Cloud Atlas-filmen

Cloud Atlas-filmatiseringen hade svensk premiär i fredags och det är en film som jag, lätt oroad, hade sett fram emot ganska länge. Jag är väldigt förtjust i David Mitchells förlaga, som jag recenserade här på bloggen för några år sedan, och hade ganska svårt att föreställa mig hur filmen skulle gestalta sig. Boken är full av intressant och tänkvärt innehåll, men den känns inte särskilt lämpad som film. Då hade vilken som helst av hans andra romaner passat bättre för filmatisering. Mest önskar jag mig en finstämd filmatisering av hans bästa roman Black Swan Green, men förstås kan jag förstå charmen med att ge sig på utmaningen att filmatisera Cloud Atlas. Som boken är skriven vore det ett vansinnesprojekt att göra en ordagrann filmtolkning. En film kräver en tydligare röd tråd, en enklare ramberättelse och en annan struktur. Cloud Atlas-filmen har känts som ett spännande projekt från första början och när de tre regissörerna, Tom Tykwer och Matrix-syskonen Wachowski, presenterade den första trailern förra våren blev jag försiktigt entusiastisk. Det kändes smått otroligt att de skulle lyckas med filmatiseringen fullt ut men deras optimism och filmiska mod gjorde mig förhoppningsfull. När filmen så hade premiär i USA i höstas dog mitt intresse ganska kraftigt när filmen fick mycket ljumna recensioner och beskrevs som en av 2012 års största floppar. Oscarsnomineringar var uppenbarligen bara att glömma och utan att ha sett filmen ställde jag in mig själv på att Cloud Atlas inte skulle vara särskilt bra eller lyckad. Igår såg jag den till slut och blev, helt oväntat eftersom jag hade väntat mig en fiaskoartad tolkning av en lysande bok, väldigt positivt överraskad. Cloud Atlas lyckas inte med allt den företar sig men de tre timmarna bjuder på mer intressanta idéer och filmiskt nytänkande än någon storproduktion från Hollywood gjorde under 2012.    

De tre regissörerna har lyckats få med det mesta från David Mitchells bok på ett snyggt och väl sammanhängande sätt. Där den litterära förlagan bestod av sex avgränsade berättelser, berättade en i taget med olika stilar och tempo, har regissörerna av filmen valt att stycka upp berättelserna och klipper mellan dem i ett vansinnigt tempo. Cloud Atlas är en väldigt snyggt klippt film där vi tar del av de olika historierna i väldigt korta sekvenser, sällan mer än en minut innan det är dags att byta story och miljö igen. De tre timmarna går väldigt snabbt men, åtminstone för mig som är välbekant med storyn, är det aldrig svårt att hänga med. Det är en radikal förändring jämfört med bokens lugna tempo men en nödvändig sådan för att Cloud Atlas ska fungera som film. En annan tydlig skillnad är att bokens reinkarnationstema, som inte var så tydligt uttalat i boken och aldrig helt uppenbart, har fått en central plats i filmen. Här är det meningen att vi ska tolka hela filmens handling och dess många karaktärer som varandras reinkarnationer, att deras själar vandrat genom historien och världen. För att förstärka det här temat har man valt att låta de flesta av filmens skådespelare gestalta flera olika karaktärer i de olika delarna. Det är ett grepp som har fått en hel del kritik, men jag uppskattar det mycket. Visst ser det ibland löjligt och konstigt ut när skådespelarna totalsminkas för att ändra kön och etnicitet men det tillför filmen något speciellt och eget, som jag inte riktigt har sett tidigare. Förmodligen har den tidigare Matrix-brorsan Laurence Wachowskis, numer Lana, könsbyte mycket med det här udda beslutet att göra och det gör att filmen känns kul och aktuell också ur ett sexualpolitiskt perspektiv.

Många kommer tycka att Cloud Atlas är det flummigaste de har sett på länge och döma ut filmen som new age-skräp, men det gör inte jag. När jag hade läst boken tyckte jag tvärtom att den var ”allt annat än flummig eller svårförståelig” och att ”David Mitchell är så långt bort från new age-floskler som man kan komma”.  Boken hade istället något viktigt att säga om mänskligheten och hur vi behandlar varandra, och jag är lite osäker på om jag tycker att regissörstrion lyckats förmedla David Mitchells budskap på ett bra sätt. Man skulle kunna säga att de berättar samma historier som honom med ett lite annat budskap och syfte. De har fokuserat på vissa detaljer i den myllrande romanen och gjort de till sina huvudsakliga budskap. Cloud Atlas är uppenbarligen en bok som kan läsas på flera sätt. Ibland, särskilt framåt slutet, känns filmen lite löjlig men större delen av den fungerar mycket bra och lyckas verkligen fängsla mig.  

Cloud Atlas är framförallt en mäktig film. Jag är ovan att se påkostade produktioner med både hjärna och hjärta och njuter därför fullt ut av de bisarra sminkningarna och de snygga miljöerna. Skådespelarna är i de flesta fall mycket bra och de klarar alla av att göra flertalet roller på ett övertygande sätt. Precis som David Mitchell använde olika litterära stilar och genrer till sina sex berättelser har varje del av filmen sin speciella stil och genretillhörighet. Jag tycker alla delar fungerar ungefär lika bra och helheten blev oväntat storslagen. Filmen fick mig att tänka på filmatiseringen av Watchmen, som ju också var en lyckad filmatisering av en svårfilmad roman. Watchmen fick inte heller särskilt bra kritik men blev lite av en kultfilm redan innan den hade haft premiär och samma öde tror jag väntar Cloud Atlas. Den kommer leva vidare som en kultfilm som en lite skara människor kommer hålla väldigt kär. Trots de oväntat fina recensionerna i de stora svenska dagstidningarna tror jag inte att Cloud Atlas kommer få något stort genomslag i Sverige och med det dör nog mitt hopp att någonsin få läsa David Mitchell översatt till svenska. Jag tycker lite synd om min mamma, som inte läser böcker på engelska, som aldrig kommer få läsa David Mitchells böcker för hon hade verkligen älskat dem. Själv ser jag fram emot hans nästa roman, den sjätte i ordningen, som ännu inte har någon titel men sägs handla om ”saker mellan livet och döden”. Dessutom kommer jag nog se Cloud Atlas några gånger till. Det känns som en film som tigger om att ses flera gånger.