lite glad när jag trodde mig hitta svenska Taken By Trees senaste skiva där, för jag hade inget minne av att jag hade laddat ned den. Men när jag började lyssna var det något som kändes väldigt obekant och i min trötthet tog det någon låt för mig att inse att jag lyssnade på något helt annat. Och så föll jag för den amerikanska gruppens Lost In The Trees skiva A Church That Fits Our Needs, en skiva som jag insåg att jag hade läst om förra våren och därefter laddat ned och uppenbarligen fört över till min telefons minneskort men sedan glömt bort utan att lyssna på den. A Church That Fits Our Needs är en fin och oväntad upptäckt, och jag är väldigt glad att jag snubblade över den för det är få nya skivor som lyckas beröra mig på samma sätt känslomässigt.

A Church That Fits Our Needs är Lost In The Trees andra skiva och den har en ovanligt personlig och känslosam utgångspunkt. Bandets ledare Ari Picker, som skriver och komponerar alla låtar själv, har gjort hela skivan som en hyllning till hans mamma som tog livet av sig för några år sedan. Hennes bild pryder omslaget och med skivan vill Ari lyfta fram moderns alla positiva och fina sidor så att hennes minne blir något vackert och storslaget. Med ett sådant tema är det förstås omöjligt att värja sig mot A Church That Fits Our Needs. Det är en skiva som innehåller så mycket känslor och liv att man måste beröras och gripas tag av låtarnas inneboende kraft. Deppigheten och mörkret i den obegripligt tunga situationen samsas med Aris uppenbara livsglädje och viljan att hylla sin döda mamma. Det hade varit vackert och oemotståndligt även om musiken låtit fruktansvärd, men lyckligtvis är även den musikaliska delen av skivan fulländad. Ari är klassiskt skolad och gör popmusik som hämtar lika mycket från modern amerikansk folkrock som klassisk musik. Arrangemangen är storslagna och mer komplexa än den mesta popmusik som spelas in idag. Tankarna går till artister som Rufus Wainwright, The Decemberists, Fleet Foxes och Frida Hyvönen, men samtidigt känns det som att Lost In The Trees har hittat sitt eget uttryck och sound. A Church That Fits Our Needs är ett fantastiskt album och det känns tråkigt att det inte fått mer uppmärksamhet. Det är en skiva som de flesta borde kunna uppskatta och dess sätt att adressera tunga och jobbiga frågor gör att den känns ”klassisk” på ett sätt som få skivor lyckas med idag. Hade jag upptäckt den tidigare hade den definitivt haft en plats på min årsbästalista. I väntan på det nya årets första mästerverk (själv är jag väldigt förväntansfull inför Girls-ledaren Christopher Owens soloskiva Lysandre som kommer nästa vecka och Hästpojkens nya album som kommer i februari) tycker jag du ska bekanta dig med Lost In The Trees. För de som vill lyssna finns det mycket att hämta där.